Category Archives: Läkarlinjen: T2

Darth Vader-labb

Idag har det varit labb-dags igen – en fysisk labb. Mycket fysisk för mig, till och med. Det var en syreupptagningsförmåga-labb, vilket innebar att en person i basgruppen skulle cykla. Jag anmälde mig som frivillig till övrigas lättnad, eftersom jag finner det ganska roligt med undersökningar, labbar och tester av mina fysiska förmågor. Dessutom gillar jag att ha gjort åtminstone några av de undersökningar vi kommer utsätta patienter för – just denna kommer vi göra på en patient redan nästa termin.

Att jag sen fick se ut som Darth Vader var ju en oväntad bonus ^^

Darth Vader mask på...

En herrans massa elektroder fästes på kroppen för att mäta EKG. Vi har inte EGK som kunskapsmål den här terminen utan det kommer först nästa termin, men vi mätte det nu och fick titta lite på kurvan mitt hjärta gav. Vilopuls som lägst 58, vilket känns ganska bra.

Det finns det som kallas “Vit-rock-syndrom” (White coat syndrome) som innebär att patienten blir stressad av faktumet att denne är i sjukhusmiljö och att läkaren utför prover. Det märks på t ex blodtryck, som kan ge mycket högre resultat när det mäts på sjukhuset än när det mäts hemma – vilket i sin tur kan göra att man tror att vissa patienter har hypertoni (högt blodtryck), trots att de inte har det. När jag låg på britsen med alla elektroder och blodtrycket skulle mätas kunde jag verkligen förstå det konceptet. Det är oerhört stressande med folk som gör saker som man inte riktigt vet vad det är – trots att jag i det här fallet hade lika stor koll som de som satte på elektroderna och mätte blodtrycket, nämligen mina kursare – och framför allt vetskapen om att det som registreras är viktigt och kan medföra konsekvenser. Mina mätningar förväntades inte ge något annat än normala värden och det var ändå jobbigt. Om man tar blodtryck för förväntade hjärtproblem eller liknande… Jag förstår helt klart syndromet.

Mitt blodtryck var det dock inte minsta fel på – 100/55 (referensen är 120/80; 140/90 räknas som hypertoni). Togs liggande, mot standard sittande, och i vänster istället för höger arm.

Därefter fick jag sätta mig på cykeln och ta på mig Darth Vader-masken. Mina kursare hade väldigt roligt åt detta och det togs ett antal bilder. Masken är ganska obekväm och den ska dessutom sitta på så att det inte läcker ut luft någonstans,  vilket var svårt att få till men gick till slut.

På cykel med måååånga sladdar.

Först cyklar man i 6 min på 50 watt. Hela tiden gäller 60 varv/min. Därefter höjs det till 100 watt, också 6 min. Här var poängen att man skulle komma in i “Steady state”, där kroppen vant sig vid arbetsmängden så att syreupptagning och koldioxidutsläpp matchas och planar ut. Man kan hålla på “hur länge som helst”.

Systoliskt blodtryck togs här med Doppler, vilket hade stigit till 120 efter 6 min (puls 98) och 150 efter ytterligare 5 min (puls 120).

Andningsfrekvens och systoliskt tryck mäts :)

Efter dessa 12 min stegrades motståndet med 20 watt varje minut, vilket jag gjorde hela vägen upp till 260 watt. Då var det jobbigt! Min puls fick jag dock (förmodligen) inte upp till max – som högst var den 171. Problemet mot slutet, då jag skulle hålla en något högre takt än 60 varv/min, kändes framför allt som att jag inte har muskelstyrkan att dra runt det motståndet. För att testa maxpuls hade jag velat sänka motståndet något och öka varvtalet istället. Beräknad maxpuls för mig var 194 (220-26; standarduträkningen för maxpuls).

När vi slutade efter drygt 20 min, då koldioxiden i utandningen översteg syret – då man börjar hyperventilera – var jag uppe i över 3 l CO2/min. Högsta syrevärdet var 2,8 l/min. Om man tittar på denna syreupptagningsförmåga i tabellerna vi fick ut visar det sig att för en tjej, 20-29 år, är 2,8 l/min “mycket hög”. Yay!

Tog också ett sista blodtryck när jag fått lägga mig igen. Tydligen sjunker det diastoliska ofta rejält på grund av turbulens långt ut i artärerna efter kraftig ansträngning. Mitt avslutande blodtryck var dock inte alltför annorlunda mot det innan; 105/50.

Testet färdigt, sladden för Doppler-mätaren tas bort.

Det var ett roligt, om än lite svettigt, test att göra. Och det är kul att få på papper att man har bra kondition och är frisk. Det känns som att man blir väldigt väl genomtestad på den här utbildningen. Imorgon är det TBC-vaccination och de under senaste veckornas labbar har vi lyssnat på hjärta och lungor och tagit blodtryck. Dessutom lungröntgades vi i början av terminen.

Kan tänka mig att det är ett extremt jobbigt test om man är sjuk. Då börjar man heller inte med de 2×6 min av “steady state” – det var för vår skull, för att vi som studenter ska förstå koncept och lära oss – utan börjar direkt med den snabba stegringen. Börjar dock lägre än vad jag gjorde om man är sjuk. Dessutom frågas det, förutom de frågor jag fick om hur andfådd jag upplevde mig vara och hur hög ansträngningsgraden var, om huruvida man känner någon bröstsmärta. Det frågas inte vi studenter om :)

Pluggeri, pluggera!

Nu har jag varit så där enormt duktig och fått allt som står på min to-do-lista gjort.

1. Njuren

Vi fick lär-er-allt-om-njuren i present över helgen, alltid uppskattat. Således spenderades totalt i runda slängar elva timmar under lördagen och söndagen på att lära mig allt jag kunde om detta lilla organ som gör så, så mycket i kroppen. Man kan ju tro att det är hjärta och lungor som är det mest centrala i kroppen, men när jag nu läst njuren kan jag konstatera att även om hjärta och lungor av uppenbara blod och syre/CO2-skäl är livsviktiga (bland annat) så har njuren ungefär tusen gånger fler uppgifter att syssla med. Den filtrerar allt vårt blod ungefär sextio gånger om dagen och genom denna filtrering och efterföljande reabsorbtion och sekretion styr avfallshanteringen, den skiljer bort främmande ämnen från blodet, bestämmer saltbalansen, bidrar till syrabasbalansen, påverkar blodtrycket, producerar hormoner, bildar glukos genom glukoneogenes…

Den gör lite allt möjligt och den gör det oftast väldigt väl. Själv har jag skrivit 21 sidor anteckningar om saken.

2. Anatomi

Den här terminen har vi löjliga mängder anatomi som vi ska trycka in i huvudet – rörelseapparatens anatomi (och utöver det har vi anatomin för varje organ vi läser i basgruppsfallen, så hittills lungor, hjärta och njurar). Började idag med skuldra (scapula) och överarm (humerus). Det är helt okej så länge man bara tar skelettet. Sen blir det jobbigt när det kommer in muskler också. Vi har väldigt många muskler som i sin tur har två muskelfästen vardera och som blir innerverade av (minst?) en nerv och som även har blodförsörjning. Huvud, möt bord.

…men jag har börjat i alla fall, på det enda sättet man kan börja: från någon typ av början. Av en av våra gamla superfaddrar fick vi ett schema för hur man kan plugga, så det tänkte jag och min lilla anatomigrupp följa. Någon gång i veckan är målet att vi ska sitta på Clinicum och titta på skelett-dockor och sånt, det ska bli trevligt och förhoppningsvis givande. Folk säger att det är givande.

3. Doktor Glas

Vår skönlitteraturstrimma bok för den här gången. Återkommer eventuellt med tankar om den. Den är melankolisk men lättläst och tar väl upp ett och annat ämne man borde fundera över, såsom var gränsen går för vad man får göra för att hjälpa/rädda en annan människa. Tacksamt kort bok är det i alla fall, när strimman bara är två veckor. Det blir skönt när den strimman är över, för jag känner verkligen inte att jag har tid att läsa skönlitteratur just nu. När man pressat i sig hundra sidor Guyton är inte den första tanken om hur jag vill slappna av, “Låt mig läsa lite mer!” även om det inte är vetenskaplig text.

Imorgon blir en lång dag i skolan, så bäst att nanna kudde nu.

Vit-choklad-och-hallon-muffins!

Idag har det varit njurplugg för hela slanten, liksom igår. För 45 minuter sedan tog jag dock paus, för jag tyckte att jag förtjänade det efter att ha suttit sen halv 11. Har visserligen en bra bit kvar – två kapitel i Guyton där ett kapitel idag tog mig just fyra timmar – men ändå. Paus är bra och att baka är trevligt.

Fick i veckan för mig att jag skulle testa att baka muffins. Detta efter att jag blivit tillsagd att det var 7-åringsnivå på att göra chokladbollar (vilka jag gjorde två gånger i den gångna veckan och tog med mig till skolan) – då var jag ju tvungen att testa något lite svårare. På informationssökningen, en tvåtimmarslektion i biblioteket då man lär sig söka i olika databaser och som är precis så kul som det låter, roade jag mig således med att leta upp muffinsrecept. Bland andra hittade jag detta enkla recept på vit-choklad-och-hallon-muffins på dagensmuffin.se, en härlig liten site med ett par hundra muffinsrecept.

Skulle egentligen bakat igår, men jag pluggade njuren till sent istället och spenderade min tid på att göra lax med fetaost till middag istället för att baka. Och när klockan blev halv tio flippade jag mellan Miss Congeniality och Notting Hill, två av mina favoritfilmer, som båda gick på TV. Mysig kväll!

Men här är resultatet av dagens bak. Har smakat en, de är mycket goda. Nästa gång blir det mörk choklad-muffins istället.

Muffins i ugnen...

...blir färdiga muffins!

Köpte muffinsformar i silikon på Clas Ohlson, vilket jag tror var ett väldigt bra köp för att få muffinsarna att få bra form. Silikonformarna är dessutom lätta att hantera och lätta att få ur muffinsarna ur. Rekommenderas :)

Pic spam: BVC:n

Fadderiet! Vi ska egentligen stå i längdordning, men jag var Sgt Teknik den där dagen, så jag sprang och stod inte nödvändigtvis på rätt ställe hela tiden. Tror att detta var under rappen, då både Sgt Ambi och Sgt Chili är borta.

MedSex misslyckas att få Fadderiet att skratta. Sgt Slaughter är made of stone. Nollan inte lika mycket.

Fadderiet i storleksordning: Generalen, Sgt Ajs, Sgt Ambi, Sgt Magma, Sgt Slaughter, Sgt Psykos, Sgt Spik och Sgt Chili.

Överflöderiet försöker få Fadderiet att skratta. Vi var givetvis stenansikten...

...förrutom när Gammelfadderisten kom in, då hostade vissa. Dock inte jag.

Lättaste sättet att inte skratta är att blunda.

Tradition: MedSex "pyntar" Fadderiet med allsköns rött.

Sexiga pojkar. Verkligen. ;)

Bacon är väl bra för håret, right?

Efter att Generalen plockat bort det värsta av det röda (rött? Usch!) var det dags för efterlängtad saga. Sagan om Nollan!

Och sedan, efter två långa, korta, fantastiska veckor, var det dags att byta om till vanliga kläder...

I wanna keep my glasses! Mine! My precious! Minns hur konstigt det var att se Fadderisterna i vanliga kläder... det är nästan lika skumt att stå där själv.

Solglasögon av...

...leende på!

Visst mått av ont i kinderna efter att ha bitit hårt, ja.

Sgt Chili och hans hår.

Kramar och blommor på alla håll efteråt :)

...ja. Dags för BVC eftersläpp. Med alkohol, could you guess?

Sgt Psykos och Sgt Ajs.

Sgt Magma och Spik trivs.

Coolaste Generalen så klart.

Delar av Fadderiet och annat löst folk ^^

Och helt random, icke-nollningsrelaterat, för idag var jag hos frisören:

Nyklippt och nyfärgad. Hålögd och trött, men ignorera det :)

Labbar och feber

Veckan har inte börjat världsbäst, med feber och jobbighet. Jag har inte haft feber på år och dag, och om jag inte får feber igen under det närmsta decenniet så är det helt okej. Helst inte efter det heller. Det är ju bara störigt. Tur att det finns magiska piller (Ipren) som hjälper.

Igår hade vi rolig labb – blodtryckslabb. Fick öva på att känna puls på varandra – kände på aortan genom att trycka på magen, och sen puls i ljumsken, i knävecket (svårt) och båda artärerna i foten. Samt a. carotis (halsen) och lite olika roligheter med artärerna i handleden. Därefter faktisk blodtrycksmätning, vilket jag finner väldigt roligt och det känns så väldigt medicinskt. Egna blodtrycket låg någonstans runt 110/70 när M mätte, vilket är alldeles lagom. Rent generellt är labbarna kalas tycker jag – man får öva på riktigt användbara saker och lära sig att ta i andra människor. Att bedöma aortas storlek genom att trycka på magen kräver liksom att man faktiskt trycker lite och då gäller det att våga göra det.

Labben följdes av “Informationssökning” vilket inte är det minsta spännande (Vad är en avhandling? Hur söker man i bibliotekskatalogen? Med mycket mera på den nivån.) och sedan Litteraturstrimma. Den senare tänkte jag skulle bli lika trist som vanligt, men trots att våra diskussioner utgick från den obegripliga filmen “Det sjunde inseglet” (Bergman) blev de faktiskt bra diskussioner om religion, genus och diverse annat. Filmen var annars en sådan som jag är övertygad om är fylld till bredden av symbolik och dolda budskap, men jag förstår inte vad symboliken och de dolda budskapen är vilket gör att filmen mest blir väldigt skum och rörig.

Idag började vi 8.15 och slutade 19.00. Det var inte riktigt så illa för mig som för vissa som hade labb hela eftermiddagen; jag hade tacksamt fem timmars håltimme eftersom jag och min basgrupp gjorde labben igår. Fixade att plugga lite, även om jag mest var yr i huvudet och småfebrig. Basgruppsfallet är om hjärtat, vilket är spännande.

Kollade sökord och statistik för bloggen och noterade att mina inlägg om dödshjälp plötsligt seglat upp som enormt populära. Har en misstanke om att ettorna som läser HEL bland annat gör fallet om dödshjälp. Mina inlägg kommer högt upp i Googles rankning, om man söker på t ex “dödshjälp motargument”. Hoppas i så fall att mina inlägg hjälper, det var något av det jag faktiskt fann intressant under HEL-kursen…

Rollspel och vinterlandskap

Nu har T2 (termin två, för alla som inte är läk-i-Linköping-nördar; jag har fått ett par frågor om det där) börjat lite sådär lagom. Veckan har spenderats i lungans tecken och jag har skrivit sjutton sidor anteckningar medan jag läst om saken till dagens basgruppsfall. Sjutton sidor enkelsidigt, ska tilläggas, om i fall att mina mer hysteriska kursare läser det här och annars får dåligt samvete över att de inte skrivit lika mycket… ;) Fick några sådana kommentarer idag.

Men det är roligt. Massa roligt. Anatomi, histologi, mest av allt fysiologi. Det har varit en relativt lugn start – vi hade inga föreläsningar i onsdags och igår var det bara Strimma. Ger gott om tid att plugga till basgruppen.

Strimman igår var lite annorlunda än vanligt. Istället för riktiga patienter körde vi rollspel. En person fick ett papper med patientens bakgrundshistoria och skulle spela upp detta – till exempel en överviktig patient med diabetes som skulle vara motsträvig och inte tyckte om att vara på vårdcentralen, eller en storrökande, överviktig nyligen-släppt-från-sjukhuset-efter-en-hjärtinfarkt patient som vägrade inse att hans levnadssätt hade en inverkan på faktumet att han fått en hjärtinfarkt, och att han måste ändra sitt levnadssätt om han ville undvika fler hjärtinfarkter. En annan person fick vara läkare och försöka få till stånd ett fungerande samtal, trots svårigheterna patienterna skulle ge oss.

Själv var jag läkare med P som spelade en man med alkoholproblem, som nyligen skilt sig och som var på kontroll efter att ha legat på sjukhuset efter en alltför blöt natt då han hittades redlöst berusad ute någonstans.

Rollspel fann jag fascinerande. Jag gick in med inställningen att det var ett riktigt samtal och att personen framför mig var en riktig patient. Jag är på inget sätt en skådespelerska, men min roll var ju verklig – åtminstone (förhoppningsvis) sett till framtiden – så det var inte så svårt som jag trodde. Efter ett par minuter föll faktumet att sju personer satt och tittade på bort och P förvandlades till den sorgliga figur han porträtterade. Vi har fått order om att tystnad är en fantastiskt bra sak att använda; var tyst så kommer den andre börja tala. Man kan ju tro att det inte skulle fungera i ett rollspel, men eftersom jag med jämna mellanrum behövde tid att tänka på vad jag skulle säga/fråga och då istället var tyst, upptäckte jag att det faktiskt funkade där också.

Gjorde givetvis ett par fel – gav ett påstående där det borde varit en öppen fråga och lite annat sånt – men på det hela taget är jag väldigt nöjd. Borde ha frågat lite mer om patienten var suicidal, men till och med i rollspel är det en jobbig fråga att ställa. Det är tacksamt att inse det när en kursare är patient, snarare än när man sitter där med en riktig patient. Det blir inte nödvändigtvis enklare att ställa frågan, men jag är i alla fall medveten om problematiken. Det är svårt att fråga om.

Sedan körde vi hem i snön (ja, snön, suck, ska snart häva ur mig om den) och K:s kock till pojkvän lagade fantastiskt god middag åt oss. De delar av basgruppen som närvarade vid middagen såg sedan “Sjunde inseglet” vilket var vårt val av film till litteraturstrimman. Tråkig, tråkig film som säkerligen är fylld av budskap och tolkningar på alla håll och kanter men… inte min grej.

Imorse var det spirometri-labb. Labbar är ganska roliga och jag känner att vi blir allt mer väl genomtestade – idag var det lungornas kapacitet vi prövade. Jag hamnade över det förväntade värdet för min längd, ålder, kön och vikt, vilket jag så klart är nöjd med. För någon vecka sedan gjorde vi lungröntgen, vilket de vill ha on file för oss om det skulle hända oss något framöver. Så vet de hur vi såg ut i genomskärning innan, typ.

Snö, ja. I onsdags gick jag hem i min tunnare vinterjacka och tyckte att det kunde bli vår. Det var gräs – geggigt, soggigt, brunt gräs som var sönderdränkt av all töad snö, men ändå – och det var klar himmel. Mycket trevligt. Tänkte att våren kanske inte behövde vänta till maj den här gången.

…och sen blev det torsdag morgon och jag vaknar till ett vinterlandskap. Vitt, vitt, vitt. Hela dagen öste det ner gigantiska snöflingor och idag har det inte varit mycket bättre, förrän precis nu på kvällen. Nu har vi väl närmare en decimeter snö här igen. Whoo. Så nya beräkningen för våren: nånstans runt den 10 maj. Förhoppningsvis.

Snart T2…

Dags att blogga igen. Varit bortrest på hemlig ort men är nu tillbaka igen och laddar inför T2. Har fått höra både det ena och det andra om termin två på läk här i Linköping; det mesta har varit att det är otroligt mycket att göra, väldigt långa dagar, och höga krav. Rörelseapparaten, en liten och lättöverskådlig sak – not.

Men det ska bli kul. Riktigt kul. Massor att göra är min stil, för lite att göra gör mig knas. Idag har jag haft det jätteledigt, men det är en dag efter en massa dagar med mycket att göra.

Lyckades fixa min tvättmaskin och är mäkta nöjd med mig själv över det. Tacksamt med klasskompisar som kan hjälpa till också – det kändes alltför riskabelt att på egen hand lägga ner tvättmaskinen och mecka i den. Meckandet gjorde jag visserligen oavsett (inte så mycket meckande eftersom jag räknat ut vad problemet var) men jag låg åtminstone inte med armen in under en tveksamt upp-pallad tvättmaskin. Det var lite dumt gjort, methinks. Även om jag tog fram mobilen så att jag hade den i närheten om nåt skulle hända – typ att den 60 kg tunga tvättmaskinen föll ner på min arm…

Aja, ibland är jag väl inte det mest begåvade. Men det gick att lösa i slutändan utan att ta hit en servicekille som tar 1 200 kr i timmen. Finns roligare saker att lägga pengarna på.

Vet inte hur mycket jag kommer blogga framöver. Kommer att ha enormt mycket att göra. Men vi får se, jag tycker om att skriva här.