Category Archives: Böcker

Sommarjobbsslut, bok och bröllopsfix

Sommarjobbet är slutfört. Det var 760 + 54 (dvs 815) prover som skulle analyseras och nu är de analyserade. 78 prov per platta, så sammanlagt elva plattor (plus en blev det faktiskt, för den gick åt skogen och jag fick börja om). Det har, som saker brukar göra eftersom övning ger färdighet, gått bättre och bättre. Den första plattan gjordes enligt instruktionerna men efterhand fick vi tips på förbättringar och från att datorkörningen av den första plattan tog två timmar, var jag igår nere på 38 minuter. Datorns analystid är ju beroende av hur välgjorda proverna är, att de är korrekt centrifugerade, vortexade, skakade och spädda. Det blev mer och mer rätt.

Har haft god hjälp av H, som gjorde liknande analyser förra året för sitt T6-arbete. Utan henne hade det inte alls funkat. Det är inte så svårt egentligen, men det behövs definitivt att någon visar och instruerar på förhand.

Nu har jag i alla fall pipetteringsvana. Minst sagt.

Läste en bok under inkubationstiderna för proverna. Carrie, av Stephen King. Inte läst Stephen King innan – är inte särskilt intresserad av skräckgenren. Såg dock en trailer för en ny filmversion av boken och blev nyfiken. Inte så mycket för att trailern är något fantastiskt, men de brukar massakrera böcker när de ska göra film av dem och jag blev intresserad av boken bakom trailern. Köpte boken och läste den. Jag vet inte riktigt vad med den som gör den bra, men det var den.

Som alltid blir jag illamående vid läsning om barn som mobbas. Någonstans känns boken som den hämnd mobbade barn drömmer om, att få kunna ge igen – i denna bok får mobboffret verkligen ge igen. Tragedin blir omfattande. King lyckas bygga upp boken så att man hela tiden väntar på det man vet redan från början ska komma (vårbalen) och det är väl det enda jag fann lite sämre med boken – det kändes något som ett antiklimax. Det var samma tempo genom hela boken, där jag hade velat ha ett snabbare tempo mot slutet.

Boken är från början av 70-talet, men det märks knappt, annat än på väldigt små detaljer som lätt kan ignoreras. King lyckas skriva så att berättelsen inte är tidsbunden eller knappt ens platsbunden, trots att det finns en åh så amerikansk bal som klimaxets skådeplats.

Det är inte heller så att jag egentligen skulle vilja kalla genren för skräck. Fantasy eller science fiction, ja – telekinesi kan ju inte klassas som något annat än övernaturligt – men skräck tycker jag knappast. Hungerspelen, framför allt tredje delen av triologin, hade värre beskrivningar av vidrigheter. Det som gör denna bok otäck är inte vårbalen och allt som händer därefter, utan hur elaka människor kan vara mot varandra. Den handlar om utanförskap, önskan om att passa in, och om varför vi människor utvecklas och blir som vi blir.

Boken är klart läsvärd.

I övrigt är det bröllopsplanering som gäller. Jag har gjort ett utkast för festprogrammet och det ska nog bli hur fint som helst när vi slutligt bestämt oss. Jag vill få dem gjorda någon gång i nästa vecka. Det vore väldigt skönt att bli klar med dem, för det är det riktigt stora projekt som är kvar på to-do-listan inför bröllopet.

Vi har bestämt oss för att åka till Stockholm helgen innan bröllopet. Vi tar bilen upp, så ska jag hämta hem min brudklänning (efter att först ha testat den så att den sitter perfekt). Mamma skulle annars tagit den på tåget när hon kommer till Linköping på fredagen, men det blir bättre så här. Enklare för alla.

Tusen småsaker att fixa, men allt det stora har fallit på plats. Vi vet hur dagen ska se ut, från morgon till kväll. Allt är bokat från frisör till vigselförrättare, från catering till DJ. Det har alla förutsättningar för att bli en väldigt bra fest och jag hoppas innerligt att det blir så. Det har ju trots allt lagts ner en hel del tid på saken.

 

Hemma igen

Så var man hemma igen. Det känns på en gång som att det är en evighet sedan jag satt i stolen i arbetsrummet framför mina datorskärmar förra gången, men samtidigt som att det var hur längesedan som helst. I faktisk tid har det varit 2,5 vecka. Det har hunnits med Gränna, Jönköping, Barsebäck, Mauritius, Barsebäck, Jönköping, och Gränna (ses ett mönster?). Mauritius borde väl egentligen upprepas, med tanke på att fjorton dagar spenderades där, jämfört med några timmar till några dagar på resterande ställen.

Är nu också förlovad, vilket öppnat mina ögon för en helt ny värld av galenskap. Inte visste jag att ett bröllop skulle kunna vara så komplicerat att fixa som vissa på nätet får det att låta. Allt från de mest kreativa inbjudningarna till färgteman, från brudklänning till herrskor, från utseende på ringar till cupcake-tårta. Så detta är ett nytt hav av okunskap jag nu doppar tårna i, ungefär samtidigt som termin 5 börjar dra i mig och stadie II-tentan hägrar på horisonten.

På Mauritius roade vi oss i stor utsträckning med att utforska allt det som fanns under ytan. Sex dyk hanns med och jag tog mitt Advanced Open Water-cert. Efter det första dyket hade jag egentligen ingen lust alls att dyka mer – då hade vi vält oss baklänges från båten för att hamna i tre meter höga vågor som man kände hela vägen ner till arton meter, min luft tog nästan slut (10 bar kvar när vi skulle börja ta oss uppåt) eftersom utrustningen läckte och jag var stressad, vilket resulterade i att jag fick använda dykledarens luft hela vägen upp, och när vi kom upp igen, efter att ha tumlats runtruntrunt under säkerhetsstoppet på fem meter kom L upp i båten och gick rakt över på andra sidan och spydde, medan jag satt och var alldeles grön i ansiktet. Jag tyckte inte det lockade att upprepa upplevelsen. Efter att ha serverats anti-sjösjuketabletter gav jag dock det hela en chans till, och vi trivdes riktigt bra. Avslutningen på dyket i form av en papperslapp och en ring var givetvis svårslagen…

Sedan följde ett djupdyk ner till 30,5 meter där dyket i övrigt inte var särskilt spännande, samt ett strömdyk som var riktigt spännande – det var starka strömmar. Vid ena tillfället drogs jag med av strömmarna och L fick greppa tag i mig och hålla i mig för att jag inte skulle föras bort.

L följde däremot inte med när jag skulle göra mitt navigationsdyk. Jag fick navigera med kompass på 14 meters djup, rakt fram och tillbaka och i en kvadrat. Lyckades på första försöket med samtliga övningar, vilket överraskade mig själv.

Sista dyket blev delvis i strömmarna igen, och vi fick se både en örnrocka med ett vingspann på två meter och en jättesköldpadda som inte tyckte att det var kul att vi tittade på den, så den simmade iväg. Riktigt bra avslutningsdyk.

Utöver all dykning blev det inte så där vidare mycket gjort. Det var ju heller inte tanken. Vi traskade upp och ner längs stränderna, åt god mat och fick massage på spat. Jag läste ut både svenska fantasyboken Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren och Hungerspelen-trilogin av Suzanne Collins. Cirkeln var bra – om svensk småstad och med sex tjejer som huvudpersoner. De får reda på att de är häxor. Första delen av en trilogi, andra boken är Eld som jag ska införskaffa och läsa vid tillfälle. Cirkeln har nog en målgrupp som är något yngre än mig, mer i åldern som huvudpersonerna är (dvs gymnasiet), men jag gillar genren som tar magi och sätter det i vår vanliga verklighet, så jag gillade den.

Hungerspelen-trilogin var över förväntan. Jag såg Hungerspelen-filmen för ett tag sedan och tyckte att den var bra men förstod samtidigt inte riktigt bakgrundshistorien. Boken är bättre än filmen och förklarar givetvis mycket bättre bakgrunden. Boken är desto blodigare än filmen – de har väl tonat ner skräckdelarna för att kunna nå en större publik. Jag ser nu fram emot att se tvåan och trean när de kommer ut, det blir intressant att se hur de gör.

På vägen hem läste jag om Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, vilket fortfarande är en fantastiskt rolig bok. (Läste den förra året och skrev om den.)

Hann med att skriva 30 001 ord under semestern, vilket gjorde L gnällig och mig glad. Bara halvfärdig med berättelsen, så det ska också hinnas med under de kommande veckorna. För en gångs skull har jag hela berättelsen klar för mig innan jag skriver den, vilket är ett ovanligt tillvägagångssätt för min del.

Nu väntar T5 om bara några dagar. Fram tills dess tänker jag ta det väldigt, väldigt lugnt. Färdigställde T3-kompendiet med de kompletterande sidorna idag – det är nu 118 sidor och de av er som köpt det kommer få mail om att få det nya så snart jag korrläst några av sidorna.

Och så ska jag tvätta, för det är väldigt vad tvätthögen är stor…

Sjukvård till vanvett

Efter att ha varit på en lunchföreläsning med Åsa Kadowaki om sjukvård som beställningsvara bestämde jag mig för att låna hennes bok på biblioteket. Kadowaki är psykiater och KBT-terapeut och hennes idéer om vad som är sjukt, vad som är friskt, och vad den svenska sjukvården idag leder, till är enormt intressanta. Har patienten alltid rätt? Vem har ansvaret för vårt välmående? Ska vi behandla patienter så att de slipper känna någon form av obehag?

Boken heter Svensk sjukvård till vanvett – om patienten bestämmer… Den är helt och hållet en åsiktsbok, inte en vetenskaplig text. Som det står i slutordet har den sitt ursprung i författarens frustration över vad som sker inom dels svensk sjukvård, och dels i samhället i stort. När jag läste den kom det väldigt många funderingar. Jag kan inte komma ihåg att det var något i texten jag direkt motsatte mig; mycket av det är tankar jag själv haft under utbildningen och resten är vidareutvecklingar av någon som arbetat inom området under många år. Kadowaki sätter ord på mina funderingar, och tar dem flera steg längre.

Det avslutande stycket i boken är en bra sammanfattning av bokens tema:

Ett liv ska levas, inte överlevas. Det är inte alltid lätt att leva, men det är värt det.

Mycket av boken liknar till viss del Det var inte mitt fel av Ann Heberlein som jag tror att jag nämnt här på bloggen ett par gånger, även det en riktigt bra bok om att ta ansvar för sig själv. Både Heberlains och Kadowakis böcker lider lite av samma sak – de handlar om ett enda, relativt smalt ämne, och blir således lite tjatigt när de ska nå upp över hundra sidor, men de är båda väldigt intressanta.

Ett av de starkaste temana i Svensk sjukvård till vanvett är det faktum att vi måste våga vara ledsna, vi måste våga ha ont. Vi måste våga känna saker. Det är inte så att vi kan gå genom våra liv helt lyckliga hela tiden – någon gång kommer det komma en motgång – en pojkvän som gör slut, en förälder som dör, en tenta som kuggas, ett barn som blir sjukt. Stort och smått, men det kommer hända. Med vår trygghetsnarkomani idag (och “I trygghetsnarkomanernas land” av David Eberhard är påbörjad som nästa bok på läslistan) blir vi alltmer outbildade i att känna känslor. Vi vet inte var vi ska ta vägen med våra känslor om ett förhållande går i kras – Eberhard berättar i sin bok om en 22-årig tjej som kommer till psykakuten efter ett självmordsförsök efter att hennes pojkvän dumpat henne, trots att hon aldrig varit deprimerad. Även ex-pojkvännen kom till psyk, dock utan självmordsförsök, för att han inte kunde hantera det faktum att han gjorde slut. Vi förlorar alltmer förmågan att hantera fullt normala känslor.

Det är inte antingen eller utan både och. Kris och utveckling. Smärta och glädje. Styrka och sårbarhet. För att bli riktigt stark måste man klara av att vara svag. Jag måste utveckla tillit till min egen förmåga, att leva mitt liv med de sorger och bedrövelser, som det kommer att innehålla. Och att kunna be om hjälp av andra, när jag behöver det.

~ s 36, Svensk sjukvård till vanvett

Vi har “rätt” till allt möjligt och vaddå resursbrist i sjukvården, det gäller väl inte mig?

Beställningsprincipen innebär att det medicinska utbudet inte längre bara används vid behandling av sjukdom, utan även för att åtgärda missnöje med normala variationer och åldrande. Exempel på detta är rynkfri hud, maximal synskärpa, bra sexliv, större bröst, graviditet vid hög ålder och i alla lägen ett stabilt psyke. Om vi inte inser att sjukvården idag kan producera produkter som inte har den minsta koppling till att bota ett medicinskt tillstånd, utan istället används som en konsumtionsvara för att göra människor nöjda, kommer det sluta med att den som skriker mest eller den vi tycker mest synd om, får mest.

~ s 123

I dagarna har diskussionen om intimkirurgi blossat upp – är det okej att ha skönhetsideal för kvinnans könsorgan, med bestämda åsikter om hur stora blygdläpparna ska vara? Jag tar inte diskussionen om det nu, men det visar lite på vad effekten blir av beställningsprincpen: det normala blir inte längre normalt. Som i Kadowakis text ovan slutar synfel vara normala, alla ska ha C-kupor och uppåt, man har rätt att bli gravid trots att man är 45+, och framför allt har man rätt att aldrig må dåligt. Den sista är den absolut mest bisarra. Vaddå aldrig må dåligt? Det är ytterligare ett tema i boken: Sjukvården är så van vid att man ska lindra och bota och ta bort smärta på ett fysiskt plan att man försöker göra det på ett psykiskt plan också, trots att psykisk smärta och lidande är en del av livet. Utan att känna sorg kan vi inte känna glädje, utan att kunna känna rädsla kan vi inte bli trygga.

Curlingföräldrar får nog sägas vara en (stor?) del av problemet. Föräldrar som sopat banan så fullständigt för sina barn att de uppfostrat människor som aldrig upplevt motgång. Trots den allt mer omhuldade och trygga tillvaron vi lever i – i Sverige finns inte krig, det finns inga sabeltandade tigrar som stryker runt vår sovplats och av de som föds just nu förväntas över hälften att bli över 100 år gamla – känner barn och ungdomar sig alltmer stressade. Hur många larmrapporter har det kommit om hur dåligt tonåringar mår? Hur mycket av det beror på att de aldrig tillåtits lära sig att må dåligt?

Vem har ansvaret för vår lycka och vårt välmående? Är det vårt eget ansvar, eller ligger ansvaret hos sjukvården/politikerna/våra föräldrar/våra närmaste? (Hon ställer också frågan Vad bidrar du med till Sveriges välmående? som är en enkel fråga men ack så effektiv.)

Genom att förklara att jag mår dåligt på grund av vad andra gör, behöver jag inte ta eget ansvar för mina handlingar. Jag behöver inte heller ta ställning till, om jag ska ändra mina beteenden, utan kan förbli ett offer för omständigheter.

~ s 33

Vi tror att vi “har rätt att leva och känna mening” bara för att vi fötts.

~ s 59

En annan riktigt bra del i boken, på samma tema, är en kort berättelse om rökning. Vi blir ju itutade att vi ska fråga om rökning (och annan tobak) och, om patienten svarar jakande, erbjuda hjälp till rök-stopp. Det ingår i vår arsenal av frågor gällande livsstil som ska vara med i våra samtal på Strimman. Jag har dock funderat på hur man möjligen skulle kunna få någon att faktiskt vilja sluta röka. Det är ju trots allt så att de flesta patienter – de flesta människor – idag har full koll på saker som att rökning är livsfarligt, det är dumt att sola sig sönder och samman, man ska inte dricka för mycket alkohol, man ska sova ett visst antal timmar per natt, skydda sig vid sex, och så vidare. Det stoppar uppenbarligen inte människor från att göra dumma saker, såsom att röka, sola, supa, sova för lite och ha sex utan kondom. Det som känns bra i stunden vinner över det som egentligen är bra i längden. Hur motiverar man någon att sluta med något skadligt? Det är ju inte min motivation som behöver få plats, det är patientens.

Kadowaki påpekar att om man informerar en patient om borde-n (du borde sluta röka) så kan man ge patienten dåligt samvete som leder till självnedvärdering. Det hjälper inte som någon motivation att sluta med beteendet (rökningen). Man skapar ett obehag i patienten som patienten kanske till och med känner att den behöver lösa direkt – genom att direkt efter samtalet gå ut och röka en cigg.

Kadowaki föreslår att man istället pratar om det som patienten upplever som positivt med beteendet och frågar om det finns några nackdelar för patienten med beteendet – det ger patienten en möjlighet att välja det ena eller andra beteendet. Ansvaret ligger hos patienten och denne känner inte dåligt samvete – eller i alla fall inte mer dåligt samvete – över beteendet. En stolt person står för sitt val, medan en skamfylld patient mår dåligt.

Ett långt exempel från boken:

Jag sa en gång till en av mina patienter, när han berättat att han anmält sig till en sluta-röka-kurs, men i väntan på att den skulle starta ökat sitt antal cigaretter från åtta till 40 per dag, att det lät som att “han ville röka”. Han tittade förvånat på mig. Jag sa att jag tyckte att det var bättre att han rökte öppet och med stolthet än att han gick ut i snickarboden och sög i sig sina cigaretter så snabbt som möjligt och kände skamkänslor, som gjorde att suget ökade ännu mera. Han tittade på mig igen och sa “Ja, men jag kan dra ner till åtta igen!”. När jag gav honom möjligheten att få välja fortsatt rökning hamnade han inte i motstånd utan kunde själv föreslå förändring. Jag träffade honom igen tre månader efter att han påbörjat sluta-röka-kursen och han sa då med stolhet att han “inte hade tagit en cigarett sedan mitten på december”. Han berättade för mig att han faktiskt inte ville vara rökare och att han nu mådde mycket bättre, både vad det gällde luftvägar, ork och humör.

~ s 140-141

Jag ska testa detta när jag får chansen.  På läkarlinjen blir vi så indoktrinerade med “rökning är farligt” (tillsammans med ett tusental andra saker som är farliga) att det känns främmande att tänka tankar som vad som är positivt med rökning – men för många som röker är det åtminstone delvis positivt. Det är viktigt att komma ihåg. Det är inte bara en fara för hälsan. Många upplever det som lugnande, som att det håller nere deras vikt (om de skulle sluta skulle de gå upp), och mycket mera. Folk får ta dumma beslut – det är deras rätt och deras ansvar.

Tycker att det här stycket också säger en hel del i sin enkelhet:

Vi lever i ett land med olika nollvisioner. Detta begrepp har även tagit sig in i sjukvården och i vår syn på döden. “Ingen ska behöva dö – i trafiken, i svininfluensan, i självmord, i hjärtinfarkt…” Vad får man dö av i Sverige? Och när? 

~ s 121

Avslutningsvis kommenterar Kadowaki i boken ett av mina favoritämnen – kränkningar. Ett av de bästa (värsta) exemplen på över- och felanvändningen av ordet “kränkt” var när en insändare i Metro för ett par år sedan hävdade att skribenten var kränkt för att det inte fanns skor i hennes storlek i skoaffären (hon hade storlek 43). Då höll jag på att baxna fullständigt.

Vi blir “kränkta” i situationer, där vi känner obehag. […] Med ordet kränkt uppfattar och känner vi oss mer skadade än vad vi är, exempelvis när någon säger emot oss, tillrättavisar oss, snäser till eller påtalar något som vi inte tycker om. Kränkning handlar om avsevärt allvarligare situationer så som övergrepp, förtal eller andra åtgärder med önskan att skada motparten. Om jag beskriver mig som kränkt, skapar jag en upplevelse och en föreställning om mig själv som traumatiserad. Det påverkar mitt mående och min självkänsla negativt.

Kränkt eller förolämpad? Milsvid psykologisk skillnad.

~ s 73

Just distinktionen mellan kränkt och förolämpad tycker jag är extremt viktig. Det räcker ju att säga det för sig själv – “jag är kränkt” mot “jag är förolämpad”. Åtminstone för mig – och jag tror för de flesta – känns förolämpad som något litet. Något irriterande, någon som varit lite dum mot mig men det är absolut inte större än att jag går vidare. Kränkt, däremot, är stort – det är själsligt, svårt att ta sig tillbaka från.

Boken är enormt bra. L köpte den av författaren själv idag eftersom han går en KBT-kurs för henne, till min glädje eftersom jag planerat att köpa den. Precis som med Forskningsfusket är Svensk sjukvård till vanvett inte fylld med ett innehåll som alla kommer att köpa rakt av – men jag lovar att du kommer att börja fundera på en väldig massa saker när du läser den. Den är kort (ca 150 sidor) och snabbläst, även om man gärna får ta det lite lugnt och fundera på en del av ämnena. Den är repetitiv en del, men inte så att det stör så väldigt mycket. Boken har också ett gäng roliga illustrationer av Lars-Åke Pettersson som är värda att bli nämnda.

En av många talande illustrationer, s 135.

Åsa har också startat nätverket Läkare Med Gränser. Där finns fler bokrekommendationer, liksom i slutet av boken.

Forskningsfusket!

Läste ut Forskningsfusket! Så blir du lurad av kost- och läkemedelsindustrin av docent Rolf Sundberg för någon månad sedan och har haft en plan på att skriva ett inlägg om den sedan dess, men det har skjutits på framtiden eftersom det tog en stund att leta fram de citat jag ville ha och göra det till ett vettigt inlägg. Forskningsfusket är helt klart en av de bättre böcker jag läst på länge. Där Matrevolutionen är riktad mot en större allmänhet märks det att Forskningsfusket är skriven av en läkare på ett ibland väldigt torrt sätt – men med fakta och hänvisningar genom hela boken blir den ändå genomgående spännande läsning. Den är oerhört läsvärd, ur en medicinskhistorisk synpunkt såväl som för den berättigade kritiken mot livsmedels- och läkemedelsindustrin.

Jag hade kunnat citera mer eller mindre hela boken, men det går ju inte, så ett antal valda delar får det bli. Först, ett citat angående de kostråd USA gav ut 1977, som senare legat till grund för livsmedelsverk i västvärlden.

U.S. Dietary Goals
Kostråden sammanfattades i sex punkter:
[….] 3. Minska mängden mättat fett till ungefär 10 procent av energiintaget och balansera det med fleromättade och enkelomättade fetter, vilka vardera bör utgöra 10 procent av energiintaget.
[….] Så löd råden. Låter något bekant? Märkligt nog har WHO och västvärldens livsmedelsverk alltsedan dess hängt fast vid dessa råd till punkt och pricka. Lägg märke till siffran 10. Alltså 10 procent mättat fett. Nick Mottern [författaren till rapporten, min anmärkning] valde siffran på måfå. Inga vetenskapliga studier har vare sig före eller efter kunnat motivera varför den skulle vara 10, och inte 5 eller 40.

~ Forskningsfusket, s 150

Jämför med kostråden Livsmedelsverket har angående mättat fett.

En tidigare sektion i boken handlar om hur man helt bortser från verkligheten i sin iver att få ut sitt budskap om att kolesterol är farligt – med en presidents hjälp. President Eisenhower drabbades 1955 av en hjärtinfarkt. American Heart Association (som genom boken pekas ut som en av de drivande krafterna bakom hetsen till fett- och kolesterolskräck) använde denna hjärtinfarkt för att förklara för landets befolkning – i en radiosänd presskonferens med AHAs ordförande (tillika karadiolog) White – vad en hjärtinfarkt är och att detta orsakas av kolesterol. Budskapet upprepades två gånger om dagen i sex veckor.

Att presidenten bara någon månad innan detta inträffade hade fått uppmätt ett så lågt kolesterolvärde som 165 milligram per deciliter (4,26 mmol/l), det vill säga långt under vad som idag brukar betecknas som en risk, det berättade inte White i sina radiosändningar. 

~ Forskningsfusket, s 116

Presidenten sattes på en “kolesterolsänkande” kost med mindre fett och mer fleromättat fett – men hans kolesterolvärden började stiga kraftigt. Till slut dog han efter en serie hjärtinfarkter.

Att tro att det skulle vara någon skillnad mellan mättat fett vi själva tillverkar, till exempel i modersmjölken – och som därmed är animaliskt – och annat animaliskt fett som vi äter är förstås hur tokigt som helst.

~ Forskningsfusket, s 130

I boken Clinical Nutrition, som är en av de rekommenderade böckerna för T4 om nutrition (tyvärr…), tar man upp en studie som kallas Seven Countries som ett av bevisen för att mättat fett höjer serumkolesterolet och därmed ökar risken för hjärt-kärlsjukdomar. En annan studie som tas upp är en finsk studie av mentalsjuka patienter, om denna skriver man:

In the first large-scale trial of an experimental diet, the Finnish Mental Hospital Study, over 10 000 patients in psychiatric hospitals were given a diet low in saturated fat. This led to a significant reduction in plasma cholesterol and coronary heart disease mortality.

~ Clinical Nutrition, s 273

Det låter ju kalas – studierna visar att mättat fett är farligt. Seven Countries studerade några utvalda befolkningsgrupper från sju länder som Ancel Keys, pappan till fett- och kolesterolskräcken, bestämt sig för. Varför just dessa länder och befolkningsgrupper valdes nämns inte. Enligt Keys, som tidigare hävdat att allt fett var farligt, skulle nu bara mättat fett vara farligt medan omättat och fleromättat var bra. Studien omfattade män i åldern 40-59 år och den har lett till ett stort antal publikationer. Författarna påstår bland annat att man funnit bevis för att mättat fett är skadligt genom att höja kolesterolet och dödligheten i hjärtinfarkter.

Att granska studien är svårt. Resultaten har endast publicerats som fragment. Först publicerades inte mindre än sexton artiklar som beskrev resultaten, uppdelade i olika kohorter (studerade befolkningsgrupper), i de sju länderna och gruppen från USA var uppdelad i undergrupper av järnvägsarbetare från olika bolag. Emellanåt publicerades senare resultat från endast sex av de sju länderna. Emellanåt parade man ihop holländare med finnar, som jämfördes med greker och italienare för att uppnå önskvärd statistisk signifikans. Att i efterhand bolla med data för att räkna fram et man bestämt sig för i förväg är inte en tillåten vetenskaplig metod.

Forskningsfusket, s 133

Vad gäller den finska studien är den lika ohållbar. Man bytte kosten på ett av de två mentalsjukhusen så att det mättade fettet i möjligaste mån ersattes med fleromättat (sojabönsolja), medan det andra sjukhusets patienter fick äta som vanligt. Man lät sjukhusens patienter äta på detta sätt i sex år – sedan bytte an av någon anledning diet med varandra. Varför framgår inte. Man följde förekomsten av EKG-förändringar, som ansågs tyda på hjärtinfarkt, hos patienterna på sjukhusen.  Man registrerade antalet hjärtinfarkter som inträffade. Givetvis fick man redan efter de första sex åren fram att det inträffade signifikant fler hjärtinfarkter på det sjukhus där patienterna åt som förr (fast resultaten presenterades bara för män, trots att man studerade båda könen).

Så vad har Sundberg att invända? Tja, först och främst gör man EKG-tolkningarna på två olika sätt i de olika publikationerna, där det ena sättet oftare kommer tolka ospecifika och ofarliga EKG-förändringar som en infarkt. Dessutom utfördes EKG-tolkningarna inte av en hjärtläkare eller klinisk fysiolog, utan av en långvårdsläkare. Mätningarna gjordes “i de flesta fall” minst en gång årligen. Ovanpå alltihopa ordinerades de läkemedel som är mest kända för att ge EKG-påverkan mer sällan just när kolesterolsänkningsdieten serverades.

Nu är det ju så att de flesta hjärtinfarktpatienter som blir svårt sjuka, blir inlagda på medicinavdelning och får morfin mot smärta. Om det hade inträffat infarkter på sjukhusen borde det synas i journaluppgifterna. Men några sådana uppgifter redovisades inte heller. Därför är uppgifterna om antalet infarkter totalt otillförlitliga. 

[….] Studien kan kritiseras ur många andra synvinkar. Det var inte samma patienter som studerades hela tiden. En månads inläggning räckte för att komma med, så exponeringen för kosten var mycket varierande. Dessutom fanns det mat och godis att köpa i sjukhusens kiosker, om man nu inte gillade den serverade maten, förutom det att mängden socker i maten varierade kraftigt mellan sjukhusen.

Och som om inte detta räckte. Inte heller den skillnad i hjärtinfarktförekomst som författarna hävdade fanns hos männen, var vad man kallar för statistiskt signifikant. Visserligen påstod författarna att så var fallet, men metoden man använde, ett så kallad enkelsidigt t-test, får inte användas i denna typ av studier.

Forskningsfusket, s 135-136

Om man nu ska ha motivation till att lära sig allt som vi går igenom på FoF:s statistik- och epidemiologiföreläsningar så är det här svaret – vi ska kunna läsa artiklar och konstatera när de är bullshit. Vilket är en bra grej.

Livsmedelsverket rekommenderar dock att barn dricker lättmjölk och äter lättmargarin för att byta mättat fett mot fleromättat, eftersom det finns så många bevis för att mättat fett är farligt. Eller inte.

Man kan ju också undra hur Mc Donald’s menyer kan vara förenliga med tallriksmodellen – nedanstående reklamfilm gick ju för ett par år sedan.

Om detta skriver Sundberg:

Genom skattebefriade stiftelser hjälper Mc Donald’s till att finansiera de forskarnätverk världen över som har inflytande över just de kostråden, och sättet att deklarera näringsinnehållet (som ofta finns på brickunderläggen hos dessa snabbmatsställen). I Sverige finns en stiftelse som heter Swedish Nutrition Foundation (SNF) som stöds av bland annat Mc Donald’s. Systerorganisationer till denna förklädda lobbyorganisation finns i hela världen [….] Den i särklass kanske viktigaste lobbyingorganisationen är alltså ILSI [The International Life Sciences Institute], tidigare benämnd Nutrition Foundation. Bakom detta till synes oskyldiga namn döljer sig numer ett världsomfattande samarbete mellan livsmedelsindustrier, läkemedelsföretag, tillverkare av kemiska tillsatser, kemiska bekämpningsmedel och genmodifierat utsäde. […] De dominerande företagen i organisationen är Coca-Cola, Unilever, Monsanto och Pfizer. ILSI har på olika sätt lyckats skaffa sig en dominerande position i FN-organen WHO, FAO och i expertgrupper kring kostrekommendationer och läkemedelsanvändning runt om i världen, inklusive vårt land.

~ Forskningsfusket, s 202

En annan rolig sak är denna om fettfritt matfett: Den amerikanska fetthysterin är än större än den svenska. Har man varit där har man sett att allting marknadsförs som fettfritt eller nästan fettfritt (något med 10% fett är 90% fettfritt). Där hittade Unilever på en produkt, den som här hemma heter Becel men som där kallas Promise – som är 100% fettfritt. Det innehåller noll gram mättade, omättade och fleromättade fetter och innehåller inget kolesterol. Hur det funkar? Juridik.

Denna amerikanska Becel innehåller uteslutande fetter där en eller två av de tre fettsyrorna i fettmolekylen har tagits bort på kemisk väg. De kvarvarande fetterna, mono- och diglycerider är inte längre fett enligt livsmedelslagstiftningen i USA, och inte heller i EU. Ur vetenskaplig synvinkel är de likväl fetter och kroppen behandlar dem som fetter, men juridiskt sett är de inte längre fetter. Unilever och de andra margarintillverkarna har alltså genom olika typer av påtryckningar lyckats förmå lagstiftarna i dessa länder att gå med på att göra detta bedrägeri lagligt.

~ Forskningsfusket, s 212

Jag säger inte att Sundberg har den fullständiga och enda sanningen (även om jag finner honom väldigt övertygande). Jag rekommenderar dock starkt att läsa den för alla som är det minsta intresserade eller blivit nyfikna efter ovanstående. Håller man inte med är det fritt fram att argumentera emot. Sundberg tar upp alla studier jag hittills stött på gällande kolesterol/mättade fetters farlighet och förklarar metodiskt och sakligt varför de inte är att lita på. Sundberg har också en blogg.

Och som sagt, vill man ha en anledning att läsa på statistik och forskningsmetodik (och gud vad jag behöver motivation för det) så är detta ämne en utmärkt motivator, åtminstone för mig.

Avslutar med denna fantastiska bild som Kostdoktorn la ut igår:

Någon har fixat till en Burger King-skylt...

When two become one…

…blir det mycket grejer över. L har sålt sin lägenhet och ska lämna över den inom det närmsta, vilket inneburit att det blivit nödvändigt att tömma den. L har gjort ett bra jobb i sorterandet men det blir fortfarande en väldig massa saker. Vårt förråd består nu till drygt 50% av hans grejer skulle jag tro, och här i lägenheten har framför allt köket drabbats av ett allvarligt fall av Dubbelt Upp. Det finns stekpannor till att slå folk i huvudet med (“I gotta get me one of these,” som Flynn Rider säger i Tangled, med hänvisning till den stekpanna Rapunzel konstant använder som vapen), kastruller i mängder, trippla uppsättningar bestick, fyra olika sorters tallrikar och alla i minst (oftast fler än) fyra ex, glas i alla former, och mycket mer. Dessutom kilovis med tvätt- och diskmedel och andra rengöringssaker. Och två strykjärn, två dammsugare…

Jag har sorterat bäst jag kunnat bland alla grejer och vi försöker spara det som är i bäst skick medan resten packas i en flyttkartong för att söka bo någon annanstans. Troligen blir någon typ av välgörenhet i stil med Myrorna lyckliga mottagare. (Om någon som känner oss skulle behöva något av ovanstående får ni säga till.) Strykjärn och dammsugare får bo i förrådet, det är sånt som tenderar att gå sönder förr eller senare.

Så denna utrensning och sortering är vad min kväll bestod av igår, liksom förmiddagen idag. Vasaloppet har gått i bakgrunden idag, inte för att jag är det minsta intresserad men lite bakgrundsväsen behövs. L åkte iväg halv åtta imorse för att cykla maratonspinning till Vasaloppet på Friskis (något han tyckte var riktigt kul, enligt nyligen anlänt sms – det är väl bra att man har olika definitioner av “kul”).

Började dagen med att läsa ut en bok, Drottningen vänder blad av Alan Bennett. En mysig bok som dock störde mig i två passager, då boken plötsligt bytte från dåtid till presens – sådant irriterar mig enormt. En fiktiv drottning av England (vars omgivande kungligheter och liknande dock heter som i verkligheten, i den lilla mån de namnges) börjar läsa och detta får oanade konsekvenser. Den utvecklas inte riktigt så mycket som jag skulle önska – omslaget utlovar “…nästan oanständigt underhållande” av SvDs recensent, men det tycker jag verkligen inte att den är. Men den är kort (124 sidor) och ett okej tidsfördriv.

Veckan som kommer blir ovanligt intensiv med långa dagar. Jag hyser någon sorts förhoppning om att det blir givande; endokrintemat är betydligt mycket roligare än gastro var.

Dags för T4

Klockan är 7.34. För 3 timmar och 30 minuter sedan kom jag hem från Egypten och om 40 minuter börjar termin 4. T4. T4?! Redan? Hur i helskotta hände det egentligen? Har visserligen extremt svårt att tro att jag kan lämna T3 bakom mig med Den Där Jävla Tentan (hädanefter DDJT, om alls hänvisad till), men ändå. T4 får jag börja oavsett.

Är trött så att ögonen går i kors eftersom jag bara sovit 2,5 timme. Flygfanskapet hade sönder sin ena vindrutetorkare när vi landade i Malmö och eftersom det snöade i Stockholm fick vi inte lyfta utan att den först fixades. Förutom att det inte alls snöade, varken när vi landade i Malmö, startade från Malmö, eller landade i Stockholm. Tre timmar tog det dem att fixa den där vindrutetorkaren. Efter att ha varit 5 timmar sen till Dubai, 9 timmar sen från Dubai, 8 timmar sen till Dublin, och 4 timmar sen från Egypten kan jag bara börja misstänka att jag inte bör flyga flygplan.

Var dock helt övertygad redan innan jag satte mig på planet om två saker: (1) vi skulle bli rejält sena och (2) L skulle få vara läkare på planet. Båda sakerna hände. En herre i sämre skick satte sig på planet och efter mindre än en timme i luften frågade hispiga flygvärdinnor i högtalarsystemet om det fanns någon medicinskt utbildad på planet. L sjönk ner lite och ville inte riktigt, även om han senare kom tillbaka med rosor om kinderna och tyckte att det på sitt sätt var spännande. Herren i fråga togs om hand av ambulans direkt när vi landade i Malmö. L ifrågasatte vissa saker med den medicinska kapaciteten ombord: dels att man egentligen måste uppvisa någon medicinsk legitimation för att kabinpersonalen ska öppna medicinlådan (vem har med sig sitt läkarleg på semestern?) och dels att det fanns adrenalin och diverse andra mediciner, men ingen defibrillator vilket är vad som verkligen behövts om det blivit ett hjärtstopp på flyget. Eftersom det idag finns defibrillatorer i allt från taxibilar till köpcentra kan man ju undra varför det inte finns på flyg, där hjälp verkligen inte finns snabbtillgänglig.

Sista dagarna på semestern blev lugna och sköna, till skillnad från resan hem. Mera sol och bad, även om L drabbades av en lätt förkylning. Jag har läst ut fyra böcker den här veckan – Vince & Joy, Supernova, Filosofiska söndagsklubben, och Frukost på Tiffany’s. Fascinerande var att samtliga var bra, på lite olika sätt. Den sista (av Truman Capote) är givetvis en klassiker, kanske framför allt i filmformat, och jag förstod inte riktigt poängen med den, men den var snabbt läst och ganska intressant. Borde se filmen vid tillfälle.

Vince & Joy av Lisa Jewel var en regelrätt “två personer träffas som unga, kommer ifrån varandra och snubblar sedan över varandra alltmedan livet går vidare, tills de till slut blir tillsammans”-bok, med helt okej karaktärer. Som alltid satt jag och slog huvudet i väggen med jämna mellanrum, när idioterna vägrade bli tillsammans utan på olika sätt “missade” varandra stup i kvarten. Ändå en söt bok. Supernova av Marika King hade för min del många igenkänninsfaktorer – en tjej, insecure overachiever, som arbetar tills hon går in i väggen, har ett förhållande med en gift man, och som till sist inser ihåligheten i sitt liv. I början av boken får hon jobb på finaste konsultfirman och jobbar därefter 80-timmarsveckor, svassar runt jorden och stiger i graderna inom företaget. Den är välskriven för att man märker hur det ohälsosamma beteendet kommer smygande allt mer, även om huvudpersonen inte inser det. Filosofiska söndagsklubben av Alexander McCall Smith (samme man som skrivit Damernas detektivbyrå) blandar ett “lugnt” mordfall med frågor om etik och moral på ett väldigt stillsamt sätt. En bok man kan ha på en regnig söndagseftermiddag eller för den delen i en solstol och vars frågeställningar man kan fundera på en stund efteråt.

Nu, skola.

Veckoslut, Harry Potter och sånt

Ytterligare en helg och en vecka till ända. Vet inte riktigt var de tar vägen, men snart har jag jobbat mina veckor på jobbet och får semester på riktigt. Har fått frågan om vad jag tycker om jobb och L svarade lite åt mig när jag inte kom på något bra svar: det beror på. (Precis som allt inom juridiken, där började varje svar med “Det beror på…”). I det här fallet beror det på brukarens humör, i stor utsträckning. Bra humör så blir det mesta trevligt och lätt, dåligt humör när allt är jobbigt och mitt fel så är det inte lika roligt. Men för det mesta är det ett väldigt lätt jobb med mycket tid att läsa och teckna.

Helgen har varit riktigt lugn. Vädret är sådär – det har mest varit mulet och nu småregnar det – så det har verkligen inte gjort något att mest vara inne och titta på film. Jag och L ser igenom alla Harry Potter-filmerna inför att gå och se sista filmen, vilket är ganska mysigt även om filmerna inte är särskilt bra. När man ser dem på raken inser man dock hur de ändrar sig, från barnfilmer/-böcker till vuxenfilmer/-böcker.

Jag håller också på att lyssna igenom dem, audiobooks med Steven Fry (rekommenderas, hans inspelning är grym), och det är roligt att jämföra böckerna mot filmerna. Harry Potter and the Prisoner of Azkaban är den bästa. Goblet of Fire är riktigt bra den med, men sedan kraschar det i femman och återhämtar sig inte. Sista boken är ett konfunderat virrvarr av idioti med nya regler som inte kommit fram tidigare i böckerna, eller än värre, förändrade regler, som sammantaget makes no sense. Wand-lore (trollspö-reglerna) är helt vrickade, liksom horcrux-i-Harry-idén (aka Harrycruxet). Tänk om JKR haft en editor.

Markera nedanstående om ni vill läsa varför det inte funkar. Spoilers för böckerna, framför allt bok sju (möjligen/förmodligen för filmen, men det vet jag inte för den har jag inte sett än).

  1. The “Elder Wand” by definition cannot be beaten … yet Dumbledore defeats Grindelwald while the latter wields the wand.
  2. If mastery of the wand can be transferred by theft, then Voldemort should have become master when he stole the wand from Dumbledore’s tomb. If mastery cannot be transferred by theft, then Grindelwald never became its master when he stole the wand from Gregorovitch. Either way, Harry never became master of the wand, its “chain of succession” is a farce, and the whole series crashes.
  3. Rowling wants us to believe that Harry was master of the wand from the time he disarmed Draco. So afterwards, when Voldemort kills Harry, Voldemort should have become the master. If Voldemort did not, in fact, kill Harry then (a) Harry’s sacrifice!protection shouldn’t have worked, and (b) the Harry!Horcrux should not have been destroyed. Rowling can’t have it both ways and say Harry both did and didn’t die. Everything Rowling said about the Elder Wand requires us to believe that the Dark Lord became its master … and his Avada Kedavra at the castle should have killed the hero.
  4. Samt, för att göra allt helt meningslöst: enligt sjunde boken kan man vara sin egen Secret Keeper. Vilket gör att Lily och James, om de varit smarta, själva varit Secret Keepers för Godric’s Hollow. Då behövdes inte Peter Pettigrew eller Sirius Black som Secret Keepers. Om inte Peter var Secret Keeper så hade han inte kunnat förråda dem till Voldemort. Om han inte kunde göra det hade Voldemort inte hittat dem. Lily och James hade levt och Harry hade inte blivit “the Boy Who Lived”. Bokserien bygger på att Lily och James var kompletta idioter. (Att Lily dessutom inte bara kunde Apparate ut från Godric’s Hollow med Harry är också obegripligt).

Läsa mer? Här. Första inlägget sammanfattar allt som är katastrofalt med boken. För alla oss som är totala Harry Potter-nördar, trots allt. Eller ja, jag var förr. Inte lika mycket nu.

Jaja. Det blir ändå kul att se filmen. Tror jag. Sjuan var en ganska lång smärta, visserligen. Och här finns crapilogen med, filmad med ungdomarna i åldrings-smink. JKR borde slutat skriva efter fjärde boken. Allt efter det är mer eller mindre kasst. Men de kanske har fixat en del av det i filmen? Nu kanske Harry och Ginny utvecklar ett förhållande som inte bara är tonårslust? Kanske är historien mer begriplig?

I helt andra nyheter är det nu över ett år sedan jag fick antagningsbeskedet till läkarlinjen. 13 juli förra året; det här året gick datumet obemärkt förbi eftersom jag inte sökt något till hösten. Det känns som att det blir fullt upp ändå. Ett preliminärt schema för T3 finns nu uppe – ska bli spännande. Jag ser fram emot hösten enormt mycket, både skola, fritid och hemma. Livet är så fantastiskt annorlunda mot för ett år sedan att det är svårbegripligt. Men det är riktigt, riktigt bra.

Sommarläsning

Det har blivit mer skönlitterärt på sistone än på länge. The Alchemist av Paulo Coelho, Naamah’s Kiss av Jacqueline Carey och Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson. Tre djupt olika böcker, men allihopa riktigt bra.

The Alchemist (Alkemisten på svenska) har jag hört både det ena och det andra om av diverse människor. Under året som gick var det många som läste den som del av den skönlitterära strimman, dock inte vår grupp. Nu när sommaren kom tog jag mig tiden och läste den, eftersom jag var nyfiken. Folk har haft både den ena och den andra åsikten om den.

“Alkemisten” är den magiska historien om Santiago, en andalusisk herdepojke som följer sin dröm om att finna en av världens dyrbaraste skatter. Från sitt hem i Spanien reser han till marknaderna i Tanger och genom Egyptens öken till ett livsavgörande möte med alkemisten. 

Resan är en resa genom livet, ett letande efter sina egna drömmar – sin egen “personal legend”. Den har ett enkelt språk och är lättläst, även om innehållet är djupt och tål att tänkas på både två och tre gånger.

Precis efter att ha läst färdigt boken skrev jag följande:

Ett av de stora temana i boken är ”personal legends”. Jag vet inte vad de översätter det med i den svenska versionen – ens sanna dröm? Något man egentligen är förutbestämd att göra. Något, enligt boken, många av oss tappar bort oss själva ifrån, även om vi visste exakt då vi var barn. Innan vi blev förblindade av annat, av vad andra tycker och tänker, av pengar och andra hinder.

Anledningen att jag finner det intressant är att jag nu, till slut, följer min egen personal legend. Jag valde läkarutbildningen, valde att göra det trots att jag har genomgått hela juristutbildningen.

I början av boken säger ett guds sändebud, en kung, till huvudpersonen att han alltid visar vägen för folk för att dessa ska hitta rätt och ta sig mot sin personal legend. Han visar sig inte alltid personligen, utan som ett omen eller händelse. I mitt fall var det en kompis som frågade en fråga. ”Vad skulle du göra, om du fick välja helt fritt utan att tänka på vad som skulle krävas för att uppnå det?”

”Då skulle jag bli läkare.”

Det har varit jobb, svett och tårar sedan dess. Men också enorm lycka. Glädjetårar då jag kom in på utbildningen för snart ett år sedan. Ångest innan dess, över basårstentor och antagningsstatistik. Leende när jag cyklade till Ågatan första dagen, med lite fjärilar i magen. This is the first day of the rest of your life. Åtta veckor av tristess med HEL då jag undrade vad i hela friden vi höll på med och när vi faktiskt skulle börja plugga. Därefter gasen i botten, med glädje och dysterhet om vartannat då det känts som att skolan varit mig övermäktig. På vägen har jag fått fler vänner än jag haft på mycket länge. Således kan jag inte annat än tro att läkaryrket är min alldeles egna personal legend. Tack vare att jag vågar följa den drömmen har jag redan fått så enormt mycket. Jag är tacksam, och jobbar vidare.

Boken rekommenderas, om inte annat så för att veta vad alla andra pratar om.

Naamah’s Kiss av Jacqueline Carey har på sitt sätt en grundläggande likhet med Alkemisten – de har båda ett element av fantasy/magi i sig och båda handlar om någon typ av öde. Där slutar dock likheterna. Naamah’s Kiss handlar om en ung kvinnas äventyr från barnsben till någonstans i 20-årsåldern. Boken utspelar sig i något som skulle kunna vara kanske 1800-talet i stil, men en annan värld. En värld där olika folk härstammar från gudar de tillber, där det finns magi, demoner och drakar. Ett folk härstammar från gudinnan av åtrå, och där är sex på alla håll och kanter vardag. Huvudpersonen Moirin blir bland annat en drottnings följeslagare, vilket innebär en del lesbiskt sex. I USA borde ungdomarna inte få så mycket som bläddra i den med tanke på att den innehåller explicita sexscener… Men det är välskrivet och har en funktion i historien.

Berättelsen är i stor utsträckning en coming-of-age-story. Moirin har en del att ta sig igenom på sin väg mot sitt öde.Hela boken är dock välskriven och underhållande, där det går snabbt framåt i historien samtidigt som karaktärerna får utvecklas. Huvudpersonen är givetvis otroligt vacker, vilket man väl kan bli trött på i den här typen av böcker, men hon har sina styrkor och svagheter vilket gör henne väldigt mänsklig. Gillar man den här typen av böcker är den riktigt bra.

Inspirerad av Naamah's Kiss. Inte riktigt från boken, men en inspiration är bra oavsett :)

Slutligen, Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson. Har blivit ganska omskriven, har jag förstått. Även denna valdes till bok för någon av grupperna under skönlitteraturstrimman och jag tyckte att titeln var festlig. Då jag fick chansen för ett tag sedan började jag läsa den hos en kompis, men sedan hade jag inte tillgång till boken mer och således blev det liggande (dessutom kom tentaplugg och tenta emellan). I förra veckan fick jag låna boken av mamma och efter att Naamah’s Kiss tog slut i måndags plockade jag upp Hundraåringen istället.

Boken handlar om precis det: en gammal man, Allan Karlsson, som kliver ut genom fönstret på äldreboendet där han bor, på sin hundraårsdag. En serie dråpliga händelser följer, samtidigt som man parallellt får följa Allan sedan barndomen hela vägen till äldreboendet. Och det är inte direkt ett nio-till-fem-på-Posten-liv han haft. Som det står på baksidan av boken:

Trots att Allan är fullständigt ointresserad av politik och religion tyck han ha påverkat de flesta av det förra seklets stora händelser i världen. I hundra år gjorde Allan Karlsson världen osäker, bara genom att vara. Och nu är han lös igen.

Det är, förutom en rolig bok, också en bra historielektion. Jag som kan knappt något om historia och är än mindre intresserad (till skillnad från far min) fick mig en väldigt lagom genomkörare och övergriplig bild.

Stilen i boken är ungefär så här (Allan och Gäddan diskuterar vad nirvana är och att det i alla fall ska vara dryck involverat):

Men när det kom till vad det skulle vara i glasen skiljde sig Allan och Gäddan åt. Hundraåringen ville ha vodka cola eller möjligen vodka grape. Vid festligare tillfällen kunde han i stället tänka sig vodka vodka. Gäddan, å sin sida, föredrog lite gladare färger. Allra helst något orange som övergick i gult som en solnedgång ungefär. Och så skulle det vara paraply i mitten. Allan undrade vad i hela friden Gäddan skulle med paraply till. Det gick ju inte att dricka. Gäddan svarade att Allan förvisso hade sett sig omkring i världen och säkert kunde oändligt mycket mer om saker och ting än en fängelsekund från Stockholm, men just den här saken tycktes han inte begripa. 

Och så gnabbades de vidare på nirvanatemat en stund. Den ene var ungefär dubbelt så gammal som den andre, och den andre dubbelt så stor som den ene, men de kom bra överens.

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, s 278

Boken hyllas på baksidan som “Den roligaste bok jag någonsin läst”, vilket må vara sant mest för att jag inte läser så mycket humor-böcker, men jag håller samtidigt inte riktigt med. Texten är fyndigt skriven, men det är inte småfniss hela tiden. Det dör folk åt höger och vänster och händer saker kors och tvärs. Fram emot slutet, då allt ska vävas ihop, blir det dock fler och fler skratt. Läste den hos min brukare, som frågade vad jag fnissade så åt – varpå jag fick läsa några passager högt och även brukaren skrattade.

Varmast rekommenderas sistnämnda boken. Den är riktigt bra och borde passa de flesta.

19 minuter

Läste ut min senaste bok, 19 minutes, av Jodi Picoult i morse. Nedan följer en del tankar om boken, så givetvis innehåller den en del spoilers för boken.

Boken handlar om en skolskjutning – såsom Columbine, Virginia Tech, Kauhajoki, Erfurt, med tragiskt många flera. Skjutningen är fiktiv, satt till en skola i den påhittade staden Sterling. Den förmodligen största skillnaden mot de välkända skolskjutningarna i USA och utanför är att förövaren överlever skjutningen; han begår inte självmord.

Precis som Allt för min syster (My sister’s keeper) som jag såg på DVD för några veckor sedan får 19 minutes mig verkligen att fundera. Den är fylld av etiska frågor och funderingar om vad som gör en människa till den hon är. Vad motiverar ett barn, en tonåring, att gå till en skola och skjuta andra elever? Men, lika viktigt som porträttet av gärningsmannen (gärningspojken?) Peter, är dykningen in i huvudet på människorna runtomkring.

Peters föräldrar – en mor som för alltid kommer att ifrågasätta sig själv och sitt beteende, hur hon uppfostrat sin son och en far som ångrar när han tog med sig sonen för att jaga. Boken ställer frågan, hur lever man med sig själv efter att ens barn skadat och/eller mördat en eller flera andra människor? Hur går man vidare? Kan man alls gå vidare? Får man hata sitt eget barn? Får man önska att en son dött istället för en annan?

Efter skjutningen besöker mamman (Lacy) sin son i häktet. En annan kvinna är där samtidigt för att besöka sin son. Medan Lacy väntar på sin son, kommer den andra kvinnans son:

A man with a shaved head and sleeves of tattoos up and down his arms headed toward Lacy. She shivered – was that a swastika inked onto his forehead? ‘Hi, Mom,’ he murmured, and Lacy watched the woman’s eyes strip away the tattoos and the bare scalp and the orange jump suit to see a little boy catching tadpoles in a mudhole behind their house. Everyone, Lacy thought, is somebody’s son.

~s 137

De populära ungdomarna i skolan – ‘jocks’ och cheerleaders, de söta, snygga, coola. De som alla andra följer. De som knuffar in Peter och andra ‘losers’ i skåp och trycker ner deras huvud i toaletten. Som fysiskt och psykiskt mobbar, helt utan att se felet i sitt beteende. Fem månader efter skjutningen är saker inte alls tillbaka till det normala, men samtidigt är det det ändå – de populära sätter återigen fälleben för losers och ingen lärare eller annan vuxen reagerar. Vad får människor att mobba? Vad driver dessa individer?

Ask a random kid today if she wants to be popular and she’ll tell you no, even if the truth is that if she was in the desert dying of thirst and had the choice between a glass of water and instant popularity, she’d probably choose the latter. See, you can’t admit to wanting it, because that makes you less cool. To be truly popular, it has to look like it’s something you are, when in reality, it’s what you make yourself.

~ s 269

Vuxna som inte ser någonting. Som väljer att inte se något. En mor som säger åt sitt barn att ‘toughen up’ för att hantera mobbningen. Lärare som straffar den mobbade den gång han kämpar emot sina plågoandar. Rektorer som tycker att det är enklare att låtsas som att mobbning inte finns på deras skola.

Peters barndomsvän, Josie, som senare blev en av de populära eleverna och som under de första sidorna i boken – innan skjutningen händer – funderar på att begå självmord. Efteråt undrar hon om hon kunnat ändra saker, om det var hennes fel. Hade hon kunnat göra något annorlunda? Vilket mod hade krävts från henne för att gå emot de populära?

Mest av allt frågar boken vad som får ett barn att bli mördare. Vad får en människa att gå över den gränsen, från att spela spel där han skjuter andra människor, till att gå ut i verkligheten och göra det. ‘A lifetime of hurt in one act of vengance‘, är taglinen för boken. Allra mest talande är kanske dagen då Peter fastnar i en hiss med Josie. Hon kysser honom. När han kommer hem tror han att hans föräldrar är upprörda för att han varit fast i hissen.

His father stood up, blinking back tears, and hauled Peter into his arms. Peter couldn’t remember the last time he’d been hugged like this. In spite of the fact that he wanted to seem cool, that he was sixteen years old, he melted against his father’s frame and held on tightly. First Josie, and now this? It was turning out to be the best day of Peter’s life.

‘It’s Joey,’ his father sobbed. ‘He’s dead.’

~s 268