Category Archives: Underläkare

Frustration

Frustration.

Varje vecka har vi läkarmöte med chefen där allt möjligt tas upp om vårdcentralen och allt som hör därtill. Ekonomi, hur det ser ut på andra vårdcentraler, omorganisationer, och mycket mer.

Och för varje vecka som går känner jag hur frustrationen ökar inom mig.

Vad inom vården fungerar idag?

Ekholmen är en välfungerande vårdcentral. Vi går till och med ekonomiskt plus om jag förstår det rätt. Incitamenten att göra det är dock väldigt, väldigt små – för den vinst vi gör får vi inte behålla. Inte investera i verksamheten och människorna som driver den. Inte anställa ytterligare en kurator, en sjuksköterska, eller läkare ytterligare. Pengarna går tillbaka till primärvårdscentrum, om jag begriper det hela rätt, och täpper igen hål som andra vårdcentraler gjort.

En annan vårdcental i stan har just nu en arbetande läkare på sina sju-, åttatusen patienter. Det blir visserligen snart bättre, men det säger en del när i princip hela verksamheten är sjukskriven, alla jobbkategorier.

På ortopeden har man 42 sängar sedan man byggde de nya lokalerna. Dessa har aldrig varit öppna allihopa samtidigt. Som mest har 32 sängplatser varit öppna. Under ett rätt stort antal veckor under våren kommer man bara ha öppet 24 platser eftersom det är sjuksköterskebrist. Det motsvarar hur många platser man har öppet under sommaren. Hur tror ni att det blir när sommaren faktiskt kommer? Eftersom man har så få sängplatser kan man heller inte operera de patienter som behöver opereras, annat än det akuta. Detta leder i sin tur till att verksamheten blöder pengar på grund av upprepade böter.

Akutmottagningen går dagligen på knäna och patienter blir liggande i många fler timmar än de borde bli, för att det inte finns några sängplatser någonstans på sjukhuset. Ortopeden är långt ifrån den enda kliniken som ser ut som beskrivet ovan, snarare tvärtom.

På geriatriken blir patienterna liggande i veckor i väntan på korttidsboende, så att de få platser som finns kvar är upptagna av patienter som är medicinskt färdigbehandlade.

Samtidigt sitter politikerna (oavsett färg) med händerna för öronen och säger “Lalalalala, patientsäkerheten är inte hotad.”

Det tar månader att få svar på en remiss som inte är akutmarkerad, för på mottagarsidan finns det tusentals remisser som väntar.

Och där sitter jag på läkarmötet med vår fantastiske chef som kämpar på i fullständig motvind, och jag undrar hur jag ska klara av ett liv i det här. Jag kommer antingen behöva sätta på mig skygglappar och fokusera på mitt eget, på mina patienter och vad jag kan göra för just dem (men frustrationen sipprar in när jag skickar remisser som avvisas och hänvisar till någon annan klinik, som i sin tur avvisar och hänvisar tillbaka till den första kliniken) – eller också försöka förändra det. Men jag vet inte hur. Jag kan inte se vilken position jag behöver ta mig till för att kunna förändra något.

I det ännu större perspektivet känner jag frustration över att det inte bara är sjukvården som är på väg utför i en allt snabbare hastighet. Utsätts jag för ett brott har jag mycket låg tilltro till att polisen skulle lösa brottet, för det är likadant där. Och skolan är inte så mycket att hänga i julgranen. Äldreomsorgen ska jag inte ens gå in på.

Allt det som var välfärds-Sverige håller på att raseras och jag vet inte vad jag ska göra för att försöka mildra fallet.

Ekorrhjulet snurrar på

Tiden bara rusar. Tidig december var senaste gången jag tog mig tid att sätta mig och skriva för bloggen. (Jag tänkte skriva “senaste gången jag hade tid”, men det är ju inte sant – tid finns ju, jag bara prioriterar annat när jag väl är ledig.)

Däremellan har jag hunnit med jul, ljuvliga dagar i Florida, en lunginflammation, och återgång till jobb.

Snart är det dags att börja AT, vilket jag ser fram emot med skräckblandad förtjusning. Jag gillar Ekholmen. Jag gillar att veta vad jag håller på med, känna människorna jag arbetar med, vara trygg i att jag kan fråga när jag behöver det, och ha en plats som är min. Jag ser inte fram emot återgången till att ständigt vara ny på jobbet, ständigt vara den som inte vet var fikarummet är eller hur rutinerna på just det stället ser ut.

Det ska ju givetvis samtidigt bli spännande att se något annat. Att se ställena patienterna hamnar på när vi remitterar dem vidare.

Men just nu tuffar det på. Upp tidig morgon (gäsp!) för att dra dottern ur sängen och göra både henne och oss redo för dagis respektive jobb. Cyklandet till jobb blir lite lättare för varje dag, för det blir lite ljusare för var morgon som går. Helt plötsligt kanske man behöver solglasögon på väg till jobb… Sedan är det patienter hela dagen lång. Funderingar av och till på om man gör rätt, om handläggningen av en viss patient blev bra, om man gör saker man kan stå för själv. En del av ärendena har blivit rutin. Vissa dagar går jag inte och frågar om någon patient, andra dagar frågar jag på varenda en.

När eftermiddagen börjar lida mot sitt slut hämtas dottern på dagis (hon vill sällan gå hem; jag möts nästan alltid av ett “Nej!” när jag kommer, trots att hon kommer som ett av de första barnen dit och går hem som ett av de sista barnen… skönt att hon gillar förskolan…). Matlagning, middag, läggning, städning, och sedan några minuter i soffan de dagar det inte är schemalagd träning (poledancing!).

Och sen sova, och om igen. Ekorrhjulet, lite grann.

AT:n ska jag göra på 80%, för jag känner inte att det går ihop som det är just nu, med två heltidsarbetande föräldrar som inte kan flexa på något bra sätt.

En patient sa, Tänk om vi hade fyrtioåtta timmar på ett dygn.

Jag tror inte det hade varit bra, för jag tror inte vi hade tagit det lugnt de där extra timmarna. Vi hade bara försökt springa ännu fortare.

Närvaro

Den gamla kvinnan har förlorat ett barn.

Även om man är över åttio, och barnet var över sextio, är det en mor som förlorat sin dotter. Det ska inte vara så. Det är inte så det är tänkt. Den äldre generationen ska inte överleva den yngre.

Vi pratar i nästan en timme. Det är ett bra samtal. Det är tårar och sorg och allt det där som det är när man förlorat någon nära, men det är ändå bra.

Jag är tacksam för den utbildning i samtalsmetodik vi fått på utbildningen. Den känns ofta inte i närheten av tillräcklig, men det är ändå mycket mer än många andra läkarutbildningar har. Tankar man kan ha i bakhuvudet, formuleringar och sätt att bemöta, ibland till och med nå fram till patienten.

Inför en gynundersökning är jag noggrann med att berätta vad som ska hända. Be dem att säga till om det gör. Att vi slutar om de tycker att det är obehagligt.

En kvinna har haft en väldigt dålig erfarenhet när hon undersöktes av en gynekolog, och jag är extra varsam så att inte min undersökning blir ytterligare ett övergrepp. När vi är klara säger hon att jag kanske inte är lika van som en gynekolog, men mitt bemötande är så mycket bättre att hon alla gånger hellre blir undersökt av mig.

Det värmer att höra.

Det värmer när någon säger att det är så skönt att man lyssnar. Det är så ofta bara det som behövs. Visst har vi många onda halsar, urinvägsinfektioner, och eksem som är väldigt konkreta att hantera, men den stora majoriteten av patienter vi har behöver lyssnandet. Faktiskt ofta till och med de där med ont i halsen, urinvägsinfektion eller eksem. Stressade människor som stannar upp för första gången på månader i besöksstolen i läkarens rum. Smärtfyllda människor med ont här, ont där, som vill veta varför.

Alla är de oroliga människor som söker för att de är rädda för att det besvär de har, är livsfarligt.

Lyssnandet är centralt. Närvaron i varje samtal.

Två månader senare blir jag stoppad i receptionen på vårdcentralen. Det är den gamla kvinnan.

”Jag hoppades att jag skulle träffa på dig”, säger hon till mig. ”Kommer du ihåg mig?”

Bland alla patienter och berättelser kommer jag bara ihåg hennes ansikte, men så säger hon att vi samtalade om hennes dotter, och då minns jag. Det är svårt att glömma det samtalet.

”Det var så bra”, säger hon. ”Du var så bra. Så snäll. Det har blivit bra. Tack.”

Hon börjar gråta igen, för sorgen finns så klart där än. Det slutar med att jag kramar om henne. Värmen inombords är fullständig.

Utmattningssyndromet

Kvinnan som sitter framför mig har så mycket huvudvärk att hon knappt vill hålla ögonen öppna. Vi har tagit alla möjliga prover, och hon har gjort bilddiagnostik – och allt är normalt. När hon får höra det börjar hon gråta. Det hade ju varit så mycket enklare att ta en antibiotikakur mot borrelia, eller till och med att behöva operera något, än att tvingas se sanningen i vitögat:

Utmattningssyndrom.

Jag sjukskriver ett par veckor till att börja med. Täta kontakter, telefonkontakt var tredje vecka för att se hur det utvecklar sig, och förlängd sjukskrivning ett par veckor, kanske en månad, åt gången. Försök att återgå till jobbet relativt snabbt, men på låg procent. När vi övergår till 75% sjukskrivning är mitt enda krav för “arbetandet” att hon åker till jobb och är där. Går upp på morgonen. Håller ett schema. Inte tappar kontakten med sina arbetskamrater. Inte tappar kontakten med verkligheten.

Har man otur som mig så får man träffa en läkare utan empati och då får du en halvtidssjukskrivning i några veckor i stöten.”

Jag läser kommentaren i en diskussion om utmattningssyndrom på Facebook. Mannen som skriver är inte den ende, han är en i raden av människor som tycker att både läkare och Försäkringskassan är för jävliga. Oempatiska. Omänskliga. Tankarna går givetvis snabbt till mig själv och de patienter med utmattningssyndrom jag har. Är jag en oempatisk jävel som inte sjukskriver på heltid ett halvår i stöten?

Jag vill föreställa mig att så inte är fallet. Jag vill faktiskt tänka raka motsatsen. Att det jag har för ögonen är patientens bästa. Att jag gör en medicinsk bedömning och utifrån denna väljer hur jag fortsätter. Och att ge en sexmånaderssjukskrivning på ett bräde och släppa patienten vind för våg under tiden, det är inte empatiskt.

Jag ställer krav på mina patienter: Innan vårt nästa samtal ska du ha tagit kontakt med en terapeut. Utmattningssyndromet kommer av en ohållbar livssituation, oavsett om det är på jobb eller privat eller båda, och om du inte ändrar på den kommer du, så snart du återgår till arbetet, att hamna hos mig igen. Gå ut och gå. Att fastna i soffan, det är behagligt och kravlöst – och livsfarligt. Promenader, träning, gå ut och hämta posten, yoga – du får välja, bara du rör på dig. Prata med dina chefer för att ordna så att det på ett vettigt sätt går att komma tillbaka till arbetet. Du kan inte gå tillbaka till samma nivå du var tidigare, åtminstone inte från början, kanske aldrig om jobbet var det som sänkte dig. Och beroende på patient ställer jag andra krav, såsom att de ska ta kontakt med sjukgymnast för sina smärtproblem (smärta, trötthet, utmattning, de går ofta hand i hand).

Inte allt på en gång, men efter hand. Du är vuxen, du måste ta ansvar, och då kan jag ställa krav på dig.

Och jag ser utmattningssyndromet och jag vet att det finns, och jag sjukskriver för det. Jag gör, efter bästa förmåga, det bästa jag kan.

Samtidigt kan jag inte låta bli att undra. Vad händer i andra länder? Vi är knappast det land i världen där människor jobbar hårdast. Längst dagar. Har mest krav på sig. Vad händer i andra länder, där sjukskrivning inte finns som möjlighet? Där arbetet genererar den inkomst man lever på, och om man inte arbetar så har man ingen inkomst? Vad är det som gör att så många i Sverige går in i den infamösa väggen? Vad skulle hända med alla våra utmattningspatienter om vi inte hade vårt extremt generösa välfärdssystem med sjukpenning?

Jag måste ställa frågorna för mig själv. Ha dem i bakhuvudet när jag träffar patienter, bland alla andra saker jag ska komma ihåg. För de finns också: de som tycker att det är bekvämare på den där soffan. De som tycker att det är jobbigt att gå upp tidigt på morgonen för att gå till ett arbete som inte är 100% roligt. Och att sjukskriva dem, det är verkligen kasst på riktigt. Enkelt för mig, men kasst.

Tro mig, att sjukskriva är verkligen den enklare vägen att gå.

När jag läser i samma tråd som kommentaren ovan kom från, att det finns de som blir sjukskrivna i flera månader åt gången, och de då säger, ”Och det var då jag skrev min bok” – då undrar jag inte om jag har en del rätt i mina tankar också. Är du för utmattad för att gå till jobb så borde du inte vara kapabel att koncentrera dig tillräckligt för att skriva en bok. De patienter jag sjukskrivit för utmattning är så hjärntrötta att de inte ens orkar läsa undertexterna på TV:n, än mindre läsa eller skriva böcker. Är du kapabel till det ska du börja jobba igen.

Men vad vet jag, jag är kanske mest en oempatisk jävel till doktor.

Så var det november

November.

Dimman ligger tjock när jag kör till vårdcentralen (kör. punktering på cykeln, ska lagas i helgen.). Av någon anledning har de inte gatuljusen igång trots att det knappast kan kallas ljust.

Jag hade en dipp för någon vecka sedan, när jag tyckte att jobbet inte alls var roligt. De kommer väl komma av och till. Patienter jag inte kände att jag kunde göra något med, som jag inte förstod varför de var på vårdcentralen, och patienter som ville sjukskrivas men som jag inte ville sjukskriva. De senare är alltid jobbiga, för de blir inte helt sällan arga. Jag gillar inte när folk blir arga. Det är det nog inte så många som gör, vilket förmodligen är varför folk sjukskrivs för saker de inte ska få sjukskrivning för egentligen. För man orkar inte alltid hålla emot. Det är lätt att lyssna på en föreläsare som förmanar om att inte sjukskriva när det inte behövs, men det är svårare i verkligheten.

Även om det känns bättre efteråt om man stått på sig och gjort som man själv anser är korrekt enligt vår medicinska bedömning.

Nu har det varit bättre. Patienter jag kunnat hjälpa. Lunginflammationer. En liten fraktur på en tå. Kortison i en axel. Medicin mot allergi. Och annat. Saker jag kan göra något åt. Sen kommer de diffusa patienterna så klart också, de man får ställa alla möjliga frågor till för att se var felet kan föreligga (inte helt sällan är det Livet som är problemet). Samtal om stress, om hur många timmar det finns på ett dygn, om hur mycket återhämtning man behöver.

Igår följde en läkarstudent från Strimman med mig. Entusiasmen smittar och gör jobbet än roligare. Och så fick hon göra status, neurostatus och blodtryck och titta i öronen. Sånt där jag önskar att jag i större utsträckning blivit inbjuden att göra under min tid som läkarstudent, inte minst när jag gick Strimman (T1-T4) och precis allt var spännande. Bäst att föregå med gott exempel nu. Sista patienten fick hon skriva anteckningen för.

Livet rullar på. Snabb rullning. Det lämnas och hämtas på dagis. Lagas middag. Lite träning hinns med här och där. Poledancing är en av veckans höjdpunkter. Det är måndag, och sedan är det helt plötsligt fredag igen. Förra helgen var föräldrarna här på besök och det var riktigt härligt. Och snart, innan vi vet ordet av, är det väl jul. Och sedan ett nytt år.

AT

Förra veckan kom så det efterlängtade (och innan svaret var klart, även ångestframkallande) samtalet från AT-kansliet.

Vi vill väldigt gärna erbjuda dig forskar-AT hos oss.

Så den 27 mars 2017 börjar jag AT. De har start både i mars och i juli, och jag fick välja, precis som jag fick välja om jag ville göra hela AT:n i Linköping eller om jag ville dela den mellan Linköping och Motala. Inte heller det var något svårt val, dels med tanke på E och hennes dagistider, och dels med tanke på att jag på alla sätt avskyr att pendla. (Fem år mellan Malmö och Lund räcker gott.)

Nio månader från examen till AT-start. Det blir jättebra för mig, för jag hinner vara på vårdcentralen alldeles lagom länge. Inlärningskurvan här är fortfarande så väldigt brant, utan tecken på att plana av. Det är bra om det får fortsätta ett tag till, och att jag kan få lov att känna mig hemma här. Det är så skönt att kunna namnet på folk. Veta vem man ska vända sig till med olika frågor. Känna att man kan delta i kaffepaus-snacket.

Inga fler jobbiga AT-intervjuer. Totalt tror jag de var nio som intervjuade mig. Nio pers att imponera på under en timme. Tre stationer, 20 minuter på varje station. På den ena stationen fick vi leka med Lego. Eller Duplo. (Fördel som småbarnsförälder, haha… E är ju i Duplo-stadiet.) Samtidigt som man skulle följa Duplo-instruktioner skulle man svara på frågor. Vad gör dig glad? Hur dags gick du upp imorse? Vilka hemsidor besöker du dagligen? Och efter första stationen (inte Duplo-stationen) fick jag kommentaren att jag såg så lugn ut. Jag kände mig allt utom lugn. Men fake it ’til you make it.

Och det gick ju vägen.

Och oj vad skönt det känns.

AT: Allmäntjänstgöring. Tjänstgöring på olika kliniker (medicin, kirurgen, psyk, akuten, vårdcentral, samt 3 mån valfri) under minst 18 månader, ofta 21 månader. För min del blir den valfria perioden forskning, eftersom jag fick forskar-AT.

Sökorsak: Trötthet

Trötthet.

Ordet står var och varannan dag som sökorsak i min tidbok. Trötthet. Nedstämdhet. Orkeslöshet. Patienterna kommer in, sätter sig tungt på stolen och förklarar att de varit så väldigt trötta de senaste månaderna, och de har läst att det kan vara sköldkörteln. Jag hör efter, vad har de för symtom? Har de gått upp eller ner i vikt? Fått hjärtklappning, eller håret blivit väldigt torrt och tråkigt?

Oftast inte. Ibland är det en salig blandning av symtom som skulle behöva förklaras med både över- och underfunktion i sköldkörteln, om nu det var problemet.

Men sedan frågar jag hur deras liv ser ut i övrigt. Vad jobbar du med? Jobbar du heltid? Hur ser det ut på hemmaplan? Har du tid för återhämtning? Tränar du? Hur sover du?

Många av dem jobbar heltid, har barn hemma som ska skjutsas – en eller till och med två aktiviteter per kväll är inget ovanligt – och dessutom en sjuk mamma eller pappa eller både och som behöver hjälp. Och på jobb är det mycket, nedskärningar du vet, och jag har ju så svårt att säga nej.

Och så sitter jag där och tänker att om jag bara sov mellan elva och sex på morgonen så skulle jag också vara trött, än mer om jag har ett litet barn som väcker mig flera gånger per natt eller om jag vaknar av mig själv och ligger och oroar mig över allting som måste göras. Om jag tog på mig allt mer på jobb för att jag inte kunde säga nej, om jag fick prioritera bort allt det där som är roligt i livet, då skulle jag också bli trött och känna mig nere.

“Mindfulness, har du hört talas om det?” frågar jag varje gång.

“Jag gick en kurs om det för ett par år sedan, men det har jag inte tid med nu”, svarar patienten.

Jag har inte tid.

Deras sköldkörtelprover är normala. Jag vet inte hur många TSH och T4 jag signerat av sedan jag började på vårdcentralen som varit helt inom normala. Bland alla prover jag tagit har ett enda TSH  varit lite, lite för högt, och inget T4. Vi tar proverna ändå, för det är ju trist att missa, men faktum kvarstår att de allra, allra flesta som kommer hit på grund av trötthet är trötta för att deras liv inte går ihop. Dygnet har bara så många timmar, och låter man för få av dem gå till sömn och återhämtning, då blir det inte så bra. Det börjar med trötthet och blir bara värre.

När jag gick ut och rådfrågade en kollega om en patient bad jag patienten sitta kvar och inte ta fram sin mobiltelefon.

“Sitt och andas”, sa jag. “Låt det här vara några minuter av mindfulness.”

“Det vet jag inte om jag kan”, svarade patienten.

När jag kom tillbaka var patienten – som faktiskt hade suttit utan sin mobiltelefon! – stressad över att det hade tagit så lång tid (tio minuter), för patienten hade ju annat denne behövde göra. Vilket liksom kändes symtomatiskt – inte bara för den patienten, utan för hela den här gruppen.

Så sitt ner. Andas några djupa andetag. Känn efter hur din kropp känns. Släpp tankarna, låt dem flyga som fåglar upp i skyn och bort. Ta tre minuter för dig själv, det har du tid med. Det behöver du, det förtjänar du. Om inte? Då landar du här hos mig igen om ett par månader, ett år eller två, med yrsel så illa att du inte kan stå upp, eller hjärtklappning så att du tror att du har en hjärtinfarkt, eller sån trötthet att du inte klarar av att vara ur sängen mer än tio minuter åt gången – men proverna är normala och så är alltihopa egentligen bara stress.

Eller ja, ”bara” stress är väl fel ord.

Rekommenderad sida: Viktigtpariktigt.nu.

Ambitioner

En fantastisk och fantastiskt sorglig dikt jag fick från en handledare på vårdcentralen efter att vi diskuterat trötthet och utbrändhet.

Doktor Cosmic

För tre dagar sedan började jag jobba.

Nu är jag doktor. En arbetande småbarnsmamma. Heltidsanställd.

Och jag ska vara kvar på samma ställe i flera månader.

För första gången är det lönt att försöka lära sig namnen på sina kollegor, för nu är de faktiskt mina kollegor. För första gången kan jag ta med böcker och ställa dem på mitt skrivbord för slå i dem när jag behöver inför mina patienter. För första gången skriver jag anteckningar och recept och signerar i mitt eget namn, får ta ansvar för mina egna ord och mina egna beslut.

“Nu konsulterar jag dig, doktorn”, sa en sköterska. Till mig. Min initiala reaktion var ungefär “omgomgomgiiiihnääääaaaaahhhhh…okejdjuptandetag”. Typ. Och sen försökte jag rannsaka min hjärna för att hitta vettig kunskap från fem och ett halvt års utbildning som plötsligt känns alldeles för kort och otillräcklig.

Men Ekholmen är grym. Alla är jättesnälla och hjälpsamma, svarar på alla mina mer eller mindre dumma frågor och hjälper mig med allt från hur man sätter på telefonen på högtalarfunktion när man ska ha telefontolk, till konsulteringar om varje patient. Till slut tyckte jag synd om ST-läkaren som bor i rummet bredvid mitt, och som har ett mycket fullare schema än vi underläkare har, så jag gick och letade upp någon annan. Det är väldigt få ST/specialister på plats den här veckan och nästa tydligen, men sedan ska det bli bättre när alla återvänder från semestrar och kurser och annat. Men de som är på plats ställer upp.

Mest av allt är det så roligt. Det är kul att träffa patienter. Det är kul att läsa på och fundera. Det är kul.

Jag kände mot slutet av läk att det inte riktigt gick att komma vidare som läkarstudent, och efter tre dagar på jobb känns det som att det var helt korrekt. Det var nödvändigt med det här steget, att gå vidare och ta eget ansvar på riktigt. Nu kan jag börja att faktiskt växa i doktorskorna på riktigt.

En fin röd skylt har jag fått också...

En fin röd skylt har jag fått också…