Category Archives: Tema: Ansvar

Stackars kränkta barn

I söndags läste jag DN och blev lite allmänt förbannad.

Det är BEO, barn- och elevombudet, som skriver om stackars kränkta barn i skolan. De har blivit “allvarligt kränkta” av sina respektive lärare. Hon tar upp två fall, som hon anser att domstolarna har dömt felaktigt.

Det ena fallet handlar om en elev i årskurs sex som under ett matteprov satt och filade med sin linjal mot bänken, vilket störde hela resten av klassen. Läraren bad eleven sluta flera gånger, det gjorde inte eleven, och till slut tog läraren tag om elevens handleder och drog ut eleven från klassrummet. Eleven ska ha fått märken på kroppen. Enligt den upprörda BEO blir märkena “efter en tid blåa”. Blåmärken. Hopp.

Och så säger BEO:

Eleven är, som det kallas, utåtagerande. Senare konstateras att han har en funktionsnedsättning.

Jahaaaa, men dåså. Då är det ju okej. För då kan han ju inte rå för vad han gör. Då har han ju absolut noll ansvar. Dåså. Då är det ju synd om honom.

Det andra fallet är en sjuårig elev som efter en sagostund satt och störde genom att upprepa ord från en sagostund (“blä, blä, blä”). Läraren bad dem sluta. Det gjorde de inte. Läraren sa till på skarpen. Läraren tog tag i eleven och vände honom för att sätta honom till rätta i bänken. Eleven spottade läraren i ansiktet. Läraren slog eleven med öppen hand.

Men det ska sägas, BEO beskriver det inte så. BEO gör om det hela till:

Eleven blev arg, sträckte ut tungan och blåste till.

Seriöst? Som om saliv bara råkade komma ut för att ungen sträckte ut tungan, och det var inte alls meningen.

Och sedan är hon allmänt upprörd över att domstolen dömer läraren för ringa misshandel, men att kränkningen var ringa så den inte ger rätt till skadestånd. Vem driver frågan om huruvida läraren, som blev spottad i ansiktet, borde få skadestånd? Ingen.

BEO avslutar med:

Barn ska vara okränkbara, det är något absolut.

Jag blir så jävla trött på detta daltande. BEO säger själv att hon är “medveten om att det kan vara stökigt i många skolor”, och att det kan påverka kunskapsresultaten (kan? really?). Att det är svårt att hålla lugn och ro, att lärarna inte vet om och när de får ingripa. Att det är huvudmännen för skolan som ansvarar för att stödja lärarna och ge “förutsättningar för en undervisning som inte störs av oro i klassen”.

Men hon har inte ett enda förslag.

Jag undrar, när läraren upprepade gånger har bett en elev sluta med ett visst beteende, och eleven ändå inte slutar, vad har man då att välja på? Skamvrån är sedan länge borttagen, likaså kvarsittningar. Det skulle väl också innebära kränkningar av det okränkbara barnet. Att skicka ut eleven får man göra, men jag gissar på att det i BEOs åsikt endast får göras om barnet går ut självmant vid uppmaning. På något sätt har jag svårt att tro att barnet som redan ignorerat uppmaningar om att sluta med ett visst beteende, plötsligt skulle bli ett fromt lamm som följer en sådan uppmaning. Då tycker jag att läraren har all rätt i världen att ta tag i barnet och ta ut det.

För vem skyddar de andra barnen? Hur kommer det sig att de som sköter sig inte får någon som helst förståelse? De som får sämre betyg i skolan för att lärarna måste ägna hela sin tid åt att försöka styra de bråkiga eleverna? Varför anses inte de bli kränkta? Varför anses inte läraren som blir spottad i ansiktet bli kränkt? Varför är det bara de bråkiga barnen som ska vara “okränkbara”?

Och ärligt talat, vilka föräldrar är det som driver dessa mål till domstol? Varför kan inte dessa föräldrar sätta gränser, varför har de inte lärt sina sjuåringar att man inte spottar någon i ansiktet? Varför har de inte fått sina ungar att fatta att man lyssnar på sina lärare?

Nej, barn ska inte misshandlas i skolan – varken av lärare eller andra barn (vilket är vanligare – över 60% av 1300 anmälningar enligt BEO i artikeln, om nu de andra 40% var skolpersonal). Jag tycker att en örfil är för mycket (men som domstolen tycker jag att det är en ringa kränkning och dessutom utlöst av motpartens beteende, så nej, inget skadestånd). Men att lyfta ut en elev som stör hela resten av klassen med sitt beteende, det är något jag alltid kommer ställa mig bakom.

Sjukvård till vanvett

Efter att ha varit på en lunchföreläsning med Åsa Kadowaki om sjukvård som beställningsvara bestämde jag mig för att låna hennes bok på biblioteket. Kadowaki är psykiater och KBT-terapeut och hennes idéer om vad som är sjukt, vad som är friskt, och vad den svenska sjukvården idag leder, till är enormt intressanta. Har patienten alltid rätt? Vem har ansvaret för vårt välmående? Ska vi behandla patienter så att de slipper känna någon form av obehag?

Boken heter Svensk sjukvård till vanvett – om patienten bestämmer… Den är helt och hållet en åsiktsbok, inte en vetenskaplig text. Som det står i slutordet har den sitt ursprung i författarens frustration över vad som sker inom dels svensk sjukvård, och dels i samhället i stort. När jag läste den kom det väldigt många funderingar. Jag kan inte komma ihåg att det var något i texten jag direkt motsatte mig; mycket av det är tankar jag själv haft under utbildningen och resten är vidareutvecklingar av någon som arbetat inom området under många år. Kadowaki sätter ord på mina funderingar, och tar dem flera steg längre.

Det avslutande stycket i boken är en bra sammanfattning av bokens tema:

Ett liv ska levas, inte överlevas. Det är inte alltid lätt att leva, men det är värt det.

Mycket av boken liknar till viss del Det var inte mitt fel av Ann Heberlein som jag tror att jag nämnt här på bloggen ett par gånger, även det en riktigt bra bok om att ta ansvar för sig själv. Både Heberlains och Kadowakis böcker lider lite av samma sak – de handlar om ett enda, relativt smalt ämne, och blir således lite tjatigt när de ska nå upp över hundra sidor, men de är båda väldigt intressanta.

Ett av de starkaste temana i Svensk sjukvård till vanvett är det faktum att vi måste våga vara ledsna, vi måste våga ha ont. Vi måste våga känna saker. Det är inte så att vi kan gå genom våra liv helt lyckliga hela tiden – någon gång kommer det komma en motgång – en pojkvän som gör slut, en förälder som dör, en tenta som kuggas, ett barn som blir sjukt. Stort och smått, men det kommer hända. Med vår trygghetsnarkomani idag (och “I trygghetsnarkomanernas land” av David Eberhard är påbörjad som nästa bok på läslistan) blir vi alltmer outbildade i att känna känslor. Vi vet inte var vi ska ta vägen med våra känslor om ett förhållande går i kras – Eberhard berättar i sin bok om en 22-årig tjej som kommer till psykakuten efter ett självmordsförsök efter att hennes pojkvän dumpat henne, trots att hon aldrig varit deprimerad. Även ex-pojkvännen kom till psyk, dock utan självmordsförsök, för att han inte kunde hantera det faktum att han gjorde slut. Vi förlorar alltmer förmågan att hantera fullt normala känslor.

Det är inte antingen eller utan både och. Kris och utveckling. Smärta och glädje. Styrka och sårbarhet. För att bli riktigt stark måste man klara av att vara svag. Jag måste utveckla tillit till min egen förmåga, att leva mitt liv med de sorger och bedrövelser, som det kommer att innehålla. Och att kunna be om hjälp av andra, när jag behöver det.

~ s 36, Svensk sjukvård till vanvett

Vi har “rätt” till allt möjligt och vaddå resursbrist i sjukvården, det gäller väl inte mig?

Beställningsprincipen innebär att det medicinska utbudet inte längre bara används vid behandling av sjukdom, utan även för att åtgärda missnöje med normala variationer och åldrande. Exempel på detta är rynkfri hud, maximal synskärpa, bra sexliv, större bröst, graviditet vid hög ålder och i alla lägen ett stabilt psyke. Om vi inte inser att sjukvården idag kan producera produkter som inte har den minsta koppling till att bota ett medicinskt tillstånd, utan istället används som en konsumtionsvara för att göra människor nöjda, kommer det sluta med att den som skriker mest eller den vi tycker mest synd om, får mest.

~ s 123

I dagarna har diskussionen om intimkirurgi blossat upp – är det okej att ha skönhetsideal för kvinnans könsorgan, med bestämda åsikter om hur stora blygdläpparna ska vara? Jag tar inte diskussionen om det nu, men det visar lite på vad effekten blir av beställningsprincpen: det normala blir inte längre normalt. Som i Kadowakis text ovan slutar synfel vara normala, alla ska ha C-kupor och uppåt, man har rätt att bli gravid trots att man är 45+, och framför allt har man rätt att aldrig må dåligt. Den sista är den absolut mest bisarra. Vaddå aldrig må dåligt? Det är ytterligare ett tema i boken: Sjukvården är så van vid att man ska lindra och bota och ta bort smärta på ett fysiskt plan att man försöker göra det på ett psykiskt plan också, trots att psykisk smärta och lidande är en del av livet. Utan att känna sorg kan vi inte känna glädje, utan att kunna känna rädsla kan vi inte bli trygga.

Curlingföräldrar får nog sägas vara en (stor?) del av problemet. Föräldrar som sopat banan så fullständigt för sina barn att de uppfostrat människor som aldrig upplevt motgång. Trots den allt mer omhuldade och trygga tillvaron vi lever i – i Sverige finns inte krig, det finns inga sabeltandade tigrar som stryker runt vår sovplats och av de som föds just nu förväntas över hälften att bli över 100 år gamla – känner barn och ungdomar sig alltmer stressade. Hur många larmrapporter har det kommit om hur dåligt tonåringar mår? Hur mycket av det beror på att de aldrig tillåtits lära sig att må dåligt?

Vem har ansvaret för vår lycka och vårt välmående? Är det vårt eget ansvar, eller ligger ansvaret hos sjukvården/politikerna/våra föräldrar/våra närmaste? (Hon ställer också frågan Vad bidrar du med till Sveriges välmående? som är en enkel fråga men ack så effektiv.)

Genom att förklara att jag mår dåligt på grund av vad andra gör, behöver jag inte ta eget ansvar för mina handlingar. Jag behöver inte heller ta ställning till, om jag ska ändra mina beteenden, utan kan förbli ett offer för omständigheter.

~ s 33

Vi tror att vi “har rätt att leva och känna mening” bara för att vi fötts.

~ s 59

En annan riktigt bra del i boken, på samma tema, är en kort berättelse om rökning. Vi blir ju itutade att vi ska fråga om rökning (och annan tobak) och, om patienten svarar jakande, erbjuda hjälp till rök-stopp. Det ingår i vår arsenal av frågor gällande livsstil som ska vara med i våra samtal på Strimman. Jag har dock funderat på hur man möjligen skulle kunna få någon att faktiskt vilja sluta röka. Det är ju trots allt så att de flesta patienter – de flesta människor – idag har full koll på saker som att rökning är livsfarligt, det är dumt att sola sig sönder och samman, man ska inte dricka för mycket alkohol, man ska sova ett visst antal timmar per natt, skydda sig vid sex, och så vidare. Det stoppar uppenbarligen inte människor från att göra dumma saker, såsom att röka, sola, supa, sova för lite och ha sex utan kondom. Det som känns bra i stunden vinner över det som egentligen är bra i längden. Hur motiverar man någon att sluta med något skadligt? Det är ju inte min motivation som behöver få plats, det är patientens.

Kadowaki påpekar att om man informerar en patient om borde-n (du borde sluta röka) så kan man ge patienten dåligt samvete som leder till självnedvärdering. Det hjälper inte som någon motivation att sluta med beteendet (rökningen). Man skapar ett obehag i patienten som patienten kanske till och med känner att den behöver lösa direkt – genom att direkt efter samtalet gå ut och röka en cigg.

Kadowaki föreslår att man istället pratar om det som patienten upplever som positivt med beteendet och frågar om det finns några nackdelar för patienten med beteendet – det ger patienten en möjlighet att välja det ena eller andra beteendet. Ansvaret ligger hos patienten och denne känner inte dåligt samvete – eller i alla fall inte mer dåligt samvete – över beteendet. En stolt person står för sitt val, medan en skamfylld patient mår dåligt.

Ett långt exempel från boken:

Jag sa en gång till en av mina patienter, när han berättat att han anmält sig till en sluta-röka-kurs, men i väntan på att den skulle starta ökat sitt antal cigaretter från åtta till 40 per dag, att det lät som att “han ville röka”. Han tittade förvånat på mig. Jag sa att jag tyckte att det var bättre att han rökte öppet och med stolthet än att han gick ut i snickarboden och sög i sig sina cigaretter så snabbt som möjligt och kände skamkänslor, som gjorde att suget ökade ännu mera. Han tittade på mig igen och sa “Ja, men jag kan dra ner till åtta igen!”. När jag gav honom möjligheten att få välja fortsatt rökning hamnade han inte i motstånd utan kunde själv föreslå förändring. Jag träffade honom igen tre månader efter att han påbörjat sluta-röka-kursen och han sa då med stolhet att han “inte hade tagit en cigarett sedan mitten på december”. Han berättade för mig att han faktiskt inte ville vara rökare och att han nu mådde mycket bättre, både vad det gällde luftvägar, ork och humör.

~ s 140-141

Jag ska testa detta när jag får chansen.  På läkarlinjen blir vi så indoktrinerade med “rökning är farligt” (tillsammans med ett tusental andra saker som är farliga) att det känns främmande att tänka tankar som vad som är positivt med rökning – men för många som röker är det åtminstone delvis positivt. Det är viktigt att komma ihåg. Det är inte bara en fara för hälsan. Många upplever det som lugnande, som att det håller nere deras vikt (om de skulle sluta skulle de gå upp), och mycket mera. Folk får ta dumma beslut – det är deras rätt och deras ansvar.

Tycker att det här stycket också säger en hel del i sin enkelhet:

Vi lever i ett land med olika nollvisioner. Detta begrepp har även tagit sig in i sjukvården och i vår syn på döden. “Ingen ska behöva dö – i trafiken, i svininfluensan, i självmord, i hjärtinfarkt…” Vad får man dö av i Sverige? Och när? 

~ s 121

Avslutningsvis kommenterar Kadowaki i boken ett av mina favoritämnen – kränkningar. Ett av de bästa (värsta) exemplen på över- och felanvändningen av ordet “kränkt” var när en insändare i Metro för ett par år sedan hävdade att skribenten var kränkt för att det inte fanns skor i hennes storlek i skoaffären (hon hade storlek 43). Då höll jag på att baxna fullständigt.

Vi blir “kränkta” i situationer, där vi känner obehag. […] Med ordet kränkt uppfattar och känner vi oss mer skadade än vad vi är, exempelvis när någon säger emot oss, tillrättavisar oss, snäser till eller påtalar något som vi inte tycker om. Kränkning handlar om avsevärt allvarligare situationer så som övergrepp, förtal eller andra åtgärder med önskan att skada motparten. Om jag beskriver mig som kränkt, skapar jag en upplevelse och en föreställning om mig själv som traumatiserad. Det påverkar mitt mående och min självkänsla negativt.

Kränkt eller förolämpad? Milsvid psykologisk skillnad.

~ s 73

Just distinktionen mellan kränkt och förolämpad tycker jag är extremt viktig. Det räcker ju att säga det för sig själv – “jag är kränkt” mot “jag är förolämpad”. Åtminstone för mig – och jag tror för de flesta – känns förolämpad som något litet. Något irriterande, någon som varit lite dum mot mig men det är absolut inte större än att jag går vidare. Kränkt, däremot, är stort – det är själsligt, svårt att ta sig tillbaka från.

Boken är enormt bra. L köpte den av författaren själv idag eftersom han går en KBT-kurs för henne, till min glädje eftersom jag planerat att köpa den. Precis som med Forskningsfusket är Svensk sjukvård till vanvett inte fylld med ett innehåll som alla kommer att köpa rakt av – men jag lovar att du kommer att börja fundera på en väldig massa saker när du läser den. Den är kort (ca 150 sidor) och snabbläst, även om man gärna får ta det lite lugnt och fundera på en del av ämnena. Den är repetitiv en del, men inte så att det stör så väldigt mycket. Boken har också ett gäng roliga illustrationer av Lars-Åke Pettersson som är värda att bli nämnda.

En av många talande illustrationer, s 135.

Åsa har också startat nätverket Läkare Med Gränser. Där finns fler bokrekommendationer, liksom i slutet av boken.

Aktuellt

Sitter och tittar på Aktuellt och hör om kolbrytningen i West Virginia. Det “delar staten i två”; miljövännerna som anser att kolutvinningen förstör miljön mot de som anser att jobben är viktigare.

Det som är mest intressant är att den som försvarar miljön är 20 år. Den som anser att jobben är viktigare (och att “vi förstör miljön varje gång vi gör något – anlägger en stad, eller en motorväg, och även om det blir effekter från början så blir “end result” alltid bra” – jag är inte helt säker på att jag är överens om det uttalandet) är någonstans runt 50.

Jag hoppas intensivt att det är symptomatiskt för vår värld. Att vi som är runt 20 är mer intresserade av miljön och att vi ska bo här i en hållbar värld i många, många år till, i jämförelse mot de som är runt 50 som inte längre bryr sig särskilt mycket. Världen kommer att hålla tills dess att de dör – de kommer aldrig behöva hantera den förstörelse de skapar.

I inslaget efter rapporteras det om översvämningarna i Brasilien. I Australien har 18 personer dött i vattenmassorna. Hittills. Längst ner i artikeln står det,

Experter har kopplat översvämningarna till klimatfenomenet La Niña.

En snabb sökning på Google ger denna förklaring, från GT.se:

Delar av Stilla havet har sedan en tid kallare vatten än normalt vilket framför allt påverkar vädersystemen (vindar, molnbildning, nederbörd) på södra halvklotet. Motsatsen kallas för El Niño, då är vattnet i Stilla havet varmare än normalt vilket också påverkar vädersystemen.

I den artikeln (från GT) står det att man bör vara försiktig att koppla samman väderfenomen som översvämningarna, den påtagliga kylan här i Norden, med mera, med den globala uppvärmningen. Jag kan dock inte riktigt låta bli. Vi gör precis vad vi vill med världen – att tro att det inte har effekter verkar så naivt. Visst går det upp och ner i världen – det har alltid hänt naturkatastrofer och det kommer alltid att hända naturkatastrofer – men kommer inte en del av det här väldigt mycket på rad just nu?

Igår pratade jag med min granne om saken, för samtidigt som jag tror att vi människor har gott om påverkan med alla våra utsläpp och miljöförstörelse, så tror jag också att det är så (som även påpekas i GTs artikel) att idag får vi reda på allt och det bor människor överallt. När katastrofer skedde för femtio år sedan bodde det kanske inte folk på varje avlägsen plats på denna planet – och vi som bodde i Sverige fick definitivt inte veta att det var översvämningar i Brasilien. Idag har vi tillgång till informationen; den är bara ett klick bort. En sökning, så får man veta allt och lite till. Vi får veta mer än vi egentligen borde, förmodligen, för den sammanlagda känslan av katastrof efter katastrof gör att vi blir avtrubbade eller får en domedagskänsla.

Vad kan vi göra åt saken? Jag vet inte. Att ta hand om vår värld är väl en början åtminstone och jag är tacksam för 20-åringen som sitter och försvarar naturen i Aktuellt, för det är ett steg åt rätt håll. Förhoppningsvis är vi i vår generation inte helt förblindade av pengar i 50-årsåldern (även om jag själv också inser att energi behövs, och tydligen står kolet för en väldigt stor del av energiutvinningen i USA – så i första hand behöver energianvändningen sänkas… vilket igen är att ta hand om vår värld).

Världen vi lämnar efter oss

Ibland gör mänskligheten mig ledsen. Det är en känsla som främst drabbar mig då jag reser över världen, denna känsla av besvikelse gentemot min egen art.

Till att börja med ska jag säga att jag är medveten om mitt eget hyckleri. Jag åker över halva jordklotet för att uppleva djur och natur, och åkandet sker med flygplan som spyr ut avgaser och skit. Om man inte hade räknat mina resor hade min miljövänlighet varit ganska bra, men sedan lägger man till det och då är det inte lika bra längre.

Men jag åker till ställen som Tanzania för att jag vill ha upplevt det innan idioterna där bygger en motorväg genom Serengeti.

Och jag reser till Amazonas för att jag vill uppleva djungel och regnskog innan amerikanerna kommer dit och smäller upp dussintalet hotell längs floden.

Oavsett var jag åker möts jag av galenskap. Längs varje väg, i varje flod, i varje skogsdunge, vid varje strand ligger det skräp. Människans dumheter: Coca-Cola-flaskor, godispapper, soppåsar, plast, en gammal spis… Det är NAP: Någon Annans Problem. Och visst kan jag förstå: bor du i ett ruckel med korrigerad plåt som såväl väggar som tak så är inte sopsortering det första du tänker på. Men – det här är världen vi lämnar efter oss. Det här är världen du och jag lämnar till våra barn, till våra barnbarn. Vad ska de leva med?

Serengetis djurliv kommer att förstöras för all framtid om den där motorvägen byggs. Varje år migrerar tiotusentals och åter tiotusentals djur – gnuer och zebror i första hand, men även ett stort antal andra djur – över hela Serengeti för att hitta mat och föda sina ungar där de alltid fött sina ungar. Motorvägen kommer dela denna väg och där kommer det dundra fram trafik, med all sannolikhet såväl dag som natt. Och om gnuerna och zebrorna inte flyttar, då svälter de ihjäl eftersom maten tar slut när fyrahundratusen djur äter på grönorna. Och när de dött, då finns det inte mat nog till lejonen och hyenorna. Och när de inte får mat… och så vidare.

I Brasilien finns det ingen stadsplan någonstans. Folk får bygga vilka hus, hotell och helveten de vill, bara de betalar. Alla är korrupta och alla ska mutas, men utöver det är det fritt fram. Amazonas fascinerande flodkanter, alligatorsjön, eller stranden i Cumbuco – det spelar ingen roll. I Iguazu, inte mer än några hundra meter från fallen på den argentinska sidan, ligger redan ett hotell. På den brasilianska sidan har Hilton smällt upp ett rosa lyxhotell.

Så jag blir ledsen. För jag vill kunna lämna efter mig en värld att vara stolt över till mina barn. Inte en värld där luften inte går att andas bara för att man i Dubai lämnar bilarna igång hela dagarna trots att de inte används, så att AC:n kan vara igång och bilen således är kall när man sätter sig i den igen på eftermiddagen. Inte en värld där man inte längre kan se vilda alligatorer i en insjö, för att de jagats bort därifrån av hotell precis vid sjökanten. Inte en värld där lejon är utrotade eftersom all deras mat försvann när en motorväg byggdes.

Jag vill inte ha den världen. Kan vi inte bara fixa det här? Kan vi inte ta ansvar för vår värld? Snälla?

Ansvaret att vara ärlig

Varför kan jag ge begåvade råd till andra människor och själv inte lyssna på samma råd?

Pratade hyresvärdar och att känna sig i vägen med en kompis. Sa åt henne att prata med sina hyresvärdar och se om de tycker att hon är i vägen (hon bor inneboende).

“Fråga dem. Om du frågar så får de ju vara ärliga. Och om de inte är ärliga kan du inte ta ansvar för det – de är vuxna människor och får själva ta ansvar för att kunna säga sanningen om de tycker något är jobbigt,” sa jag.

Varpå man undrar varför jag inte själv lever efter den regeln.

Min utgångspunkt är nästan alltid att folk nog tycker att jag är jobbig men inte säger det. Egentligen är det ju väldigt elakt av mig att tänka så – det innebär ju att jag förminskar dem till folk som inte vågar vara ärliga och som inte kan ta ansvar för sig själva och vem de umgås med. Inte särskilt snällt om folk jag anser är kompisar på olika nivåer.

Samtidigt ska det väl inte förringas att folk faktiskt inte är ärliga när det kommer till saker som folk man inte egentligen vill umgås med, allra minst om det är folk man måste umgås med av olika anledningar (skola, jobb, etc). Då håller man upp en fin fasad.

Nyligen börjat titta på Cougar Town. Två av karaktärerna (Courtney Cox två bästa tjejkompisar) avskyr varandra. Det är lite befriande att de inte på något sätt låtsas tycka om varandra. Men det funkar kanske bäst i komedi-TV och nog inte lika mycket i verkligheten. Samtidigt, tänk så skönt – ärlighet från början till slut.

Men jag försöker låta folk ta ansvar för det sällskap de håller. Bättre på det nu för tiden än jag var förr.

Mer om att ta ansvar

I förra veckan skrev jag om det lilla “etiska dilemmat” med en fet läkare som gav en patient dietråd. Saken togs upp på vårt etikseminarium i fredags och diskuterades där en stund.

Oj, vad det är känsligt.

Det tog inte en minut innan någon sade, “Men han kanske inte kan hjälpa att han är överviktig.” Med detta föreföll främst menas att han kanske åt mediciner som fick honom att gå upp i vikt.

Ungefär samma sak sade en annan person jag pratade med om saken, någon dag tidigare.

Och ja, det är möjligt att denne enskilde individs övervikt har just denna grund. Men majoriteten av alla som är överviktiga – och jag pratar inte om några kilo, utan om ett tiotal kilo, minst – har ansvar för att de väger vad de väger. Människor äter fel och rör på sig för lite och i slutändan gör detta dem feta.

Min värdfamilj i USA är överviktiga hela högen. Likaså syskonen på faderns sida, och majoriteten av kusinerna. Från detta skulle man kunna anta att det beror på en genetisk betingelse – om man inte tog sig tiden att se på faderns föräldrar, vill säga. Numera är farfadern död, men under sitt långa liv var han smärt och vältränad. Hans fru, barnens farmor, är än i dag i livet och är smal, uthållig och i fantastisk form för att vara någonstans runt 75 år. Det finns också bilder av barnen (fadern i min värdfamilj och hans syskon) från när de var små – allihopa var smala och smärta. Det är först när man börjar se foton från deras tid i college då de alla börjar svälla upp.

Skillnaden mellan farföräldrarna och barnen är utan tvekan mat och motion. Ingen av dem “äter medicin som får dem att gå upp i vikt” eller något liknande. Däremot tycker de att en 500 ml Ben ‘n’ Jerrys-glass är lagom att sätta i sig till en film, att In ‘n’ out är det perfekta middagsstället (en drive-through-kedja som serverar hamburgare, pommes och milk shake gjord på grädde) och att motion är att gå två kvarter bort till sina kusiner. När vi skulle till parken vid ett tillfälle då jag bodde där tog vi bilen dit – trots att det var mindre än en km bort. På 2nd street finns en pool som familjen får använda. De tar bilen dit, trots att de själva bor tre kvarter därifrån, på 5th street.

De är feta på grund av den livsstil de väljer.

Nu läser jag på Sydsvenskan.se om att folk fortsätter röka efter att de fått hjärtinfarkt. Detta trots att rökning är en av de största riskerna för att få hjärtinfarkt. Vad säger då den ansvariga på Hjärt- och lungfonden?

Det är allvarligt att så många röker ett år efter en hjärtinfarkt. Men vi vill inte skuldbelägga rökare. De här siffrorna visar på vilka stora möjligheter som finns att förbättra vården.

~ Ulrica Klettner, informationschef på Hjärt-lungfonden, till Dagens Nyheter

What. The. Hell.

“Vi vill inte skuldbelägga rökarna?” Varför inte? Snälla, jag vill förstå. Vem är det egentligen som tvingar rökare att röka? Är det någon som tvingar in cigaretten i munnen på dem? Och här är det inte ens så att rökarna ska låta bli att röka för andras skull, för att röken är giftig, för att det luktar illa, och så vidare – utan rökarna behöver låta bli att röka för sin egen skull. Det är fullständigt livsfarligt för dem att fortsätta – varför skall de inte skuldbeläggas? Varför skall jag behöva betala skatt till sjukvård för människor som uppenbarligen ändå inte bryr sig?

Jag förstår att det är jobbigt att sluta. Faktiskt. Beroenden är beroenden. Men till syvende sist är det ens eget ansvar att ta hand om sig själv. Och kanske ännu viktigare: Det är medmänniskornas ansvar att låta människan ta hand om sig själv. Så om det handlar om fetma så skall det inte bortförklaras som att det nog har med en fetmaframkallande medicin att göra, och om det handlar om rökning så skall det inte sägas att det inte är deras eget ansvar. Visst kan sjukvården agera genom promotion för att få folk att röka mindre, äta hälsosammare och röra sig mer – men alla måste också låta varje person ta ansvar för sig själv.

Trygghetsnarkomani

Dagens inlägg blir lite av en fortsättning på gårdagens skriverier.

Ann Heberlein har skrivit en bok, “Det var inte mitt fel! – om konsten att ta ansvar“. Den handlar om hur världen är fylld av människor som vägrar ta ansvar för sig själva. Om de misslyckas på jobb är det chefens fel, om de blir feta är det McDonald’s fel, om de misshandlar sin fru så är det deras föräldrars fel, och om allt annat fallerar så går det ju alltid att skylla på “samhället”.

Ett kapitel heter Förnuft och känsla, med underrubriken Mod och moral. Här skriver Heberlein (s 141),

För att kunna leva ett gott liv måste människan besitta ett visst mått av mod – det hävdade redan Aristoteles. Mod är enligt honom en av karaktärsdygderna, alltså en medelväg mellan dumdristighet och feghet. Överallt och hela tiden lurar potentiella katastrofer, och för att överhuvudtaget klara av vardagens utmaningar måste man vara modig. […]

Kanske är vi, paradoxalt nog, mer än någonsin tidigare i historien medvetna om de risker vi utsätts för. Trots att vi i de nordiska länderna har en större materiell trygghet än någonsin tidigare ökar den existentiella otryggheten. Den existentiella otryggheten tycks alltså växa i omvänd proportion till den materiella tryggheten.

Och det var väl lite detta jag menade med gårdagens inlägg. Desto mer bortskämda vi blir med materiell trygghet – vi har hem, mat, dricka, och så vidare – desto mer har vi möjlighet att titta på allt annat runt omkring oss. Media kommer dagligen med feta rubriker om allting som är farligt – allt från att mobiltelefoner ger hjärntumörer till det konstanta terroristhotet, från att för mycket arbete leder till utbrändhet till att för lite arbete leder till utbrändhet. Socker är beroendeframkallande, laktos är farligt, alla borde vi vara vegetarianer eller veganer för att det finns ämnen i kött som är ohälsosamma, den som inte tränar riskerar en för tidig död…

Och så vidare.

Heberlein tar upp det uttryck David Eberhard, överläkare i psykiatri, myntade genom en bok – trygghetsnarkomani. Och visst stämmer det. Samhället som vi lever i idag inbjuder till denna narkomani. Om vi blir arbetslösa finns det A-kassa och socialbidrag och jag vet inte allt, och en arbetsförmedling som visserligen inte funkar överdrivet bra alltid, men den finns. Om vi mår dåligt på jobbet kan vi bli sjukskrivna och få sjukpeng. Om äktenskapet kraschar och vi mår dåligt åker vi till psykakuten och väntar oss mediciner för att må bättre.

Jag diskuterade just det sistnämnda med en kompis förra veckan, när vi åkte upp till Falun ihop: Detta ständiga förlitande på medicin idag.

Jag har vänner som mått dåligt. Ex, kompisar, bekanta… folk mår dåligt över lite allt möjligt. Antalet gånger jag föreslagit för dem att gå till en psykolog att prata ut? Ungefär lika många gånger som de sagt att de mått dåligt. Svaret? Alltid, utan undantag, ett tveksamt höjt ögonbryn och någon variant av, ‘Nä, varför skulle jag göra det?’

Nu har ingen av dessa vänner lagts in på psykakuten och väntat sig mediciner. Men tänket finns där ändå. Att tala ut om problematiken och ta ansvar för hur man själv mår, det är inte överdrivet högt på listan över saker folk vill göra. Enklare är att skylla på låga serotoninnivåer eller att man har gener som predisponerar en att bli deprimerad och att tycka att man inte har ansvar och därför ska ta mediciner för att öka serotoninnivåerna.

Jag tvivlar inte på att det finns en nytta med mediciner. Det gör det. Det jag vänder mig emot är att ta dem som substitut för att ta ansvar för sig själv.

Ta alkoholism. Det finns en gen som gör att risken är betydligt större att man blir alkoholist om man börjar dricka alkohol, än för andra som inte har genen. Man är predisponerad att utveckla alkoholism. Grejen är att det finns en skillnad mellan predisponerad och determinerad. Predisponerad = riskfaktorer finns, men människan har valet. Determinerad = ödesbestämt, människan kan inte göra något åt det. Jag tror inte för fem öre på determinismen. Vi är inte ödesbestämda till något – att tänka så vore för min del väldigt deprimerande, för då hade jag inte kunnat påverka mitt eget liv alls. Men den som är predisponerad att bli alkoholist – alltså den som vet att alkoholism finns i familjen – har ett ansvar att avstå från alkohol. Det är inte något som “bara händer”. Man väljer att börja dricka.

Men tillbaka till trygghetsnarkomani och förväntan att “samhället” (detta ganska odefinierbara organ) skall ta hand om oss. Denna trygghetsnarkomani, där vi hela tiden kan se riskerna med allting omkring oss (och för den delen blir klubbade i huvudet med alla risker av media) måste vara åtminstone en del av grunden till den stressuppelevelse jag pratade om igår. Desto mer materiell trygghet vi har, desto mer kan vi känna efter. Och desto mindre ansvar tar vi för oss själva, när vi hela tiden blir matade med hur farligt allting omkring oss är. Det är “samhällets” och skolans fel att flickor idag är stressade, och det är också ett problem, ett farligt problem.

Vi kanske ska lära oss hantera problem istället? Lära oss att den enkla vägen (medicin, eller att kalla oss själva determinerade) inte är sättet att hantera saker, utan att vi faktiskt måste ta ansvar för oss själva, genom att ta reda på roten till problemen genom att prata om dem, eller avstå från alkohol, eller vad det nu kan vara.

Innan det här blir en roman avslutar jag detta inlägg. Just ansvar lär dock återkomma i den här bloggen. Och har ni inte läst “Det var inte mitt fel!” så rekommenderas den varmt. Finns att köpa här.

Den goda stressen

Nu är det på tapeten igen. Unga flickor stressar mycket. Unga flickor stressar mer än unga pojkar. Från mellanstadiet upp till gymnasiet blir flickor alltmer stressade över skolresultat och annat.

Precis som många andra liknande undersökningar är denna en självifyllnadsenkät. De 1000 elever som tillfrågats har fått bedöma sin stressnivå på egen hand. Det är ungefär då jag börjar undra: har vi numera alldeles för mycket tid att tänka efter, känna efter? Rapporten utkommer samtidigt som två Socialdemokrater presenterar sitt mer än lovligt korkade förslag om “butler” i kollektivtrafiken*. Stockholmare generellt är ju stressade.

Nu tänker jag inte lägga särskilt mycket politik i den här bloggen, eftersom jag är en sån där för partierna irriterande människa som oftast inte bestämmer sig för vilket parti hon ska rösta på förrän fem minuter innan hon röstar och jag oftast finner att alla partierna kommer med otroligt dumma förslag. Men jag tycker ändå att det är intressant med kopplingen mellan unga flickors stress och deras föräldrars stress.

I gårdagens Sydsvenskan kunde man samtidigt läsa om Lourdes Anagua, 14 år i Bolivia. På morgonen och förmiddagen går hon i skolan, fram till kvällen gör hon läxor och sedan tar hon bussen en timmes resa för att jobba på gatan med att sälja en varm dryck till bilresenärer fram till tio eller elva. Hon kommer hem vid midnatt. Sedan börjar det om igen.

Jag tror inte att Lourdes mår bra. Barn behöver få vara barn och de, liksom vuxna, behöver få vila. Men om Lourdes hade fått en självutvärdering om hur stressad hon är så tror jag inte att hon hade beskrivit sig själv som stressad.

Här i Sverige har stressad blivit ett ord som är helt synonymt med att må dåligt. Jag förstår inte riktigt den kopplingen. Visst finns det långvarig negativ stress, det gör det utan tvekan. Men all stress är inte negativ. Stress inför en tenta, till exempel, får mig att bli mer fokuserad. Om jag har mycket att göra i vardagen så får det mig både att göra mer (om jag har 30 min på mig mellan skola och träning och vet att jag måste städa så gör jag det under den tiden, medan om jag är ledig i två dagar så städar jag inte på hela tiden eftersom det finns roligare saker att göra och städa kan man ändå göra sen), och det får mig att njuta mer av min lediga tid.

Stockholmare har tydligen inte tid att älska eftersom de spenderar i genomsnitt 77 minuter varje dag på resande. Som Sydsvenskans ene krönikör påpekade har stockholmare, liksom övriga Sverige, världens mest förmånliga föräldraförsäkring, fem till sex veckors semester om året, god barnomsorg och ett välutvecklat välfärdssamhälle i övrigt. Men de är ändå stressade. För det är man när man har det bra. Mycket vill alltid ha mer.

Tillbaka till de stressade unga flickorna (och en hel hög pojkar, ska ju inte glömmas). Varför är det så dåligt att flickor stressar? Sedan någon gång på 80-talet har flickor fått bättre betyg i skolan än pojkar (enligt Sydsvenskans opnionskrönika om det idag). Fler flickor läser vidare på universitetet. Varför är det så dåligt att flickor stressar och blir bättre i skolan? Dagens elever besitter ändå mycket sämre kunskaper än vad de gjorde för tio, tjugo år sedan. Fysikkunskaper, mattekunskaper… Redan då jag gick på gymnasiet var mattekunskaperna usla. Vi var närmare 30 elever som började på Matte B när jag gick i tvåan. Sex elever gjorde slutprovet. En av dessa fick VG, en fick G. Resten blev underkända. Själv spenderade jag majoriteten av lektionerna med att förklara första gradens ekvationer för andra elever, eftersom läraren inte hann med att hjälpa andra. Varför hade de inte lärt sig ekvationer i grundskolan? Ingen aning.

Stress är inte enbart av ondo. Det ger oss möjlighet att njuta mer när vi kan slappna av. Men människan är av naturen lat och vill helst ha allt serverat på ett silverfat, alltifrån bra betyg till bra lön, till tid att älska, tid att åka på lyxsemestrar, den senaste bilen, den senaste mobilen, den plattaste TV:n. Och ju mer vi har, desto mer vill vi ha.

Samtidigt sliter Lourdes 18 timmar om dagen mot sin dröm att bli läkare. Jag känner mig enormt bortskämd och inte det minsta stressad helt plötsligt.

Så, som slutsats, eftersom det kanske behövs (även om det här mest var för att få ut min irritation gentemot folket i välfärdsländer som gnäller konstant): I mångt och mycket tror jag att den stress som numera kommer fram i rapporter flera gånger årligen ligger mycket i att vi är så högt uppe på Maslows behovstrappa att vi kan börja titta på det vi själva har och verkligen tänka efter, är jag nöjd? Vi har mat, vatten, ett hem. Vi har trygghet. I mångt och mycket har vi kärlek och gemenskap. Då börjar vi plötsligt komma in på uppskattning och självuppfyllelse – och där stannar vi, och tittar på oss själva och då komma fram till att ja, jag är nog stressad. Och vissa är säkerligen stressade på det negativa sättet – men många är mest bara bortskämda.

* Detta förslag är korkat eftersom allting de lägger fram, såsom tvättinlämning, matkassehämtning, och en butler som gör “uträttar ärenden”, redan finns att få. Det heter kemtvätt, och de stora mataffärerna har matkasseutkörning, och man kan hyra allt från städerskor till barnpassare eller vad det nu är man vill ha. Grejen är bara att det kostar. Eller hade de med det här förslaget tänkt att det hela skulle vara gratis? Hur skulle det då finansieras, högre skatter? Varför ska jag betala för att stockholmarna ska få det ännu bättre förspänt? Annars blir det som vanligt, de som har pengar kan köpa tjänsterna. Och det finns redan (inklusive RUT-avdraget, som S vill avskaffa…).

http://www.dn.se/debatt/nar-ska-vi-stockholmare-fa-tid-att-alska-och-skratta-1.1153kommer