Category Archives: Tema: Dödshjälp

Dödshjälp, del 4: Motargument

Fortsättning på Dödshjälp, del 1, del 2, och del 3.

För att få en bild av vad det är motståndarna till dödshjälp har som argument har jag nu dels googlat saken och dels läst lite om det på biblioteket. Här är några av argumenten:

1. Dödshjälp avhumaniserar vården (titel på detta debattinlägg i Sydsvenskan 2009)

2. Människor ändrar sig

3. Funktionshindrade befarar att subjektiva bedömningar skall göra att vissa liv inte anses värda att leva, trots att de som lever livet i fråga inte alls vill dö (Förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder)

4. Massmedia uppmärksammar när människor skall “hjälpas” till döden

5. “The slippery slope”

6. Det blir en fråga om ekonomi

7. Vad händer med den läkare som utför dödandet?

Nedan bemöter jag var och en av argumenten emot dödshjälp. En del saker är högst personliga åsikter som ni gärna får säga emot, annat är aningen mer statistiskt.

1. Dödshjälp avhumaniserar vården

Detta är ett av de argument jag möjligen kan köpa. Även om en majoritet av svenska folket är för aktiv dödshjälp så är det inte utan att det förmodligen skulle påverka människors syn på vården, om vårdpersonal fick lov att aktivt döda patienter. Jag är nyfiken på om det fått någon sådan effekt i Holland; jag vet inte. Skulle vi kunna acceptera en vårdinstitution som får lov att döda patienter? Gör vi inte det redan? Eller kan människor i allmänhet se genom fingrarna för det som kallas “dubbel effekt”, då död inträffar efter en handling (till exempel administration av smärtlindring) men då döden var en förutsedd men ej avsedd effekt, medan det är omöjligt att blunda för aktiv dödshjälp?

Och med det sistnämnda i åtanke kanske man skall fråga sig om dödshjälp alls skulle avhumanisera vården – att hjälpa en patient till den död denne vill ha borde ju på sitt sätt vara höjden av humanitet.

2. Människor ändrar sig

Ja, det gör de. Vad jag förstår av Hollands reglering om saken krävs en “enträgen” begäran om att få avsluta sitt liv. Två läkare skall ta ställning i saken. Och ja, döden är oåterkallelig. Men om jag skall vara riktigt krass (och varför inte, detta är min blogg och jag kan leka djävulens advokat) så: den som fått dödshjälp kan inte ångra sig. Min tro är att vi efter döden är och förblir döda och även om vi skulle föras till någon annan plats sedan döden inträtt så tror jag inte att den platsen är en där vi kan sitta och gräma oss över allt som kunde gjorts annorlunda i våra liv. Det hoppas jag i vart fall inte att det är… Vore ju hemskt tråkigt.

När det gäller dödshjälp skall det alltid vara patientens egen önskan som räknas. Om denne under lång tid begär dödshjälp, varför skall vi då hindra denne med hänvisning till att han eller hon kanske kommer ändra sig i framtiden? Det kanske han eller hon inte alls gör. Om vi skall dra det riktigt långt, så varför behandla patienter med sjukdomar alls i så fall – de skall ju ändå dö någon gång, och även om de vill leva nu så kanske de inte vill det sedan. Jag inser dumheten i detta argument, men varför skall det omvända vara ett så stort argument mot dödshjälp?

I Borde läkare ha förkortat våra liv? ställer sig två före detta patienter, båda förlamade och den ene läkare, frågan om de borde fått dödshjälp.

Vi har båda legat som vårdpaket och stirrat upp i sjukhustak och känt dödsångest och dödslängtan. Men också en livsgnista.

[….]

Många år senare tycker vi att det är bättre att vi lever och att inga klåfingriga doktorer förde samtal med våra anhöriga om ett ­”läkarassisterat livsslut”.

Dock tycker jag, återigen, inte att de i så fall uppfyller de krav jag vill uppställa för dödshjälp. De har inte givit en enträgen önskan om att dö. Att läkare skulle hålla på att försöka övertala patienter eller deras anhöriga till dödshjälp är absolut inte aktuellt. Då finns det bra mycket bättre saker för läkare att hålla på med (däremot kommer man säkerligen återigen in på frågan om dubbel effekt och passiv dödshjälp i en del situationer som dessa).

3. Funktionshindrade befarar att subjektiva bedömningar skall göra att vissa liv inte anses värda att leva, trots att de som lever livet i fråga inte alls vill dö

Hollands reglering kräver två läkare, anmälan till domstol och patientens enträgna önskan. Någonstans på vägen känns det som att faktumet att en människa inte alls önskar dö borde kunna plockas upp. Jag inser dock att detta är ett naivt påstående: det finns utan tvekan situationer då människan i fråga inte alls kan göra sig hörd, till exempel i patienter med svåra förlamningar och oförmåga att kommunicera med omvärlden. Men i min syn på regleringen av dödshjälp skulle dessa aldrig bli aktuella för aktiv dödshjälp, eftersom ingen uttalad önskan om att dö finns. Vad som blir kvar är då den passiva hjälpen som redan idag (uppenbarligen) existerar – patienter i vegetativt tillstånd och liknande vars näringstillförsel stryps. Dessa subjektiva bedömningar, då det gäller att exempelvis bedöma om en patient någonsin kommer att vakna igen, kommer man i dagens moderna sjukvård inte ifrån.

4. Massmedia uppmärksammar när människor skall “hjälpas” till döden

När massmedia uppmärksammar dödshjälp handlar det oftast om att personer med funktionsnedsättning skall “hjälpas” genom så kallade barmhärtighetsmord trots att de inte är döende.

~ DHR

Bara genom en snabb sökning på Google kan jag tycka att det påståendet är felaktigt. Efter Wikipedia kommer en artikel om den 31-åriga kvinna som i våras begärde dödshjälp. Hon hade vårdats i respirator sedan hon var sex år gammal och var totalförlamad. Därefter kommer ett skolarbete om dödshjälp och sedan en Aftonbladet-artikel om att majoriteten av svenska folket är för aktiv dödshjälp.

Nästa artikel jag finner är om en 70-årig man med ALS som till slut begick självmord. Han hade kämpat för att få rätt till dödshjälp men fick det inte och begick till slut självmord på egen hand.

Medias bevakning förefaller inte alls vara vinklad åt när människor med funktionshinder skall “hjälpas” till döden.

5. “The slippery slope”

Det mest inflytelserika argumentet mot frivillig dödshjälp är ”the slippery slope”, argumentet om det sluttande planet: om vi alls tillåter läkare att ta livet av patienter så kommer vi snart inte att kunna begränsa dödandet till de patienter som själva önskar dö.

Riskabel doktrin om dödshjälp, Peter Singer

Som Singer strax därpå konstaterar (och flera andra med honom, däribland Tännsjö i “Döden är förhandlingsbar”) finns det ingenting som stödjer detta påstående. Enligt Tännsjö blev effekten till och med tvärtom i Holland – reglerna stramades upp efter tillkomst så att färre skulle erbjudas möjlighet till dödshjälp.

Och varför skulle det inte gå att begränsa? Jag förstår inte riktigt argumentet – tror dessa motståndare att läkare inget hellre vill än att ta livet av sina patienter? Tror motståndarna att riksdagen tycker det är okej med fluffiga ramar om vem som skall få tillgång till dödshjälp? Jag förstår inte argumentet.

6. Det blir en fråga om ekonomi

I dagens samhälle handlar allt och lite till om ekonomi. Varje människa skall dra sitt strå till den samhälleliga stacken och gör man inte det är man en börda. Även här skulle jag vilja ha tillgång till statistik och bedömningar från Holland, som är det enda land jag kan utgå ifrån eftersom de är de enda som legaliserat dödshjälp.

Tännsjö skriver i “Döden är förhandlingsbar” om att anse sig själv ligga till last för sina nära anhöriga och bli en ekonomisk börda (förmodligen då främst gentemot sina anhöriga; få torde bry sig något särskilt om de blir en ekonomisk börda gentemot samhället). Jag kan inte citera eftersom jag inte har boken framför mig, men kontentan var denna: Det handlar om etisk egoism. Han ställer sig frågan om vi alltid bör leva vidare. Att vilja leva vidare även när vi blir en börda är att följa vår överlevnadsinstinkt och det är inte nödvändigtvis det rätta.

Denna del av Tännsjös resonemang kan jag inte ställa mig bakom. Om en patient vill leva vidare bör denne få göra det alldeles oavsett om han eller hon är en börda för anhöriga och samhälle. Vem säger att de anhöriga skulle må bättre av att patienten fick dödshjälp, om de fick veta att det baserades på en önskan om att inte vara i vägen? Nej, detta tycker jag är en valid invändning. Vill man leva skall man få leva. Min utgångspunkt handlar om människor som inte vill leva, utifrån att de lever med alltför stor smärta, ångest, med mera.

Naturligtvis är jag medveten om att rätten till ”hjälp till självhjälp” i livets slutskede kan, och kommer, att missbrukas. Men det gäller ju all lag och rätt som stiftas i samhällskontraktets och den mänskliga samlevnadens namn.

~ Min död är min, Cordelia Edvardson

7. Vad händer med den läkare som utför dödandet?

Av alla argument för och emot dödshjälp så är detta det argument jag främst kan ta till mig. Medan jag i alla övriga fall sätter mig in i situationen som om jag vore patient så är det här den fråga där jag måste ta ställning som blivande läkare. Och där blir det svårt. Skulle jag kunna ta en annan människas liv, även om det var på dennes enträgna begäran? Hur skulle jag må efteråt om jag gjorde det? Om dödshjälp blir en del av den svenska vården och en patient jag vårdat under lång tid begär dödshjälp, skulle jag då inte må dåligt alldeles oavsett om jag gick med på att göra det (varpå jag dödat en människa), eller vägrade (varpå jag förmodligen skulle känna att jag övergett patienten)?

Då jag sätter mig i situationen som patient med en dödlig sjukdom som inte kan botas vet jag att jag måste ställa mig positiv till dödshjälp. Om jag drabbas av ALS, cancer, eller någon annan sådan sjukdom – då vill jag ha alternativet att kunna begära att få somna in lugnt och stilla. Den vetskapen, att det finns en väg ut, skulle få mig att kunna leva lugnare och förmodligen längre än annars. Om jag däremot skulle veta att jag skulle behöva ta mitt liv på egen hand, då finns en överhängande risk att jag gjort det tidigare, bara för att vara säker på att jag fortfarande kunde. Med dödshjälp skulle jag dessutom slippa en del av ångesten – risken att jag faktiskt inte dog utan bara blev ännu sämre, risken att det skulle göra väldigt ont, eller att jag kanske inte skulle våga och då skulle behöva dö på ett sätt fyllt av smärta.

Men jag vet inte hur jag som läkare skulle klara det. Och det syns också i statistiken – medan befolkningen i allmänhet är mycket positiv till dödshjälp är en stor andel läkare emot. För det är vi som skulle behöva göra det. Och att döda människor är emot de flesta människornas etik och moral, kanske läkare än mer än andra, sedan de svurit den Hippokratiska eden.

Men, som Cordelia Edvardson skriver:

Makten över sitt liv, så långt detta är möjligt, och den ovillkorliga rätten till sin död borde höra till de icke förhandlingsbara mänskliga rättigheter som tillkommer alla av kvinna född.

Mina inlägg om dödshjälp:
Del 1
Del 2
Del 3
Del 4

Dödshjälp, del 3: Organdonation

Fortsättning på Dödshjälp, del 1 och del 2.

I Sverige finns möjligheten att registrera sig i Donationsregistret. För alla som inte gjort det, GÖR DET, och om du har gjort det, skaffa allra helst ett donationskort att ha i plånboken så att sjukvården snabbt kan få veta om du vill donera eller inte.

I förra delen pratade jag om permanent vegetativt tillstånd och passiv dödshjälp när det gäller människor som saknar medvetande. Detta inlägg kommer gå vidare på lite samma tema, men samtidigt dra in frågan om att bli organdonator.

En person i permanent vegetativt tillstånd visar sig ha bestämt sig för att denne vill donera sina organ om så är möjligt. Då uppkommer frågan om att hålla en patient vid liv endast för att dennes organ skall kunna användas. För organdonation krävs det att patienten är hjärndöd.

Som det står på Donationsrådets hemsida:

För att en organdonation ska kunna bli möjlig måste en person avlida och konstateras död i total hjärninfarkt under pågående respiratorbehandling. Hjärtat och övriga organ blir då syresatta fast personen är död.

Så går en organdonation till, Donationsrådet

Man får hålla en patient vid liv i max 24 timmar för att utreda om organdonation är aktuellt.

En person i permanent vegetativt tillstånd är vid liv. För att kunna tillmötesgå patientens önskan om att bli organdonator kan patienten flyttas till intensivvårdsavdelningen, istället för till en avdelning där denne skall “vänta på att dö” då sonden stängs av.

Det ironiska i detta är alltså att personen i fråga mycket väl kan få bättre vård – på intensivvårdsavdelningen – för att denne vill vara donator, än denne fått om sjukvården bara beslutat att avsluta sondmatningen.

Tännsjö uppställer ett antal krav för att man skall få hålla en patient vid liv för att denne skall kunna bli organdonator:

För det första måste det kunna säkerställas att behandlingen utförs utan att patienten själv lider eller känner obehag. För det andra måste det kunna säkerställas att patienten inte i så fall, och på grund av den fortsatta behandlingen, riskerar att hamna i en form av överlevnad som är ovärdig eller plågsam för närstående.

~ s 86, Döden är förhandlingsbar

Intensivvården skall ha ett normalt innehåll, det vill säga den får inte syfta till att påskynda uppkomsten av total hjärninfarkt.

~ s 94, Döden är förhandlingsbar

Så detta blir egentligen motsatsen till dödshjälp – man arbetar för att behålla en människa vid liv, för att denne skall få uppfylla sin önskan om att hjälpa en eller flera andra människor genom organdonation. En respirator kopplas in (eller underlåts kopplas bort) för att patienten skall “få en chans” att bli hjärndöd, istället för att respiratorn kopplas bort så att denne dör av en kollaps av andning och cirkulation.

Då uppkommer frågan om människor fortfarande vill bli donatorer, när det innebär att de vårdas för att kunna bli detta redan innan de avlidit? Jag vet inte. Personligen, ja. Så länge Tännsjös krav är uppfyllda – jag vill inte lida på något sätt och jag vill inte riskera att jag kommer överleva på ett “ovärdigt” eller plågsamt sätt för mina närstående.

Fundera själva. Vad tycker ni? Om ni vill donera, hade ni varit okej med att livsuppehållande åtgärder sattes in för att era organ skulle kunna användas?

Till slut tar Tännsjö upp risken att donationsläkare går runt och “raggar” patienter som kan bli organdonatorer på andra avdelningar. Detta får givetvis inte ske – åtminstone för det enda mål att patienten skall dö och bli organdonator. Däremot ser jag inget direkt problem i att patienter, som av sina egna avdelningsläkare identifieras som möjliga donatorer, flyttas till intensivvårdsavdelningen och får vård där istället för på sin originalavdelning. Som citerat ovan, intensivvården skall ha ett normalt innehåll – inte påskynda att patienten får en total hjärninfarkt. Jag ser inte det som ett problem.

Om du vill läsa mer om donation innan du bestämmer dig kan du göra det på Donationsrådets hemsida. Till slut, min egen vilja, för jag har aldrig tvekat i frågan: Jag vill att mina organ doneras om det är möjligt.

Mina inlägg om dödshjälp:
Del 1
Del 2
Del 3
Del 4

Dödshjälp, del 2: Vegetativt tillstånd

Fortsättning på Dödshjälp, del 1.

Tännsjö tar i ett senare kapitel upp frågan om vad man bör göra med människor som hamnar i ett permanent vegeterande tillstånd. Detta tillstånd är när ingen aktivitet i cortex (hjärnbarken) registreras. Eftersom hjärnstammen i dessa fall kan vara/är intakt lever människokroppen vidare – lungor, hjärta, med mera fungerar fortfarande. Utan att vara uppkopplad mot maskiner som ger t ex vätska och näring skulle kroppen dock dö.

En människa i vegetativt tillstånd har inget medvetande. Personen med dess tankar och minnen har lämnat kroppen; kvar finns bara ett skal. Kroppen kan finnas kvar under lång tid på detta sätt (månader och år), så länge den får näring.

En människa i vegetativt tillstånd dör om denne slutar få sondmatning. Det är inte ett aktivt dödande, men ett exempel på passiv dödshjälp. Den handling som företas leder indirekt till döden.

För egen del anser jag att om man verkligen kan konstatera att inget medvetande finns kvar – och med dagens scanningstekniker borde det kunna låta sig göras – hade jag velat att sonden stängdes av. Det finns ingen “poäng” med livet, ingen mening med att bara ligga som ett skal på ett sjukhus i väntan på att kroppen skall ge upp. Utan medvetande är vi inte de människor vi var före de svåra hjärnskadorna. Kan man om man inte har något medvetande verkligen säga att man har en vilja att leva vidare?

Givetvis kommer det alltid finnas de som invänder med historier om människor som vaknat efter lång tid i koma. Det är därför ett av kraven måste vara att man verkligen kan konstatera att det är slut på aktivitet i cortex (dock borde teknikerna för att undersöka skillnader mellan att vara i ett vegetativt tillstånd mot att vara helkroppsförlamad ha utvecklats en del sedan 80-talet, som i artikelexemplet).

Hur skulle du själv vilja ha det, om du fick så svåra hjärnskador att du inte längre hade något medvetande? Skulle du vilja att sjukvården höll dig vid liv i väntan på något som kanske aldrig kommer (en kur som gav dig nytt liv), eller skulle du vilja att sonden stängdes av? Jag har inte något rätt svar, bara min egen uppfattning om vad jag skulle vilja själv.

Nästa del, om organdonation.

Mina inlägg om dödshjälp:
Del 1
Del 2
Del 3
Del 4

Dödshjälp, del 1: Terminal sedering

Satte mig och började plöja igenom kurslitteratur för nya kursen, HEL (Hälsa-Etik-Lärande) som vi påbörjade idag. Valet föll på “Döden är förhandlingsbar“, av Torbjörn Tännsjö. Hann igenom de första hundra sidorna innan jag bestämde mig för att gå hem och äta lunch, och så här långt har jag läst nog att det lär bli basis för två inlägg här.

Boken handlar om dödshjälp på olika sätt. Passiv dödshjälp, vilket är det som är tillåtet i Sverige, också i vissa fall kallat assisterat självmord. När läkaren på något sätt påskyndar dödens inträde, genom att till exempel sluta med vätske- och näringstillförsel.

Döden är ångestladdad för de allra flesta. Många låter i så stor utsträckning som möjligt bli att tänka på den. Jag har åtminstone ett par i min umgängeskrets som förmodligen hade valt att leva bara lite kortare än för alltid om de givits valet. Det är kanske tur att de inte får som de vill; världen hade blivit överbefolkad i ännu snabbare takt i så fall.

Men dödshjälp. Hjälp att dö. I början av boken tar Tännsjö upp scenariot då en sjuk människa som har kort tid (upp till två-tre månader) kvar att leva, där inget hopp om tillfrisknande finns, väljer att bli sövda. De vill sova den sista tiden, utan (mar)drömmar och utan ångest. Terminal sedering; sövd tills dess att döden inträffar.

I dessa fall handlar det om fullt medvetna människor som tar ett beslut om hur de vill dö. Fråga dig själv och människor runt omkring dig, “Hur vill du dö?” så tror jag att den absoluta majoriteten kommer att svara, “I sömnen.” Förmodligen med fortsättningen, “När jag är gammal och har levt mitt liv till ända,” men det kan vi inte alltid påverka, och i just scenariot ovan är det kanske inte så.

Så varför ska man inte få välja att få sova tills dess att man dör?

Man kan möjligen vilja invända att människor på det här sättet ska frestas att i förtid avsluta sina liv. De kan komma att i så fall fatta förhastade beslut. Men vi vet ju att människor i allmänhet är beredda att hålla fast vid sina liv, också då oddsen är mycket dåliga och det egentligen bara är plågor och elände som återstår. Det visar, tycker jag, att människor som avviker från normen, som alltså trots allt vill avsluta sina liv, nog i allmänhet måste ha mycket goda skäl för sitt beslut.

~s 59, Döden är förhandlingsbar

Jag har hört den invändningen. Att det skulle “locka” folk att vilja dö i förtid. Men som sagt ovan, bland mina vänner och bekanta är det motsatsen som är det vanliga – man vill leva för alltid. Det är saker som ska hinnas med, människor man ska träffa, självförverkliganden att sätta i spel och barn att fostra så att ens arv lever vidare. Med mera. Vilken människa, som är mindre än dödssjuk och har ont, skulle välja alternativet att “ge upp” och sova in i döden? (En som är djupt deprimerad (utan annan sjukdom) kan väl möjligen argumenteras, men denne skulle aldrig bli given optionen).

En dödssjuk människa ska få välja själv, i så stor utsträckning som möjligt. Om det är att vårdas in i det sista med alla mediciner som finns, eller om det är att sova, eller om det är att gå hemma – det bör nog vara upp till patienten så mycket det bara går.

Fortsätter nästa gång med patienter i permanent vegetativt tillstånd samt frågan om organdonation. Och kan samtidigt säga att jag (just nu åtminstone) begränsar mig till patienter som är “friska i huvudet”, eftersom det är den begränsning boken gör. Patienter som inte är mentalt friska är ju ytterligare en dimension av diskussionen.

Mina inlägg om dödshjälp:
Del 1
Del 2
Del 3
Del 4