Category Archives: Okategoriserad

Trettio

Trettio.

Gud, så gammal jag känner mig.

L påminner mig gärna om det också, påminner gärna om att jag är äldre än honom. Kallar mig “tant” och skrattar gott åt det.

Trettio år gammal.

Gift sedan ett drygt år tillbaka. Hittat den människa som trots att han retar mig för att vara gammal gör mig lyckligare än någon annan.

Juristexamen. Basår. Åtta terminer av läkarutbildning. Sexhundratrettio högskolepoäng (and counting). Åtminstone trettio tentor, tror betydligt fler. Sedan länge tappat räkningen.

Andra dan i ju-jutsu, någon grad i aikido innan jag flyttade och slutade. Undersköterska på akutmottagningen och BRIVA. Dricker inte kaffe, men jobbat som barista. Svarat “Välkommen till Malmö Högskola” tolvtusen gånger i telefon. Varit personlig assistent.

Driver eget företag.

Skickar snart in min roman till bokförlag. Den kommer med all säkerhet bli refuserad, men att alls våga skicka in något är häftigt. Skriver på bok nummer två i samma serie. Har innan detta skrivit flera romaner som får bo i den digitala byrålådan, och någonstans runt femtio fanfics, några av dem löjligt populära även tio år efter att de publicerades, och ett fåtal faktiskt riktigt bra. Om jag får säga det själv.

Gått i skolan sedan jag var sex år gammal, med ett enda halvårslångt avbrott mellan studenten och starten av juristlinjen. Forskar, undervisar.

Över tio år på universitetet. Kuggat en enda tenta på hela min tid där.

Om det händer något mitt i natten har jag folk att ringa. Mitt i allt det andra, allting ovan som jag kan lista på ett CV som låter så imponerande, så är det trots allt det viktigaste av allt. Att jag har min man, mina vänner, min familj.

Trettio år. Livet är inte alltid bra, men det händer att det är perfekt, och det är mitt liv och jag känner mig ganska stolt ändå.

Juli

Juli.

Jag tänkte skriva igår när det precis slagit om till juli, men som så många andra dagar var det fullt upp. Jobb tvingar ju mig ur sängen 5.45 på morgonen (gäsp) och efter jobb åkte jag ut på landet till Solhästen och fick rida för första gången på över femton år (bortsett från enstaka turer på semestrar och sånt). Tanken är att jag ska börja rida regelbundet. Det var riktigt skönt med ridningen, för det visar sig att det sitter kvar. Det kändes ovant en kort stund, men sedan kom det tillbaka. Rida lätt var inga problem och när vi sedan red ut i den vackra naturen blev det till och med en stunds galopp.

Så, riktigt trevligt och två nya ridturer inbokade. Jag tror att det blir mer den här typen av ridning jag vill hålla på med, än att trava runt i ett ridhus. Det här är ridning one-on-one med en instruktör och det är utomhus. Jag tänker inte att jag ska bli en fantastisk ryttare utan vill ha det som avslappning, och då blir det här en riktigt bra grej.

Men så juli då.

För en gångs skull känns det inte som ”var det inte maj nyss?”. Det känns som att juni var evighetslång. Jag hann med någon dags tenta-P, tentan, post-tenta-depression, jobbstart och hela min tid att gå bredvid samt två utbildningsdagar, en myshelg i Stockholm med pappa, tentaresultat, och midsommar. För att nämna några av de större sakerna. Det var en hel del dagar som kändes väldigt tunga, så jag kan inte påstå att jag är ledsen att juni passerat.

Juli känns lovande, och augusti med äkta semester ska bli så löjligt skönt. Då ska jag sova länge om morgnarna, åka till Stockholm, träffa mina gamla värdföräldrar från USA som kommer och hälsar på, och så ska jag njuta av kristallklart vatten och sol och värme i Kroatien…

[ ingen titel ]

Sommar. Sol ute, sol inne.

Eller?

Regnet passar mig bättre, är som jag, oändligt gråa skyar och massor av droppar. Dripp, dripp, dropp. Tar aldrig slut, hur mycket jag än försöker.

Solljuset bländar mig. Blå himmel så intensiv att det gör ont i ögonen. Skratt och leenden, så långt bort att jag inte förstår vad de innebär. Gröna träd, bladen vända uppåt för att sola sig i ljuset. Värmd inifrån och ut. Blommor i alla regnbågens färger.

Världen lever.

Jag tittar på.

Tiden står stilla, eller rusar. Vilket som, både och.

Jorden snurrar, med eller utan mig.

Teckningar

Jag roar mig med att skanna bilder och redigera dem. Inte plugg, bara… teckningar.

Tröst.

Skiss.

Concept art.

Concept art. Snabbt färglagd i Photoshop.

Concept art.

Concept art.

På "beställning" från en kursare under ett seminarium. Skulle bara vara hästen, blev sen en älva också.

På “beställning” från en kursare under ett seminarium. Skulle bara vara hästen, blev sen en älva också.

Vem ansvarar för att ditt liv hamnar på Facebook?

Det har skett ett par gånger på sistone. Jag har kollat Facebook och hittat uppdateringar om någon jag känner – som någon helt annan skriver om långt innan den jag känner lägger upp något om saken.

Bilder från ett bröllop som läggs upp av någon gäst långt innan brudparet själva har skrivit något om det.

Gratulationer om ett barn som fötts postas innan föräldrarna skriver något om saken, eller gratulationer om en graviditet som man kanske inte alls vill ska vara allmän kännedom.

Andra kommentarer gällande husköp, förlovning, eller något annat stort.

Det är givetvis inte illa menat. Det är ingen som gratulerar på pin kiv, för att på något sätt förarga mottagarna av gratulationen. Men det hindrar inte att det i mina ögon blir helt, totalt fel.

Vill föräldrarna till det där nyfödda barnet att det skrivs om det? Vill de alls att denna information hamnar på Facebook någonsin, där det är väldigt svårt, för att inte säga omöjligt, att kontrollera vem som får veta? Det kanske är så att det finns folk på Facebook som man inte alls har lust ska få veta, för att det är folk man ändå inte umgås med – och de man umgås med och har en relation till kommer ju faktiskt ändå att få reda på saken vad det lider. Som nyblivna föräldrar kanske man inte heller har hunnit berätta för alla som man önskar skulle få reda på det personligen, och berövas då detta när nyheten istället florerar på Facebook.

Gratulationer om en graviditet kan vara oerhört känsligt om det hamnar i öppenheten som är Facebooks “wall”. Om de blivande föräldrarna inte med ett ord nämnt graviditeten på Facebook så är det förmodligen så att de inte vill att hela världen ska veta. Det är inte hela världens ensak.

Vad gäller förlovning kanske det också kan vara känsligt – det kanske paret inte hunnit berätta för sina föräldrar eller någon vän som de verkligen vill berätta för, och så hamnar nyheten på Facebook där allt och alla direkt får veta det. Poängen är att man inte vet vad de som är inblandade har för åsikter. De kanske inte vill ha nyheten på Facebook. Bröllop är förvisso något många fler är inblandade i, oftast, så där går det att argumentera för att andra får lägga upp bilder/kommentarer om saken innan brudparet, men jag gissar på att det även där kan vara känslor. Man kanske inte är ett par som uppdaterar Facebook särskilt mycket.

Folk pratar integritet åt alla håll och kanter idag. Jag skulle vilja att de tankegångarna inte enbart går mot myndigheterna, utan även varandra. Om en kompis berättar något för dig i förtroende, då kommer du inte lägga upp det på Facebook (hoppas jag). En förlovning, en graviditet, eller ett nyfött barn är väldigt, väldigt privata saker och huruvida det ska läggas upp på Facebook är inte upp till någon i bekantskapskretsen, oavsett hur nära de står den/de som har nyheten och oavsett hur goda intentionerna är. Det är upp till de nyförlovade, de blivande föräldrarna, eller de nyblivna föräldrarna.

Och det är ingen som hindrar gratulationer. Ett telefonsamtal, ett sms, ett kort – eller varför inte ett privat meddelande på Facebook, om nu Facebook måste vara kanalen. Och när väl brudparet/föräldrarna/de nyförlovade/vem det nu är har skrivit om saken, då kan det väl anses vara fritt fram.

Insikter i början av fjärde året

Fluffig grön mössa.

Blå skylt på snöre runt halsen, namnet i stora bokstäver.

Fundersamma steg.

Famnen full av tunga fysiologiböcker.

Jag vill gå fram och säga, Lägg ner de där. Du kommer få läsa tills du spyr om ett par veckor, jag lovar, du kommer få läsa tills ögonen går i kors – men tills dess, låt det vara. Luta dig tillbaka under HEL och slappna av. De närmsta dryga fem åren kommer ändå vara till bredden fulla av plugg. Anatomi. Fysiologi. Patologi. Farmakologi. Och så vidare. Bakterier hit och bakterier dit, organsystem och cellbiologi, mediciner med verkningar och biverkningar. Du kommer lära dig mycket mer på en vecka än du trodde var möjligt, och vad du lär dig på hela utbildningen kan du inte alls föreställa dig.

Man är hungrig när man kommer till läkarutbildningen. Det är synd att de slarvar bort det egentligen – istället för att ta tillvara på den där energin man har av den totala glädjen över att komma in serverar man slö HEL-kurs som inte kräver nästan någon insats alls. Det är frustrerande. Men samtidigt har man chans att komma in i staden lite, att njuta av nollningen, få ordning på lägenheten eller studentkorridoren. Så på det sättet fungerar det. (Den hade kunnat vara kortad. Hälften. Tiden behövs så att T1:B inte blir lika mycket.)

Jag har fått mail innan tidigare terminsstarter från nervösa nya studenter. De oroar sig för att de inte ska klara av utbildningen, att biokemin kommer vara för svår och om hur man lär sig anatomi. Frågor som, “Borde jag plugga hela sommaren?” är vanliga – och mitt svar samma varje gång: Nej.

Du kommer hamna i en klass där alla andra är precis lika nervösa över att inte vara bra nog. Ångestfyllda överpresterare, det är vi läkarstudenter i ett nötskal. Några kommer ha läst lite biokemi på universitetet innan, någon kanske är ingenjör och nån annan har gått någon termin på sjukgymnastprogrammet och har lite koll på anatomi – men dessa är olikheter som snart jämnas ut och inom ett år från start har ingen någon särskild fördel längre. Man lär sig hjälpas åt, man tentapluggar ihop och försöker förstå. Och i stort sett ingen tycker att det är enkelt.

Du kommer jämföra dig med de andra i klassen – men kom ihåg att det du jämför med är det kollektiva vetandet, hela resten av klassen. När andra räcker upp handen och ställer smarta frågor, eller ännu värre, kan svaren på lärarens frågor, då känns det som att “alla andra” kan allt och du kan ingenting. Men givetvis är det så att tillsammans kan “alla andra” mycket mer än du, för “alla andra” är hundra pers och det är klart att det sammanlagda vetandet är stort – men det betyder inte att var och en av dina klasskompisar kan mycket mer än du. Det kan de inte. Hade de redan kunnat allt hade de inte gått på utbildningen.

Så det vill jag säga, just då, sittandes på HUB med näsan i ögonboken.

Jag fortsätter plugga istället. Nollan kommer inse allt det där själv så småningom – det hjälper inte att någon annan förklarar det.

(Jag kämpar fortfarande med det där med “alla andra”.)

 

Upptagna veckor

Så var midsommar plötsligt här. Det blir åka iväg – ikväll kör vi söderut mot Barsebäck och Malmö. Midsommar kommer firas med mina gamla vänner, en del jag inte träffat på väldigt länge eftersom jag inte bor i trakten längre. Det ska bli riktigt roligt att träffa dem.

Veckan har gått i en rasande hastighet med mer labbarbete. Plötsligt har jag gjort sju av elva plattor och jag bör således vara klar någon gång i nästa vecka. Har verkligen fått snurr på det nu – när jag kör ihop med H klarar jag av två plattor på en dag. Det behövs hjälp på förmiddagen då proverna ska blandas och pipetteras, och sen får hon gå hem innan lunch. Det är kalas. Och allt eftersom vi finjusterar metoden blir resultaten allt bättre. Den ena plattan vi gjorde igår gick igenom helt felfritt.

I övrigt händer det inte så mycket. Det är mycket jobb för både mig och L och det lämnas oss ganska trötta om kvällarna. I måndags kväll hade L sin första tur på Jourcentralen, med allt vad stress det innebär – det är en patient var femtonde minut. På den tiden ska allt hinnas med, från anamnestagande till undersökning till hänvisning till journalskrivning. Det är kort om tid och L vad ganska slut när han kom hem. Själv jobbade jag i tisdags en tiotimmarsdag – började halv åtta och var klar halv sex med sista plattan.

Det ska bli skönt med ledighet.

Första dagen på nytt jobb

Första riktiga dagen på årets sommarjobb idag. Ska analysera 740-ish prover med Eliza-analys. Jag och E sorterade alla proverna för någon vecka sedan, bara det tog ju några dagar. Nu är de fint uppradade i sina boxar och väntar på att pipetteras upp och blötas i diverse substanser för att vi i slutändan ska kunna mäta mängderna av vissa ämnen i serum – leptin, adiponektin, FGF, MMP-nånting, tror jag det var, och tre andra.

Idag gjorde vi första plattan. Jag får hjälp av H, T8:a som gjort denna typ av analyser förra året, nu i början. Det är väldigt bra, eftersom min labberfarenhet är ytterst begränsad än så länge. Vi började klockan nio på morgonen efter att jag varit på KlinFys och hämtat “kiten”, i vilka alla substanser och plattor och annat finns. Dagens övningar tog givetvis ganska lång tid, eftersom vi båda behövde läsa allt både två och tre gånger innan vi gjorde något, och dessutom jobbade vi inte samtidigt utan den ene (H) höll koll på den andre (mig). Först vid tolvtiden var det dags för första pausen, då plattan skulle stå på skakmaskinen och skakas i två timmar. Vi gick och åt lunch och förberedde sedan nya plattor för kommande dagar.

Efter tvåtimmarsinkubationen var det dags för ytterligare tillsatta ämnen och sedan en timme till på skaken, och då gick vi faktiskt ut och njöt av solen istället för att sitta instängda på Farmakologen. Sedan ytterligare ämnen tillsatta, en halvtimme inkubationstid, och så var det färdigt. Klockan var vid det laget närmare halv fem, och jag gick upp till datorn och maskinen som skulle göra analyserna. Det såg till en början ut att gå snabbt – “Det här tar nog inte mer än 45 minuter”, sa hon som handlett mig i programmet – och sedan satt jag där i två timmar. Suck. Tog en evig tid.

Jag har inte en aning om vad proverna faktiskt visade. När körningen till slut var klar sparade jag det hela, körde tvätt-grejen i maskinen, och sedan gick jag hem så snart det bara gick.

L väntade på mig när jag kom ut i solen. Vi gick ut på en promenad (tanken var från början en joggingtur men vi orkade bara inte) och sedan var klockan halv nio, ungefär, så vi fick fixa lite middag och nu är klockan snart dags att sova.

Så får man en dag att bara försvinna.

Fantastisk långhelg i London

Hemma från en alldeles, alldeles underbar långhelg i London. Nu följer en lång reseberättelse…

Jag åkte upp till Stockholm i onsdags eftersom flyget skulle gå på torsdagsförmiddagen och jag inte hade lust att ta tåget klockan sex på morgonen då för att vara säker på att komma i tid. Dessutom kom L tillbaka från Ukraina och sov över i Stockholm så det blev enklare på alla sätt. Har ju en trevlig lägenhet ståendes där i form av mor och fars boende. Jag spenderade dock eftermiddagen på Lidingö hos Ls syster, där det serverades både kladdig chokladkaka och middag. En mycket behaglig eftermiddag.

På torsdagsförmiddagen tog vi oss ut till Arlanda och vidare med flyg till London. Det hela gick väldigt smidigt och snart stod vi blinkande i solljuset vid Hyde Park Corner. Vi gick genom Hyde Park till Marble Arch där vårt hotell, Thistle, fanns. På vägen dit råkade vi också gå förbi en Aston Martin-affär och L proklamerade snabbt att han redan gillade London. Hotellet var ett helt okej hotell med ett litet rum med en bra säng, precis lagom för den lilla tid vi skulle spendera på hotellrummet. Poängen med att åka till London är ju trots allt inte att uggla på något rum, utan att gå väldigt långa promenader, sightsee-a och shoppa. På eftermiddagen gick vi upp och ner för Oxford Street.

Redan på torsdagskvällen var det dags för musikal. Mamma hade hittat kalasbra biljetter till Monty Pythons Spamalot. Jag var en aningen tveksam eftersom jag inte är förtjust i Monty Python, men musikalen var till större delen hejdlöst rolig. Rekommenderas. På vägen hem stannade vi, lite småhungriga, på underbara pizzakedjan Pizza Express, som har grymt god pizza. Klockan var halv elva på kvällen och där satt vi och mös!

På Spamalot.

På Spamalot.

Dagen därpå tog vi oss ur sängen redan vid åttatiden, eftersom Londons billigaste klädesvaruhus Primark öppnar kl 8.30 och det är bäst att vara där direkt för att undvika så mycket av köerna som möjligt. På primark kostar ett par trosor runt pundet, en tröja runt tre pund och ett par byxor runt tio. Jag brukar fylla på underkläder och en del t-shirts när jag är där… Hittade denna gång också en trenchcoat jag gillade. Hotellet hade vi valt strategiskt för att ligga nära Primark – det ligger i huset mittemot – för att på så sätt slippa släpa tunga klädkassar över hela stan.

När vi var färdiga på Primark hittade vi ett litet café där vi åt frukost och vi var också inne på mitt favoritgalleri, Arctica. L blev förälskad i en tavla men vi köpte ingenting.

Till lunch blev det sushi på rullband. Roligt.

Sushi på rullband.

Sushi på rullband.

På eftermiddagen tog vi tunnelbanan till Temple där det fanns en tebutik L ville till. Därifrån gick vi till Covent Garden, välfyllt med folk som alltid. Vi hittade två fototavlor vi blev förtjusta i och köpte (med följden att vi fick köpa en större väska för att kunna få hem dem… tur att Primark även har sådant till ett bra pris!). Nu ska vi bara se om vi hittar någon plats att ha tavlorna på…

Covent garden.

Covent garden.

Vi gick vidare, via Trafalgar Square och Piccadilly. Det hade vid det laget blivit kväll och var dags att äta middag. Jag hade bokat bord på Gaucho som serverar fantastiskt argentinskt kött. Absolut ingenting för vegetarianen, men tycker man om kött (vilket vi gör…) så rekommenderas det varmt. Vi tog en “Gaucho sampler” och fick in 1 200 g biff i form av ryggbiff, rumpstek, entrecôte och oxfilé. Ljuvligt gott.

L på Gaucho. I bakgrunden syns koskinnen de har på väggarna...

L på Gaucho. I bakgrunden syns koskinnen de har på väggarna…

Efter Gaucho gick vi hem längs Regent Street och eftersom Hamley’s, Londons största leksaksbutik, fortfarande hade öppet gick vi in där. Jag tycker det är ett ställe man ska ha gått in på om man är i London. Det är roligt för de har alltid visning av några leksaker. Denna gång var det en extremt hållbar radiostyrd helikopter som L tittade på med längtan (och konstaterade att när vi får barn ska hans barn ha en sån… (jag tror inte barnet i fråga kommer få leka så mycket med helikoptern, för den kommer vara upptagen av någon annan)).

L tittar på modellflyg på Hamley's.

L tittar på modellflyg på Hamley’s.

På lördagen var det något sämre väder än solskenet på fredagen, med lite stänk av regn från och till. Det var dock ingenting som hindrade oss. Vi intog frukost på Pret a manger och tog tunnelbanan bort mot St Paul’s cathedral. Vi gick runt i det som kallas City innan vi kom till den stora och häftiga katedralen, som vi dock inte kände för att betala £16/person för att gå in i.

L utanför St Paul's cathedral.

L utanför St Paul’s cathedral.

St Paul's cathedral.

St Paul’s cathedral.

På bron över Themsen.

På bron över Themsen.

Vi gick över Themsen och såg utsidan av Shakespeares teater. Vi hade planer på att gå in, men de repeterade någon pjäs så man fick inte det. Vi fortsatte istället längs Themsen och L tog en öl på en pub. Att gå på pub var en av sakerna L haft på sin lista över att göra i London…

Det blev en Guiness...

Det blev en Guiness…

Vi gick vidare längs Themsen, hamnade mitt i någon sorts marknad/festival där de sålde en massa ekologisk mat, och korsade sedan Themsen igen tillbaka till Charing cross. Därifrån gick vi till Covent Garden igen och någonstans i de krokarna hittade vi en grekisk restaurang som serverade mat i form av tapas. Vi beställde lite av varje och det var riktigt gott.

Grekisk tapas.

Grekisk tapas.

Vi fortsatte gå och passerade Piccadilly, Leicester square, Trafalgar square och diverse annat. Vi sneglade åt Buckingham palace och tittade genom beväpnade vakter och tjocka grindar på Downing Street och sedan fortsatte vi ner längs gatan och såg Big Ben, Westminister Abbey och Houses of parliament.

Piccadilly

Piccadilly.

Vid Themsen.

Vid Themsen.

Big Ben!

Big Ben!

Westminister Abbey-stationen.

Westminister Abbey-stationen.

Och så en telefonkiosk...

Och så en telefonkiosk…

Vi tog tunnelbanan till Harrods för att L skulle få se det, och sedan fick han nog efter 10 sekunder så då tog vi en London-taxi (också på Ls att-göra-lista) tillbaka till hotellet.

Klockan nio på kvällen hade vi bord på en italiensk tapasrestaurang, Cicchetti. Mycket god mat. Vi tog in carpaccio, kyckling, kräftor, ravioli, med mera. Jag gillar tapasidén där man kan äta lite av varje och inte behöver välja. Större delen av den mat vi ätit i London har varit sådan jag och L delat, vilket är riktigt trevligt.

Ciccheti.

Ciccheti.

På söndagen var det sedan dags att åka hem. Vi åt frukost på Starbucks eftersom det var det som var öppet och sedan var det tunnelbana-flyg-tåg-buss innan vi var hemma i Linköping igen.

Fantastisk långhelg.

Tror du att jag är perfekt?

Jag är färdig jurist. Jag är halvvägs genom läkarprogrammet. Efter någonstans runt fyrtio tentor i olika ämnen har jag kuggat en enda. Jag gick ut gymnasiet med bäst betyg på hela skolan och fick dubbla stipendier. Jag gjorde högskoleprovet och skrev 1,9 på första försöket. Jag har svart bälte i ju-jutsu. Jag är riktigt duktig på att teckna och jag har skrivit berättelser som lästs av tusentals människor. Jag ser helt okej ut. Jag gör kompendier för läkarprogrammet som är så fina att de går att sälja. Jag kan baka riktigt goda bakverk. Jag har ett eget företag som jag drivit framgångsrikt i flera år.

Jag gråter av rädslan att inte lyckas med saker och ting. Jag jobbar stenhårt för att aldrig göra någon besviken, för att inte misslyckas. När jag gick i tredje klass och skulle börja lära mig engelska fick jag traggla tjugo glosor i två timmar medan min bror lärde sig samma glosor på tio minuter. Jag har aldrig haft det särskilt enkelt för mig med språk eller matte utan fått sitta med det i timtal. Jag väntade med att söka till läkarutbildningen tills jag var tjugofem eftersom jag var övertygad – är fortfarande övertygad – om att jag är för dum för att klara det. Att jag kan teckna kommer av att jag har gjort det sedan jag kunde hålla en penna, i flera timmar varje dag. Att jag klarat mina tentor beror på att jag pluggat mängder inför dem (och haft ångest så att jag knappt kunnat sova i flera veckor innan jag skulle skriva dem). Att jag kan baka tårta beror på att jag läste varenda tips om hur man gör i två dagar innan jag ens började försöka. Jag vet inte hur man umgås med andra människor – när jag var liten skrev jag berättelser för att ha kompisar. I folksamlingar blir jag stressad, närmast panikslagen. Jag vet inte varför någon skulle finna mig intressant. Jag har mängder av komplex för min kropp. Jag har varit så djupt deprimerad att en kompis hotade med att dra mig till psyk. Jag går i KBT för ångest och har gått i tre år hos kurator. Att jag lyckas med saker och ting beror mest av allt på att jag aldrig är nöjd med något jag gör, så jag försöker och försöker och läser och jobbar och till slut går det. Ingen annans krav kommer någonsin vara så höga som de jag ställer på mig själv och jag kommer aldrig att nå upp till dem.

Två sidor av samma mynt. Samma jag. Sanning båda två, men bara den ena sidan syns.