Category Archives: Läkarlinjen: T2

Mer om bra och dåliga föreläsningar

Fortsätter på temat med föreläsningar och vad som gör dem bra. Igår hade vi amanuenser i anatomi som skulle presentera handen med dess skelett, nerver, blodkärl och leder. Och tyvärr var den riktigt dålig, i två av tre fall. Så, för att inte bara vara kritisk på ett gnälligt sätt ska jag nu försöka spalta upp vad som i mina ögon gör en föreläsare/föreläsning bra eller dålig. Givetvis helt och hållet mina åsikter.

1. Kunskap

Den här punkten brukar sällan till aldrig vara ett problem, åtminstone inte i de ämnen jag hittills läst. Såväl juridik som medicin är komplicerade fält där de som är specialister är riktigt, riktigt duktiga på det de håller på med. Det inkluderar våra amanuenser, utom de som är helt nya som ofta är förståeligt osäkra och nervösa. I övrigt brukar det här inte vålla problem. Snarare tvärtom, att de är alldeles för kunniga, vilket leder till problem med ett par punkter nedan.

2. Energi

Här var dagens stora fail. Amanuenserna såg ut som att de mycket hellre velat vara precis var som helst som inte var där framför oss. De pratade monotont och helst in i tavlan med PowerPointen som de pekade på. De verkade tycka att det var tråkigt. Och är det ett krav som borde ställas för att få undervisa i något så är det att man måste tycka om det. Avskyr man histologi ska man inte bli histologiamanuens, som flera av mina kursare konstaterat. Tycker man att ens ämne är tråkigt kommer det att lysa igenom. Man måste tycka det är kul med ämnet och att undervisa. Det hörs i rösten och syns i kroppen på den som föreläser.

Variera din röst. Försök vara levande. Det du undervisar om är du förmodligen intresserad av – försök få fram det!

Vissa föreläsare försöker bringa energi till sina föreläsningar genom att tvinga fram interaktion med eleverna. Det kan fungera – men märker du att det inte gör det, så sluta. Stå inte och vänta i 20 sekunder på att någon ska svara på en fråga om ingen räcker upp handen. Dessutom är många av dessa frågor riktigt jobbiga att svara på som elev. “Varför är det här viktigt?” är en riktigt dum fråga om man inte vill ha en diskussion, för det finns ofta flera viktiga punkter. Likadant frågar lärare ofta frågor som antingen a) är på för låg nivå eller b) har sitt svar i PowerPointen som finns på tavlan. I båda fallen tenderar elever att låta bli att svara.

Jag har gjort misstaget med för öppna frågor i jutsun flera gånger, då jag visat en teknik två gånger – en gång bra och en gång dåligt – och sen frågat vad skillnaden var. Ofta ger eleverna svar som är ganska oväntade, så tål man inte kritik för sin “bra” teknik bör man inte göra det. Å andra sidan blir det väldigt roligt, så det brukar jag bjuda på.

Om du har haft en dålig dag så är det bara att klistra på ett leende och fake it ’til you make it. Det lärde jag mig redan när jag var femton och gick en aerobicinstruktörsutbildning.

3. Upplägg/pedagogik

Det här är en gigantinormous punkt. Det finns hela långa kurser i pedagogik på universitetet, man kan doktorera i det. (Det är svårare att doktorera i energi, såvida det inte är i fysik eller något). Men här är några punkter:

a. Prata till din publik. Låt bli i att prata in i tavlan. Det spelar ingen roll om du har mygga eller ej, även om det givetvis är ännu sämre om eleverna inte kan höra dig – du ska ha ögonkontakt med publiken. Det är mycket bekvämare att inte ha det, men det spelar ingen roll. Har du gett dig på att stå där och undervisa ska du också prata till publiken.

b. Dra ner på mängden PowerPoint. PowerPoint kan användas pedagogiskt och kalasbra, men oftast missbrukas det alldeles groteskt. Som Doktoranden så fint påpekade i mitt PowerPoint-inlägg, det fungerar även för anatomi:

Dock känner jag mig tvingad att säga att de bästa anatomiföreläsningar jag någonsin haft var av en ung, nyligen disputerad läkare som höll sina föreläsningar genom att rita på tavlan och på overhead. Har aldrig lärt mig anatomi så bra som då. Så ppt till anatomi, nej tack.

Gårdagens föreläsning handlade ju om just anatomi, närmare bestämt handens anatomi. Utan undantag användes en PowerPoint som vi fått utskickad, med bilder utan namn på delarna utsatta. I ett högt tempo rabblade sedan amanuenserna sina respektive områden – ben, muskler, artärer och nerver – i monotona, ointresserade röster (utom en av de tre, som rabblade men i alla fall hade energi).

Jag fattar att man inte ritar musklerna. De går kors och tvärs och kan vara svåra att rita. Men artärer och nerver är utomordentligt lämpade för att ritas, vilket är så enormt mycket mer lättfattligt och ger ett mycket bättre tempo, än point and say. Skriv namnen! Gick hem och testade hur artärerna i handen skulle kunna ritas för att bli greppbara:

Artärerna i handen uppritade systematiskt. Rita handkonturen först, fyll på med artärerna efter hand. Skriv upp relevanta namn. Det behöver inte vara svårare. Ja, det tar lite längre tid, men gårdagens föreläsning var slut 20 min före utsatt tid ändå.

Gjorde en för någon vecka sedan för axel/arm-artärer också, efter en rörig men betydligt bättre föreläsning om dessa.

Rekommenderar att rita ut benen på något sätt, för att ha något att förhålla sig till. Det blir enklare att fatta då.

Inser att inte alla kommer hålla med mig om den här punkten. Men, min blogg, mina åsikter. Andra åsikter, skriv egen blogg. Eller en bok. Finns gott om böcker i pedagogik, som sagt, men marknaden är säker inte mättad. ;)

c. Prata i ett lagom tempo. Om du rabblar namn på artärer kommer eleverna inte hinna skriva ner dem eller ens tänka efter om vad du säger. Det gör din undervisning meningslös – eleverna är där för att lära sig. Använd tavlan! Skriv orden, då ser du hur lång tid det tar för eleverna att skriva dem. Det tar längre tid än du tror. På basåret hade vi en lärare som faktiskt tittade ut över sina lyssnare och sa, “Nu väntar jag tills jag ser att ni skrivit klart.” Det gjorde dels att vi fick tid att skriva färdig, och dels att vi åter verkligen riktade uppmärksamheten mot henne när vi var färdiga, så att hon skulle veta när hon kunde fortsätta.

4. Nivå

Eleverna du undervisar är inte på din nivå. Lägg dig på en nivå som är lagom för eleverna. Du är hjärtkirurg, men det betyder inte att dina elever vet vad kranskärl är. Tänk först, gör föreläsningen utifrån det. Ibland undervisar man nybörjare, ibland svartbältare. Man kan inte hålla samma pass för de två grupperna. Och bara för att du tycker att något är självklart och enkelt betyder inte det att eleverna tycker det. Ibland vågar de fråga, men oftast kommer de tänka, “Äh, jag går hem och läser om det istället, det är inte lönt att fråga.”

Rubriken kan också tolkas på ett annat sätt, som igår. Amanuenserna visste vilken nivå de skulle ligga på – och de verkade tycka att det var för låg nivå. Och det är klart det är! Oavsett vem du är så är det så att om du står framför en grupp och undervisar så är det för att det är något du kan mer av än de du undervisar för. Det spelar ingen roll om det är ju-jutsu, anatomi, eller kärnfysik. Du kan inte gärna undervisa över din nivå. Och relativt ofta kommer du inte undervisa på din egen nivå heller, även om jag har undervisat folk med samma bältesgrad som mig i jutsu. Det är liksom en del i att undervisa.

Hmh. Finns säkert mer. Tror jag slutar det här nu dock.

Kan avsluta med att vi hade en riktigt bra föreläsare idag – han använde inte PowerPoint! Whoo! Han ritade och skrev allt på tavlan och lyckades dels göra ett tråkigt ämne – nervernas retbarhet och impulsfortledning – bli ganska intressant och dels gjorde han det helt begripligt. Ingen dålig prestation det. Alla var inte lika förtjusta, men jag gillade det skarpt.

Bipolär och jävligt trött på föreläsare

Har tusen saker i huvudet men är samtidigt ganska tom, en hög olika ämnen jag borde skriva om på bloggen men samtidigt skrivkramp, en massa sidor att läsa till basgruppen imorgon men ingen motivation, och pendlar mellan väldigt glad och lite nere. Lite lagom bipolär. Vädret håller med mig; det pendlar mellan strålande solsken, ösregn, och hagel inom loppet av ett par timmar. Borta är det stadiga fina påskvädret med 15-20 grader varmt ute: imorse när jag gick upp var det 3 grader.

På tal om att gå upp imorse. Drabbades återigen av en effing jävla irriterande föreläsare som inte hade minsta lilla aning om att han skulle vara närvarande. Efter 15 minuter ringde vi vår kurssekreterare. Det här är andra gången på mindre än en vecka vi har fått göra det. Hon skulle försöka få tag på föreläsaren – men efter ytterligare 25 minuter hade det inte gått, och hela klassen tog då ett beslut om att gå därifrån.

När jag nu kom hem från skolan har de schemalagt fanskapet – tre timmar föreläsning – klockan 8.15 på vår lediga måndag nästa vecka. För närvarande hatar jag HU och deras jävla lärare som inte kan hålla reda på när de ska vara någonstans. Och än värre, som jag skrev om saken förra veckan: det blir inga konsekvenser. De skiter fullständigt i att vi får sitta där och vänta – vår kurssekreterare tyckte att vi skulle sitta och vänta i ytterligare en halvtimme för att se om läraren kom dit (det var då vi bestämde oss för att gå allihopa). Lärarna får mig veterligen inga konsekvenser – man schemalägger helt enkelt bara om föreläsningarna i fråga till något annat tillfälle som passar dem. Det är ändå bara extraknäck för dem, egentligen är de ju apviktiga läkare.

Ja, jag är irriterad. Det är inte en utan två morgnar jag behöver gå ur sängen tidigare än nödvändigt. Det är tid spenderad som jag kunde gjort något bättre med, både idag och nästa måndag. Funderar på att strunta i föreläsningen på måndag. Problemet är att det bara straffar mig, inte läraren som förtjänar det.

Gjorde bästa äpple-kanel-muffinsarna på förfest i lördags. De är nu slut. De var gigantiska, i amerikanska cupcake-formar istället för mina vanliga. Saftiga, perfekta, och utomordentligt populära.

Längtar till torsdag kväll.

 

Tentaångestpanik och… värme

Hade någon sorts plan på att skriva ett panikartat ångestinlägg över all skola som hopar sig över mig hela vägen bort till horisonten. Igår satt jag på amanuensernas anatomigenomgång inför dissektion nummer två – en dissektion jag inte skulle vara med på, men jag tycker det är mycket praktiskt att gå på samma föreläsning två gånger, åtminstone i det här ämnet – och kände hur hjärtat rusade och jag fick svårt att andas av blotta tanken på allt jag ska kunna till tentan om ett par veckor. Hade före föreläsningen pratat med amanuens-E, som även råkar vara min/basgruppens mentor, som i förmodad välmening påpekat allt i mikrobiologin jag bör kunna. Det var varken hjälpsamt eller produktivt.

Efter föreläsningen bosatte jag mig i biblioteket i tre timmar och försökte komma någonstans med basgruppsarbetet. Det gick sådär. Alldeles för mycket jag inte förstår och det liksom stack under huden av ren stress. Sockerdricka under huden. Till slut gick jag och tränade och körde hårt och tittade på House vilket var korkat, för det var mer läkare – ja, drama, inte på riktigt, blabla, men det var läkare ändå och dessutom var avsnittets fokus en läkarstudent. En enormt duktig läkarstudent, sådär alldeles särskilt begåvad. Som jag bara stod på crosstrainern och kände att det är inte jag jag är inte så begåvad vad i helvete gör jag på den här utbildningen jag är inte smart nog för att klara det här.

Det finns en anledning till att jag inte började på läk när jag var 20-, som alla andra och deras moster gör. Just nu återkommer osäkerheten full force.

Men jag sa att det var en plan på att göra detta till ett panikartat ångestinlägg. Det är det inte riktigt ändå.

Pratade med J när jag kom hem. På hans fråga om hur jag mådde svarade jag sedvanligt ärligt, för vad är poängen med att nära vänner frågar, “Hur är det?” om man inte svarar ärligt? Så jag sa som det var, panik över skolan. Jag känner att jag ligger efter. Att jag inte förstår, att alla andra kan allt.

Så sa han att det inte är så. Och jag insåg efter en stund att nej, det är det nog inte. När jag jämför mitt kunnande med vad jag hörde att andra kunde på anatomigenomgången igår jämförde jag inte mig själv med mig mot dem en och en, utan mitt eget kunnande mot den samlade massans kunnande. Samt mot föreläsande amanuensens kunnande, vilket är ytterligare nivåer av korkat. Men framför allt behöver jag tänka på att bara för att enskilda personer kan enskilda delar av anatomin innebär det inte att alla kan allt. Tillsammans kan vi mycket. (Kan vi inte ha gemensam tenta? Grupptenta!)

Skrev “ååångeeeeest” i anteckningsblocket när jag satt bredvid K på föreläsningen. Hon nickade sitt medhållande. Det är inte bara jag som känner så här. J hälsade att om jag ligger efter, då ligger han ännu mer efter. Jag är inte helt övertygad, men det ligger väl något i att ingen riktigt ligger i fas.

Fick ytterligare lugn på kvällen, med lite hjälp. Värme. Och konkret hjälp i djungeln av vad vi ska kunna. Också bra. Men framför allt värme. Nu väntar en ny dag, blå himmel utanför fönstret, böcker utspridda över bordet, dissektionsvisning av underarmen, träning – men lite är fokus och längtan att bara på att få känna värmen igen…

Tillbaka till vardagen…

Onsdagsmorgonen gryr. Lite svalare än det varit de senaste otroligt härliga dagarna. Påsken var helt fantastisk, jag har till och med fått färg. Det var med visst missnöje jag drog mig ur sängen alldeles för tidigt igår morse för att börja skolan klockan åtta och vara instängd i salar utan fönster fram till klockan tre. Efteråt tog jag och K dock tillfället i akt och gick ut på stan en runda, vilket alla andra människor också tyckte var en bra idé, men det var väldigt skönt ändå. Och när man sedan kan gå och träna och efteråt gå hem utan att byta något annat än skor – och det för att mina träningsskor är inneskor – då njuter jag av livet fullt ut.

Jag har ju längtat så efter det gröna utanför fönstret. Nu är det riktig vår, alla träd slår ut och det är bara vackert - till och med en morgon då det regnat under natten och himlen inte är klarblå.

Håller för närvarande på med neuro-sinne-psyke-rörelse-temat. Anatomi. Anatomi, anatomi, anatomi. Igår hade vi som sagt föreläsning. Handen ur klinisk och funktionell synvinkel. Vilket var en bra föreläsning med en bra handkirurg till föreläsare. Hade dock varit ännu bättre om hon kommit i tid, snarare än att komma först då vi ringt vår kurssekreterare som fått ringa henne och påpeka att hon hade föreläsning klockan åtta.

Jag blir lite trött på att vara elev i fall som dessa. Läraren kommer in, häver ur sig ett snabbt “Ursäkta att jag är sen, det var inte riktigt mitt fel av en eller annan anledning” (igår var det “Jag hade skrivit 10 i schemat, men det kanske det inte var” – nä, tror du?) och sedan kör de sin föreläsning. Där är inte fler konsekvenser. Vilket måste vara skönt för dem, men irriterande för oss. Varför är vår tid så lätt att kasta bort? Kommer man sent till ett möte eller liknande och missar totalt var man ska vara och när, då får det i de flesta andra fall konsekvenser. Så inte för lärare. I början av terminen hade vi hjärtkirurgen som helt missade att vi hade föreläsning två dagar i rad. När föreläsningarna schemalades på nytt kom han femton minuter för sent. Ett snabbt mumlat, “Ja, sorry att jag inte kom – jag hade inte skrivit upp det”, och sen inte fler konsekvenser.

Aja.

Pratade en massa med K istället, vilket var trevligt efter hela påskhelgen på varsitt håll. Jag körde lugnt påskläger – tränade ytterligare ett pass för Tony Hansson, då vi körde liggande tekniker och jag tränade med J igen, och ett halvt pass för Ola Johansson innan mina armleder la av. De är inte vad de borde efter tio år på jutsu. Att köra transportgrepp som går ut på smärta i en timme är inte min grej. Så jag gick av efter halva och lyssnade istället. När det är Ola finns det alltid mycket att lyssna på.

Måndagen var en av de skönaste, lugnaste, varmaste dagarna i närliggande minne. Bra dag.

Idag blir det plugg. How unusual, no?

Just det, bakade igen. Chokladmuffins FTW. De blev ganska perfekta… Lite mindre socker än förra gången (2,5 dl istället för 3 dl).

Nya kakburken från Estockholmo. Den är, som jag trodde när jag såg den, alldeles förträffligt perfekt för muffins... :)

Vår! Strimma! Påsk!

En underbart varm påskhelg breder ut sig framför mig. Sitter på balkongen och bloggar, för det är underbart skönt här ute. Imorgon börjar påsklägret i jutsu som jag planerar att vara med på – men jag inte på hela och definitivt inte på alla pass. Väljer ut det bästa och håller mig till det. Resten av tiden ska jag vara ledig och så ska jag plugga en del. Imorse satte jag upp en liten lista på saker jag vill kunna till efter påsk, får väl se hur väl den håller – men det är något sorts mål i alla fall.

Idag var det Strimma i Finspång igen. Näst sista gången för terminen, eftersom vi lagt ihop de två sista gångerna till en heldag om två veckor. Det är helt vrickat att vi redan är i slutet av terminen – det kändes helskumt när vår ena handledare sa att vi nästa gång ska prata lite om hur T3 ska läggas upp. T3! Var i hela friden tog första året vägen? Imorgon har jag bott här i nio månader. Som vanligt känns det mycket längre, och som bara ett ögonblick passerat. Helt plötsligt är det sommar igen.

Aja. Strimma.

Hade patientsamtal idag igen. Det skulle, enligt beskrivningen av vår läkarhandledare, vara enkla samtal eftersom det var patienter i vuxen ålder utan några barn/respektive/språkbarriärer. Vi skulle ju hinna med tre samtal på två timmar, så då ska det inte vara patienter vi pratar med i fyrtio minuter (inte för att jag någonsin haft ett så långt samtal, men ändå).

Jag och M följde med en av distriktsläkarna. Två patienter. Den första var lite spännande, med en lite cool behandling – smärta mot smärta. Sprutor av natriumklorid i huden, vilket gör åt helvete ont – men det lurar hjärnan att fokusera på den smärtan istället för smärtan någon annanstans. Dessutom råkade smärtan ligga så att vi fick lite klin på det vi pluggat den senaste veckan – ryggmärgen. Mycket roligt, även om det inte var lika kul för patienten.

Så blev det dags för mitt enkla samtal. Varpå jag kom ut i väntrummet för att hämta patienten – och denna hade med sig sin dotter som också ville ha hjälp med ett problem som uppstått sedan min patient beställt tiden. Så plötsligt hade jag två patienter. Dessutom blev patienten helt ställd då hon såg filmkameran, och sa att hon inte alls fått information om att hon skulle bli filmad. Hon ville först inte alls bli filmad, men efter lite prat om det gick hon med på det. Men sen gick det ganska bra. Korta svar, men meh, jag gillar effektivitet så det var okej.

När vi satt med feedbacken fick jag betydligt bättre kritik än förra gången. Misstänker att vår inte-läkare-handledare tog det lite extra lugnt med mig. Jag höll på att sätta i halsen med skratt när hon sa, “Ja, det var ju bra att du lyssnade på patienten när de inte var så bekväma i situationen och inte drog ut på det.” Detta från samma människa som för sex veckor sedan sa till mig att jag borde tvingat en tvååring, hennes icke-svensktalande pappa och den elva-typ-åriga dottern att stanna kvar och svara på frågor om vad de tycker om den svenska sjukvården och hur elvaåringen som inte var min patient trivdes i skolan… Lite annat ljud i tutan den här veckan, ja.

Nu är det påsklov. Det lär bli en del plugg ändå, eftersom jag tror det är sex veckor till tentan och det ger mig panik på en nivå jag inte orkar hantera just nu, men i övrigt ska jag träna och ta det lugnt. Får se hur det går, inte ett koncept jag är van vid. Alls. Men träna ska bli kul. Malmö-K kommer hit, och tydligen även Malmö-E. Får väl se hur även det går… Det var ett tag sedan vi sågs. Påsk blir det inte mycket till att fira, men så har jag aldrig firat påsk. Eventuellt köper jag ett påskägg. Eller i alla fall godiset som ska vara i påskägget.

Men för kvällen njuter jag av värmen, solen, musik i surroundsystemet och känslan av sann glädje över allt det gröna som visar sig på träden och överallt just nu. S släppte av mig i stan på vägen hem från Finspång och jag gick hem. Så otroligt skönt – no coat needed. Inga jävla vantar och mössor och annat mög. Bara ett linne, trekvartsbyxor och tunna skor. Jag älskar våren.

Så lite vårbilder. Inte det minsta artistiska – bara min sprudlande glädje över att det är VÅR. Och SOL. Och alldeles, alldeles underbart!

Rosa!

Tinnerbäcken i vårskrud. Riktigt mysig promenad hem från stan efter Finspång.

Vattenfallet har varit fruset hela vintern. Så vackert nu :)

En av broarna över Tinnerbäcken.

Avslutar med mer rosa ♥

Dissektionsvisning

Idag var det dissektionsvisning (och således fortsätter det här med ett inlägg alla kanske inte vill läsa). Det fungerar så att den grupp som dissekerade i måndags – min grupp – idag visade och undervisade våra kompisar i de andra grupperna. Vi visade någon utvald del – i vårt fall ryggen ner till en bit ner på m. latissimus dorsi och ut på triceps på armen.

Vi gjorde samma presentation tolv gånger, så det är ju inte utan att det sitter ganska väl nu. Repetition är kunskapens moder. Muskler, muskelfästen och innervering och hur det hänger ihop. Jag är fortfarande inte särskilt bra på vad musklerna har för funktion, men det är ju inte utan att det är som amanuenserna säger – funktionen kan ofta ges av var muskeln fäster.

Vi har duktiga amanuenser. De är ofta betydligt bättre än föreläsare, för att de står där för att de vill undervisa. De tycker om det och är inte det minsta tvingade till det. Man söker inte till amanuens om man inte gillar att undervisa. Sen är vissa givetvis bättre än andra, för att man är inte bra på att undervisa bara för att man gillar att göra det (däremot är man i stort sett alltid dålig på att undervisa om man inte trivs med det – det har jag varit med om alldeles för många gånger). Dagens roligaste var en rörig blodkärlsgenomgång av en av de nyare amanuenserna som uppenbarligen trivs med att undervisa, men som kanske ska jobba på sin presentation lite. (Fast det ska tilläggas, blodkärl är röriga med alla sina anastomoser och avgångar åt olika håll).

Jag är glad att jag var i gruppen som fick göra dissektion först, snarare än att gå på visning först. Det kändes lättare att ha fått gå och vara koncentrerad i måndags på uppgiften, lättare att komma över vad vi faktiskt höll på med på det sättet, istället för att bli ställd inför det och sedan bara stå och lyssna på kursare som ska berätta om vad man ser. Det är lätt att låta tankarna flyta iväg då.

Idag var det för min del inga problem alls. Lukten slår mig fortfarande – det är nån formalin-blandning som preparaten fylls med för att hålla en hel termin – men jag vande mig fort. Och bland de som såg preparaten för första gången verkade det inte heller vara några problem – nån fick sätta sig, men ingen som svimmade eller var tvungen att gå ut. Universitetets invänjningssätt fungerar uppenbarligen bra. T3:orna bjöd återigen på fika efteråt, vilket var gott efter fem timmar i obduktionssalen – jag var vrålhungrig och hade extremlågt blodsocker. Chokladmuffins FTW.

Innan jag gick fick jag dock chans att testa att sy ihop snitten på preparaten innan de stoppades undan. Inte på något sätt som att sy i levande människor – nålen var stor och två-tre millimeter tjock och det var tjock tråd – men ändå. Lite coolt. Jag blir alltid, alltid, alltid nervös när jag ska göra nya saker, men det gick alldeles utmärkt (tycker jag i alla fall; amanuensen kanske ljög när han sa att det var bra, vad vet jag, heh). Kommer vara löjligt nervös när jag ska sy i en levande människa för första gången. Hu. Ser fram emot det.

Hade histologi i förmiddags, så det har varit en väldigt praktiskt produktiv dag. Anatomigrupp på lunchen, och har även hunnit bråka med Bokus (en beställd bok som inte levererades som de vägrar ta ansvar för – dålig stil och nu vägrar jag handla mer från dem). Min dag i ett upptaget nötskal.

Dissektion av axel och arm

Första dissektionen. J, som inte hade dissektion idag, frågade hur det var. Och jag har inte en aning.

Om ni inte vill läsa något om att skära i döda kroppar, låt bli att läsa vidare.

Lite avstängd blir man. Det är nödvändigt. Man måste ignorera att det är en människa – genom att det kallas ‘preparatet’, genom att alla andra delar av kroppen är övertäckta av papper och att man helt enkelt är så koncentrerad på att hitta olika muskler och nerver att man inte tänker på helheten.

Ingen svimmade, så det var bra. Jag mådde bara lite illa när det kom plötsliga pustar av lukt, vilket det gjorde då man skar i vissa vävnader. I övrigt höll jag mig så koncentrerad som möjligt på vad jag sysslade med – vi höll på med axel och överarm samt, mot slutet då preparatet vänts, övre delen av ryggen. Letade upp en del av de muskler vi läst om i anatomigruppen – började med m. pectoralis major, såg m. serratus anterior, upp över axeln med m. deltoideus, vidare ut i armen med m. biceps brachii (med sina dubbla huvuden), m. brachialis och m. coracobrachialis. Med mera. Nervplexa och grejer jag inte läst om än, det var komplicerat så jag förstod inte hälften. Och en del blodkärl, givetvis, som jag inte heller kan än.

Jobbigast var nog att ta paus och sedan gå in igen. Det var lite tungt, för då hade vi gjort det i tre timmar redan. Men det är bara att ta ett djupt andetag och göra det. Och sen gick resten väldigt bra, så det var bra.

På onsdag har vi visning för resten av klassen. Då ska vi visa vad vi gjort. Jag och resterande tre som höll på med samma preparat – vi jobbade två och två eller tre och tre på varje arm, varje preparat med två armar så klart – ska presentera ryggen och dess muskler. Vi gjorde det jättefint – m. trapezius, m. rhomboideus, m. allt möjligt annat. Kände revben och scapula (skulderbladet) och spinae scapula, med m. supraspinatus och m. infraspinatus. Med mera. Klippte upp ner till m. triceps och kunde – tror vi – urskilja dess tre huvuden.

Det är svårt att beskriva känslan. Det är inte roligt, inte tråkigt. Det är intressant, men inte spännande. Det är lärorikt, men inte effektiv inlärning. Ungefär så. Det finns effektivare sätt att lära in saker, än att stå böjd över en död människa i fem timmar, men samtidigt kommer en bok aldrig kunna ge mig möjligheten att känna på en nerv eller flytta undan en muskel för att se hur något sitter under. Jag tror att jag på onsdag, när jag har undervisat andra grupper i ryggens muskulatur, kommer att kunna den alldeles förträffligt, om inget annat.

Vi har fortsatt snälla äldrekursare, ska tilläggas. Det är tradition att T3:orna bjuder på fika och lite umgänge efter första dissektionen, för att man ska slippa gå hem själv med alla funderingar direkt efteråt. T3:orna didn’t disappoint – de hade bakat mängder med kakor, muffins och bullar och bjöd även på saft och trevligt sällskap. Det var väldigt, väldigt skönt faktiskt. Man behöver prata lite – inte nödvändigtvis om dissektionen, men bara umgås med människor – efteråt.

Så, lång dag idag (föreläsningar hela förmiddagen från åtta), lång dag imorgon och lång dag på onsdag. Trött redan.

Möte med döden

Idag var det dags med vår första invänjning mot att hantera döda människor. “Pedagogiska möten” med döden. Jag tror att det är bra. Vår pastor tillika handledare i detta möte är lite väl pratig för min smak, när han beskriver varje millimeter av det rum vi ska gå in i, där kvinnan ligger, även om det är välment.

Kvinnan är och förblir anonym. Som del av det pedagogiska ska vi inte associera ett visst namn med vårt första möte med döden. Pastorn har, då han bett om en “bra” kropp att visa för oss, valt en som har slutna ögon och stängd mun, som är gammal och som inte har några synliga tecken på sjukdom och skada. Någon som dött en naturlig död av ålder.

Jag önskar att det var mitt första möte med döden. Det hade varit bättre, och jag förstår fullt ut vad pastorn pratar om när han säger att många som gått läkarutbildningen har psykiska men av att bli inslängda på obduktion vecka ett på utbildningen. Jag blev inte inslängd för att faktiskt öppna kroppen – tack och lov – men man kan väl vara lite tveksam till visdomen i att vem som helst kan gå på en distanskurs i rättsmedicin och få vara med på en “yttre obduktion” utan någon egentlig förvarning, annat än “Vissa blir lite yra av det här”. Då var det inte någon som dött av ålder. Då var det två – en man som trillat från andra våningen i en ladugård och kraschat med ansiktet först in i en vägg på vägen ner, och en kvinnlig alkoholist som gått och lagt sig i en snödriva. Ironiskt nog var det inte mannen med hela ansiktet insmällt och blod överallt som var jobbig för mig, utan kvinnan. Hon såg ut som att hon sov. Dessutom var hon någonstans i mammas ålder.

Fick sätta mig ner då, när vi stod runt kvinnan, och när gruppen sedan gick över för att titta på mannen stod de alla på ena sidan och jag satt på andra. Läkaren skulle visa den döde mannens rygg och tippade över honom, varpå blod forsade ur alla hål i ansiktet. Igen, inte det bästa av första möten med döden.

Idag var lugnt. Jag blir fortfarande lite förvirrad av det. Tror förvirrad är rätt ord. Jag förstår inte varför personen är död. Det var likadant när G dog, även om jag aldrig såg hans kropp. På begravningen förstod jag inte alls varför man inte bara kunde blåsa liv i kroppen igen, kroppen som ändå låg där i kistan. Förstod inte då och förstår inte nu varför det inte fungerar (förstår rent medicinskt-kemiskt-blablabla, men jag förstår inte). Med en gammal människa är det lite lättare, hon “såg död ut”, som en av mina kursare sa.

Men ändå.

Reaktionen från första gången – blod som rusar i öronen på väg mot svimning – finns kvar litegrann, bara för att det var ganska chockartat då och kroppen lärde det sig snabbt. Men jag vänjer mig. Tror att Hälsouniversitetet har rätt idé med det här.

Breathing place

Jag har bra människor runtom mig. När jag är trött och irriterad och inte tillnärmelsevis trevlig på lunchen förstår folk att det inte handlar om dem, utan om stressnivåer.

Håller på att krypa ur skinnet. Om kvällen kan jag inte somna för att tankarna inte slutar snurra, vilket leder till att jag om dagarna håller på att somna i föreläsningssalarna. Idag var det bakterier och bakteriers patogenes. Det är spännande. Flera i min basgrupp uttryckte missnöje över mikrobiologin, men jag finner det förvånansvärt kul. Dessa små, små saker som kan göra så mycket skada i våra kroppar – och som också gör så mycket nytta, faktiskt. Mängden bakterier i våra kroppar är tio gånger så stor som antalet celler vi består av, har vi fått itutat oss på flera föreläsningar.

Idag var det föreläsning, basgrupp, lunchmöte, föreläsning, träning, seminariegruppsmöte, hem och kollapsa. Fast inte riktigt, för där är alltid lite jobb och lite mail och lite skola jag verkligen måste göra innan jag kan börja tänka på att slappna av. Och sedan är det omöjligt att slappna av.

Stressar över skolan och kommande tentan. Fadderiet och andra extra curricular activities. Sommaren och sommarjobb och ensamhet.

Förra året ledde min stress till att jag en kväll inte alls kunde lugna ner mig. Jag jobbade upp mig själv mot hysteri. Då var det tre tentor på fem dagar som hotade i början av maj. Gick ur sängen, satte på datorn, satt med Honom till två på morgonen. Han skickade en låt till mig åt gången, en mysig, lugnande låt, och jag fick instruktioner om att bara luta mig tillbaka i stolen och lyssna. Jag har fortfarande kvar låtlistan, med Vibraspheres Breathing Place (Spotify-länk) i spetsen. Den låten är fortfarande så strikt kopplad i min hjärna till den kvällen, till den relationen, att jag inte kan höra den utan att tänka på det.

Det här året har jag vänner som säger till mig att varva ner. Att jag får släppa saker. Att jag inte behöver vara den som hela tiden har koll på allt. Men jag vet inte riktigt hur.

Katterna gör sitt för att hjälpa just nu. Det finns nån studier som visar att katters spinnande har en blodtryckssänkande effekt. Blodtryckssänkande behöver jag inte (lägst blodtryck av de som gjorde arbetsfysiologilabben, yay me), men väl tankesänkande. Tankedödande, för den delen. Så just nu använder jag Tara var och varannan kväll som kudde. Hon spinner bara man tittar på henne och trivs ypperligt med att jag kommer ut och lägger mig på soffan för att släppa allt när jag försökt somna i sängen i en timme. Somnade en stund ena kvällen, med Tara på soffan, och vaknade av att det var kallt utan täcke så jag gick in och la mig i sovrummet.

Stockholm på fredag. Shoppa med mamma. Äta god middag med henne och pappa. Sova på en soffa och inte tänka på allt samtidigt. Bara vara i tjugofyra timmar. Sen Linköping igen. Nästa vecka väntar dissektioner av riktiga människor.

Vårtecken

I fredags var jag uttråkad om kvällen och möblerade således om arbetsrummet. Hade funderat på det ett tag och efter diskussion med mor tyckte jag att varför inte? Det värsta som kan hända är att det inte blir bra och då ställer man tillbaka grejerna igen.

Det hela blev dock lite mer än bara att ta ner de gamla hyllorna – och det tog sin lilla stund att ta ner dem, eftersom flera av skruvarna satt som gjutna – och flytta bokhyllorna. Rensade också bland böcker och annat jox jag haft i bokhyllan, samt rensade i bokhyllan i sovrummet som jag inte längre vill ha i sovrummet. Den bokhyllan, plus mina tre Benno-CD/DVD-hyllor, ligger numera på Blocket och hoppas på att få någon ny, glad ägare. Vi får väl se hur det går med det. Blocket är dock kalas, måste jag återigen konstatera efter att ha fått in ett antal hundralappar på gamla DVD:er som jag inte längre ville ha kvar. Och kurslitteratur.se likaså, där jag sålt snart nog alla mina basårsböcker. De gör ju ingen nytta här längre.

Tror jag eventuellt vill ha en bokhylla till brevid de två nuvarande, exakt likadan. Men det får vänta, tills jag a) hittar det på Blocket och b) har något sätt att frakta hem det. Precis som att jag vill ändra om i sovrummet, men det får också vänta på bil- och Blockettillgång.

Precis som förra söndagen blev det hela mysigare med en ljudbok i öronen. Några resor ner i källaren för flyttkartonger att stoppa ner saker i, så är lägenheten lite tommare än tidigare – skönt. Och jag är mycket nöjd med resultatet:

Arbetsrummet numera.

Arbetsrum inklusive tavla. Man kan också leka "hitta katten" ;)

Eftersom det idag är nästan 13 grader varmt tog jag upp två kartonger till och har nu stoppat undan vinterjackor och vinterskor. Whoo! Cyklade och handlade och det var varmt. Love.

Igår var jag duktig och pluggade allt jag behövde till basgruppsfallet på biblioteket (och senare i läsesalen, vilket råkade vara första gången jag satt i läsesalen). Bakterier är oväntat spännande, men jag är inte säker på hur jag ska kunna hålla isär dem. Om man tycker det är roligt är det dock lättare att lära sig, så det ska väl gå. Nu ska jag strax sätta mig med anatomin så att jag är åtminstone lite förberedd inför anatomigruppen imorgon. Och sen träna, tror jag, för träna bör man (annars dör jag nog inte, men jag blir en oglad människa).

Som avslutning hoppas jag på att utsikten från min balkong snart blir åt det här hållet igen. Trött på det brungråa nu, nu vill jag ha grönt! Bilden är från första dagen jag var här, med mamma, i somras. Då när det var varmt ute och vi målade och köpte en soffa på IKEA som vi tryckte in i bilen på något mirakulöst sätt. Det känns som igår, och som en evighet sedan. Nu är balkongen lite mer inbodd, precis som resten av lägenheten.

 

Gröööönt!

Bild från i början av september 2010.