Antibiotika och resistenshotet

Klockan 22 på nyårsafton 2016 fick jag feber.

Jag höll mig inte vaken till tolvslaget, utan gick och la mig alldeles utmattad. Sedan låg jag under två täcken och en filt och frös så att jag skakade.

Morgonen därpå gick jag upp klockan nio, och la mig åter i sängen tio minuter senare eftersom jag inte fixade att stå på benen, och sov fem timmar till. Febern låg på 39,4.

När jag hade haft hög feber i tre dagar och det verkligen inte verkade gå åt rätt håll fick jag till slut ge upp och ta mig till en amerikansk vårdcentral. Det var en upplevelse i sig. Doktorn träffade jag i ungefär fem minuter, innan hon skrev ut Azitromycin till mig. Fem dagar med antibiotika. “Are you ready to feel better?” frågade hon mig innan hon signerade receptet. Det var jag.

Antibiotika är fantastiskt.

Bland alla fascinerande saker människan uppfunnit och upptäckt så ligger antibiotikan väldigt, väldigt högt upp på listan i min värld. I början av 1900-talet dog människor av precis den åkomma jag fått på min semester: lunginflammation. Man dog av alla möjliga infektioner som vi idag helt enkelt går till vårdcentralen och får antibiotika för. Dog man inte kunde man få både men och komplikationer av infektionerna.

Idag har vi en bred front av antibiotika.

Och vi håller på att kasta bort detta medicinska mirakel.

Antibiotika och djurhållning

Medan sjukvården i till exempel Sverige blir allt mer restriktiv med antibiotika (inte minst eftersom vi i studier sett att det inte gör så stor skillnad för lättare infektioner, och ingen skillnad alls för t ex bihåleinflammation) går den allra mesta av världens antibiotika åt till djuren. Minst 2/3 av all antibiotika som konsumeras i världen går åt till djuruppfödning står det lite varstans, även om jag har inte hittat var ursprungsberäkningen kommer från (men tvivlar inte på att det är sant).

Precis som i människor leder överdriven, onödig antibiotikaanvändning i djur till att bakterierna utvecklar resistens. Mycket av antibiotikabehandlingen bland djur är dessutom helt i onödan och ges av rädsla för utbrott av sjukdom (som kostar mycket för den som äger djuren, antingen i att då behandla eller avliva massor av djur), och/eller för att djuren ska växa fortare och mer. Djur som blir föda till människor blir reservoarer för patogener, med potential att överföra resistens till bakterier som är farliga för människor.

Resistens är inte samma sak som aggressivitet

Många tror att det här är samma sak. Att aggressiva bakterier i större utsträckning också är resistenta. Givetvis kan aggressiva bakterier bli resistenta – det är mardrömsscenariot – men de två delarna har egentligen ingenting att göra med varandra.

Aggressiviteten (det vi kallar virulens på medicinska) handlar om hur snabbt och hur svårt sjuk bakterien kan göra dig. Det finns bakterier som vi lever i symbios med, som vi i princip aldrig blir sjuka av. Tarmen är full av goda bakterier (det har du väl hört i reklamen för diverse fil med bakteriekultur?) som inte gör oss sjuka. Det finns också bakterier som lever i och på oss som inte är starka nog att göra oss sjuka så länge vi är helt friska – men blir vårt immunförsvar nedsatt, t ex av HIV eller en cellgiftsbehandling av cancer, då tar de chansen. Eller när hudbakterier tar sig in samtidigt som ortopeden sätter in en glänsande ny protes i en höft, och de beskedliga bakterierna blir inkapslade utan något som kan mota bort dem… då blir relativt snälla bakterier ändå farliga.

Det finns aggressiva bakterier också. På utbildningen kallades de fem värsta för just “The Five Killers” – Staphylococcus aureus, Streptococcus pneumoniae (pneumokocker), Streptococcus pyogenes, Escheria coli (E. coli) och Neisseria meningitidis (meningokocker). Det är inga ovanliga bakterier, utan finns i/på kroppen (pneumokocker i halsen, E. coli i tarmen, osv) och i vår omgivning, men de är generellt mer aggressiva och kan gå över till att ge sjukdom. Flera av dem har olika typer av toxiner (gift) som kroppen reagerar på. De ger i många fall mild sjukdom (pneumokocker och öroninflammation, S. aureus och hudinfektioner, E. coli för urinvägsinfektion, t ex), men har man otur går de in och gör allting kasst genom t ex hjärnhinneinflammation (meningit) eller blodförgiftning (sepsis). De har också en förmåga att sätta igång kroppens immunförsvar så att det går fullständigt överstyr, vilket kan ge septisk chock och död.

Resistens å andra sidan är hur bra/dåliga bakterierna är på att skydda sig mot antibiotika. The Big Five är inte generellt bättre än andra bakterier på att skydda sig mot antibiotika. För t ex E. coli som orsakar urinvägsinfektion är resistensen väldigt, väldigt låg mot de två mest använda antibiotikasorterna. På samma sätt kan de där ganska snälla opportunistiska bakterierna vara väldigt, väldigt resistenta mot massor av antibiotika.

Som sagt, värst är kombinationen – både resistent och aggressivt.

Antibiotika och resistens

Aggressivitet vs resistens

Jaha, och vad spelar det för roll för mig?

“Jag är ju frisk. Det värsta jag haft är halsfluss,” säger du.

“Ja, just nu är du frisk,” svarar jag. “Just nu. Och har du barn? Föräldrar?”

Tänk dig en så kallad cellgiftsbehandling mot cancer. Immunsystemet slås ut. De där bakterierna som i vanliga fall inte gör någon skada får plötsligt möjlighet att attackera. Det är ganska enkelt: en patient utan immunförsvar överlever inte ett bakterieanfall, inte ens av de ganska snälla bakterierna, om det inte finns antibiotika att sätta in.

Samma sak med det lilla nyfödda barnet som inte har något bra immunförsvar än. Än värre med de för tidigt födda.

Operationer som vi idag ser som enkla, såsom protesoperationer, omringas alltid av antibiotikabehandling för att inte infektion ska uppstå. Vi kommer helt enkelt få lägga ner sådana vi inte har antibiotika.

Så mycket mer av dagens vård baseras på att det finns effektiv antibiotika.

Är det verklighet då?

Ja.

Det är det enkla svaret.

En kvinna i 70-årsåldern dog i USA nyligen – på grund av en infektion som var resistent mot alla de 26 typer av antibiotika som är godkända i USA. Hon hade brutit benet i Indien och hamnat på sjukhus där, och med tanke på Indiens extremt höga resistens så plockade hon förmodligen upp en hyperresistent bakterie där. Och sedan dog hon, precis som man gjorde i början av förra seklet, för att man inte hade något att sätta emot.

Hon är kanske först i USA, men hon är långt, långt, långt ifrån den sista. Och hon är definitivt inte först i USA att dö av antibiotikaresistenta bakterier, hon är bara först att dö av en som är resistent mot allt. Statistik från USA säger att 23 000 personer dör varje år av infektioner med antibiotikaresistenta bakterier.

Enligt WHO beräknar man i EU att antibiotikaresistens kommer ge 25 000 dödsfall/år (och 2,5 miljoner fler sjukhusdygn), i USA 23 000 och i Thailand över 38 000 dödsfall/år.

De senaste helt nya antibiotikasorterna kom på 1980-talet (enl WHO). Sedan dess har inga nya antibiotika tillkommit (vidareutveckling av några vi har sedan tidigare har dock skett).

Så när jag säger nej till att behandla din bihåleinflammation, eller ditt barns öroninflammation, då är det inte för att jag är elak. Det är för att jag a) vet att det inte behövs, för att sjukdomstiden knappt förkortas alls av antibiotika, och b) för att jag vill ha kvar antibiotika till den där gången när du får hjärnhinneinflammation, cancerbehandling, eller ditt barn föds i vecka 27.

Saker du ska göra – och framför allt inte göra

Du ska inte ha antibiotika för virusinfektioner. Dessa inkluderar helt vanliga förkylningar, influensa och en hel massa andra infektioner. Bara för att du har halsfluss innebär det inte att du ska ha antibiotika – de flesta fall av halsfluss orsakas av virus.

Du ska inte nödvändigtvis ha antibiotika bara för att du har en bakteriell infektion. Barn 2-12 år med okomplicerad ensidig öroninflammation ska till exempel inte ha antibiotika. Bihåleinflammation svarar mycket sällan på antibiotika. I princip ska man inte ha antibiotika mot tarminfektioner, då det enda som händer är att den normala tarmfloran slås ut. Detta gäller även utomlands, så om du får diarré när du är i Thailand ska du INTE gå till doktorn och få antibiotika.

Antibiotika resistensutveckling

Resistensutveckling mot antibiotika. Bildkälla.

Om du får antibiotika ska du ta hela kuren. Du kanske känner dig bra efter några dagar och slutar med den, men det du gör då är att de bakterier som är lite mer resistenta mot antibiotikan (det finns alltid några som är lite mer känsliga, men de dör om du fullföljer kuren) och därmed finns kvar, är de som överlever. Din kropp kanske tar hand om dem, men du kan smitta någon annan med bakterierna, och då har den personen fått resistenta bakterier – eller så blir du själv sjuk senare av samma bakterier igen, och då är de resistenta.

Dela aldrig antibiotika med någon annan, och ta aldrig någon annans antibiotika. Det finns många olika typer och de verkar mot olika bakterier, antibiotika är bara samlingsnamnet. Den mer allmänna versionen av detta är faktiskt: du ska aldrig dela med dig av din medicin till någon annan, och du ska aldrig ta någon annans medicin.

För min del då?

Jag träffade som sagt doktorn i USA i fem minuter. Hon skrev ut Azitromycin på misstanken om att det var en så kallad atypisk lunginflammation – en lunginflammation orsakad av mindre aggressiva bakterier, som inte vanligt penicillin (Kåvepenin) rår på (igen, resistens vs aggressivitet). Hon tog inga prover och ingen odling (hade jag varit hemma hade jag insisterat på båda innan antibiotika).

När jag kom hem från USA hade jag min sista dag med antibiotika, och mådde fortfarande inte alls bra, med 39 graders feber. Infektionsprovet CRP (aka snabbsänka) låg på 87 (normalvärdet är under 10). Till slut odlades jag från slem jag hostade upp, och det visade att det inte alls var någon atypisk lunginflammation – det var pneumokocker. Pneumokocker tar man alldeles utmärkt med Kåvepenin. Alltså hade jag, i och med avsaknad av odling, fått en onödigt bred antibiotika, som hade varit mycket bättre att spara till de som verkligen behövde det.

Läs mer: CDC:s Antibiotic cresistance threats in the United States (2013)
WHO:s Antimicrobial resistance – global report on surveillance (2014)

Frustration

Frustration.

Varje vecka har vi läkarmöte med chefen där allt möjligt tas upp om vårdcentralen och allt som hör därtill. Ekonomi, hur det ser ut på andra vårdcentraler, omorganisationer, och mycket mer.

Och för varje vecka som går känner jag hur frustrationen ökar inom mig.

Vad inom vården fungerar idag?

Ekholmen är en välfungerande vårdcentral. Vi går till och med ekonomiskt plus om jag förstår det rätt. Incitamenten att göra det är dock väldigt, väldigt små – för den vinst vi gör får vi inte behålla. Inte investera i verksamheten och människorna som driver den. Inte anställa ytterligare en kurator, en sjuksköterska, eller läkare ytterligare. Pengarna går tillbaka till primärvårdscentrum, om jag begriper det hela rätt, och täpper igen hål som andra vårdcentraler gjort.

En annan vårdcental i stan har just nu en arbetande läkare på sina sju-, åttatusen patienter. Det blir visserligen snart bättre, men det säger en del när i princip hela verksamheten är sjukskriven, alla jobbkategorier.

På ortopeden har man 42 sängar sedan man byggde de nya lokalerna. Dessa har aldrig varit öppna allihopa samtidigt. Som mest har 32 sängplatser varit öppna. Under ett rätt stort antal veckor under våren kommer man bara ha öppet 24 platser eftersom det är sjuksköterskebrist. Det motsvarar hur många platser man har öppet under sommaren. Hur tror ni att det blir när sommaren faktiskt kommer? Eftersom man har så få sängplatser kan man heller inte operera de patienter som behöver opereras, annat än det akuta. Detta leder i sin tur till att verksamheten blöder pengar på grund av upprepade böter.

Akutmottagningen går dagligen på knäna och patienter blir liggande i många fler timmar än de borde bli, för att det inte finns några sängplatser någonstans på sjukhuset. Ortopeden är långt ifrån den enda kliniken som ser ut som beskrivet ovan, snarare tvärtom.

På geriatriken blir patienterna liggande i veckor i väntan på korttidsboende, så att de få platser som finns kvar är upptagna av patienter som är medicinskt färdigbehandlade.

Samtidigt sitter politikerna (oavsett färg) med händerna för öronen och säger “Lalalalala, patientsäkerheten är inte hotad.”

Det tar månader att få svar på en remiss som inte är akutmarkerad, för på mottagarsidan finns det tusentals remisser som väntar.

Och där sitter jag på läkarmötet med vår fantastiske chef som kämpar på i fullständig motvind, och jag undrar hur jag ska klara av ett liv i det här. Jag kommer antingen behöva sätta på mig skygglappar och fokusera på mitt eget, på mina patienter och vad jag kan göra för just dem (men frustrationen sipprar in när jag skickar remisser som avvisas och hänvisar till någon annan klinik, som i sin tur avvisar och hänvisar tillbaka till den första kliniken) – eller också försöka förändra det. Men jag vet inte hur. Jag kan inte se vilken position jag behöver ta mig till för att kunna förändra något.

I det ännu större perspektivet känner jag frustration över att det inte bara är sjukvården som är på väg utför i en allt snabbare hastighet. Utsätts jag för ett brott har jag mycket låg tilltro till att polisen skulle lösa brottet, för det är likadant där. Och skolan är inte så mycket att hänga i julgranen. Äldreomsorgen ska jag inte ens gå in på.

Allt det som var välfärds-Sverige håller på att raseras och jag vet inte vad jag ska göra för att försöka mildra fallet.

Ekorrhjulet snurrar på

Tiden bara rusar. Tidig december var senaste gången jag tog mig tid att sätta mig och skriva för bloggen. (Jag tänkte skriva “senaste gången jag hade tid”, men det är ju inte sant – tid finns ju, jag bara prioriterar annat när jag väl är ledig.)

Däremellan har jag hunnit med jul, ljuvliga dagar i Florida, en lunginflammation, och återgång till jobb.

Snart är det dags att börja AT, vilket jag ser fram emot med skräckblandad förtjusning. Jag gillar Ekholmen. Jag gillar att veta vad jag håller på med, känna människorna jag arbetar med, vara trygg i att jag kan fråga när jag behöver det, och ha en plats som är min. Jag ser inte fram emot återgången till att ständigt vara ny på jobbet, ständigt vara den som inte vet var fikarummet är eller hur rutinerna på just det stället ser ut.

Det ska ju givetvis samtidigt bli spännande att se något annat. Att se ställena patienterna hamnar på när vi remitterar dem vidare.

Men just nu tuffar det på. Upp tidig morgon (gäsp!) för att dra dottern ur sängen och göra både henne och oss redo för dagis respektive jobb. Cyklandet till jobb blir lite lättare för varje dag, för det blir lite ljusare för var morgon som går. Helt plötsligt kanske man behöver solglasögon på väg till jobb… Sedan är det patienter hela dagen lång. Funderingar av och till på om man gör rätt, om handläggningen av en viss patient blev bra, om man gör saker man kan stå för själv. En del av ärendena har blivit rutin. Vissa dagar går jag inte och frågar om någon patient, andra dagar frågar jag på varenda en.

När eftermiddagen börjar lida mot sitt slut hämtas dottern på dagis (hon vill sällan gå hem; jag möts nästan alltid av ett “Nej!” när jag kommer, trots att hon kommer som ett av de första barnen dit och går hem som ett av de sista barnen… skönt att hon gillar förskolan…). Matlagning, middag, läggning, städning, och sedan några minuter i soffan de dagar det inte är schemalagd träning (poledancing!).

Och sen sova, och om igen. Ekorrhjulet, lite grann.

AT:n ska jag göra på 80%, för jag känner inte att det går ihop som det är just nu, med två heltidsarbetande föräldrar som inte kan flexa på något bra sätt.

En patient sa, Tänk om vi hade fyrtioåtta timmar på ett dygn.

Jag tror inte det hade varit bra, för jag tror inte vi hade tagit det lugnt de där extra timmarna. Vi hade bara försökt springa ännu fortare.

Närvaro

Den gamla kvinnan har förlorat ett barn.

Även om man är över åttio, och barnet var över sextio, är det en mor som förlorat sin dotter. Det ska inte vara så. Det är inte så det är tänkt. Den äldre generationen ska inte överleva den yngre.

Vi pratar i nästan en timme. Det är ett bra samtal. Det är tårar och sorg och allt det där som det är när man förlorat någon nära, men det är ändå bra.

Jag är tacksam för den utbildning i samtalsmetodik vi fått på utbildningen. Den känns ofta inte i närheten av tillräcklig, men det är ändå mycket mer än många andra läkarutbildningar har. Tankar man kan ha i bakhuvudet, formuleringar och sätt att bemöta, ibland till och med nå fram till patienten.

Inför en gynundersökning är jag noggrann med att berätta vad som ska hända. Be dem att säga till om det gör. Att vi slutar om de tycker att det är obehagligt.

En kvinna har haft en väldigt dålig erfarenhet när hon undersöktes av en gynekolog, och jag är extra varsam så att inte min undersökning blir ytterligare ett övergrepp. När vi är klara säger hon att jag kanske inte är lika van som en gynekolog, men mitt bemötande är så mycket bättre att hon alla gånger hellre blir undersökt av mig.

Det värmer att höra.

Det värmer när någon säger att det är så skönt att man lyssnar. Det är så ofta bara det som behövs. Visst har vi många onda halsar, urinvägsinfektioner, och eksem som är väldigt konkreta att hantera, men den stora majoriteten av patienter vi har behöver lyssnandet. Faktiskt ofta till och med de där med ont i halsen, urinvägsinfektion eller eksem. Stressade människor som stannar upp för första gången på månader i besöksstolen i läkarens rum. Smärtfyllda människor med ont här, ont där, som vill veta varför.

Alla är de oroliga människor som söker för att de är rädda för att det besvär de har, är livsfarligt.

Lyssnandet är centralt. Närvaron i varje samtal.

Två månader senare blir jag stoppad i receptionen på vårdcentralen. Det är den gamla kvinnan.

”Jag hoppades att jag skulle träffa på dig”, säger hon till mig. ”Kommer du ihåg mig?”

Bland alla patienter och berättelser kommer jag bara ihåg hennes ansikte, men så säger hon att vi samtalade om hennes dotter, och då minns jag. Det är svårt att glömma det samtalet.

”Det var så bra”, säger hon. ”Du var så bra. Så snäll. Det har blivit bra. Tack.”

Hon börjar gråta igen, för sorgen finns så klart där än. Det slutar med att jag kramar om henne. Värmen inombords är fullständig.

Utmattningssyndromet

Kvinnan som sitter framför mig har så mycket huvudvärk att hon knappt vill hålla ögonen öppna. Vi har tagit alla möjliga prover, och hon har gjort bilddiagnostik – och allt är normalt. När hon får höra det börjar hon gråta. Det hade ju varit så mycket enklare att ta en antibiotikakur mot borrelia, eller till och med att behöva operera något, än att tvingas se sanningen i vitögat:

Utmattningssyndrom.

Jag sjukskriver ett par veckor till att börja med. Täta kontakter, telefonkontakt var tredje vecka för att se hur det utvecklar sig, och förlängd sjukskrivning ett par veckor, kanske en månad, åt gången. Försök att återgå till jobbet relativt snabbt, men på låg procent. När vi övergår till 75% sjukskrivning är mitt enda krav för “arbetandet” att hon åker till jobb och är där. Går upp på morgonen. Håller ett schema. Inte tappar kontakten med sina arbetskamrater. Inte tappar kontakten med verkligheten.

Har man otur som mig så får man träffa en läkare utan empati och då får du en halvtidssjukskrivning i några veckor i stöten.”

Jag läser kommentaren i en diskussion om utmattningssyndrom på Facebook. Mannen som skriver är inte den ende, han är en i raden av människor som tycker att både läkare och Försäkringskassan är för jävliga. Oempatiska. Omänskliga. Tankarna går givetvis snabbt till mig själv och de patienter med utmattningssyndrom jag har. Är jag en oempatisk jävel som inte sjukskriver på heltid ett halvår i stöten?

Jag vill föreställa mig att så inte är fallet. Jag vill faktiskt tänka raka motsatsen. Att det jag har för ögonen är patientens bästa. Att jag gör en medicinsk bedömning och utifrån denna väljer hur jag fortsätter. Och att ge en sexmånaderssjukskrivning på ett bräde och släppa patienten vind för våg under tiden, det är inte empatiskt.

Jag ställer krav på mina patienter: Innan vårt nästa samtal ska du ha tagit kontakt med en terapeut. Utmattningssyndromet kommer av en ohållbar livssituation, oavsett om det är på jobb eller privat eller båda, och om du inte ändrar på den kommer du, så snart du återgår till arbetet, att hamna hos mig igen. Gå ut och gå. Att fastna i soffan, det är behagligt och kravlöst – och livsfarligt. Promenader, träning, gå ut och hämta posten, yoga – du får välja, bara du rör på dig. Prata med dina chefer för att ordna så att det på ett vettigt sätt går att komma tillbaka till arbetet. Du kan inte gå tillbaka till samma nivå du var tidigare, åtminstone inte från början, kanske aldrig om jobbet var det som sänkte dig. Och beroende på patient ställer jag andra krav, såsom att de ska ta kontakt med sjukgymnast för sina smärtproblem (smärta, trötthet, utmattning, de går ofta hand i hand).

Inte allt på en gång, men efter hand. Du är vuxen, du måste ta ansvar, och då kan jag ställa krav på dig.

Och jag ser utmattningssyndromet och jag vet att det finns, och jag sjukskriver för det. Jag gör, efter bästa förmåga, det bästa jag kan.

Samtidigt kan jag inte låta bli att undra. Vad händer i andra länder? Vi är knappast det land i världen där människor jobbar hårdast. Längst dagar. Har mest krav på sig. Vad händer i andra länder, där sjukskrivning inte finns som möjlighet? Där arbetet genererar den inkomst man lever på, och om man inte arbetar så har man ingen inkomst? Vad är det som gör att så många i Sverige går in i den infamösa väggen? Vad skulle hända med alla våra utmattningspatienter om vi inte hade vårt extremt generösa välfärdssystem med sjukpenning?

Jag måste ställa frågorna för mig själv. Ha dem i bakhuvudet när jag träffar patienter, bland alla andra saker jag ska komma ihåg. För de finns också: de som tycker att det är bekvämare på den där soffan. De som tycker att det är jobbigt att gå upp tidigt på morgonen för att gå till ett arbete som inte är 100% roligt. Och att sjukskriva dem, det är verkligen kasst på riktigt. Enkelt för mig, men kasst.

Tro mig, att sjukskriva är verkligen den enklare vägen att gå.

När jag läser i samma tråd som kommentaren ovan kom från, att det finns de som blir sjukskrivna i flera månader åt gången, och de då säger, ”Och det var då jag skrev min bok” – då undrar jag inte om jag har en del rätt i mina tankar också. Är du för utmattad för att gå till jobb så borde du inte vara kapabel att koncentrera dig tillräckligt för att skriva en bok. De patienter jag sjukskrivit för utmattning är så hjärntrötta att de inte ens orkar läsa undertexterna på TV:n, än mindre läsa eller skriva böcker. Är du kapabel till det ska du börja jobba igen.

Men vad vet jag, jag är kanske mest en oempatisk jävel till doktor.

Den vite mannen och alla de andra

En manlig M-politiker kallar en kvinnlig S-politiker för hora och helvetet brakar loss.

Vilket jag håller med om, det ska det göra. Visserligen tycker jag att de högre politikerna som diskuterar saken är ganska verklighetsfrånvända i att hela deras “så gör man inte!”-inställning, som om detta vore något som aldrig hänt förr och nu när M-politikern i fråga sparkats så kommer det inte hända igen. Än mer kan jag undra över varför man gör det här till en partifråga. Menar de på fullt allvar att det inte är någon inom Socialdemokraterna, eller Miljöpartiet, eller för den delen Vänstern som har uttryckt sig så här? MP hade ju en manlig politiker som inte ville ta kvinnor i hand… yeah, det är säkert en partipolitisk fråga (obs, ironi).

Det jag blir förundrad (förfärad) över när jag lyssnar på debatterna är dock något mer. Den manlige politikern som felat (och det har han, det kommer jag aldrig att förneka, vidriga människa) är det enda som diskuterats. Men ärligt talat, är det inte så att även S-politikerns uttalande borde rannsakas mer än vad som skett?

Hon har “tänkt tanken” att manlig rösträtt borde begränsas.

Det var ett “skämt”.

Ha, ha.

Byt ut “manlig” mot vilken annan grupp som helst. Kvinnlig rösträtt? Bögarnas rösträtt? Judarnas rösträtt? Muslimernas rösträtt? Hej och hå vad hennes huvud hade flugit all världens väg då – men eftersom hon uttalar sig om männen (egentligen den där förhatlige vite mannen) så är det inte så många som höjt rösterna nämnvärt. När hon blir kallad hora för sitt uttalande (vilket hon givetvis inte förtjänar, det gör ingen nånsin) så är det ingen som tar upp hennes klavertramp.

För det är helt okej att stampa på de (vita) männen. Att kalla dem monster, våldtäktsmän, och roten till allt det onda. Och försvarar de sig, då visar de bara sitt privilegium.

Jag lever med en underbar vit man. I min familj och bekantskapskrets finns det massor av fantastiska vita män. Vita män som är härliga pappor till sina barn, som avgudar sina fruar/flickvänner (eller pojkvänner!), som stretar på med sitt heltidsjobb för att få ekonomin att gå runt, som kör ungarna till den ena aktiviteten efter den andra och som jublar när sexåringen gör mål i fotbollsturneringen. Vita män utan makt, utan särskilt mycket pengar, som gör sitt för att världen ska vara en så bra plats som möjligt i det lilla.

Det är mycket snack om att vi inte ska döma människor efter de grupper de råkar tillhöra. Att det inte ska spela någon roll om man är man, kvinna, kristen, ateist, muslim, jude, eller tror på tomten, homosexuell, heterosexuell, transsexuell eller något annat. Men man kan inte sitta och argumentera för det, och samtidigt fördöma en hel grupp.

Män ska inte kalla kvinnor för horor.

Och kvinnor ska lika lite skämta om att män inte borde ha rösträtt.

Så var det november

November.

Dimman ligger tjock när jag kör till vårdcentralen (kör. punktering på cykeln, ska lagas i helgen.). Av någon anledning har de inte gatuljusen igång trots att det knappast kan kallas ljust.

Jag hade en dipp för någon vecka sedan, när jag tyckte att jobbet inte alls var roligt. De kommer väl komma av och till. Patienter jag inte kände att jag kunde göra något med, som jag inte förstod varför de var på vårdcentralen, och patienter som ville sjukskrivas men som jag inte ville sjukskriva. De senare är alltid jobbiga, för de blir inte helt sällan arga. Jag gillar inte när folk blir arga. Det är det nog inte så många som gör, vilket förmodligen är varför folk sjukskrivs för saker de inte ska få sjukskrivning för egentligen. För man orkar inte alltid hålla emot. Det är lätt att lyssna på en föreläsare som förmanar om att inte sjukskriva när det inte behövs, men det är svårare i verkligheten.

Även om det känns bättre efteråt om man stått på sig och gjort som man själv anser är korrekt enligt vår medicinska bedömning.

Nu har det varit bättre. Patienter jag kunnat hjälpa. Lunginflammationer. En liten fraktur på en tå. Kortison i en axel. Medicin mot allergi. Och annat. Saker jag kan göra något åt. Sen kommer de diffusa patienterna så klart också, de man får ställa alla möjliga frågor till för att se var felet kan föreligga (inte helt sällan är det Livet som är problemet). Samtal om stress, om hur många timmar det finns på ett dygn, om hur mycket återhämtning man behöver.

Igår följde en läkarstudent från Strimman med mig. Entusiasmen smittar och gör jobbet än roligare. Och så fick hon göra status, neurostatus och blodtryck och titta i öronen. Sånt där jag önskar att jag i större utsträckning blivit inbjuden att göra under min tid som läkarstudent, inte minst när jag gick Strimman (T1-T4) och precis allt var spännande. Bäst att föregå med gott exempel nu. Sista patienten fick hon skriva anteckningen för.

Livet rullar på. Snabb rullning. Det lämnas och hämtas på dagis. Lagas middag. Lite träning hinns med här och där. Poledancing är en av veckans höjdpunkter. Det är måndag, och sedan är det helt plötsligt fredag igen. Förra helgen var föräldrarna här på besök och det var riktigt härligt. Och snart, innan vi vet ordet av, är det väl jul. Och sedan ett nytt år.

Syrror

”Såg du den där nya serien igår? ”Syrror”. Så bra!”

Den gamla damens ord är inte riktade till mig, men jag hör dem och de följer mig. Jag vet inte riktigt hur jag ska känna. Skratta eller gråta? Serien är bedrövlig.

Men det är ju bara en TV-serie, orka ta det så allvarligt.

Ja, det är lite tveksamt orka egentligen (tvekar lite när jag skriver det här). Samtidigt… folk som inte jobbar i vården, förstår de verkligen hur långt från verkligheten den befinner sig? När man kollar på Grey’s Anatomy tror väl en del att det ser ut så på våra sjukhus, så då borde det ju vara ännu mer med en svensk serie.

Problemen med serien är många. Det är faktiskt överraskande dåliga skådespelarinsatser från flera håll även om man tar med i beräkningarna att det är en svensk serie. Av någon anledning badar hela serien i en blå ljussättning och det är mörkt överallt, förmodligen för dramaturgin. Sjuksköterskorna byter friskt mellan op-sal, akutmottagning och thorax-intensiven bara under första avsnittet. I andra avsnittet lyckas de få en intubering till att vara sexuellt (Mycket glidmedel. Och där. Låt den gå in. Däääär ja.). Och medicinen pendlar mellan inget vidare och katastrofal.

Blått ljus och riktigt mörkt i op-salen, så att det verkligen blir tillfälle för sexig intubering. Eller var det bara lagom mörkt för sexuella trakasserier?

Blått ljus och riktigt mörkt i op-salen, så att det verkligen blir tillfälle för sexig intubering. Eller var det bara lagom mörkt för sexuella trakasserier? Bild: TV4.

Men allt det där, fine. Det är en svensk serie. Och dramat är viktigare än verklighetstrogenheten.

Men det som faktiskt stör, som ligger kvar alldeles oavsett drama och annat, det är den hemska synen på oss som jobbar inom vården.

Huvudpersonerna är ”syrrorna” (Aka sjuksköterskorna, som deras legitimerade titel är. Samtliga kvinnor och inga undersköterskor.). Efter första avsnittet förefaller det vara så att en är drogmissbrukare, och ihop med en alkoholist. En annan är prostituerad. Den enda som verkar sant kompetent visar sig vilja bli läkare. För det är väl hemligheten alla sjuksköterskor bär på? Framför allt de duktiga? Det är att de vill bli läkare egentligen. Vem vill vara “bara” sjuksköterska?

Och läkarna. Hu. De verkar vara så fullständigt inkompetenta på allt utom möjligen medicinen (inget vidare där heller) att man blir mörkrädd. Kirurgen glömmer att patienten inte är sövd, och står och snackar skit om patienten under operationen. Samma kirurg vet inte heller vad instrumenten hon arbetar med heter. En annan kirurg som konstaterar att patienten är inoperabel och vägrar informera anhöriga om att hon kommer dö (”Väck henne så kan hon informera dem själv!”). Nån av läkarna som bara skriker på sköterskorna. Läkare som tar åt sig äran för saker sköterskorna kommer på. Och så vidare.

Och det är bara två avsnitt in i det här.

Jag tittar på det som en festlig parodi. Det är jätteroligt att ha Twitter i telefonen (kolla taggen #syrror för det höga nöjets skull) och en kompis att skratta med. Skämskudden åker fram titt som tätt. Men som sagt, tudelat – för det där är inte bilden jag vill sprida, varken av sjuksköterskor eller läkare. Måste man verkligen göra så här för att det ska vara spännande?

(Och fler yrkeskategorier finns det inte heller på ett sjukhus, eller hur var det nu?)

AT

Förra veckan kom så det efterlängtade (och innan svaret var klart, även ångestframkallande) samtalet från AT-kansliet.

Vi vill väldigt gärna erbjuda dig forskar-AT hos oss.

Så den 27 mars 2017 börjar jag AT. De har start både i mars och i juli, och jag fick välja, precis som jag fick välja om jag ville göra hela AT:n i Linköping eller om jag ville dela den mellan Linköping och Motala. Inte heller det var något svårt val, dels med tanke på E och hennes dagistider, och dels med tanke på att jag på alla sätt avskyr att pendla. (Fem år mellan Malmö och Lund räcker gott.)

Nio månader från examen till AT-start. Det blir jättebra för mig, för jag hinner vara på vårdcentralen alldeles lagom länge. Inlärningskurvan här är fortfarande så väldigt brant, utan tecken på att plana av. Det är bra om det får fortsätta ett tag till, och att jag kan få lov att känna mig hemma här. Det är så skönt att kunna namnet på folk. Veta vem man ska vända sig till med olika frågor. Känna att man kan delta i kaffepaus-snacket.

Inga fler jobbiga AT-intervjuer. Totalt tror jag de var nio som intervjuade mig. Nio pers att imponera på under en timme. Tre stationer, 20 minuter på varje station. På den ena stationen fick vi leka med Lego. Eller Duplo. (Fördel som småbarnsförälder, haha… E är ju i Duplo-stadiet.) Samtidigt som man skulle följa Duplo-instruktioner skulle man svara på frågor. Vad gör dig glad? Hur dags gick du upp imorse? Vilka hemsidor besöker du dagligen? Och efter första stationen (inte Duplo-stationen) fick jag kommentaren att jag såg så lugn ut. Jag kände mig allt utom lugn. Men fake it ’til you make it.

Och det gick ju vägen.

Och oj vad skönt det känns.

AT: Allmäntjänstgöring. Tjänstgöring på olika kliniker (medicin, kirurgen, psyk, akuten, vårdcentral, samt 3 mån valfri) under minst 18 månader, ofta 21 månader. För min del blir den valfria perioden forskning, eftersom jag fick forskar-AT.

Sökorsak: Trötthet

Trötthet.

Ordet står var och varannan dag som sökorsak i min tidbok. Trötthet. Nedstämdhet. Orkeslöshet. Patienterna kommer in, sätter sig tungt på stolen och förklarar att de varit så väldigt trötta de senaste månaderna, och de har läst att det kan vara sköldkörteln. Jag hör efter, vad har de för symtom? Har de gått upp eller ner i vikt? Fått hjärtklappning, eller håret blivit väldigt torrt och tråkigt?

Oftast inte. Ibland är det en salig blandning av symtom som skulle behöva förklaras med både över- och underfunktion i sköldkörteln, om nu det var problemet.

Men sedan frågar jag hur deras liv ser ut i övrigt. Vad jobbar du med? Jobbar du heltid? Hur ser det ut på hemmaplan? Har du tid för återhämtning? Tränar du? Hur sover du?

Många av dem jobbar heltid, har barn hemma som ska skjutsas – en eller till och med två aktiviteter per kväll är inget ovanligt – och dessutom en sjuk mamma eller pappa eller både och som behöver hjälp. Och på jobb är det mycket, nedskärningar du vet, och jag har ju så svårt att säga nej.

Och så sitter jag där och tänker att om jag bara sov mellan elva och sex på morgonen så skulle jag också vara trött, än mer om jag har ett litet barn som väcker mig flera gånger per natt eller om jag vaknar av mig själv och ligger och oroar mig över allting som måste göras. Om jag tog på mig allt mer på jobb för att jag inte kunde säga nej, om jag fick prioritera bort allt det där som är roligt i livet, då skulle jag också bli trött och känna mig nere.

“Mindfulness, har du hört talas om det?” frågar jag varje gång.

“Jag gick en kurs om det för ett par år sedan, men det har jag inte tid med nu”, svarar patienten.

Jag har inte tid.

Deras sköldkörtelprover är normala. Jag vet inte hur många TSH och T4 jag signerat av sedan jag började på vårdcentralen som varit helt inom normala. Bland alla prover jag tagit har ett enda TSH  varit lite, lite för högt, och inget T4. Vi tar proverna ändå, för det är ju trist att missa, men faktum kvarstår att de allra, allra flesta som kommer hit på grund av trötthet är trötta för att deras liv inte går ihop. Dygnet har bara så många timmar, och låter man för få av dem gå till sömn och återhämtning, då blir det inte så bra. Det börjar med trötthet och blir bara värre.

När jag gick ut och rådfrågade en kollega om en patient bad jag patienten sitta kvar och inte ta fram sin mobiltelefon.

“Sitt och andas”, sa jag. “Låt det här vara några minuter av mindfulness.”

“Det vet jag inte om jag kan”, svarade patienten.

När jag kom tillbaka var patienten – som faktiskt hade suttit utan sin mobiltelefon! – stressad över att det hade tagit så lång tid (tio minuter), för patienten hade ju annat denne behövde göra. Vilket liksom kändes symtomatiskt – inte bara för den patienten, utan för hela den här gruppen.

Så sitt ner. Andas några djupa andetag. Känn efter hur din kropp känns. Släpp tankarna, låt dem flyga som fåglar upp i skyn och bort. Ta tre minuter för dig själv, det har du tid med. Det behöver du, det förtjänar du. Om inte? Då landar du här hos mig igen om ett par månader, ett år eller två, med yrsel så illa att du inte kan stå upp, eller hjärtklappning så att du tror att du har en hjärtinfarkt, eller sån trötthet att du inte klarar av att vara ur sängen mer än tio minuter åt gången – men proverna är normala och så är alltihopa egentligen bara stress.

Eller ja, ”bara” stress är väl fel ord.

Rekommenderad sida: Viktigtpariktigt.nu.

Ambitioner

En fantastisk och fantastiskt sorglig dikt jag fick från en handledare på vårdcentralen efter att vi diskuterat trötthet och utbrändhet.