Category Archives: Okategoriserad

Antibiotika och resistenshotet

Klockan 22 på nyårsafton 2016 fick jag feber.

Jag höll mig inte vaken till tolvslaget, utan gick och la mig alldeles utmattad. Sedan låg jag under två täcken och en filt och frös så att jag skakade.

Morgonen därpå gick jag upp klockan nio, och la mig åter i sängen tio minuter senare eftersom jag inte fixade att stå på benen, och sov fem timmar till. Febern låg på 39,4.

När jag hade haft hög feber i tre dagar och det verkligen inte verkade gå åt rätt håll fick jag till slut ge upp och ta mig till en amerikansk vårdcentral. Det var en upplevelse i sig. Doktorn träffade jag i ungefär fem minuter, innan hon skrev ut Azitromycin till mig. Fem dagar med antibiotika. “Are you ready to feel better?” frågade hon mig innan hon signerade receptet. Det var jag.

Antibiotika är fantastiskt.

Bland alla fascinerande saker människan uppfunnit och upptäckt så ligger antibiotikan väldigt, väldigt högt upp på listan i min värld. I början av 1900-talet dog människor av precis den åkomma jag fått på min semester: lunginflammation. Man dog av alla möjliga infektioner som vi idag helt enkelt går till vårdcentralen och får antibiotika för. Dog man inte kunde man få både men och komplikationer av infektionerna.

Idag har vi en bred front av antibiotika.

Och vi håller på att kasta bort detta medicinska mirakel.

Antibiotika och djurhållning

Medan sjukvården i till exempel Sverige blir allt mer restriktiv med antibiotika (inte minst eftersom vi i studier sett att det inte gör så stor skillnad för lättare infektioner, och ingen skillnad alls för t ex bihåleinflammation) går den allra mesta av världens antibiotika åt till djuren. Minst 2/3 av all antibiotika som konsumeras i världen går åt till djuruppfödning står det lite varstans, även om jag har inte hittat var ursprungsberäkningen kommer från (men tvivlar inte på att det är sant).

Precis som i människor leder överdriven, onödig antibiotikaanvändning i djur till att bakterierna utvecklar resistens. Mycket av antibiotikabehandlingen bland djur är dessutom helt i onödan och ges av rädsla för utbrott av sjukdom (som kostar mycket för den som äger djuren, antingen i att då behandla eller avliva massor av djur), och/eller för att djuren ska växa fortare och mer. Djur som blir föda till människor blir reservoarer för patogener, med potential att överföra resistens till bakterier som är farliga för människor.

Resistens är inte samma sak som aggressivitet

Många tror att det här är samma sak. Att aggressiva bakterier i större utsträckning också är resistenta. Givetvis kan aggressiva bakterier bli resistenta – det är mardrömsscenariot – men de två delarna har egentligen ingenting att göra med varandra.

Aggressiviteten (det vi kallar virulens på medicinska) handlar om hur snabbt och hur svårt sjuk bakterien kan göra dig. Det finns bakterier som vi lever i symbios med, som vi i princip aldrig blir sjuka av. Tarmen är full av goda bakterier (det har du väl hört i reklamen för diverse fil med bakteriekultur?) som inte gör oss sjuka. Det finns också bakterier som lever i och på oss som inte är starka nog att göra oss sjuka så länge vi är helt friska – men blir vårt immunförsvar nedsatt, t ex av HIV eller en cellgiftsbehandling av cancer, då tar de chansen. Eller när hudbakterier tar sig in samtidigt som ortopeden sätter in en glänsande ny protes i en höft, och de beskedliga bakterierna blir inkapslade utan något som kan mota bort dem… då blir relativt snälla bakterier ändå farliga.

Det finns aggressiva bakterier också. På utbildningen kallades de fem värsta för just “The Five Killers” – Staphylococcus aureus, Streptococcus pneumoniae (pneumokocker), Streptococcus pyogenes, Escheria coli (E. coli) och Neisseria meningitidis (meningokocker). Det är inga ovanliga bakterier, utan finns i/på kroppen (pneumokocker i halsen, E. coli i tarmen, osv) och i vår omgivning, men de är generellt mer aggressiva och kan gå över till att ge sjukdom. Flera av dem har olika typer av toxiner (gift) som kroppen reagerar på. De ger i många fall mild sjukdom (pneumokocker och öroninflammation, S. aureus och hudinfektioner, E. coli för urinvägsinfektion, t ex), men har man otur går de in och gör allting kasst genom t ex hjärnhinneinflammation (meningit) eller blodförgiftning (sepsis). De har också en förmåga att sätta igång kroppens immunförsvar så att det går fullständigt överstyr, vilket kan ge septisk chock och död.

Resistens å andra sidan är hur bra/dåliga bakterierna är på att skydda sig mot antibiotika. The Big Five är inte generellt bättre än andra bakterier på att skydda sig mot antibiotika. För t ex E. coli som orsakar urinvägsinfektion är resistensen väldigt, väldigt låg mot de två mest använda antibiotikasorterna. På samma sätt kan de där ganska snälla opportunistiska bakterierna vara väldigt, väldigt resistenta mot massor av antibiotika.

Som sagt, värst är kombinationen – både resistent och aggressivt.

Antibiotika och resistens

Aggressivitet vs resistens

Jaha, och vad spelar det för roll för mig?

“Jag är ju frisk. Det värsta jag haft är halsfluss,” säger du.

“Ja, just nu är du frisk,” svarar jag. “Just nu. Och har du barn? Föräldrar?”

Tänk dig en så kallad cellgiftsbehandling mot cancer. Immunsystemet slås ut. De där bakterierna som i vanliga fall inte gör någon skada får plötsligt möjlighet att attackera. Det är ganska enkelt: en patient utan immunförsvar överlever inte ett bakterieanfall, inte ens av de ganska snälla bakterierna, om det inte finns antibiotika att sätta in.

Samma sak med det lilla nyfödda barnet som inte har något bra immunförsvar än. Än värre med de för tidigt födda.

Operationer som vi idag ser som enkla, såsom protesoperationer, omringas alltid av antibiotikabehandling för att inte infektion ska uppstå. Vi kommer helt enkelt få lägga ner sådana vi inte har antibiotika.

Så mycket mer av dagens vård baseras på att det finns effektiv antibiotika.

Är det verklighet då?

Ja.

Det är det enkla svaret.

En kvinna i 70-årsåldern dog i USA nyligen – på grund av en infektion som var resistent mot alla de 26 typer av antibiotika som är godkända i USA. Hon hade brutit benet i Indien och hamnat på sjukhus där, och med tanke på Indiens extremt höga resistens så plockade hon förmodligen upp en hyperresistent bakterie där. Och sedan dog hon, precis som man gjorde i början av förra seklet, för att man inte hade något att sätta emot.

Hon är kanske först i USA, men hon är långt, långt, långt ifrån den sista. Och hon är definitivt inte först i USA att dö av antibiotikaresistenta bakterier, hon är bara först att dö av en som är resistent mot allt. Statistik från USA säger att 23 000 personer dör varje år av infektioner med antibiotikaresistenta bakterier.

Enligt WHO beräknar man i EU att antibiotikaresistens kommer ge 25 000 dödsfall/år (och 2,5 miljoner fler sjukhusdygn), i USA 23 000 och i Thailand över 38 000 dödsfall/år.

De senaste helt nya antibiotikasorterna kom på 1980-talet (enl WHO). Sedan dess har inga nya antibiotika tillkommit (vidareutveckling av några vi har sedan tidigare har dock skett).

Så när jag säger nej till att behandla din bihåleinflammation, eller ditt barns öroninflammation, då är det inte för att jag är elak. Det är för att jag a) vet att det inte behövs, för att sjukdomstiden knappt förkortas alls av antibiotika, och b) för att jag vill ha kvar antibiotika till den där gången när du får hjärnhinneinflammation, cancerbehandling, eller ditt barn föds i vecka 27.

Saker du ska göra – och framför allt inte göra

Du ska inte ha antibiotika för virusinfektioner. Dessa inkluderar helt vanliga förkylningar, influensa och en hel massa andra infektioner. Bara för att du har halsfluss innebär det inte att du ska ha antibiotika – de flesta fall av halsfluss orsakas av virus.

Du ska inte nödvändigtvis ha antibiotika bara för att du har en bakteriell infektion. Barn 2-12 år med okomplicerad ensidig öroninflammation ska till exempel inte ha antibiotika. Bihåleinflammation svarar mycket sällan på antibiotika. I princip ska man inte ha antibiotika mot tarminfektioner, då det enda som händer är att den normala tarmfloran slås ut. Detta gäller även utomlands, så om du får diarré när du är i Thailand ska du INTE gå till doktorn och få antibiotika.

Antibiotika resistensutveckling

Resistensutveckling mot antibiotika. Bildkälla.

Om du får antibiotika ska du ta hela kuren. Du kanske känner dig bra efter några dagar och slutar med den, men det du gör då är att de bakterier som är lite mer resistenta mot antibiotikan (det finns alltid några som är lite mer känsliga, men de dör om du fullföljer kuren) och därmed finns kvar, är de som överlever. Din kropp kanske tar hand om dem, men du kan smitta någon annan med bakterierna, och då har den personen fått resistenta bakterier – eller så blir du själv sjuk senare av samma bakterier igen, och då är de resistenta.

Dela aldrig antibiotika med någon annan, och ta aldrig någon annans antibiotika. Det finns många olika typer och de verkar mot olika bakterier, antibiotika är bara samlingsnamnet. Den mer allmänna versionen av detta är faktiskt: du ska aldrig dela med dig av din medicin till någon annan, och du ska aldrig ta någon annans medicin.

För min del då?

Jag träffade som sagt doktorn i USA i fem minuter. Hon skrev ut Azitromycin på misstanken om att det var en så kallad atypisk lunginflammation – en lunginflammation orsakad av mindre aggressiva bakterier, som inte vanligt penicillin (Kåvepenin) rår på (igen, resistens vs aggressivitet). Hon tog inga prover och ingen odling (hade jag varit hemma hade jag insisterat på båda innan antibiotika).

När jag kom hem från USA hade jag min sista dag med antibiotika, och mådde fortfarande inte alls bra, med 39 graders feber. Infektionsprovet CRP (aka snabbsänka) låg på 87 (normalvärdet är under 10). Till slut odlades jag från slem jag hostade upp, och det visade att det inte alls var någon atypisk lunginflammation – det var pneumokocker. Pneumokocker tar man alldeles utmärkt med Kåvepenin. Alltså hade jag, i och med avsaknad av odling, fått en onödigt bred antibiotika, som hade varit mycket bättre att spara till de som verkligen behövde det.

Läs mer: CDC:s Antibiotic cresistance threats in the United States (2013)
WHO:s Antimicrobial resistance – global report on surveillance (2014)

Utmattningssyndromet

Kvinnan som sitter framför mig har så mycket huvudvärk att hon knappt vill hålla ögonen öppna. Vi har tagit alla möjliga prover, och hon har gjort bilddiagnostik – och allt är normalt. När hon får höra det börjar hon gråta. Det hade ju varit så mycket enklare att ta en antibiotikakur mot borrelia, eller till och med att behöva operera något, än att tvingas se sanningen i vitögat:

Utmattningssyndrom.

Jag sjukskriver ett par veckor till att börja med. Täta kontakter, telefonkontakt var tredje vecka för att se hur det utvecklar sig, och förlängd sjukskrivning ett par veckor, kanske en månad, åt gången. Försök att återgå till jobbet relativt snabbt, men på låg procent. När vi övergår till 75% sjukskrivning är mitt enda krav för “arbetandet” att hon åker till jobb och är där. Går upp på morgonen. Håller ett schema. Inte tappar kontakten med sina arbetskamrater. Inte tappar kontakten med verkligheten.

Har man otur som mig så får man träffa en läkare utan empati och då får du en halvtidssjukskrivning i några veckor i stöten.”

Jag läser kommentaren i en diskussion om utmattningssyndrom på Facebook. Mannen som skriver är inte den ende, han är en i raden av människor som tycker att både läkare och Försäkringskassan är för jävliga. Oempatiska. Omänskliga. Tankarna går givetvis snabbt till mig själv och de patienter med utmattningssyndrom jag har. Är jag en oempatisk jävel som inte sjukskriver på heltid ett halvår i stöten?

Jag vill föreställa mig att så inte är fallet. Jag vill faktiskt tänka raka motsatsen. Att det jag har för ögonen är patientens bästa. Att jag gör en medicinsk bedömning och utifrån denna väljer hur jag fortsätter. Och att ge en sexmånaderssjukskrivning på ett bräde och släppa patienten vind för våg under tiden, det är inte empatiskt.

Jag ställer krav på mina patienter: Innan vårt nästa samtal ska du ha tagit kontakt med en terapeut. Utmattningssyndromet kommer av en ohållbar livssituation, oavsett om det är på jobb eller privat eller båda, och om du inte ändrar på den kommer du, så snart du återgår till arbetet, att hamna hos mig igen. Gå ut och gå. Att fastna i soffan, det är behagligt och kravlöst – och livsfarligt. Promenader, träning, gå ut och hämta posten, yoga – du får välja, bara du rör på dig. Prata med dina chefer för att ordna så att det på ett vettigt sätt går att komma tillbaka till arbetet. Du kan inte gå tillbaka till samma nivå du var tidigare, åtminstone inte från början, kanske aldrig om jobbet var det som sänkte dig. Och beroende på patient ställer jag andra krav, såsom att de ska ta kontakt med sjukgymnast för sina smärtproblem (smärta, trötthet, utmattning, de går ofta hand i hand).

Inte allt på en gång, men efter hand. Du är vuxen, du måste ta ansvar, och då kan jag ställa krav på dig.

Och jag ser utmattningssyndromet och jag vet att det finns, och jag sjukskriver för det. Jag gör, efter bästa förmåga, det bästa jag kan.

Samtidigt kan jag inte låta bli att undra. Vad händer i andra länder? Vi är knappast det land i världen där människor jobbar hårdast. Längst dagar. Har mest krav på sig. Vad händer i andra länder, där sjukskrivning inte finns som möjlighet? Där arbetet genererar den inkomst man lever på, och om man inte arbetar så har man ingen inkomst? Vad är det som gör att så många i Sverige går in i den infamösa väggen? Vad skulle hända med alla våra utmattningspatienter om vi inte hade vårt extremt generösa välfärdssystem med sjukpenning?

Jag måste ställa frågorna för mig själv. Ha dem i bakhuvudet när jag träffar patienter, bland alla andra saker jag ska komma ihåg. För de finns också: de som tycker att det är bekvämare på den där soffan. De som tycker att det är jobbigt att gå upp tidigt på morgonen för att gå till ett arbete som inte är 100% roligt. Och att sjukskriva dem, det är verkligen kasst på riktigt. Enkelt för mig, men kasst.

Tro mig, att sjukskriva är verkligen den enklare vägen att gå.

När jag läser i samma tråd som kommentaren ovan kom från, att det finns de som blir sjukskrivna i flera månader åt gången, och de då säger, ”Och det var då jag skrev min bok” – då undrar jag inte om jag har en del rätt i mina tankar också. Är du för utmattad för att gå till jobb så borde du inte vara kapabel att koncentrera dig tillräckligt för att skriva en bok. De patienter jag sjukskrivit för utmattning är så hjärntrötta att de inte ens orkar läsa undertexterna på TV:n, än mindre läsa eller skriva böcker. Är du kapabel till det ska du börja jobba igen.

Men vad vet jag, jag är kanske mest en oempatisk jävel till doktor.

Belöningen

Det känns som en belöning.

“Grattis, du har klarat tentor och kämpat genom placeringar med nya handledare åtminstone ett par gånger i veckan, du har pluggat tills ögonlocken fallit samman, du har varit duktig, duktig, duktig.”

Som belöning får vi se något som är ganska få förunnat.

Att se ett barn komma till världen är något alldeles speciellt.

Skrik. Gråt. Hopp. Tystnad. Koncentration. Kraft. Tårar. Mod.

Allt finns i förlossningssalen, i den kvinna som föder. Varje kvinna är unik, varje barn unikt, varje förlossning en helt egen berättelse.

Jag står vid fotändan och ser ett barn komma till världen. En liten varelse, mer lila än någon annan färg. Han kommer ut tyst, till sin mammas kämpande andning. Han läggs till sin mammas bröst, denna nyblivna mamma som plötsligt går från smärta till lycka. Från inte mamma till mamma. Han skriker, piper först men det ökar snabbt i styrka.

Mitt i alltihopa minns jag min egen förlossning. Tio månader efter minns jag fortfarande smärtan, har inte glömt sådär som många andra säger att man gör. Minnet färskas ju också upp där inne i förlossningssalen. Men jag minns mer än smärtan. Jag minns henne när hon kom ut, arg som ett litet bi över den värld hon blivit utkastad till. Sedan fick hon mat, och när hon ätit sig mätt låg hon nöjd och tittade på mig med enorma mörka ögon, alldeles lugn vid mitt bröst.

Det är något särskilt att föda sitt barn, att komma ut på andra sidan stärkt av insikten att jag klarade det.

Och det är något särskilt, något fantastiskt, att se någon annans barn äntra världen. En belöning för alla år av slit, att få vara med vid det största ögonblicket i någon annans liv.

It is an honor and a privilege.

Julgran

Det lider mot jul. Vet inte riktigt varför man säger så, för inte lider jag. Men det är väl någon gammal betydelse av lider. Eller något. Det är sånt som kommer på orddelen på Högskoleprovet, typ.

Never mind.

Vi har vår första gran i huset. Min första riktiga gran sedan innan jag flyttade hemifrån, vilket vid det här laget är en herrans massa år sedan. Hu vad tiden går. På samma tema är dottern nu över sex månader gammal och ska snart fira sin första jul. Inte för att hon förstår något av det, och i julklapp vill hon med all säkerhet helst ha papper inslaget i mer papper med kul snören i mängder, men ändå. Hennes pappa och jag vet att det är hennes första jul och det är speciellt. Så av den anledningen, och för att vi flyttat till hus där det finns en jättebra plats för en julgran (en sån där plats som man undrar vad man ska göra med resten av året, men just under julen har den en väldigt precis funktion). Vi åkte och köpte en julgransfot, och julgransdekorationer, och därefter en ståtlig kungsgran. Den blev precis lagom och är nu pyntad med ljus, glitter och kulor.

Julgran

Julgran!

Vilken bisarr tradition, egentligen. Ta in ett träd och pynta det. Ungefär som varför man pyntar påskris med fjädrar. ’cause it makes no sense.

Julklapparna är, i den lilla mån det blir julklappar, färdigfixade och inslagna. Trots dotterns önskan om papper att äta (för det är jättegott och prasslar jättekuligt) får hon inte bara papper, bara för att hennes mamma och pappa tycker att hon kan få något annat.

Efter jul följer nyår och sedan börjar det helt plötsligt närma sig att jag börjar skolan igen. Känns ganska konstigt, efter de här sex månaderna av ledighet, men det ska samtidigt bli skönt att komma tillbaka och göra färdigt. Och jag ska ju vara ledig i sommar ändå tänkte jag, så att E slipper börja på förskola samma sekund som hon fyller ett. Så det blir lite skola på väg mot lite mer ledighet.

Hoppas att ni alla finner lugnet inför julen. För min del är julen lugn och skön och trevlig, inte stressig och jobbig, och jag hoppas att ni känner detsamma.

Kompendiekampanj för Rosa bandet

För ett år sedan körde jag en månadslång kampanj med mina kompendier för att samla in pengar till Läkare utan gränser. Det är en organisation jag verkligen tror på, och som jag stöttat som månadsgivare i många år. Jag tror helt och fullt på att hålla sig till en eller möjligen två organisationer som man stöttar ekonomiskt, till exempel som månadsgivare, för att organisationerna ska veta hur mycket de har att röra sig med och bättre kunna planera sin verksamhet.

Men när jag nu i år tänker köra samma kampanj igen – alla intäkter från försäljning av mina kompendier under månaden går till välgörenhet – så kommer det trots detta inte att gå till Läkare utan gränser.

Det här året blir jag del av Rosa bandet-kampanjen (alldeles inofficiellt). Det här året är det personligt. Det här året raserades tillvaron för en vän precis samtidigt som jag blev mamma. Det här året går pengarna istället till Cancerfondens bröstcancerfond.

Kompendierna kostar som vanligt 50 kr/st. Maila mig vilket/vilka kompendier du önskar och sätt över pengar till mig eller skicka direkt till Rosa bandet/Cancerfonden. När månaden är slut kommer jag lägga upp hur mycket vi samlat in.

Här finns information om respektive kompendium. Kompendier finns för termin 3, 4, 5, 7, 8, 9, och 10.

Vill ni inte ha något kompendium får ni givetvis gärna ge en gåva ändå.

Och är du kvinna och läser det här? Känn igenom dina bröst. Nu. Tro inte att du är för ung för att det ska drabba dig, eller att det helt enkelt inte händer dig. Det kan hända dig, och det kan ha räddat livet på min kompis att hon känner igenom sina bröst regelbundet.

Traktortårtan

För ett par veckor sedan var det tårtdags igen. Svågern och blivande svägerskans äldste son älskar traktorer (eller “tacktoe”) över allt annat och tillbringar all tid han får framför TV:n där videos av olika gigantiska traktorer och annat visas upp. (Det var L som först introducerade honom till dessa Youtube-videos, eftersom han också tycker väldigt, väldigt mycket om traktorer och andra stora maskiner. Jag är så stolt.) Detta gjorde ju att det givetvis skulle vara traktortema på pojkens tvåårskalas. Jag fick göra vad jag ville, bara det var traktor. Jag bestämde mig för att göra en riktigt ordentlig traktortårta. Och denna slog faktiskt förra årets pirattårta i hur kul den var att göra :)

Tårtan bestod av ett antal fyrkantiga bottnar (två tror jag att jag gjorde, det är en ganska stor form) formade till en traktor, uppställt på en vanlig cirkulär 25-cm-botten. Fyllningar blev jordgubbe och vanilj om vartannat. Eftersom jag inte kunde fylla den som vanligt – dvs fylla tårtan i formen så att fyllningarna inte åker ut – gjorde jag denna gång en kant av smörkräm (testade marängsmörkräm den här gången, den var helt ok men lite meckigare att göra) och fyllde sedan på innehållet med hjälp av en spritspåse. Fungerade utmärkt.

Grunden för traktorn.

Grunden för traktorn.

Sedan smörkrämade jag även den runda bottnen, satte i stöttepelare (plaströr) och en tunn silverbotten så att den undre runda tårtan inte skulle sjunka ihop av tyngden av traktorn (den vägde en del!). Täckte traktorn med gul marsipan och L hjälpte mig att flytta över traktorn till den runda botten. Sedan var det bara att dekorera! Använde, efter idé från Pinterest, donuts för att göra de stora hjulen, och Ballerinakex till de små. Detta istället för vanlig tårtbotten eller endast marsipan för att de inte skulle bli så tunga. Klädde in dem i svart sugarpaste.

Fasligt kul att dekorera den här tårtan. Som registreringsskylt blev det 2-åringens namn så klart, och en två på taket. Gräset på den runda bottnen gjorde jag med en specialtyll jag köpte för ett bra tag sedan, som jag velat testa, och grön smörkräm. “Leran” var chokladbollssmet, något jag gjort en gång tidigare.

Mera traktor

Mera traktor

Gigantisk traktor :)

Gigantisk traktor :)

Födelsedagsbarnet fick syn på tårtan när den ställdes upp för att bli lite lätt rumstemperead innan uppätning. Han blev i det närmsta euforisk över den och det tog helt klart alldeles för lång tid innan han fick äta upp den… Barnen tyckte att det var extra roligt med Ballerinakexen som framhjul. Större delen av tårtan försvann på de tjugo vuxna och barn som åt av den.

Delvis uppäten, här syns lite av tårtunderlägget som står mellan underdelen och traktorn.

Delvis uppäten, här syns lite av tårtunderlägget som står mellan underdelen och traktorn.

"Tiiiitta tackto-tåta!"

“Tiiiitta tackto-tåta!”

Allt som hänt och allt som kommer att ske

Enligt Facebook, som vänligt påminner en om gamla minnen som hände samma dag för x antal år sedan, var det fem år sedan mamma och pappa kom hit och gjorde som Askungens gudfé med trollspöt och förvandlade min lägenhet – men istället för ett spö hade de med sig en slagborr. Det var en underbar helg. Jag flyttade till Linköping och kände inte en människa här, och i mitten av september hade skolan visserligen börjat, men det var ändå inte i närheten av att vara så att jag hittat några nära vänner. Jag saknade allt vad jag lämnat bakom mig och började planera för att ge upp och söka till Lunds läkarprogram istället, för att vara nära hemma. Tur jag inte gjorde det – sju månader senare skulle jag ju träffa L…

Men mammas och pappas helg här gjorde lägenheten betydligt mysigare och jag minns det med oerhörd värme.

Sedan dess har livet förändrats ganska markant. Jag träffade L, vi förlovade oss, vi gifte oss och vi fick vår fantastiska lilla bebis. Jag har klarat av en, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio och tio terminer på läkarutbildningen, jobbat som personlig assistent och undersköterska, och gjort praktik på massor av kliniker. Bland så mycket annat som hänt.

I torsdags påbörjade jag min 57:e dagbok. Mitt allra första dagboksinlägg skrev jag den 28/1-97. Det närmar sig helt enorma tjugo år av dagboksskrivande. Jag skriver i princip varje kväll, långt eller kort, några ord eller flera sidor. Det beror på dagen, på känslorna, på om det är något viktigt som skett eller om det bara är en dag bland alla andra. Jag har ingen aning om vad jag ska ha dem till, eller om någon någonsin ska få/kommer vilja läsa dem, men de finns där, nerpackade, alla femtiosex stycken.

Nu kommer det en ny höst och jag gick och tänkte när jag var ute med E, att jag ser fram emot det på ett helt nytt sätt. Jag ser fram emot att vara med när mitt barn upptäcker världen, när hon får se träd som är röda och orange istället för gröna, och hennes första snö. Julen kommer bli speciell i år, när hon är en del av vår familj.

 

Stafsätersglass, sång och spirometri

En del pensionärer konstaterar efter ett tag att de inte förstår hur de hann med att jobba. Det finns ju så mycket annat att göra. Jag tycker det känns lite likadant – hur hann jag med att plugga? Sanningen ligger väl dock i att jag numera tillbringar all tid jag tidigare lade på att plugga, och en hel del ytterligare tid, på att ta hand om en liten varelse som kräver kontinuerlig uppmärksamhet. Den mer spännande frågan blir väl således hur jag ska hinna med allt när jag inte ska vara mammaledig längre… Men det är ett senare problem.

De senaste dagarna har min mamma varit på besök – i helgen var även pappa närvarande. Det var en ytterst regnig helg så de där långa promenaderna som vi brukar ge oss ut på blev det ingenting med. Vi tog bilen när vi åkte iväg och besökte Gamla Linköping inklusive Cloetta, och vi tog bilen ut för att köpa på oss litervis av Stafsäters galet goda glass. På kvällen, efter att L lagat fantastisk mat (he really outdid himself med torsk på fredagen och entrecôte på lördagen), ställde vi upp alla tio förpackningarna glass och alla fick ta vad de ville. Mums. Fredagens Oreo cookie key lime pie-efterrätt var inte helt fel den heller.

Glass!

Glass!

Pappa åkte hem till London och mamma åkte till Stockholm för kick-off med Look Good… Feel Better som hon volontärarbetar för. Sedan återvände hon till Linköping på tisdagen. I mellantiden hann jag med att äta en trevlig lunch med en kompis, och ha min första Cellstrimma-basgrupp. Cellstrimman är en liten 7,5 hp extrakurs man kan välja att gå på termin ett av läkarprogrammet i Linköping, för att fräscha upp kunskaperna från gymnasiet och fördjupa dem en aning. Den här terminen valde de ansvariga att ha äldrekursare från de sista terminerna på läk som handledare för varje basgrupp, och jag anmälde mitt intresse. Det var väldigt roligt att lyssna på dem, se allt vad de har framför sig och minnas var jag var för fem år sedan. Det ska bli intressant att höra hur mycket de hinner lära sig till måndag, då vi har nästa basgrupp.

I tisdags återvände mamma till Linköping. Jag och L utnyttjade barnvaktshjälpen på kvällen för att åka och hämta våra nya garderobsdörrar som till slut kommit efter ett antal veckors väntan, och vi hann också införskaffa en ny sänggavel från min bästa kompis Blocket. Vi har letat ny sänggavel i år och dag, och så snubblar vi över en som var både perfekt och billig – win! Lite mek för att få in den i bilen och köra hem den, men inte så farligt. Sedan satte vi upp dörrarna och L ställde gaveln på plats, och plötsligt blev sovrummet så enormt mycket trevligare än tidigare.

Igår undervisade jag spirometri för fyra basgrupper av T2:or, deras första labb för terminen. Jag hoppas att de lärde sig något, det finns en del i den labben som är lite mer komplicerat att förstå. Efteråt gick mamma och jag till stan. Vi gick och gick och gick, med ett fåtal pauser – först lunch på Stångs magasin, sedan en kortare paus när E blev väldigt hungrig, och sedan en fika på Chocolat. Däremellan gick vi en väldig massa. Över 22 000 steg blev det igår… Mamma hade E i sele stora delar av tiden och det trivdes båda två med alldeles förträffligt. Det var Es tremånadersdag – tiden flyger förbi i en aldrig tidigare skådad hastighet.

Igår kväll gick jag på kör för första gången på år och dag. Joyvoice. Vi var säkert hundrafemtio pers som sjöng, vilket blir mäktigt alldeles oavsett om folk sjunger rätt eller inte. Trevligt att komma ut och sjunga.

Mamma åkte hem till London idag, efter att ha städat delar av vårt hus (för att hon helt enkelt inte bara kan sitta ner)… Jag och E har gosat stora delar av dagen, vilket varit väldigt mysigt.

Dagarna fortsätter försvinna i en rasande hastighet. Imorgon ska jag göra tårta.

Ett enkelt tack

“Beklämmande” är ett ord som inte ens börjar beskriva hur det är att få höra att en sköterska i princip sätts i chocktillstånd för att en läkare tackar för att hon hjälpt honom (för det har aldrig hänt förut). Snarare är det så att What The Fuck täcker det mycket bättre.

Hur dåliga är vi egentligen på att säga tack?

Det är ett sånt litet ord. Fyra bokstäver. T. A. C. K. Men det kan betyda hela skillnaden mellan en bra och en dålig dag på jobb. Mellan att göra det man måste, eller gå den där extra biten bara för att hjälpa. Tro fan att man slutar orka försöka när ingen någonsin visar någon tillstymmelse till tacksamhet.

Min man är sällsynt bra på det där med tack och uppskattning och de senaste åren med honom har inneburit att jag lärt mig en hel del om hur enkelt det är att få andra människor att känna sig uppskattade. En godispåse inköpt “för att om inte patienterna tackar så får vi ge oss själva uppskattning”, en egenproducerad pappersmedalj som hänger på mottagarens vägg i all evighet efteråt, eller en chokladbit för att välkomna någon tillbaka till jobb efter en sjukskrivning. Det är så billigt men framför allt så enkelt att visa andra människor uppskattning.

Så man blir bedrövad när man inser hur dåliga vi är på det.

Jag älskar att jobba på akuten, delvis av den här anledningen. Man jobbar i team och oftast funkar det så att alla syns och alla förstår att de är viktiga. Man får feedback direkt, man får tack för saker man gör och det blir så mycket trevligare att jobba. Läkarna är inte några som kommer in på ronden, tar kommandot, beordrar vad alla andra ska göra, och sedan går. BRIVA var tyvärr motsatsen mot akuten. Det kunde gå veckor utan att jag ens träffade läkaren som hade hand om patienten (mycket eftersom läkarna byttes två gånger i veckan, men oavsett så såg jag sällan någon doktor), eftersom jag satt på rummet och höll koll på patienten medan läkaren rondade vid dator utanför. De satte scheman och bestämde allt vi skulle göra – att vända en medvetslös patient en gång i halvtimmen blir rätt krävande efter ett tag – men någon uppskattning blev det aldrig.

Min erfarenhet som undersköterska är att sjuk- och undersköterskorna är ganska bra på att tacka varandra, även om det även där är väldigt varierande. Eftersom min framtida gärning kommer vara i läkarrollen riktar sig detta således mer till läkarkollegiet: Tacka människorna du jobbar med. Gör sköterskorna (eller annan personal!) saker för dig, säg tack. Det är mycket möjligt att det du bett om är en del av deras arbetsuppgifter, men det kostar dig absolut nada att säga det lilla ordet. Och det kan göra någons dag, och göra att någon orkar slita lite till till för dålig lön och kassa arbetsvillkor (vilket de inte borde behöva, men det är en helt annan fråga).

(Vill man ta det längre så bakar man, köper en godispåse i kafeterian, printar ett väldigt uppenbart egengjort diplom, eller är kreativ på något annat sätt… Tänk själv hur du skulle reagera på något sådant!)

Insamling för Läkare Utan Gränser

Jag tänkte så här.

Idag är det den första oktober, officiellt höst. Under hela den här månaden tänker jag ge alla pengar jag får in på försäljningen av mina kompendier till Läkare Utan Gränser.

Läkare Utan Gränser har just nu ett stort behov av donationer eftersom flera svåra katastrofer pågår samtidigt – ebola i Västafrika, grymheter i Irak och Sudan, enormt lidande i Gaza. Så de behöver pengar.

Jag har varit månadsgivare sedan flera år tillbaka, men har funderat på en sån här “drive” ett tag.

Så, om ni köper ett (eller flera) kompendier den här månaden så går pengarna oavkortat till Läkare Utan Gränser. Ni kan välja att skicka pengarna till mig så skickar jag dem vidare i slutet av månaden, alternativt göra en inbetalning direkt till Läkare Utan Gränser och skicka en screendump eller liknande till mig. Vill ni så får ni ju gärna ge mer än de 50 kr jag tar för kompendierna, det är helt upp till er.

Vill ni inte köpa kompendier så tycker jag ändå att ni kan gå in och ge en slant. Skicka gärna ett mail eller skriv en kommentar om ni gör det. De gör ett alldeles enormt arbete som behöver stöd. Och ni får så klart gärna sprida det här vidare.

I slutet av månaden kommer jag skriva hur mycket vi samlat in, om det har kommit in något.