Category Archives: Läkarlinjen: T11

Belöningen

Det känns som en belöning.

“Grattis, du har klarat tentor och kämpat genom placeringar med nya handledare åtminstone ett par gånger i veckan, du har pluggat tills ögonlocken fallit samman, du har varit duktig, duktig, duktig.”

Som belöning får vi se något som är ganska få förunnat.

Att se ett barn komma till världen är något alldeles speciellt.

Skrik. Gråt. Hopp. Tystnad. Koncentration. Kraft. Tårar. Mod.

Allt finns i förlossningssalen, i den kvinna som föder. Varje kvinna är unik, varje barn unikt, varje förlossning en helt egen berättelse.

Jag står vid fotändan och ser ett barn komma till världen. En liten varelse, mer lila än någon annan färg. Han kommer ut tyst, till sin mammas kämpande andning. Han läggs till sin mammas bröst, denna nyblivna mamma som plötsligt går från smärta till lycka. Från inte mamma till mamma. Han skriker, piper först men det ökar snabbt i styrka.

Mitt i alltihopa minns jag min egen förlossning. Tio månader efter minns jag fortfarande smärtan, har inte glömt sådär som många andra säger att man gör. Minnet färskas ju också upp där inne i förlossningssalen. Men jag minns mer än smärtan. Jag minns henne när hon kom ut, arg som ett litet bi över den värld hon blivit utkastad till. Sedan fick hon mat, och när hon ätit sig mätt låg hon nöjd och tittade på mig med enorma mörka ögon, alldeles lugn vid mitt bröst.

Det är något särskilt att föda sitt barn, att komma ut på andra sidan stärkt av insikten att jag klarade det.

Och det är något särskilt, något fantastiskt, att se någon annans barn äntra världen. En belöning för alla år av slit, att få vara med vid det största ögonblicket i någon annans liv.

It is an honor and a privilege.

Sista

Nu har jag skrivit min sista fältstudie. Fältstudier är en ondska meningslöshet uppgift läkarutbildningen hittat på, som tvingar oss att sätta oss ner och leta reviewartiklar på Cochrane och skriva ihop 2-3 sidor om någon intressant frågeställning vi hittat på inom ett relevant område för terminen. På T7 var vi tvungna att göra två, men sedan gjordes det om så nu är det bara en varje termin, vilket ju var en väldigt bra förändring. Den här gången valde jag att göra om huruvida det finns evidens för att använda akupunktur som smärtlindring vid förlossning, för det verkade lite småintressant.

Det blir många sista den här terminen. Just nu är vi på näst sista placeringen, och pediatriken kommer bli sista. Snart är det dags för sista teoriblocket, med den stora sista föreläsningen (“En eftermiddag på vårdcentralen”), sittandes i finkläder, och det efterföljande traditionella bubblet.

Idag fick jag T6-arbetet jag ska opponera på också. Det känns ganska längesedan man själv satt med det där arbetet, men jag minns hur otroligt tacksam jag var när det var över. När man kunde lämna T6 bakom sig. Själva T6 var nice, det var rätt mycket ledigt jämfört med vilken annan termin som helst, men skrivandet av det där arbetet var lite lagom mycket suck.

Och om 67 dagar är det dags för sista tentan.

(Sista tentan har jag visserligen sagt förr, en gång i tiden på juridiken, men det blev ju inte riktigt så. Typ alls.)

Gyn är för övrigt trevligt. Gått med förlossningsjouren (händelselöst), varit med på operation (sett robotkirurgi), varit med på dagop, gått på mottagning. Fått se många kvinnors underliv. Lite annorlunda. De nästkommande två veckorna blir mer förlossningssidan av gyn, med besök på Kvinnohälsan och pass med barnmorskor på förlossning. Spännande.

Gynplacering

Sedan sist har jag hunnit igenom resten av anestesin, två veckor teori, och påbörjat gynplaceringen. Igår vid tiotiden på förmiddagen hade jag ännu bara gjort två gynundersökningar och dessa på proffspatienter, men när nu tisdagens kvällsmörker sänkt sig runtom oss är jag uppe i att ha gjort fler gynundersökningar än mina fingrar räcker till. Gyn har hittills varit riktigt trevligt, med bra handledare som låter en göra något.

Ls kommentar igår när jag sa att jag under eftermiddagen fått göra två gynundersökningar (och även försöka mig på två ultraljud) var att det nog var mer än han fick göra på hela sin placering. Det här är definitivt en placering där det är bättre att vara tjej. Det beror dock väldigt, väldigt mycket på hur vi presenteras också – “Hej, kan den här manlige läkarstudenten få titta på?” är något de flesta patienter säger nej till, medan “Hej, idag har jag en blivande kollega med mig,” å andra sidan är något bara ett fåtal har något emot. Man får ju ha respekt för att det handlar om gyn, vilket är väldigt privat för många – samtidigt som vi faktiskt måste lära oss. När vi gör AT och kommer ut till vårdcentral är det inte bra om vi inte har någon koll på hur man gör en gynundersökning.

Det blir fyra veckor på gyn, varav två på just gyn och två på förlossningen/mödrahälsovården. Vi ska ha kandidatmottagning, gå med på op, gå med barnmorska på förlossningen, och en massa annat trevligt.

Att få närvara på en förlossning kommer kännas väldigt speciellt. Jag följde med till förlossningen när jag gick med jouren på anestesin eftersom det behövdes en EDA, och det var lite märkligt att vara där igen, i en så annorlunda kapacitet. Svårt att förklara.

Samtidigt med praktiken gäller det att bolla barn, man, plugg och träning. Just plugget blir lite lidande när vi nu har E – förr pluggade jag alltid när L var på hockey, eller tränade, eller gjorde något annat, men nu måste jag ju ta hand om dottern när han är borta. När han är hemma tar det emot att sätta sig och plugga, för då vill jag ju träffa honom. Så, det blir en del bollande.

Eftersom dottern fyller ett år två dagar innan min examen kan jag också hålla rätt noggrann koll på exakt hur lång tid det är kvar… Iiih!

Anestesiplacering

Den här veckan och förra är det anestesiplacering som gäller. Iklädda blåa op-kläder får vi springa efter narkosläkare och -sköterskor som i gengäld lär oss en liten, liten del av allt de kan om att hålla fria luftvägar, söva, intubera, smärtlindra, och muskelrelaxera. Bland annat. Det har blivit PVK-sättning, sondsättning (bra mycket enklare när patienten är sövd, får man ju säga), inlärning om den stora narkosmaskinen och mycket mer.

I fredags lyckades jag intubera en patient på egen hand. Very cool.

På det hela taget en väldigt, väldigt rolig placering.

Nu ska jag iväg på anestesijour.

Scenarioträning

L läste gårdagens inlägg och konstaterade att det väl var bra, men jag hade glömt det viktigaste för framgångsrikt plugg: att hitta något man tycker om. Det gäller både inom medicinen och utanför skolan – fritid är viktigt. Själv har jag alltid tränat och oftast skrivit, det är mina två varianter för att slappna av och inte stressa. Nu i veckan, när stressnivåerna steg på grund av AT-ansökningarna och diverse annan stress, tränade jag tills jag inte orkade längre och vid det laget var jag lagom hög på endorfiner och väldigt lugn. Skön känsla.

Men på tal om saker man tycker om måste jag ju nämna Akuta verksamheter som vi haft i två veckor. Det har varit två veckor med undervisning om allt möjligt, med stort fokus på ABCDE-omhändertagande. Det hela kulminerade, efter en HLR-dag med både träning och scenarion om såväl vuxen- som barn-HLR, i en gemensam dag med sjuksköterskestudenterna på termin sex. I mindre grupper om 6-7 personer fick vi sedan träna scenarion. På en dag gick gruppen igenom sex olika scenarion med akuta fall, antingen med de avancerade simuleringsdockorna som finns på Clinicum, eller i något fall med en faktisk person/proffspatient. Det var en oerhört lärorik dag.

Efter att ha stått på ett scenario i onsdags (barn-HLR) som kändes allt utom bra, var det skönt att börja torsdagen med ett fall som kändes lugnt och stabilt för min del, trots att patienten hade en pågående hjärtinfarkt. Med ABCDE i huvudet tog jag mig igenom fallet och kom fram till hur jag ville handlägga det hela. Under tiden fick sjuksköterskestudenterna göra det jag bad om, såsom att sticka patienten (det fanns plastkanaler att sticka i i varje “patient”), blanda ordinerade läkemedel, ge vätska, kontrollera vitalparametrar, med mera. Det blev en enorm utveckling även för deras del under dagen.

Andra fallet kändes inte lika bra, med ett barn med anafylaxi, för att det är otroligt stressande när ett barn inte får ordentligt med luft (även om det är en docka). I min hjärna kändes det som att vi simulerade i evigheter, och som att jag var hur uppjagad som helst med hjärtat i halsgropen – men i feedbacken efteråt fick jag höra att jag varit lugn och trygg genom det hela. Så det är ju bra, att jag kan vara lugn utåt även om jag känner mig ordentligt stressad.

Sex fall blev det som sagt, och vi hade totalt en timme för varje fall med information innan och samling/feedback efteråt. Galet lärorikt och en av de bästa dagarna på utbildningen. Totalt sett har de här två veckorna varit bland det mest lärorika vi haft.

Stress

Imorgon ska vi ha HLR-utbildning. A-HLR, mer specifikt, d v s avancerad HLR, för oss inom sjukvården. Inför denna utbildning ska vi ha gjort frågor på HLR-rådets hemsida. Till att börja med kan man väl bli lite trött när ansvariga inte skickar ut någon länk till frågesidorna, utan man får hitta dem själv, men sedan blir man verkligen jättetrött när siten inte fungerar som den ska. Eventuellt är det bara för mig, men siten slutar svara ungefär var tredje gång jag försöker ladda en ny sida. Vilket är enormt irriterande när man försöker ta sig igenom sida upp och sida ner med instuderingsfrågor. Vad gör man? Just nu kommer jag inte vidare oavsett hur mycket jag vill.

I andra nyheter är jag smått stressad. Som grund till detta finns framför allt AT-ansökningarna, men också annat – jobb jag borde hinna med, plugg jag borde hinna med, och så vidare. Det är ju inte så att terminen stannar upp och väntar medan jag sysslar med sånt där som har med livet efter utbildningen att göra. Upcoming events är artikeltenta, opponering på ett T6-arbete, tre intensiva dagar på Akuta verksamheter, två veckor på anestesin, en fältstudieuppgift och mot slutet av terminen, sista tentan. Just nu känns det väldigt långt borta.

Samtidigt, ändå inte. Igår hade jag Cellstrimma-basgruppen och det var väldigt roligt. De är duktiga. En av dem identifierade mig som Dr Cosmic (börjar det namnet kännas ganska fånigt? Ja. Någon kommenterade att min bananacosmicgirl-mail är lätt psykadelisk.), vilket jag aldrig riktigt vet vad jag ska säga om, förutom att bekräfta att det är jag. Det är ju inte någon hemlighet. Anyway, jämfört med dem är man ju snubblande nära målgången. Examen. Uj.

Strax ska jag gå och träna, för om det är något som gör mig avslappnad och reducerar ångest så är det att träna. En lång stund på crosstrainern och sedan styrketräning. Började med poledancing för ett par veckor sedan, och jag känner att styrka är bra. Det är hur jobbigt som helst, mycket värre än man tror, att köra poledancing, trots att jag bara är en väldigt väldigt ny nybörjare.

Nu har jag laddat om HLR-sidan hundra gånger utan att lyckas. Så trött.

Akuta verksamheter och AT-ansökan

Förra veckan och denna har jag Akuta verksamheter, tillsammans med en tredjedel av klassen. Förra veckan bestod av lååånga dagar och jag lärde mig otroligt mycket. Från och till har jag till och med känt mig som en doktor…

Vi har lärt oss om ABCDE som är det stora fokuset för de här veckorna, där det inte är Andning-Blödning-Chock som det är för gemene man (pappa undrade vad D och E stod för, Död och Evighet?), utan Airway-Breathing-Circulation-Disability-Exposure. Kort sagt handlar det om hur det akuta omhändertagandet av sjuka/skadade patienter enligt en viss algoritm, för att ta det viktigaste (andningvägar) först, därefter näst viktigaste, osv. Som del i detta har vi också lärt oss om syrgasbehandling och CPAP/BiPAP, intox, immobilisering, Heimlich och en hel massa annat. Ska jag vara helt ärlig kom jag mot slutet av veckan inte ihåg så mycket av vad vi gjort. Det är det idag är till för. Att läsa anteckningarna och försöka komma ihåg allt.

Det har varit väldigt roligt, och kommer fortsätta vara trevligt från onsdag när vi går vidare med träning HLR, och ABCDE ihop med sjuksköterskestudenter (hittills har vi bara haft våra läkarstudentkollegor som låtsats vara sjuksköterskor under våra korta scenarion), och vi ska få skära i lammstrupar för att göra kirurgisk luftväg.

Men idag är det ledigt, och jag har suttit sedan niotiden med anteckningarna från förra veckan. Det var ett rätt stort antal sidor, men vid ettiden var jag klar. Nu är det bara att fortsätta med alla de föreläsningsanteckningar jag har kvar att gå igenom från teoriveckorna.

Samtidigt försöker göra klart min AT-ansökan. Idag öppnade de portarna för ansökningarna. I slutet av förra veckan hade vi en rolig föreläsare som undrade om vi sökt AT än, och på vårt nekande sa han, “Ja men bra, då är ni kompisar fortfarande.” Förhoppningsvis blir det inte riktigt så, men det är klart att alla vet att vännerna i klassen nu blir konkurrenter om samma fåtal AT-platser. Linköping utannonserar tolv platser (i resten av länet är det Motala tolv, Norrköping 17), och de brukar väl ha uppemot tio sökanden per plats. Ens chanser är ju således sådär, och ångestnivåerna är rejält höga. Skriva CV, fråga om folk vill ställa upp som referenser, samla intyg, och göra det personliga brevet perfekt…

Och ikväll är det dags för andra basgruppsträffen med Cellstrimman. Det är jätteroligt att lyssna på dem, nyblivna termin ettor, och någonstans påminna sig själv i all stressen om att det var där jag var för 5,5 år sedan. Var är jag då om ytterligare 5,5 år?

Dag två

Nollan har åter invaderat MedFak. Den heter ju så nu, skolan som förr hette Hälsouniversitetet (flumvarning: hög), det är numera betydligt mer sobert och vuxet i form av Medicinska Fakulteten. Och Nollan med sina gröna mössor och blåa brickor med namn på, för att de inte ska glömma sitt eget och för att de ska försöka komma ihåg ett eller två av någon annans. De där brickorna saknar man när nollningen är slut – helt plötsligt ska man veta vem som är ens kursare utan tydliga tecken.

Själv vet jag inte riktigt vilka mina kursare är alltid. En del har jag ju träffat, en del har jag gått i samma klass som förr, en del umgås jag med privat. Men en hel del har jag ingen aning om. Det är trevligt att träffa nytt folk, lite som att andas ny luft, efter att ha gått i samma klass i fem år.

Så här långt en kul termin. Idag stod basgrupp och Neonatal adaptation på schemat. Det senare var en riktigt bra föreläsning med en kul föreläsare och ett riktigt skoj ämne. Det är något med små bebisar som verkade få nästan alla att lyssna lite extra. Och de är små, nyfödda bebisar – ännu mer om de är prematura – men som föreläsaren konstaterade är de riktigt tuffa, de små. De klarar av mer omställningar än vi vuxna någonsin skulle klara av, med syrebrist och pH som är helt åt skogen och cirkulation som ska fungera annorlunda så snart de kommer ur sin mammas kropp.

Jag sitter och fascineras av vad Liten klarade av, helt utan att jag tänkte på det (jag hade annat att tänka på), när hon föddes. Galet!

Det börjar närma sig AT-ansökningar, sakta men säkert. Det märks en nervositet över klassen, lite undvikande än så länge, ingen vill riktigt prata om eller ens tänka på det. Men det kommer.

Nämnde jag i förra inlägget att jag bestämt mig för att doktorera? Slutgiltigt bestämde jag mig för det efter nyår, men det har funnits i tankarna under hela hösten. Min första artikel accepterades ju i våras och manus för ytterligare en är klart och ska skickas in. Så jag tänkte inte sluta skolan. För varför skulle jag göra det när jag pluggat sen jag var sex år gammal?

T11 – bring it on

Det tog typ sex minuter från det att jag satte mig i salen för upprop och information om terminen innan det kändes som att jag inte varit borta alls. Visst, lokalen var ny (sedan förra terminen finns en helt ny byggnad med fräscha föreläsningslokaler, basgruppsrum, mikrovågsugnar och café), och klassen också för den delen (även om det går en hel del från min gamla klass i min nya klass, som också av olika anledningar tagit studieuppehåll), men ändå. Det är sig mycket likt.

Namnet kommer där, bland sextiofyra andra. Vi får höra att det är den bästa terminen. Det har vi hört förr, för våra terminsansvariga brukar vara positivt inställda till sina terminer, men den här gången tror jag faktiskt på dem. Gyn, obstetrik, pediatrik, akuta verksamheter, anestesi. Inte i den ordningen, men oavsett ordning så är innehållet spännande. Det känns som att vi på många sätt knyter ihop utbildningen, eftersom områdena kommer tvinga oss att repetera gamla grejer.

Och nya, för T11-kompendiet är redan nästan 100 sidor. Jag som skulle skriva kort.

Första föreläsningen var Normal graviditet. Det kändes som att föreläsaren pratade om min graviditet, som var oerhört normal på alla sätt, med de krämpor som följer med (foglossning när man ska flytta, ödem när man ska sitta på tenta, andfåddhet för det mesta). Men det är också så väldigt bra, för det är mycket enklare att komma ihåg något man själv gått igenom. Och en bra föreläsare, även om det gick i etthundranittio kilometer i timmen.

Andra föreläsningen blev inställd. Bra track record för T11 – idag har vi haft en inställd föreläsning, på torsdag är det ytterligare en inställd. Men idag kunde de i alla fall flytta upp dansken som skulle haft 15-17 till 13 istället, så vi slapp håltimme. Hann till och med med lite plugg innan jag avslutade dagen med uppstartsmöte för KlinFys-amanuenserna.

Och sedan gick jag hem med ont i huvudet, och möttes av en superglad bebis och en man som undrade vad man egentligen gör när man är pappaledig (“Om man inte tycker att det här är semester, vad har man då för jobb?”

En dag gjord, resten kvar. 11 juni blir det examen, och förberedelserna inför det har börjat.