Category Archives: Mamma

Tom kalender

Med nästan 200 nerladdningar från min site, och tydligen uppladdat och spritt på annat håll utan nämnvärd cred, och sammantaget tre personer som sagt tack, så blir bildtentakompendiet definitivt det sista jag lägger upp gratis. Sån är jag.

På fredag är det dags för bildtenta för t10. Jag är fortfarande ganska förvånad över att jag inte behöver skriva den. Bildtentan ligger som ett mörkt moln över utbildningen, eller låg åtminstone över mig ungefär från det att jag klarat stadietentan på termin fem, och att jag bara behövde skriva den en gång var alldeles galet.

För egen del rullar livet nu på. Lugnt och stilla men ändå så snabbt.

När jag pratade med H konstaterade jag att jag nu verkligen måste ha varvat ner – plötsligt är min kalender i princip tom, och det är bara jätteskönt. Tidigare under hösten hade jag behov av att fylla kalendern med diverse aktiviteter, från amanuensande till kompisträffar. Jag tycker fortfarande att det är trevligt att träffa kompisar, men att vakna och ha det helt tomt i min kalender är lika trevligt. Jag är helt lugn med att min dag består av att ta hand om Liten och att ta hand om hemmet. Jag har visst gått och blivit något av en hemmafru, och är förvånansvärt okej med det. Det är ju ingenting som kommer förbli särskilt länge, i slutet av januari drar stressen igång igen, även om den förhoppningsvis blir lite mildare i och med det plugg jag ändå fått gjort den här hösten, när Liten sovit i famnen.

Det har uppstått ett inre lugn den här hösten, som är mycket behagligt. Jag hoppas att jag kan bevara det.

Research

I vanliga fall inför att jag gör något alls så läser jag på. Jag är ett fan av research. Inför att göra min första tårta läste jag på allt jag kunde i flera dagar, för varför ska jag återuppfinna hjulet när någon smart person redan gjort det för längesedan? Så jag researchar det mesta.

Men jag researchar inte särskilt mycket om barn.

Jag har läst på om säkra babyskydd till bilen och om barnvagn och sånt, men inte särskilt mycket om hur jag ska ta hand om min lilla bebis. Häromdagen sökte jag efter information om något, minns inte vad, och halkade in på någons blogg som handlade om barn. Kvinnan (typ alltid kvinnor) tog upp potträning – och jag tror kommentarsfältet hade femtio kommentarer, den ena mer stensäker på den andra om hur man skulle göra “rätt”. Den ena extremen var babypotting-sidan, den som förespråkar att man kan börja potträna barnet redan när det är mycket litet och att barnet ska vara blöjfritt vid 1,5 års ålder, och den andra extremen är de som rycker på axlarna och tycker att “tja, han/hon kommer ändå inte att gå med blöja när den är tonåring, så när han/hon vill så börjar vi med potta”. Och sen finns det allt däremellan.

Samma sak gäller det mesta.

Var bebis ska sova? Från ena sidans inställning att barnet ska sova ensamt redan från början, till andra sidan som tycker att det är grym barnmisshandel att tvinga bebisen att sova själv.

Ska man använda vagn eller ej? En del som bär sina barn tjugofyra timmar om dygnet, till de som återigen tycker att barnen kan ligga själva.

Fram- eller bakåtvänd i sittvagn? Jag lovar, vilket du än väljer så är det ett “trauma” för barnet enligt någon.

Amma, inte amma, ammar du tillräckligt, ammar du för mycket, är barnet för litet, för stort…

Sluta amma? Självklart ska barnet börja äta mat vid fyra månaders ålder, annars får det allergier. Nej, självklart ska det ammas till ett års ålder, annars får det allergier. Och om någon ammar tills barnet är tre, då är det alldeles förkastligt för att barnet inte kommer att bli självständigt – eller är det så att de som slutade ammas vid fyra månader kommer att bli förskräckligt otrygga?

Och. Så. Vidare.

Tidningarna är fyllda till bredden av tips och råd och rekommendationer. BVC säger gärna sitt om hur man gör rätt. Många som fått barn vet precis vad som funkar och räds inte att informera resten av världen, inte minst på Familjeliv.se och i kommentarsfälten på diverse bloggar.

Och jag, som alltid researchar allt jag gör, totalignorerar det för första gången i mitt liv. Jag gör på mitt sätt, på det sätt jag och L tycker funkar för vårt barn. För ju mer man tittar på diskussionerna, desto mer inser man att det nog inte finns så mycket saker som är säkra vad gäller rätt och fel, utan var och en gör det bästa man kan. Och det kanske också är så att anledningen till att det inte finns så mycket rätt och fel är att både barnen och deras föräldrar är individer.

Men vad vet jag…

Plötsligt

Plötsligt är vi en bit in i oktober.

Plötsligt är det höst på riktigt.

Plötsligt är E fyra månader gammal.

Det är fyra grader varmt på morgonen, och inte mycket varmare på dagen. När man kommer in från promenaden är man kall om kinderna och det värmer gott att komma in. Varm choklad lockar mer än glass och höstjackan är redan för tunn. Sommartäcket byts mot vintertäcke.

Liten bebis är inte så liten längre, övar och övar och övar på att använda sin kropp. Är nästan där för att kunna vända sig, bara lite lite kvar. Har kommit in i en rutin, en rutin mamma dessutom förstår. Sover genom nätterna förutom en snabb matpåfyllning vid halvsjutiden, och efter två vakna timmar på förmiddagen vill man sova en liten stund igen. Vill alltid sitta framåtvänd, aldrig bakåtvänd i famnen. Man måste ju se livet för att uppleva det.

Kompisar i skolan har redan hunnit igenom sju veckor av höstterminen. Sista dagen för att söka placeringar inför våren närmar sig, min lapp om återkomst är inskickad. För den klass jag gick i fram till i våras närmar sig examen med stormsteg.

Nästa gång det blir sommar tänker jag ta min examen, min andra examen. Den 13 juni 2009 tog jag min första, sju år senare är det dags igen.

Det är tur att ingen berättade hur mycket slit det skulle vara att nå dit. Och än är jag inte där.

Målet är inte meningen, resan är det som betyder något. Resvägen har ändrats en aning, definitivt till det bättre.

Plötsligt har jag varit mamma i fyra månader.

Insikter som nybliven mamma

När man går ut på stan med ett spädbarn är det som om jag gick ut med en superkändis i famnen/vagnen. Helt plötsligt har jag gått från att vara Ingen till att hålla en liten människa som på alla sätt måste tittas på och beundras och oooh-as över. Inte mig emot egentligen, jag håller ju helt med. Lilla E förtjänar varje titt och beundring och oooh. Icke desto mindre måste jag ju säga att det är oväntat – det finns ju ingen brist på ungar i världen. Menmen. Det är trevligt.

Kanske lite mer väntat, och hand i hand med föregående, är alla välmenande tips man får. “Fryser hon inte, borde hon inte ha mer kläder på sig?” kommer från både när och fjärran. Mitt barn är en liten kamin av värme och till följd av detta är hon mer eller mindre knallröd mer eller mindre hela tiden, varför jag är ganska säker på att det bästa för henne trots allt är att ha bara blöja på sig när det är tjugo grader varmt ute. (Eller också kanske jag vägrar sätta på henne kläder eftersom jag är snål och tycker att hon behöver härdas. Något av alternativen är säkert rätt.)

Bästa kommentaren fick jag igår. L, jag och E tog en liten impromptu utflykt till Motala och åt middag där, och gick sedan och tog en glass. Till glasskön kom även tre tanter som snart fick syn på E och tyckte att hon var alldeles bedårande. Helt okej så långt. Men sedan beställer jag min glass, och en av tanterna utbrister, “Men ska mamma verkligen äta glass? Tänk, en del av det där går ju över till barnet!” Jag hade väl begripit det hela om jag beställt in en flaska vodka på ett uteställe, med ungen hängandes över axeln klockan två på natten, men – en glass? Really? Graviditetskilona har rasat av mig, och lite till, sedan hon föddes. Kalorier, även om det är en sockerbomb som glass, är nog inte undergången för varken mig eller E.

“Jo, mamma ska nog ha lite glass trots allt”, svarade jag och tog mina två glasskulor och vräkte på topping. För att topping är gott. Och glass också.

Kommentarerna är ju i all välmening, men man undrar ju ändå var folk får behovet av att ösa sina insikter över nyblivna mammor ifrån.

Några av mina egna insikter de senaste veckorna är i övrigt (en icke uttömmande lista, minst sagt):

(1) Tiden, som tidigare gick snabbt, har nu övergått i överljudshastighet. Tre veckor imorgon. Tre veckor?! Var i hela friden har tiden tagit vägen? Och samtidigt känns det, för mig och L som säkerligen för de flesta nyblivna föräldrar, som att E varit hos oss mycket längre.

(2) Spädbarn kan andas och äta samtidigt. Enligt en dokumentär på SVT beror detta på ett högt sittande struphuvud. Det är oavsett förklaring fascinerande.

(3) Än mer fascinerande är att spädbarn utöver att andas och äta samtidigt dessutom kan lägga till att sova och bajsa ovanpå det. Fyra saker på en gång, det är vad jag kallar simultankapacitet.

(4) Jag fungerar på mycket mindre sömn än väntat. Under graviditeten sov jag gladeligen tio timmar per natt och var ändå trött när jag vaknade. Nu är jag visserligen trött om dagarna (och grinig om kvällarna, fråga L), men jag fungerar på mindre än halva mängden sömn. Bra sömn får jag ungefär mellan elva och två på natten, när E sover sitt längsta pass. Sedan är det upphackade timmar till morgon.

(5) Min dotter är ett matvrak. Sin andra levnadsvecka gick hon upp ett halvt kilo. Om det fortsätter så kommer jag att få släpa runt på en heffaklump.

Livet är helt klart i en ny fas, och den är krävande, sömndepriverande, och, som Askungen skulle uttrycka det, alldeles underbar.

Min familj. <3

Min familj. <3