Category Archives: Barn

Superwoman

Vissa dagar är tristare än andra – magsjuka gör de flesta dagar typiskt tråkiga. Sovit bort hela eftermiddagen under dubbla täcken (det var ändå kallt). Nu något bättre.

Känns då alltid bra att få ett meddelande från en kompis som säger:

Alltså att du lyckades ta dig igenom t10-tentan trots flytt, höggravid mm gör dig fan till superwoman… Är ju HUR MYCKET SOM HELST att ta sig igenom

Igår fyllde Liten sju månader. Hej vad tiden går, liksom. Den lilla marodörbebisen har nu blivit väldigt mobil och kryper helt plötsligt. Eller kravlar. Hon orkar inte få upp magen från golvet, så hon hasar sig fram med händer och fötter. Det hela låter väldigt jobbigt, hon får stanna alldeles andfådd med jämna mellanrum innan hon beslutsamt tar sig vidare mot sitt mål, som allt som oftast är något ställe hon definitivt inte ska vara (leka med sladdar. leka med vedkorgen. leka med papperskorgen på toan. osv.). Och sedan blir hon jättearg när man tar henne därifrån. Än är hon dock ganska enkel att distrahera.

Men för drygt sju månader sedan höll jag på att plugga till den där T10-tentan, lite sådär höggravid över tiden. Och imorgon skriver mina gamla kursare sin sista tenta på läk… Det känns lite sorgligt ska medges att inte ta examen med dem, men samtidigt har jag världens bästa ursäkt för att inte vara där. Skulle inte byta bort dessa sju månader, någonsin.

Och så är jag tydligen superwoman. Eller var, för ett drygt halvår sedan i alla fall. :)

Superwoman

Superwoman.

Älskade dotter

För sex månader sedan förändrades livet för alltid.

Du föddes ur min kropp, du var liten men åh så stark, från lungorna med de första ilskna skriken över den värld du kommit ut i, till små ihopknipna tår. Du tog tag om mitt bröst och visade för världen att bara för att du var ny så var du inte utan färdigheter, och du drog i dig dina första droppar av mjölk med samma iver som du sedan alltid ätit, för mat är så, så gott.

Du är min solstråle, vår solstråle, och på den mörkaste av dagar, när världen runtom oss ter sig obegriplig så gör ett enda leende från dig att din pappa och jag blir lättare inombords.

Jag trodde inte att jag skulle trivas med att “bara” vara mamma. Du har visat mig hur fel jag hade. Jag inte bara trivs, jag älskar det för att jag älskar att få vara din mamma. Att få se dig växa, få se dig utvecklas. Från hur du upptäckte dina egna händer till att du nu kan gripa och flytta saker och stoppar allt i munnen. Från att du låg hjälplös på golvet till att du rullar och drar dig och är så på gränsen till att både sitta själv och börja krypa. Varje dag blir en milstolpe och jag hänger knappt med.

Jag önskar och hoppas att du kan få behålla din kärlek till livet. Att du kan fortsätta vakna och skratta för att det blev en ny dag, idag också. Jag får en plötslig förståelse för alla de föräldrar som vill skydda sina barn från allt ont, för det vill jag göra för dig – men jag vet att världen inte alltid är snäll, och det är också något du måste lära dig. Jag ska göra mitt bästa för att stötta dig på vägen, mellan blåmärken och skrapsår och elaka människor och stressen av att vara ung idag, för att du ska komma ut på andra sidan än starkare.

Med din existens har du förklarat för mig vad ovillkorlig kärlek är.

Tack för att jag får vara din mamma.

Tom kalender

Med nästan 200 nerladdningar från min site, och tydligen uppladdat och spritt på annat håll utan nämnvärd cred, och sammantaget tre personer som sagt tack, så blir bildtentakompendiet definitivt det sista jag lägger upp gratis. Sån är jag.

På fredag är det dags för bildtenta för t10. Jag är fortfarande ganska förvånad över att jag inte behöver skriva den. Bildtentan ligger som ett mörkt moln över utbildningen, eller låg åtminstone över mig ungefär från det att jag klarat stadietentan på termin fem, och att jag bara behövde skriva den en gång var alldeles galet.

För egen del rullar livet nu på. Lugnt och stilla men ändå så snabbt.

När jag pratade med H konstaterade jag att jag nu verkligen måste ha varvat ner – plötsligt är min kalender i princip tom, och det är bara jätteskönt. Tidigare under hösten hade jag behov av att fylla kalendern med diverse aktiviteter, från amanuensande till kompisträffar. Jag tycker fortfarande att det är trevligt att träffa kompisar, men att vakna och ha det helt tomt i min kalender är lika trevligt. Jag är helt lugn med att min dag består av att ta hand om Liten och att ta hand om hemmet. Jag har visst gått och blivit något av en hemmafru, och är förvånansvärt okej med det. Det är ju ingenting som kommer förbli särskilt länge, i slutet av januari drar stressen igång igen, även om den förhoppningsvis blir lite mildare i och med det plugg jag ändå fått gjort den här hösten, när Liten sovit i famnen.

Det har uppstått ett inre lugn den här hösten, som är mycket behagligt. Jag hoppas att jag kan bevara det.

1500 kr till Rosa bandet

Det här årets kompendiekampanj drog in 1 500 kr till Rosa bandet och kampen mot cancer. Inte illa med tanke på att jag inte har gjort någon vidare reklam för det, eftersom jag haft alldeles för mycket annat att göra. Det här med att sitta ner och skriva blogg är inte så prioriterat när man har Liten att ta hänsyn till. När hon väl sover eller leker lugnt för sig själv finns det många andra saker jag hellre gör. Idag blev det att räfsa löv.

Lövräfsan invigd.

Lövräfsan invigd.

Det finns en del löv kvar, men det blev fem stora svarta sopsäckar med löv i alla fall som inte längre ligger på vår gräsmatta. Eklöv är tydligen inte bra för gräs, andra löv får dock ligga kvar. E sov inte under tiden, utan satt under filt och väl påklädd i babysittern och tyckte att det var otroligt roligt varje gång det blåste till, vilket det gjorde en hel del. Så hon var nöjd.

I helgen har föräldrarna varit här. De kom med tåg i fredags kväll och bjöds på tacos till middag, följt av Nutella cheesecake med Oreo-botten och vinbär (mums). L hade jour i helgen men kom ifrån i god tid både lördag och söndag, så vi hann med lunch på stan i lördags och en helt fantastisk middag på Shin Nori vid ett “stekbord” där vi fick fixa maten själv. Väldigt roligt. Det är bord som är nedsänkta i golvet och det var väldigt bra, för då kunde Liten ligga på “golvet” mellan stolarna på sin fårskinnspläd – och där låg hon nöjt och tittade på folk och lekte med sina fötter i en och en halv timme. Helt galet.

Nutella cheesecake med Oreo cookie-botten.

Nutella cheesecake med Oreo cookie-botten. Nom-nom-nom.

På Shin Nori med sashimi, L och pappa steker på stekbordet, och sushi.

På Shin Nori med sashimi, L och pappa steker på stekbordet, och sushi.

Igår var vi på babysim, vilket är väldigt kul, och mamma badade min mobiltelefon, vilket inte var lika kul. Således har min gamla Xperia Z1 gjort comeback medan den badade telefonen är på service där de förmodligen kommer komma fram till att den är bortom räddning och att jag således kommer få en ny. Vi får se.

Klockan fyra igår eftermiddag gick mammas och pappas tåg till Stockholm, och klockan sex imorse följde L efter. Är nu själv hemma med E, vilket är trevligt men vilket också får mig att känna att mina hjärnceller dör i drivor, eftersom man mest säger “gaga” (Litens ord för kvällen var a-bwababababa). Jag har dock varit ute och räfsat löven enligt ovan, samt köpt en fåtölj på Blocket. Om det nu är intelligenshöjande är jag inte övertygad om, men jag har gjort det ändå.

I slutet av januari börjar termin 11. Jag fick brevet om att jag har plats på programmet igen och även om det var helt självklart att jag skulle få det så var det ändå skönt att få det på papper. Det känns tryggare så. Det ska bli en kul termin med anestesi, pediatrik och gyn/obstetrik – de två senare känns väldigt nära just nu, och den första är bara rakt av spännande. Det är kul att se fram emot en termin, sist jag gjorde det var termin åtta… Och sedan är det helt plötsligt examensdags.

Research

I vanliga fall inför att jag gör något alls så läser jag på. Jag är ett fan av research. Inför att göra min första tårta läste jag på allt jag kunde i flera dagar, för varför ska jag återuppfinna hjulet när någon smart person redan gjort det för längesedan? Så jag researchar det mesta.

Men jag researchar inte särskilt mycket om barn.

Jag har läst på om säkra babyskydd till bilen och om barnvagn och sånt, men inte särskilt mycket om hur jag ska ta hand om min lilla bebis. Häromdagen sökte jag efter information om något, minns inte vad, och halkade in på någons blogg som handlade om barn. Kvinnan (typ alltid kvinnor) tog upp potträning – och jag tror kommentarsfältet hade femtio kommentarer, den ena mer stensäker på den andra om hur man skulle göra “rätt”. Den ena extremen var babypotting-sidan, den som förespråkar att man kan börja potträna barnet redan när det är mycket litet och att barnet ska vara blöjfritt vid 1,5 års ålder, och den andra extremen är de som rycker på axlarna och tycker att “tja, han/hon kommer ändå inte att gå med blöja när den är tonåring, så när han/hon vill så börjar vi med potta”. Och sen finns det allt däremellan.

Samma sak gäller det mesta.

Var bebis ska sova? Från ena sidans inställning att barnet ska sova ensamt redan från början, till andra sidan som tycker att det är grym barnmisshandel att tvinga bebisen att sova själv.

Ska man använda vagn eller ej? En del som bär sina barn tjugofyra timmar om dygnet, till de som återigen tycker att barnen kan ligga själva.

Fram- eller bakåtvänd i sittvagn? Jag lovar, vilket du än väljer så är det ett “trauma” för barnet enligt någon.

Amma, inte amma, ammar du tillräckligt, ammar du för mycket, är barnet för litet, för stort…

Sluta amma? Självklart ska barnet börja äta mat vid fyra månaders ålder, annars får det allergier. Nej, självklart ska det ammas till ett års ålder, annars får det allergier. Och om någon ammar tills barnet är tre, då är det alldeles förkastligt för att barnet inte kommer att bli självständigt – eller är det så att de som slutade ammas vid fyra månader kommer att bli förskräckligt otrygga?

Och. Så. Vidare.

Tidningarna är fyllda till bredden av tips och råd och rekommendationer. BVC säger gärna sitt om hur man gör rätt. Många som fått barn vet precis vad som funkar och räds inte att informera resten av världen, inte minst på Familjeliv.se och i kommentarsfälten på diverse bloggar.

Och jag, som alltid researchar allt jag gör, totalignorerar det för första gången i mitt liv. Jag gör på mitt sätt, på det sätt jag och L tycker funkar för vårt barn. För ju mer man tittar på diskussionerna, desto mer inser man att det nog inte finns så mycket saker som är säkra vad gäller rätt och fel, utan var och en gör det bästa man kan. Och det kanske också är så att anledningen till att det inte finns så mycket rätt och fel är att både barnen och deras föräldrar är individer.

Men vad vet jag…

Plötsligt

Plötsligt är vi en bit in i oktober.

Plötsligt är det höst på riktigt.

Plötsligt är E fyra månader gammal.

Det är fyra grader varmt på morgonen, och inte mycket varmare på dagen. När man kommer in från promenaden är man kall om kinderna och det värmer gott att komma in. Varm choklad lockar mer än glass och höstjackan är redan för tunn. Sommartäcket byts mot vintertäcke.

Liten bebis är inte så liten längre, övar och övar och övar på att använda sin kropp. Är nästan där för att kunna vända sig, bara lite lite kvar. Har kommit in i en rutin, en rutin mamma dessutom förstår. Sover genom nätterna förutom en snabb matpåfyllning vid halvsjutiden, och efter två vakna timmar på förmiddagen vill man sova en liten stund igen. Vill alltid sitta framåtvänd, aldrig bakåtvänd i famnen. Man måste ju se livet för att uppleva det.

Kompisar i skolan har redan hunnit igenom sju veckor av höstterminen. Sista dagen för att söka placeringar inför våren närmar sig, min lapp om återkomst är inskickad. För den klass jag gick i fram till i våras närmar sig examen med stormsteg.

Nästa gång det blir sommar tänker jag ta min examen, min andra examen. Den 13 juni 2009 tog jag min första, sju år senare är det dags igen.

Det är tur att ingen berättade hur mycket slit det skulle vara att nå dit. Och än är jag inte där.

Målet är inte meningen, resan är det som betyder något. Resvägen har ändrats en aning, definitivt till det bättre.

Plötsligt har jag varit mamma i fyra månader.

Tips och råd från allt och alla

Min dotter somnar någon gång mellan tio och kvart över elva varje kväll, och sover sedan till ungefär sex-sju-tiden på morgonen. Då vill hon ha mat, och allt som oftast somnar hon sedan om igen och sover till nio. Så har hon varit sedan hon var fem veckor gammal, då vi flyttade henne till eget rum.

Alla andra föräldrar jag pratat med tittar mer eller mindre avundsjukt på mig när jag beskriver mina nätter. Själv inser jag att jag har haft en enorm tur med en liten bebis som trivs så bra att sova på natten, men det har också hjälpt mig långt i insikten om hur olika människor är redan när de är spädbarn.

Det finns ingen gång i livet då vi får så många tips, råd och rekommendationer som när vi precis blivit föräldrar. De kommer från folk från när och fjärran, från nyblivna far- och morföräldrar, från vänner, från släktingar, och från fullständiga främlingar på stan. Alla är experter på spädbarn. Googla en fråga om något som har med bebis att göra så hamnar Familjelivs självutnämnda experter högst upp, istället för 1177. Föräldratidningarna berättar hur du får ditt barn att äta rätt, att somna på kvällen, hur du löser alla problem du möjligen kan ha. Alla kan och vet allt om vad som är bäst för alla andras barn.

Förutom att de inte alls gör det.

Jag är expert på mitt barn. Jag vet att hon kan sitta nöjt för sig själv och jollra i babysittern på förmiddagen i en halvtimme utan problem, men om jag försöker samma sak på kvällen så blir det tjut inom ett par minuter. Jag vet hur hon blir alldeles tung i min famn när hon somnar djupt för natten, mot hur hon aldrig somnar på det sättet på dagen. Jag vet att om jag är varm så är hon kokhet. Jag vet att hon avskyr att inte vara med och se vad som händer, så att ligga i barnvagnen är oftast urtråkigt och att bli buren bakvänd resulterar i illvrål av protest.

Jag vet det, men inte gör det mig till expert på något annat barn.

Jag har valt att inte köpa några föräldratidningar, jag ignorerar det mesta folk ger i tips-och-råd-väg, jag låter numera även bli att lyssna vidare mycket på BVC sedan de gett råd som gav mig dåligt samvete i flera veckor över att jag gett mitt barn mat. Jag och L gör det som passar oss, och framför allt det som passar E. Vi samsover inte eftersom hon och vi alla sover mycket bättre var för sig. Hon har fått börja sitta framåtvänd i sjal/sele väldigt tidigt eftersom hon avskyr att sitta bakåtvänd. Och så vidare. Det som funkar, det funkar. E berättar högljutt när det inte funkar. Och hon sover jättegott om natten när hon får sova själv. När hon börjar göra ljud ifrån sig på morgonen – hon skriker inte, utan gör ett lite högljutt joller, blir tyst och väntar för att se om någon kommer, och gör sedan samma ljud igen om man inte är snabb nog – kommer jag och tar upp henne.

Så sluta lyssna på alla de där goda råden om allt. Gör det som funkar.

När jag plockar upp henne och hon ler, då vet jag att det jag gör kanske inte alltid är helt rätt, men det är tillräckligt rätt och hon är nöjd.

Hennes leende får hela min värld att bli varmare.