Category Archives: Katter

Mörka dagar med ljusglimtar

Det har snart gått två dagar sedan Tara fick somna. Det har varit långa dagar med oändligt mycket tårar. Visste inte att man kunde sakna ett djur så här. Tara, min lilla kattunge (fast så liten var hon inte på slutet). Jag är inte i närheten av glad igen än, även om det går något längre mellan gråtattackerna nu. Jag har haft och har fortfarande oerhört dåligt samvete över att hon fick somna, även om alla inklusive veterinären sa och säger att det var rätt.  Att hon hade ont. Att hon inte trivdes.

Jag hoppas att hon har det bra nu.

Angel (min andra katt) har tagit det hela med ro. Tara var elak mot henne dagligen, jagade och fräste och höll på, så jag tror att hon tycker att livet känns tryggare nu. Jag hoppas att hon ska kunna få blomma ut ordentligt nu. Hon verkar inte brydd över att hon är ensam.

En och en halv timme innan Tara fick somna fick jag tentabeskedet. Godkänd. Farväl, preklin. Jag log och skrattade och var överlycklig. Sådan oerhörd glädje och lättnad. Och sedan, ner i nattsvartaste sorg. Farväl, Tara. Direkt efteråt skulle jag jobba. Jag växlade mellan patienter och att sitta och gråta. Samtidigt var det skönt att ha något att göra. Igår avsade jag mig allt jag skulle ha gjort. En av mina grannar i huset tog hand om mig och vi pratade om katter och sorg och annat. Sen gick vi ut och njöt av det vackra vädret. Himlen var klarblå och snön gnistrade i fjorton minusgrader. Jag önskade att Tara fortfarande fanns. Jag önskar fortfarande att hon var här hos mig. Det gör ont, väldigt ont.

Tog med systemkameran ut och tog några bilder.

Tog med systemkameran ut och tog några bilder.

L tog mig till Nori igår kväll för att trots allt fira tentaresultatet. Stans bästa sushirestaurang. Jag har testat sushi någon enstaka gång tidigare och jag tyckte inte alls att det var gott. Igår gav jag det en chans till och jag måste säga att det var fantastiskt. Tjejen som serverade oss var supergullig och väldigt hjälpsam när vi inte förstod något av menyn. Men det blev bra till slut – efter två “prov” (en med lax och en med avokado) beställde vi in Sushi Moriawase Deluxe (11 bitar) och stor sashimi med enbart råa fiskbitar, inget ris. Över all förväntan. Älskar lax och det fanns flera andra fisksorter med bland bitarna som var ljuvliga.

L har siktat in sig på sushin.

L har siktat in sig på sushin.

Vi gjorde ett snabbt besök på Karamello där L köpte något jag inte fick se – och så kom han in med två paket imorse, innan han skulle till jobb när jag låg kvar i sängen. Jag fick välja ett, innan han sa att “jag tänkte att om du väljer det ena känner det andra sig ensamt, så du får båda”. De innehöll lakrits från Lakritsfabriken, en supersalty och en salty. Än så länge har vi smakat den supersalta och den är grymt god. Det hela var för att vi firar 21 månader tillsammans idag. Min blivande make är helt underbar.

Idag har jag haft möte om köldstudien, med diverse folk från CMIV och annat håll. Vi har tjugofyra deltagare så här långt, så det närmar sig de tjugoåtta vi behöver.

Jag har varit fortsatt ledsen, gråtit ännu mer, men chocken börjar släppa taget lite grann nu. Saknaden kommer att finnas kvar.

Om en timme tar jag och L tåget till Stockholm. Imorgon är det bröllopsmässa på Grand Hotel, så vi ska dit, och det är dessutom en utmärkt ursäkt för att få träffa mamma och pappa. Det blir skönt.

Farväl, Tara

Jag var med dig från minuten då du föddes. Din mamma hade bott hos mig i tio dagar då och du var en av sex ungar som föddes i mitt vardagsrum. Du vägde åttio gram och var så liten, så liten.

Du somnade i min famn när du var några veckor gammal och jag visste att jag inte kunde låta dig flytta. Du var min.

Du var min till ditt sista andetag.

Vi var tvungna. Jag vägrar att ge dig medicin resten av livet, för du hade inte förstått varför jag skulle tvinga i dig tabletter – och tabletter som skulle personlighetsförändra dig, som skulle göra dig trött och annorlunda. Du skulle inte förstå.

Du fick somna i min famn, som du gjorde när du var liten.

Tårarna trillar nedför mina kinder och jag är så ledsen, så ledsen att det blev så här. Jag ville att du skulle få leva länge, längre. Men nu hade du ont och du trivdes inte och jag var tvungen, det var mitt ansvar.

Det värsta ansvaret man kan ha som djurägare.

Jag var inte beredd. Jag tror aldrig att jag hade kunnat bli beredd. Veterinären frågade om vi ville göra det direkt eller om vi ville vänta ett tag. Ett par veckor. Säga farväl. Men det hade bara varit för min skull, inte för din. En självisk önskan om att få ha dig kvar. Och det hade inte blivit lättare.

Jag minns hur du kom och buffade in huvudet i sidan och la dig ner för att kela när jag pluggade. Jag minns hur du satt och pratade med fåglarna. Jag minns hur du vände upp magen för att visa att du ville bli kliad. Jag minns när du satte dig framför datorskärmen så att jag inte kunde ignorera dig. Jag minns hur du jagade den lilla röda pricken från laserpekaren. Jag minns hur du tyckte om mat och aldrig tvekade att påpeka när den var slut. Jag minns alla konstiga positioner du kunde ligga och sova i.

Jag minns hur det var att begrava näsan i din päls, så mjuk och fin.

Jag minns, och jag hatar att jag inte får lov att göra det nu. Att jag måste tala om dig i dåtid. Att du inte finns mer. Att det var mitt ansvar och min skyldighet att låta dig somna.

Jag älskade dig och älskar dig. Jag kommer alltid att älska dig. Och jag saknar dig så att mitt hjärta håller på att gå sönder.

~~~

Tara
12 oktober 2006 – 23 januari 2013

~~~

Tara

Du somnade i min famn. Sov där så tryggt. Du var min.

Du somnade i min famn. Sov där så tryggt. Du var min.

En dag gammal, sovandes ihop med sina syskon.

En dag gammal, sovandes ihop med sina syskon.

Sitter fint.

Sitter fint.

Gosar med systern Angel.

Gosar med systern Angel.

Fåntratt Tara.

Fåntratt Tara.

Tara och Angel.

Tara och Angel.

Tittut från boet.

Tittut från boet.

blogg110

Leker.

Tara och mamma Mathilda.

Tara och mamma Mathilda.

Min vackra dam.

Min vackra dam.

Min fåniga dam.

Min fåniga dam.

Glada köttbullar med mera

Ibland skriver man varje dag på bloggen och ibland går det flera dagar utan att man har det minsta att säga. Efter min uttömmande harang av ord om Astrid Lindgren-fallet, utökningen av platser på läkarprogrammet, och idiotin som är Debatt, ebbade visst mitt blogg-behov ut lite sådär lagom. Helgen inföll, med pojkvän som återvände hem, och då är det mysigare att umgås med honom än att skriva inlägg som tar lång tid bara för att man ska hitta alla källor innan man publicerar.

Klockan är snart tio och det är kolmörkt utanför fönstret. Tänk i somras, när det fortfarande var ljust så här dags. Men det har varit fint väder denna måndag i alla fall.

I förra veckan var jag och K på IKEA. Eftersom jag gick direkt från skolan (där vi ägnat oss åt meningslösheten som var “Presentationsteknik” samt “Att utvärdera vår strimmagrupp”, den tidigare av vilka flera av våra föreläsare borde ha gått på) var jag enormt hungrig, så vi tog oss till restaurangen där det som vanligt serverades 19-kronors-köttbullar.

"Look, you get porridge! And it's happy to see you!" Fast jag fick köttbullar och potatismos istället. Lite kul får man ha, barnasinnet bör finnas kvar även i så hög ålder som min ;)

Efter mat blev det shopping av framför allt burkar. Nu är mitt skafferi fantaaastiskt fint ordnat, och jag fick ett antal Asberger-poäng till (20 st, närmare bestämt, enligt L), för att jag satt två prydligt skrivna lappar på varje burk – en på sidan och en på locket, så att man ser både från sidan och uppifrån. Man får inte vara dum.

I helgen såg jag och L, som nämnt, hockey. Ls bror satt mest och skrek på TV:n, åt den väldigt partiska domaren. Efteråt fick även jag tycka att tidningarna överdrev – till och med Corren sa att LHC “förstörde festen” för de stackars liven i… vem de nu spelade mot, jag minns inte.

Idag var det skola igen. Vi började med en bra föreläsning, men jag, F och E var alla för trötta för att egentligen lyssna och andra föreläsningen var seg och sömnframkallande om receptorer där det mesta kändes som att vi läste det under T1. På det hela taget känns T3 så här långt, förutom farmakologin, som repetition. Vilket är ganska trevligt, men börjar få det att krypa i kroppen på mig i behov av att göra annat. Således mycket träning. Idag är dessutom första dagen på veckan då nästan samtliga av TV-serierna jag följer börjar sända nya säsonger i USA, vilket innebär något nytt att titta på. Whoo.

Två bilder till, av mina gostroll som inte gör något annat än latar sig.

Lat katt #1. Tara.

Lat katt #2. Angel.

Tara bosätter sig alltid på saker som ligger på golvet, vilket roar L (även om han ibland försöker låta irriterad över saken). Ett papper på golvet och inom tio sekunder så sitter hon på det. Mest poppis är dock Ls väskor, vilka han lämnar på golvet i arbetsrummet. Yay, sovplats liksom.