Author Archives: Admin

Barnkliniken

Barnplaceringen är i full gång, nu är hälften snart avklarad. Jag har varit placerad på BOND (barnavdelning onkologi neurokirurgi diabetes), gått 12 timmar på barnakuten på Kristihimmelfärds, varit på Allergicentrum, BB, smärtenheten, lite mer på barnakuten, och idag på neonatalavdelningens samvård. Det är hoppigt, precis som på gyn, men det är givande och roligt.

Det är över förväntan att ha bara barnpatienter. “Barn” är ju dessutom en väldigt homogen grupp – de yngsta är pyttesmå prematurer, de äldsta är sjutton och nästan vuxna. Hur man bemöter dem skiljer sig stort, från den lilla 1,5-åringen som jag lekte tittut med i ett par minuter för att få lov att lyssna på hjärta och lungor (hon gick från rädd och totalvägran till att hon själv höll stetoskopet och drog upp tröjan), till uppföljningskontrollen av en 17-åring med cancer som bara är trött på att vara på sjukhuset och vill därifrån.

Jag ser min egen dotter i de flesta patienterna, allra tydligast i de små barnen så klart, men det är inte så svårt att känna enorm empati för föräldrarna. Det lilla barnet med inoperabel hjärntumör, som är så glad trots sin sjukdom, som inte har något hår kvar på huvudet… där brister mitt hjärta och det bränner i ögonen.

“Bli barnläkare!” säger alla våra handledare. De är alla helt övertygade om att det är det bästa någonsin. Och som sagt, det är över förväntan. Samtidigt kan jag inte annat än känna att jag inte riktigt orkar ha svårt sjuka barn som klientel, för även om många klarar sig och blir friska från cancer eller hjärtfel eller vad det nu kan tänkas vara, så tror jag inte att mitt hjärta hade orkat när det inte går vägen.

Men det är en bra klinik, med fantastiskt bemötande mot såväl barn och anhöriga, som mot oss studenter. En perfekt sista placering.

T11-anteckningar

Dags igen – för sista gången. T11-kompendiet är färdigt, förutom korrekturläsningen som sker vid tenta-P.

T11-anteckningar – PDF ca 26 MB stor, 179 sidor. Skickas via Sprend efter beställning. Som vanligt är det hela med förbehållet att det är elevanteckningar. Säljes för 50 kr/st. Maila mig eller prata med mig i skolan om ni skulle vilja ha dem.

Övriga anteckningar:

T2-anteckningar – handskrivna, mycket fokus på anatomi men även annat (gratis)
T3-anteckningar – kompendium att köpa (50 kr) samt EKG-arbete och läkemedelslista (gratis)
T4-anteckningar – kompendium att köpa (50 kr)
T5-anteckningar – kompendium att köpa (50 kr)
T7-anteckningar – kompendium att köpa (50 kr)
T8-anteckningar – kompendium att köpa (50 kr) samt läkemedelslista (gratis)
T9-anteckningar – kompendium att köpa (50 kr)
T10-anteckningar – kompendium att köpa (50 kr)
Övriga anteckningar – blandade bilder från alla terminer att ladda ner (gratis)

Innehållsförteckning.

 

Sista föreläsningen

Sista gången som…

Sista gången jag gick på en föreläsning på läk var i fredags. Vi började dagen med sista basgruppen, två reflekterande timmar om vad som gör en bra klinik, en dålig klinik, goda handledare, hur vi kommer hantera olika möjliga situationer framöver, och en del annat. En trevlig avslutning på 5,5 år av basgrupper, och jag hade bakat muffins (salted caramel cupcakes, mums, recept kommer).

Sedan åt ett gäng av oss lunch på Linds café på sjukhuset, lite lagom mysigt och väldigt skojigt att sitta där i finkläder, högklackat och ordentlig sminkning. Passade inte riktigt in med resten som satt och åt, men om det är någon gång man kan få stå ut så får det väl vara på sista dagen på läks teori.

Vi avslutade läkarutbildningen med En eftermiddag på vårdcentralen, då två vårdcentralsläkare gick igenom ett gäng olika fall som skulle kunna tänkas trilla in. Jag misstänker att jag kommer få ett antal av de fallen till hösten när jag själv sätter mig vid skrivbordet på mitt eget vårdcentralsrum.

När föreläsningen var slut applåderade vi länge och väl, och jag tror inte det var särskilt många som applåderade föreläsarna egentligen… och sedan gick vi ut ur föreläsningssalen och det var dags för det traditionsenliga bubblet med tillhörande snittar. Medicinska föreningen fixar alltid sånt trevligt till T11:s sista föreläsning, mycket nice på alla sätt. Det togs gott om bilder och en av våra föreläsare från tidigare på utbildningen höll tal.

Snittar!

Snittar! Bild: David Olander.

Och sedan var det slut, vilket känns overkligt. Fem och ett halvt år. Elva terminer. Timme ut och timme in på föreläsningar, bra som dåliga. Plötsligt är det slut. Inte för att jag för den skull har slut på föreläsningar i livet, men ändå. Läkarutbildningen är slut.

Class of 2016, läkarprogrammet Linköping.

Class of 2016, läkarprogrammet Linköping. Bild: David Olander.

Nu är det fyra veckor på barnkliniken som gäller. Hittills är det bra, mycket gott mottagande och en massa roliga ungar.

Och sen är det också slut.

Snart är jag där

Idag opponerade jag på en alldeles utmärkt T6-uppsats. Dessa tio minutrar av diskussion kring upplägget av en studie om IBD (Crohns och ulcerös kolit), läkemedelsbehandling och prematurt födda barn hos dessa kvinnor, blev därmed de sista tio minutrarna jag behövde lägga på det som läk i Linköping kallar “Stadium III”. Stadium III har inkluderat OSCE-tenta, bildtenta, artikeltenta och nu opponering. Det har varit slit vid sidan av det “vanliga” plugget på terminerna: förberedelser inför OSCE med genomgång av allt vad jag och E kunde komma på i form av status, omöjligt plugg inför bildtentan, för hur pluggar man till en tenta som ska sammanfatta tio terminer? Artikeltentan kändes mest meningslös, och jag frågade mig gång efter annan varför det inte var en hemtenta.

Nu till slut T6-opponeringen, som för att knyta ihop säcken med där vi var för en halv utbildning sedan. Jag minns hur jag gick till min egen T6-presentation och tyckte att de där T11:orna, de var ju nästan klara och oj vad långt de kommit och oj vad mycket de kan.

Jag är där nu, ska kunna så där mycket.

Till hösten blir det underläkarvikariat på Ekholmens vårdcentral. Jag, som haft siktet inställt på akuten sedan länge, känner en enorm lättnad över att det blir något mycket mindre pressat som första vikariat, trots att jag nog hade kunnat få ett vik på akuten. Istället kommer jag vara en av flera underläkare på en vårdcentral som är vana vid att ha underläkare, som lägger stor vikt vid handledning och utbildning, och som jag inte hört något annat än gott om. Det kommer bli jättebra, ett perfekt sätt att ta mina första stapplande steg ut i min verklighet som läkare. Med allt det sagt inte att det kommer vara enkelt – patienter är inte enkla, människor är inte enkla, även om det säkert blir en och annan antibiotikakur mot öroninflammation att förskriva.

Om precis över en vecka är det dags för sista föreläsningen på läkaprogrammet. Timmarna innan dess är det sista basgruppen, ett litet mini-seminarium om Läkarens roller och attityder, med basgruppshandledare och allt. Sista, sista, sista. Och veckan därpå börjar sista praktikperioden. Denna gång styr jag kosan mot barnkliniken på US, vilket ska bli intressant. Jag gillade förlossningen och de små bebisarna – det är nästan svårt att låta bli att gilla det, tror jag, för det är väldigt mycket glädje där – och jag saknade det lite när teorin började den här veckan. Så det blir nog bra att avsluta utbildningen med barn.

Lite känner jag dock, och förmodligen flera med mig, att jag redan checkat ut från utbildningen. Jag har börjat mentalt förbereda mig på att vikariera, på att bli underläkare på riktigt. Vi förbereder examensceremoni och allt som har med det att göra. Alla obligatoriska seminarier känns därför ännu lite tyngre än vanligt.

Men allting rusar på och snart är det juni.

Snart är jag där.

Belöningen

Det känns som en belöning.

“Grattis, du har klarat tentor och kämpat genom placeringar med nya handledare åtminstone ett par gånger i veckan, du har pluggat tills ögonlocken fallit samman, du har varit duktig, duktig, duktig.”

Som belöning får vi se något som är ganska få förunnat.

Att se ett barn komma till världen är något alldeles speciellt.

Skrik. Gråt. Hopp. Tystnad. Koncentration. Kraft. Tårar. Mod.

Allt finns i förlossningssalen, i den kvinna som föder. Varje kvinna är unik, varje barn unikt, varje förlossning en helt egen berättelse.

Jag står vid fotändan och ser ett barn komma till världen. En liten varelse, mer lila än någon annan färg. Han kommer ut tyst, till sin mammas kämpande andning. Han läggs till sin mammas bröst, denna nyblivna mamma som plötsligt går från smärta till lycka. Från inte mamma till mamma. Han skriker, piper först men det ökar snabbt i styrka.

Mitt i alltihopa minns jag min egen förlossning. Tio månader efter minns jag fortfarande smärtan, har inte glömt sådär som många andra säger att man gör. Minnet färskas ju också upp där inne i förlossningssalen. Men jag minns mer än smärtan. Jag minns henne när hon kom ut, arg som ett litet bi över den värld hon blivit utkastad till. Sedan fick hon mat, och när hon ätit sig mätt låg hon nöjd och tittade på mig med enorma mörka ögon, alldeles lugn vid mitt bröst.

Det är något särskilt att föda sitt barn, att komma ut på andra sidan stärkt av insikten att jag klarade det.

Och det är något särskilt, något fantastiskt, att se någon annans barn äntra världen. En belöning för alla år av slit, att få vara med vid det största ögonblicket i någon annans liv.

It is an honor and a privilege.

Sista

Nu har jag skrivit min sista fältstudie. Fältstudier är en ondska meningslöshet uppgift läkarutbildningen hittat på, som tvingar oss att sätta oss ner och leta reviewartiklar på Cochrane och skriva ihop 2-3 sidor om någon intressant frågeställning vi hittat på inom ett relevant område för terminen. På T7 var vi tvungna att göra två, men sedan gjordes det om så nu är det bara en varje termin, vilket ju var en väldigt bra förändring. Den här gången valde jag att göra om huruvida det finns evidens för att använda akupunktur som smärtlindring vid förlossning, för det verkade lite småintressant.

Det blir många sista den här terminen. Just nu är vi på näst sista placeringen, och pediatriken kommer bli sista. Snart är det dags för sista teoriblocket, med den stora sista föreläsningen (“En eftermiddag på vårdcentralen”), sittandes i finkläder, och det efterföljande traditionella bubblet.

Idag fick jag T6-arbetet jag ska opponera på också. Det känns ganska längesedan man själv satt med det där arbetet, men jag minns hur otroligt tacksam jag var när det var över. När man kunde lämna T6 bakom sig. Själva T6 var nice, det var rätt mycket ledigt jämfört med vilken annan termin som helst, men skrivandet av det där arbetet var lite lagom mycket suck.

Och om 67 dagar är det dags för sista tentan.

(Sista tentan har jag visserligen sagt förr, en gång i tiden på juridiken, men det blev ju inte riktigt så. Typ alls.)

Gyn är för övrigt trevligt. Gått med förlossningsjouren (händelselöst), varit med på operation (sett robotkirurgi), varit med på dagop, gått på mottagning. Fått se många kvinnors underliv. Lite annorlunda. De nästkommande två veckorna blir mer förlossningssidan av gyn, med besök på Kvinnohälsan och pass med barnmorskor på förlossning. Spännande.

Gynplacering

Sedan sist har jag hunnit igenom resten av anestesin, två veckor teori, och påbörjat gynplaceringen. Igår vid tiotiden på förmiddagen hade jag ännu bara gjort två gynundersökningar och dessa på proffspatienter, men när nu tisdagens kvällsmörker sänkt sig runtom oss är jag uppe i att ha gjort fler gynundersökningar än mina fingrar räcker till. Gyn har hittills varit riktigt trevligt, med bra handledare som låter en göra något.

Ls kommentar igår när jag sa att jag under eftermiddagen fått göra två gynundersökningar (och även försöka mig på två ultraljud) var att det nog var mer än han fick göra på hela sin placering. Det här är definitivt en placering där det är bättre att vara tjej. Det beror dock väldigt, väldigt mycket på hur vi presenteras också – “Hej, kan den här manlige läkarstudenten få titta på?” är något de flesta patienter säger nej till, medan “Hej, idag har jag en blivande kollega med mig,” å andra sidan är något bara ett fåtal har något emot. Man får ju ha respekt för att det handlar om gyn, vilket är väldigt privat för många – samtidigt som vi faktiskt måste lära oss. När vi gör AT och kommer ut till vårdcentral är det inte bra om vi inte har någon koll på hur man gör en gynundersökning.

Det blir fyra veckor på gyn, varav två på just gyn och två på förlossningen/mödrahälsovården. Vi ska ha kandidatmottagning, gå med på op, gå med barnmorska på förlossningen, och en massa annat trevligt.

Att få närvara på en förlossning kommer kännas väldigt speciellt. Jag följde med till förlossningen när jag gick med jouren på anestesin eftersom det behövdes en EDA, och det var lite märkligt att vara där igen, i en så annorlunda kapacitet. Svårt att förklara.

Samtidigt med praktiken gäller det att bolla barn, man, plugg och träning. Just plugget blir lite lidande när vi nu har E – förr pluggade jag alltid när L var på hockey, eller tränade, eller gjorde något annat, men nu måste jag ju ta hand om dottern när han är borta. När han är hemma tar det emot att sätta sig och plugga, för då vill jag ju träffa honom. Så, det blir en del bollande.

Eftersom dottern fyller ett år två dagar innan min examen kan jag också hålla rätt noggrann koll på exakt hur lång tid det är kvar… Iiih!

Anestesiplacering

Den här veckan och förra är det anestesiplacering som gäller. Iklädda blåa op-kläder får vi springa efter narkosläkare och -sköterskor som i gengäld lär oss en liten, liten del av allt de kan om att hålla fria luftvägar, söva, intubera, smärtlindra, och muskelrelaxera. Bland annat. Det har blivit PVK-sättning, sondsättning (bra mycket enklare när patienten är sövd, får man ju säga), inlärning om den stora narkosmaskinen och mycket mer.

I fredags lyckades jag intubera en patient på egen hand. Very cool.

På det hela taget en väldigt, väldigt rolig placering.

Nu ska jag iväg på anestesijour.

Scenarioträning

L läste gårdagens inlägg och konstaterade att det väl var bra, men jag hade glömt det viktigaste för framgångsrikt plugg: att hitta något man tycker om. Det gäller både inom medicinen och utanför skolan – fritid är viktigt. Själv har jag alltid tränat och oftast skrivit, det är mina två varianter för att slappna av och inte stressa. Nu i veckan, när stressnivåerna steg på grund av AT-ansökningarna och diverse annan stress, tränade jag tills jag inte orkade längre och vid det laget var jag lagom hög på endorfiner och väldigt lugn. Skön känsla.

Men på tal om saker man tycker om måste jag ju nämna Akuta verksamheter som vi haft i två veckor. Det har varit två veckor med undervisning om allt möjligt, med stort fokus på ABCDE-omhändertagande. Det hela kulminerade, efter en HLR-dag med både träning och scenarion om såväl vuxen- som barn-HLR, i en gemensam dag med sjuksköterskestudenterna på termin sex. I mindre grupper om 6-7 personer fick vi sedan träna scenarion. På en dag gick gruppen igenom sex olika scenarion med akuta fall, antingen med de avancerade simuleringsdockorna som finns på Clinicum, eller i något fall med en faktisk person/proffspatient. Det var en oerhört lärorik dag.

Efter att ha stått på ett scenario i onsdags (barn-HLR) som kändes allt utom bra, var det skönt att börja torsdagen med ett fall som kändes lugnt och stabilt för min del, trots att patienten hade en pågående hjärtinfarkt. Med ABCDE i huvudet tog jag mig igenom fallet och kom fram till hur jag ville handlägga det hela. Under tiden fick sjuksköterskestudenterna göra det jag bad om, såsom att sticka patienten (det fanns plastkanaler att sticka i i varje “patient”), blanda ordinerade läkemedel, ge vätska, kontrollera vitalparametrar, med mera. Det blev en enorm utveckling även för deras del under dagen.

Andra fallet kändes inte lika bra, med ett barn med anafylaxi, för att det är otroligt stressande när ett barn inte får ordentligt med luft (även om det är en docka). I min hjärna kändes det som att vi simulerade i evigheter, och som att jag var hur uppjagad som helst med hjärtat i halsgropen – men i feedbacken efteråt fick jag höra att jag varit lugn och trygg genom det hela. Så det är ju bra, att jag kan vara lugn utåt även om jag känner mig ordentligt stressad.

Sex fall blev det som sagt, och vi hade totalt en timme för varje fall med information innan och samling/feedback efteråt. Galet lärorikt och en av de bästa dagarna på utbildningen. Totalt sett har de här två veckorna varit bland det mest lärorika vi haft.

Grunden först, sen detaljer

Det finns de som hävdar att det svåraste med läkarprogrammet är att komma in. Jag håller inte på något sätt med, och det tror jag få gör som faktiskt tar sig igenom den här utbildningen. Nu har tydligen uppemot en tredjedel av de som skulle börjat T5 här i Linköping blivit “utspärrade” från programmet då de inte klarat T3-tentan (T1 är spärr för T3, T2 för T4, T3 för T5, och så vidare med något enstaka undantag eftersom vår sjätte termin saknar tenta). Tror de är helt överens med mig om att det svåraste inte är att komma in…

Var saker och ting fallerat är oklart för min del, som är helt oinsatt. Är det tentorna det är fel på? Ställs det helt galna frågor på mikroskopisk detaljnivå? Det vore ju inte direkt första gången. Det finns helt klart ett problem tycker jag med utbildningen att det är prekliniska forskare som står för stora delar av undervisningen. För egen del innebar det till exempel att jag på termin två efter ett tag hade mycket god insikt om hur dendritiska cellers receptorsystem fungerade – men jag begrep inte alls hur immunförsvaret (som dendritceller är en del av) i stort hängde ihop. Det senare känns betydligt viktigare, än att kunna varje cell så ingående som de som doktorerar på cellen i fråga kan den. Vad gäller de utspärrade studenterna kan det ju även vara ett problem hos studenterna, allt från att de är (för) unga och svarar på tentafrågor på ett sätt som accepterades på gymnasiet, men som helt enkelt inte är bra nog på universitetet/läk, till att man faktiskt inte fattar hur mycket tid man måste lägga ner på studierna. Jag är tveksam till att jag ska vara någon måttstock på hur mycket man bör plugga under preklin, men jag vet att jag skrev mellan sex och tio sidor anteckningar till varje basgrupp i alla fall, vilket var två gånger i veckan.

Säkerligen är det en kombination av tentafrågor, undervisning och studenterna själva.

På Cellstrimman i måndags uppkom snabbt frågan om hur man vet vad man ska plugga när man läser läk i Linköping, med sitt PBL:ande och basgrupper med breda frågeställningar. Problembaserat lärande är på många sätt bra, men det är också en stor frihet och därmed en stor ångest för många (inte minst överambitiösa A-människor). Jag svarade, “Läs läkarprogrammet,” för när man närmar sig slutet har man en rätt bra idé åtminstone, även om man fortfarande hamnar i situationen att det kommer fullständigt oväntade tentafrågor i princip varje termin.

Jag har skrivit pluggtips tidigare. De gäller fortfarande. Lite mer på temat:

Grundläggande böcker är bra. Det finns ett antal svenska böcker som ger just en bra grund att stå på – Grundläggande immunologi som står i min egen bokhylla, Cellbiologi har jag inte så mycket erfarenhet av men ska ge en bra grund. Människans fysiologi är kalas till T2 och T3. Och så vidare. Sjuksköterskeböcker är ofta bra för att få en översikt. Böckerna är inte djupa nog för läkarprogrammet, men de är jättebra att börja plugga i inför basgruppen, för att sedan, när man har den där ack så viktiga grundförståelsen för området, kunna gå vidare med Essential Cell, Abbas ImmunologyGuyton/Boron för fysiologin, eller vilket område man nu håller på med.

Medicinsk terminologi är bra att ha de första terminerna, när man behöver kolla upp vartannat ord. Kan ersättas av Google ganska väl numera, men ändå. När man öppnar Google blir man gärna distraherad…

Även engelska Wikipedia är bra för att snabbt kolla upp saker och ting. Men Wikipedia SKA INTE användas som källa. Ever. Det är användarredigerat och vem som helst kan gå in och skriva vad som helst. Engelska Wikipedia är väldigt välredigerad vad gäller mycket av medicinen, men det är ändå inte en tillförlitlig källa. Svenska Wikipedia har jag rätt dåligt förtroende för, och det saknas också information på en hel del områden.

Medicinska artiklar behöver man absolut inte läsa inför basgrupper (utom när basgruppen går ut på det så klart, och givetvis förekommer ett antal seminarier och annat där man måste läsa artiklar). Artiklar ger sällan eller aldrig den grundläggande förståelse som är så mycket viktigare än detaljkunskapen.

Mitt viktigaste budskap, och det jag levt efter under hela utbildningen är således detta: Skaffa en grundförståelse först så att du vet var du står, och efter det kan du börja bygga på med detaljer.