Category Archives: Okategoriserad

Cirque du Soleil

Solen sjunker precis bortom horisonten när vi kommer inom dörren efter en helg i Stockholm. Klockan är 17.40 och jag ser fortfarande det sista av solen – våren kanske kommer även denna gång? Inte för att det märks i temperaturen, för både här och i huvudstaden är det isande vindar och minusgrader som gäller. Men ändå. Det går mot ljusare tider.

Vi åkte till Stockholm i fredags kväll. Jag spenderade både torsdag och fredag som markör på ATLS-kursen som gick (advanced trauma life support, en utbildning för läkare om hur man ska omhänderta traumapatienter). Det är en gång per termin och det är alltid lärorikt att vara med, även om man själv bara ska vara skadad och tas omhand. Som någon som har alla planer på att gå den där kursen om ett par år så känns det roligt att lära sig lite redan nu och se vad det handlar om.

Tåget till Stockholm var i tid, vilket L som vanligt knappt ville tro på trots att han var med. Pappa väntade (mamma är i Kina och tittar på nån stor mur de visst har där) och vi gick ut och åt på en restaurang, Story Hotel. Hotell, nattklubb och mycket trevlig restaurang i ett, dessutom till ett bra pris (395 kr för en hel trerätters). God mat; för egen del blev det sotad pilgrimsmussla till förrätt, bakad torsk till huvudrätt, och deras “Story mess” med chokladkräm, blåbär och maräng till efterrätt. Lite för hög musik, men förutom det utmärkt.

På lördagen hade jag ett litet affärsmöte med en kund, innan vi gick ut på promenad. Middag lagades av L, en underbar (och dessutom LCHF-korrekt) oxfilé med kryddsmör, bearnaisesås och sallad. Därefter tog vi oss ut till Globen där Cirque du Soleil väntade.

Sådär ska man inte kunna göra...

Sådär ska man inte kunna göra… Bild av Mookychick.

Jag har velat se denna cirkus ett tag – har hört väldigt gott om dem – och de gjorde mig inte besviken. Det var asiatiska tjejer som kunde böja sig på håll som kroppar definitivt inte borde kunna böja sig (åtminstone inte mer än en gång), det var styrke- och smidighetsuppvisningar i världsklass, och givetvis även några hisnande äventyr i trapetser och med eld. Ett utav de coolaste numren var dock akrobaterna som hoppade på studsmatta. Tolv personer som hoppade frivolter fram och tillbaka, helt flödande fram och tillbaka, kors och tvärs över scenen. Fantastiskt häftigt.

Videon är gammal (2007) men innehållet i showen är ungefär likadant idag, men med nya människor. Man fick, av säkerhetsskäl för artisterna, inte filma eller fotografera under showen, därav länkar till YouTube.

Clownerna i showen var över all förväntan. Jag tycker att clowner har en tendens att bli forcerade, men humorn i dessa clowners uppträdanden var riktigt intelligent och oerhört välgjord (precis som allt annat i showen).

Det enda jag saknade var en röd tråd genom showen. Som den är är det, trots sina fantastiska förmågor, bara en lång rad uppträdanden, paketerat i barockinspirerande outfits och mycket pengar. Det hade behövts lite mer story.

Idag sov jag och L lääänge (halv elva). Det var så skönt. En lugn frukost följdes av en milslång promenad med pappa och sedan en kort fika innan det var dags att ta tåget hem.

Alla vill bli kända (men få vill ju jobba)

Har börjat titta på amerikanska X-factor, mest för att jag behövde något att roa mig med i tenta-P-pauser som jag inte hade något problem att stänga av. Det är verkligen lightunderhållning, även om det förefaller vara på liv och död för folket som är med. Tårarna sprutar åt alla håll, oavsett om de får positiva besked, negativa besked, eller bara en fråga att svara på. Det är så kääänslosamt. Och det är deras enda dröm i hela livet. Jag har ingen aning om hur många det är som går på auditions, men det är tusentals och åter tusentals, åtminstone om man får tro flygbilderna över köerna.

Om man frågar barn i utvecklingsländer vill de bli lärare. Läkare. Polis. Annat konkret. Frågar man barn i rika länder, såsom Sverige, vill de bli idrottsmän och jobba inom “konstnärliga yrken”.

Bild från Barnfonden, med barns svar på frågan “Vad vill du bli när du blir stor?”

Jag tror inte att “konstnärliga yrken” i någon större utsträckning är en önskan om att ha små biroller på den lokala teatern heller – jag tror det är “jag ska bli superstjärna som dansar, sjunger, designar kläder, gör filmer, och ALLT.” Ungefär så sa också en av tjejerna som gjorde audition i X-factor. Det var inte så att hon bara ville sjunga på scen för tusentals människor (vilket hon givetvis också ville), men hon ville ha egna parfymer och spela stora filmroller också. I mina öron lät det alltså som att hon mest av allt ville vara kändis och ha mycket pengar. Och vara “älskad av alla”. Ju rikare vi är, desto högre på Maslows behovstrappa, desto mer kan vi ägna oss åt självuppfyllelse. Folk vill göra sig hörda, synas, bli “någon”.

Många av de som är med i X-factor och liknande program (åtminstone av de som går vidare; de som är med i auditions är uppenbarligen av väldigt varierande kvalitet) är givetvis duktiga på att sjunga och de har en närvaro på scen som får en att vilja fortsätta titta på dem. Men ändå. Jag har svårt att förstå denna hysteri som föreligger runt att vilja bli känd.

Undrar hur det skulle vara med ett program där man tävlade om att i slutändan få en plats på läkar-/jurist-/psykolog-/veterinärprogrammet (tror fortfarande att det är de programmen som ligger i topp på svårast att komma in på?). Undrar hur många som hade sökt. Själv hade jag nog inte gjort det även om jag önskade plats på programmet i fråga – jag vill inte vara med i TV. Att stå på scen och dansa är roligt, men blotta tanken på att prata och göra bort sig är bara jobbig.

Jag vet inte vad poängen är, men jag tror det är denna: varför är målet för så, så många att bli känd? Varför lockar inte yrken som läkare, lärare, ekonom och ingenjör?

Festlig… :)

På tal om att uppträda. Förra veckan uppträdde vi i grönt på ÄoPoP för T1. De blir alltid så sött förvirrade när pateterna kommer in. Först jublas det och sedan blir de fundersamma eftersom vi inte är “deras” Fadderi. Sen kommer deras Fadderi också och då blir det jubel. Alltid kul. Anyway, efteråt kommenterade en av mina kursare att jag såg så glad ut på scen. Det var väldigt kul att stå på scen, och jag ser nog sällan sådär överdrivet begeistrad ut i skolan, så det blir väl en viss skillnad.

Även på dansen fick jag höra att jag hade sån energi att det var kul att titta på när jag dansar. Det är en av de bästa kommentarer jag fått, för jag vet att min teknik lämnar en del att önska, men jag tycker att det är så roligt att dansa – oavsett om det bara är spegeln som ser mig. Så, roligt.

Vi borde ge varandra beröm oftare.

Teckningar

Ibland, vilket nog är förvånansvärt sällan om man är någon annan än jag och tittar på mig och mina alster, blir jag ganska nöjd med teckningar jag gör. Förr i tiden handlade det om fina bilder av änglar och sjöjungfrur och människor tillsammans och allt möjligt. Det var en trevlig tid med magi åtminstone i mitt huvud. (55 000 ord skrivna på boken, börjar närma mig slutet. Bör sluta på 70 000 ord. Nöjd. Lite magi åter i mitt huvud.).

Numer handlar det jag ritar mer om kroppens olika delar, på olika nivåer. För närvarande är det givetvis hjärnan som är i fokus, med alla dess omöjligheter. Det finns så mycket att lära (och så lite tid).

Hjärnan i genomskärning. Blev nöjd, för med den fattade jag faktiskt vad globus pallidus, putamen, capsula interna, och nucleus caudatus är, och viktigast av allt, jag fattade var de är i relation till varandra. And it turned out pretty. Nej, jag har inte suttit med millimeterlinjal och gjort båda sidorna exakt lika – ritade en halva och spegelvände i Photoshop.

Näsa och mun, genomskärning. Jag behövde en hel överblick och hittade ingen över hela, så jag ritade en efter de halva bilder jag hittade (hittade en över näsan, en över munnen).

Idag har jag skrivit sidor i kompendiet om (och nu får jag gå tillbaka och kolla, för jag kommer inte ihåg) neuropati, perifera nervskador och neurofysiologiska undersökningar. Folk – förvånansvärt många, trevligt – frågar hur det går med T5-kompendiet. Det går bra. Alldeles för bra, egentligen, för jag vill inte ha 90+ sidor att läsa om neurologi till sju dagars tenta-p. Men det är mycket bilder den här gången, på många av sidorna. Embryologin är pyttelite och text och stora bilder. Jag tycker om bilder.

I korthet just nu. Igår dansade jag till Sexy Back och Heaven’s on Fire med på Dekkadans-workshop till sent. Riktigt skoj. L och hans bror var på hockey och såg LHC förlora stort. De var bittra i bilen på vägen hem. Sen var det fotboll på sporten och det är tråkigttråkigttråkigt. Efteråt var det Korrespondenterna som var riktigt bra, om Gud som ursäkt för alla möjliga dumheter. Rekommenderas. Fick sen sova lite längre än vanligt och har sen mestadels pluggat. Först hemma, sen, efter lunch med L, på HUB. Och sen, efter träning, hemma igen. Ikväll blev det Ung och Bortskämd till middagen. Det absolut roligaste (dummaste) i den serien hittills var när en av deltagarna på fullaste allvar trodde att fiskpinnar simmar omkring i vattnet och att man hugger av huvud och fenor för att äta dem. Allt enligt principen att ‘det finns ju vandrande pinnar, så varför inte fiskpinnar’. Annan höjdpunkt var förra veckans uttalande av Kilian som, om han vann, skulle ta resan till ‘antingen Kalifornien eller Los Angeles’. Ung, Bortskämd och Fullständigt Blåst kanske vore ett bättre namn?

Två dagar kvar av skolveckan. Fredagen kommer bli ett stycke föreläsning och sedan jobb mellan 12 och 21. Blir bra. Jobb en gång i veckan är snittet. Vid gårdagens teoretiska labb om likvoranalyser konstaterade jag – igen – att jobbet på akuten är guld värt. Efter att ha varit med vid flera LP:er har jag bra koll på hur man gör och halvbra koll på de analyser vi kan beställa.

Åter till vardagen

Skolan är igång igen. Jag har visserligen undvikit varje tendens till föreläsning, men den har börjat. Istället för att gå på dagens “inspirationsföreläsningar” om förbättringsarbete och HEL2 har jag idag spenderat ett par timmar på HUB (Hälsouniversitetets bibliotek) och läst, skrivit och ritat bilder som hör neuro till. Vi har två inläsningsdagar i början av temat om två veckor, men jag känner att eftersom jag inbillar mig att jag kommer ha vissa svårigheter med neuro så är det lika bra att jag kommer igång nu. Dessutom är det alltid roligare att plugga när man inte måste.

Det är lite extra roligt att gå till skolan nu eftersom det kryllar av Nollan av olika slag. Läks egna turkosa svampar till Nollan har detta år skyltar som såg mer lila än blå ut, men den totala förvirringen som brukar synas i deras ögon var precis som vanligt. De rör sig i grupper och tittar åt alla håll. Det känns väldigt längesedan jag var där, samtidigt som det givetvis känns väldigt nära fortfarande. T5? Skojar du? När jag var T1 inbillade jag mig att man kunde så enormt, oändligt mycket när man var stor T5:a. Å andra sidan inser jag alltid när jag tänker så, att jag trots allt kan många tusen procent fler saker nu än jag kunde då. Texter i våra böcker var så svåra att jag fick slå upp vartannat ord och det fanns gott om ord jag fick stava mig igenom. Nu är de del av mitt vokabulär och jag funderar inte på dem. Det är svårare att komma ihåg vad saker heter på “vanlig” svenska nu för tiden, det märkte jag under sommaren. Pancreas eller bukspottkörtel? I min värld alltid pancreas.

Denna termin ska jag trycka in både fysiologi och patologi för hjärnan. Det lär bli en del nya ord.

Sista dagen innan skolan började bestämde föräldrarna sig för att ta sig ner till Linköping från huvudstaden. Det var egentligen tänkt att mamma skulle komma ner eftersom pappa skulle till USA och hon inte hade lust att sitta hemma själv, men pappa bokade om flyget på grund av stormen Isaac var på väg åt det håll dit han skulle, och sedan tog han plats bredvid mamma på tåget och kom hem till oss. Vi åkte och tittade på möjlig plats för vigsel, åt lunch i stan, åt på Bosses glassbar, och traskade omkring. Det var väldigt lugnt och avslappnat. Av förklarliga skäl en hel hög prat om bröllop. Så blir det när ett är planerat inom tolv månader.

Pappa åkte hem på söndagskvällen eftersom han trots allt måste ta sig till USA, men mamma stannade ytterligare en dag. Jag hade upprop på T5 medan hon och L gick en runda på stan. Jag förundrades över känslan att det känns som igår. Nu är det visserligen bara 2,5 månad, men ändå. Det är 2,5 månad. Lite samma känsla hade jag när jag kom hem från USA efter att ha bott där ett år. Ingenting här hade förändrats då heller. Mamma sa samma sak när hela familjen bott i Schweiz i fyra år och vi kom tillbaka hem igen. Några barn föds, alla blir äldre – i övrigt är det inga större skillnader.

Vi åt lunch på stan och njöt fullt ut av den klarblåa himlen och värmen. Satt på uteservering som lyckades ligga i lä, så det var sommarvärme där trots att termometern bara visat 13,5 grader när vi gick hemifrån. I ett slag blev det höst. Efter lunchen tog vi en kaffe och en pralin på Chocolat, och sedan hade jag HEL2-upprop som jag flydde från så snart det var möjligt. På eftermiddagen traskade jag och mor i Eklandskapet och pratade om allt mellan himmel och jord, med relativt stort fokus på bröllop. Det var väldigt mysigt. Efter middag gick jag med mamma till Resecentrum och vinkade av henne. Vi träffas för sällan, men man uppskattar träffarna desto mer så här.

I eftermiddag traskade jag med K på stan och gjorde lite ärenden. Mycket trevligt. Hela stan är åter full med folk efter sommarens tomma gator. Jag föredrar det här.

På det hela taget är jag med ens tillbaka i vardagen. Det är skola och träning och kompisar och gråa skyar. Det är hemma och det är bra.

Det som är mitt

Pratade med lillebror på msn igår. Det var ett tag sedan – har knappt pratat med honom sedan någon vecka efter att han var här. Vi har en väldigt bra relation, lillebror och jag. Det kan gå månader mellan tillfällena då vi pratar men när vi pratar fortsätter vi bara där vi var, mitt i en mening någonstans. Vi är så väldigt olika varandra, men han är min lillebror och kommer alltid att vara det. Vår lilla åldersskillnad gör oss, enligt psykologer, till pseudo-tvillingar, vilket känns fullt korrekt. Jag har inget minne av att vara enda barnet, lillebror har alltid varit där.

Jag har alltid (för det mesta åtminstone, kanske inte lika mycket när han var tolv och störig som fan) velat vara mer som honom. Kompisombud i skolan och ombudsman för allt och alla i militären, en sån där människa som alla gillar och alla tycker är så enkel att prata med. Han gör inte som jag och avfärdar alla som idioter tills dess att motsatsen är bevisad. Han är sin mors son, jag är min fars dotter. Utseendemässigt kanske lite lika ibland men personlighetsmässigt hade nog inte någon någonsin sagt att vi var släkt alls.

Han önskar inte vara som jag, det kommer aldrig att hända. Men sedan han var här uppe har han uttryckt ett önskemål om något i mitt liv – att som jag ha någon att dela sitt liv med. Det är lustigt att för första gången vara på den sidan som har något som den andre inte har men vill ha. Det är något jag har, något – någon! – som är så väldigt väldigt bra att någon annan önskar sig samma sak. Något mått av avundsjuka (helt utan missunsamhet från lillebror, ska påpekas) gentemot mig och mitt liv. Det brukar inte vara så. Åtminstone inte så att jag märker det. Visst har det hävdats i år och dag att folk på mellan- och högstadiet var för jävliga på grund av avundsjuka, men det är svårt att tro på. Det är mycket enklare att tro att man är precis sådär dålig som de vill påskina.

Objektivt vet jag att det finns saker att vara avundsjuk på, mest gällande familj och ekonomi, men jag har aldrig fattat vad det skulle vara bra att vara avundsjuk på mig för. Att vara mig är… tja, det verkar bättre att vara någon annan. Det har alltid verkat vara bättre att vara någon annan, med andra tankar och funderingar och andra sätt att se på livet. Det har alltid verkat lättare.

Men lillebror vill ha något jag har, något som är mitt. Jag tvivlar inte alls på att han kommer hitta det – helt övertygad om att han är a catch är jag, och förr eller senare fattar någon tjej det också, nån lillebror tycker lika mycket om tillbaka – men för bara en liten stund är det trevligt att han vill ha något som jag har, och inte bara tvärtom.

LCHF-kryssning

En helg i LCHF:s tecken. Följde med på båttur med en hög LCHF:are och lyssnade på föreläsningar. Lärde mig inte så mycket som jag hoppats – det mesta var upprapningar av saker jag redan läst, i skolan eller på fritiden – och blev ordentligt irriterad vid ett par tillfällen.

Biokemisten Björn Hammarskjöld tog tillfället i akt att stå och säga att det är helt okej att trycka i sig 25 g salt om dagen. Enligt Hammarskjöld får man hyponatremi (eller ja, han kallade det bara saltbrist) om man inte äter minst 5 g salt om dagen (Livsmedelsverket tycker att vi ska äta max 5 g/dag).  Jag tycker att det är oansvarigt att säga det inför en publik där väldigt få har någon som helst medicinsk utbildning och således finns det ingen som kan argumentera emot honom. I vanliga, friska människor har njurarna en alldeles utmärkt förmåga att behålla det salt kroppen behöver, och göra sig av med resten. Om man tittar på Internetmedicins sida om hyponatremi står det att de vanligaste orsakerna är läkemedel (diuretikabehandling), SIADH (syndrome of inappropriate secretion of ADH), och alkoholism. Visserligen är diuretikabehandling vanligt, men ändå, att påstå att man drabbas av hyponatremi med under 5 g salt om dagen är tveksamt. En del av detta kändes också väldigt, väldigt mycket som att vända sig mot Livsmedelsverkets råd bara för att. Livsmedelsverket motsvarar the Big Evil. Jag kan hålla med när det gäller fettskräck och kolhydratbefrämjande, men att kategoriskt avfärda allt de säger är att hårddra det och det är enkla poäng att ta in i en publik som är så Livsmedelsverk-skeptiska.

Kan avsluta med att säga att jag starkt tvivlar på att våra förfäder för några tusen år sedan åt mer än 5 g salt om dagen… (eftersom LCHF ändå hävdar att det är en återgång till vår naturliga mathållning borde det ju gälla även salt.)

Att sedan påstå att salt inte höjer blodtrycket och framför allt att säga detta som om det vore helt självklart och att alla andra läkare som påstår motsatsen är idioter, känns extremt fel. Det finns vad jag vet inte entydiga resultat  (fast om man frågar Fredrik Nyström så är saltreduktion den enda del av dietförändring som har visats ge blodtryckssänkning, till skillnad från avslappningsövningar och dylikt. Det hade varit intressant att skicka upp Nyström för att argumentera emot Hammarskjöld; jag sätter inga odds på en Nyström-vinst).

Dr Dahlqvist, ursprunglig LCHF-doktor som nästan blev av med läkarlicensen för att hon rekommenderade fettdieter till diabetiker, var näste talare. Även här kom det ord och inga visor – man behöver inte alls få ner blodtrycket på folk som har 150, 160 i systoliskt blodtryck till målvärdena på 140, utan de kan ligga kvar där uppe. Vilket är mycket möjligt – precis som med kolesterolmålvärdena har jag mina undringar angående de satta blodtrycksmålen, men det jag vänder mig mot är att uttala sig med en sådan extrem säkerhet inför den här typen av publik, när det inte finns helt säkra bevis åt ena eller andra hållet.

Bästa föreläsaren var Monique nånting-nånting som gett ut en bok om LCHF för hela familjen. Intressant om vad välling innehåller (bland annat flera typer av socker, kalasbra för barn som ska lägga sig), att ge ost med smör på som mellanmål istället för frukt som barnen inte blir mätta på, alternativt korv och ostkuber, och att fest inte behöver betyda glass och godis. Hon jobbar som förskolelärare och som hon sa, om alla barn ska ha glass och tårta på förskolan när de fyller år så blir det vissa månader en väldigt massa glass och tårta. Bättre då att fira med ballonger, presenter, och en krona på huvudet, så kan man kanske fira med glass och sånt hemma.

På det hela taget var det ganska trevligt, med en god LCHF-buffé på fredagskvällen och jag fick umgås en massa med mamma vilket nog var mer värt än allt det andra. Konstaterade att kryssning på det där sättet inte är min grej. Redan i vänthallen när vi skulle gå på båten stod folk och drack vodka ur bag-in-boxar, och ett halvnaket gäng hade med sig en egen discokula… Mamma och jag bodde dock i en trevlig svit där det var tyst och lugnt och eftersom den låg alldeles i fören kunde vi sitta och titta ut över skärgården. Ganska mysigt, faktiskt.

Frantzén/Lindeberg

Frantzén/Lindeberg, då. “En överraskande gastronomisk resa ledd av krav på äkta råvaror med frihet till fantasi & skapande,” som det står på menyn. Det går inte att välja att äta något annat än deras avsmakningsmeny; det är det de serverar. Till det kan man välja ett vinpaket, vilket tre av fyra i sällskapet gjorde (jag dricker ju inte alkohol så det hade varit lite bortkastat på mig). Vi undanbad oss på förhand inälvsmat och fick därför “benmärg med caviar & rökt persilja” ersatt, men följde i övrigt den meny som komponerats. Istället för makaroons avslutade vi med en tårta, eftersom herrarna i sällskapet fyllde år.

Nedan, bilder med beskrivningar av vad vi fick att äta. 18 rätter.

Potatis och crème fraiche. Spröda, underbart chipsaktiga med crème fraiche i sin mitt.

Brödet stod på bordet då vi kom. Under "prologen" - förrätterna - stod det på bordet och jäste för att senare serveras.

Färskost på getmjölk med gurka från Gotland och olivolja (Ivar Günter). Gurkan var årets första och pytteliten. Fräsch kompott.

Fantastiskt vackert upplagt: ostron, fryst rabarber, grädde och enbär. Dock inte alls min grej...

Rå havskräfta från Ingemar J., valnöt, kryddor samt essens av äpple. Essens av äpple var pressade Granny Smith där man tagit skumlagret från pressen och serverade som sås. Gott, friskt med rena smaker.

En av mina absoluta favoriter: 12 dagar gammal hälgeflundra "sashimi", ankägg och krabba.

L:s favorit, serverad istället för benmärg. Rotselleri som var över all förväntan mumsigt.

Koleldning vid bordet. Alltid kul med eld.

Koleldningen ledde till detta: Koleldad kalv"tartar", talg från 11 år gammal fjällko (Stina), rökt Mälarål, och löjrom från Kalix. Förbättringspotentialen var att det vore bra om det var mer löjrom, men det var mycket gott och lättätet.

Detta var den sista rätten i prologen; härefter började Kapitel 1. Den första rätten, Satio Tempestas (ungefär mättnad efter årstiderna, om jag minns rätt) är Frantzén/Lindebergs signaturrätt. Den innehöll denna kväll fyrtio ingredienser – man fick ingredienserna på en egen liten lista – och däribland fanns fiskfjäll från en Brax, spenat, hemkärnat smör, lila, gul, orange och vit morot, gul-, röd- och polkabeta, ung- och rödlök, majrova, kirskål, vitplister, shitake, anyapotatis och kålrabbi. Havssaltet från Vallmobacken var rosafärgat. Hela saken, som jag så fint kallade pyttipanna eftersom jag inte lyckades komma ihåg Satio Tempestas, var extremt god och jag hade lätt kunnat äta en full portion av det…

Satio Tempestas. Redan på färgerna kan man ju se att det kommer att vara gott...

Servitören kärnade smöret framför oss...

...och serverade det med brödet som vid det laget jäst klart och lagats. Fantastiskt gott och man åt några för många skivor...

Pappas favorit om jag mins rätt. Löksoppa med -- lakrits! Gul lök, getmjölk, mandel och lakrits står det i menyn. Lite för gräddig för min smak och mättade lite för mycket för att vara rätt nummer 10 av 18. Men definitivt gott.

Dykplockad pilgrimsmussla. Tryffelpuré och buljonger. Smakade bra, men upplägget var det coolaste.

Kapitel 2, tre rätter; en fisk, en återställare och en kyckling.

Innan vi fick in nästa rätt se hur sparrisen tillagats - med granris, ståendes i grädde och vin, om jag minns rätt, i tre timmar tillsammans med fisken den skulle serveras med.

Resultatet: Marulk långsamt bakad i fyra timmar. Rotmos samt vit sparris bakad i tre timmar med gran, citrongräs och mynta. Väldigt gott. Jag älskar vit sparris.

Härefter följde en smakåterställare som var så bitter att jag inte kunde äta mer än ytterst lite av den. L och pappa tyckte däremot båda om den. Vi funderade på om det var samma smak som vin och att mina smaklökar verkligen inte tycker om den typen av smak, för usch vad jag inte tyckte om den. Bilden blev suddig av den, så jag skippar den här… Anyhow, let’s continue.

Fyraveckors vårkyckling från Lannilis. Salt kycklingsmör och tuppkam. Jag hade lite problem att äta tuppkammen (åt bara lite, mest för att jag skulle smaka allt), för det var ju verkligen en tuppkam. Till kycklingen fick man kronärtskocka och kronärtskockschips - de senare var grymt goda.

Dags för epilog, dvs efterrätter. Fast jag kan inte tycka att det på något sätt var typiska efterrätter. Efteråt kom familjen fram till att vi tyckte att det smakade lite för mycket likadant, med konsistenser som mellan rätterna var väldigt lika. Det hade behövts någonting som bröt av – en skarpare, hårdare chokladefterrätt om vi fick välja (det var inte bara jag som tyckte det…).

Blomkål, rostat bröd, hasselnötsglass, eldat hö. Inte min favorit. Hasselnötsglassen var god, men blomkålen tog över smaken fullständigt.

Serverades samtidigt: dels till höger, öl, jäst och primöräggula från Sanda hönseri, och till vänster, fryst havtorn, Oolong thé och sjögräs. Som sagt, de smakade lite för lika varandra.

Avslutningen blev med chokladen vi önskade, men den var lite för mjuk (dvs för lik övrig efterrätt). Men enormt god, det ska definitivt inte sägas emot! Vit choklad, mörkare innehåll. Mumsigt. L åt sin och halva min... Jag var vid det laget så mätt att jag inte visste vart jag skulle stoppa all mat.

Så, det var vår enormt trevliga kväll på Frantzén/Lindeberg. Vi gav det hela en poäng på 7,5-8 av 10 möjliga. Det var väldigt god mat, men vi var ense om att vi hade kunnat stryka ett par av dem, samt att vi hade önskat lite annorlunda i epilogen. Personalen var väldigt trevliga och mycket kunniga. Att få se dem kolgrilla köttet och kärna smöret framför oss var riktigt kul. Glasen hann aldrig bli tomma och de hade ett gott alternativ (en citronjuice) till mig som inte drack alkohol. Det hela var definitivt en upplevelse och något vi kommer att minnas länge.

 

April, april

Idag är det den första april, vilket innebär diverse roliga skämt i tidningarna. Sydsvenskan, som ofta hittar på ganska inspirerande dumheter, tyckte att vi skulle tro på att de ska bygga “sky trains” istället för spårvagn i Lund. Den här delen tycker jag var lite extra rolig:

Enligt obekräftade uppgifter vill Domkapitlet också få plats på tåget och är beredd att gå in som delfinansiärer. Som ett sätt att låta de turister som besöker Lund närma sig himmelska höjder tänker sig Domkapitlet att tåget ska ledas 20-25 meter upp i luften och dras i en ring kring Domkyrkan.

Anyhow.

Igår blev det en ny datorskärm till mig. När lillebror var här påpekade han att min skärm var väldigt liten och dessutom inte widescreen, vilket knappt finns nuförtiden. Så jag satte mig och letade på nätet efter rekommendationer  och till slut fastnade jag på en Samsung-skärm, en sån här. Jag och K skulle ändå ut och röra på oss så vi tog svängen till Tornby och köpte den där. L, som körde oss dit, fick ta med sig skärmen hem. Jag och K strosade runt Tornby i tre timmar och det blev några mindre inköp. Efterhand som det blev mycket folk bestämde vi oss dock för att ta oss hemåt igen. Jag kom hem till en sovande L – han var lagom trött efter 25 timmar jour på psykakuten där han hade fått sova tre timmar under natten. Vi spenderade en lugn kväll med lite film och middag och tidig sovtid.

Packade upp skärmen och satte den dubbel med min gamla skärm. Det blev hur bra som helst:

Gammal och ny.

Det är väldigt trevligt hur mycket som får plats på den nya skärmen med betydligt högre upplösning. I InDesign kan jag utan problem se dubbelsidiga A4, vilket är praktiskt för en grafisk överblick. Jag vet att jag är sen på det här med widescreen och att min gamla skärm är från stenåldern, men meh. Jag tänker ändå tycka att det är kul med nytt.

Idag har det snöat. Och varit sol. Och blåst. Och haglat. Det är april och således alla väder man kan tänka sig. Jag och K gick promenad i nära nog strålande solsken, för att det tjugo minuter efter att jag kom in skulle ösa ner snö horisontellt utanför fönstret. Man blir schizofren för mindre (och då får man åka till psykakuten och bli omhändertagen av pojkvännen).

Konst

DN rapporterar om en konstnär i Italien som gjort om klassiska verk med Venus som motiv i enlighet med dagens ideal, med hjälp av Photoshop. Det är ett intressant sätt att visa på hur det “perfekta” ändras med tiden; ett ideal som gällde då är idag inte det minsta perfekt. Jag vet inte riktigt om jag vill kalla det konst, även om det är ett spännande grepp på ett väldiskuterat ämne. Kan också konstatera att de gamla idealen ser betydligt hälsosammare ut.

Konst är ibland (läs: ofta) obegriplig – senast förra veckan gick jag och lillebror förbi ett galleri här i stan, där konsten bestod av stora tavlor med en bakgrundsfärg och ett streck någonstans över tavlan. Det är mycket möjligt att det kan vara snyggt i någons hem, men att betala 30 000 kr för en sådan tavla är för mig obegripligt, liksom att kalla det konst. Men så har jag alltid varit väldigt mycket för att konst ska föreställa något, och då med en teknik som inte vem som helst kan återskapa.

En av mina absoluta favoritkonstnärer är Yrjö Edelmann. Mamma och pappa har haft en av hans oljemålningar uppsatt på väggen sedan de köpte den då vi bodde i Geneve och den är helt fantastisk. Man kan stirra på den hur länge som helst och fortfarande inte förstå att någon faktiskt har målat den.

En typisk Edelmann.

Edelmann målar tavlor av inslagna paket. Hans teknik är helt otrolig; det ser så fullständigt verkligt ut, oavsett om man står på en halvmeters avstånd eller flera meter bort. Tejpbitarna lockar – man vill sträcka ut handen och testa om de inte egentligen är ditklistrade. Vid en vernissage ska Edelmann ha satt på en riktig tejpbit på en av sina tavlor, varpå någon nyfiken dam sträckte ut handen för att testa – och till sin fullständiga chock kunde dra av vad hon trodde var en bit av tavlan…

Mitt favoritgalleri finns i London. Det hette tidigare Arctica men har bytt namn till Castle Galleries. Det var faktiskt jag som hittade det, när jag var ute på promenad med mamma och pappa då de bodde i London. Vi råkade gå förbi och jag fastnade fullständigt för tavlorna i fönstret, som var signerade Steve Johnston. Det blev så att mamma och pappa köpte en Johnstons tavla, vilken numera tagit över förstaplatsen bland mina favorittavlor av de mamma och pappa har på väggarna.

En typisk Steve Johnston.

Det är helt omöjligt att förstå hur fascinerande vackra dessa tavlor är genom att bara se dem i litet format i dålig upplösning på en datorskärm. De måste ses på riktigt; först då förstår man hur färgerna i tavlorna – och därmed hela känslan i dem – förändras i olika typer av ljus, hur många olika saker man kan se i en och samma tavla, och hur figurerna är det enda i fokus (de är målade i en annan typ av oljefärg än bakgrunden, vilket får dem att verkligen stå ut). I för tidig julklapp fick jag och L en specialbeställd Johnston-tavla av mamma och pappa, vilken nu hänger i vardagsrummet och beundras varje dag.

Castle Galleries har gott om andra konstnärer som jag tycker är enormt duktiga. Mamma och pappa har tavlor av Drew Darcy, Hamish Blakely, och Mark Grieves. Själv har jag Sweets for my Sweet, min godistavla, av Sarah Graham (finns på femte sidan i hennes kollektion). Den blir man glad av så fort man ser den. Galleriet är för mig unikt eftersom det är det enda galleri som i stort sett alltid har någon tavla jag blir väldigt förtjust i. Kanske är det för att nästan allt de ställer ut föreställer något och de är även av väldigt god kvalitet. Om ni åker till London och tycker om att titta på konst rekommenderas det varmt.

Ord

Katten hoppar upp på skrivbordet och stryker sig mot datorskärmens kant för att visa att hon vill kela. Det är fredag kväll och för en gångs skull plockar jag upp henne och håller henne. Gosar med henne. Hon börjar omedelbart spinna, hennes ögon slutna och huvudet lutandes in mot min hand. Hennes päls är mjuk och tjock och fäller en del men det bryr hon sig inte om och precis då bryr jag mig inte heller. Hon verkar njuta så där hon ligger i min famn, alldeles tillfreds med livet. Jag tänker att det är en fantastisk sak, att kunna få en annan varelse att njuta så. Jag tycker om henne, min lilla katt.

Jag tänker på andra saker jag tyckt om. Andra människor jag tyckt och tycker om.

Herr Jag-vill-inte-bli-omnämnd-i-bloggen frågade, “Du sa att du gillar mig ‘egentligen’ – vad betyder det?” och jag tyckte det var en dum fråga, för det betyder ju precis det – att jag trots att jag retas med honom tycker om honom. Egentligen.

Jag försöker säga det till människor. Att jag tycker om dem. Det är inte så där himla många som når upp till den statusen – jag är picky som fan när det gäller vem jag vill umgås med – så när de väl når en punkt där jag verkligen tycker om någon så försöker jag berätta det. Ord är viktiga och livet är för kort för att inte säga vad jag känner. Idag sa jag till bästa kompisen att jag saknat henne. Det är ju så lätt för mig att säga och jag inbillar mig att det spelar roll för den jag säger det till. Och gör det inte det så är det ju inte så mycket förlorat ändå. Om känslan finns där så känns den ju lika mycket oavsett om jag säger den eller inte. Eller?

Sen finns det stora ord. Jag älskar dig. Tre ord, bara tre, men ack så tunga. Jag har sagt dem till tre personer och det har varit sant alla gånger jag sagt det. Det är viktigt att det är sant, annars urholkas orden och försvagas. Orden har tagits emot på olika sätt. Jag har tänkt orden till fler, men det har inte varit på det sättet. Det finns många olika sätt att älska människor och att säga jag älskar dig är reserverat för den jag älskar på det sättet i det nuet. Annars finns det andra ord att använda – tycka om, gilla, trivas med, sakna…

Katten halvslumrar framför mig vid tangentbordet, på några viktiga papper. Hon tycker om att ligga på papper; ligger det ett A4 på golvet så sätter hon sig på det istället för någon annanstans på hela det fria golvet. Katten är knasig. Precis som sin matte.