Category Archives: Tema: Perfektion

Kändisarnas perfekta hy

Läste en fråga på Damernas Värld (vars nyhetsbrev jag av någon anledning får och är för lat för att avregistrera mig från) som var som följer:

Den senaste tiden har jag upptäckt att kändisar ser så blanka, fina och jämna ut i huden när man ser bilder på dem. Så var det verkligen inte förr! Hur sminkar man sig för att få så fin hud, är det någon ny superprodukt som har lanserats?

I svaret som ges från skönhetsredaktören tas ett gäng produkter upp, såsom skimmerpuder, lysterkrämer och highlighters, alla med ljusreflekterande pigment. Redaktören säger också,

Nu vet jag inte vilka kändisbilder det är du har sett, men min gissning är att celebriteterna i fråga har blivit sminkade av professionella makeup-artister som exakt vet hur de ska applicera foundation och andra basprodukter för att ge illusionen av en fin hud. Lägg därtill avancerade hudbehandlingar som du numera kan göra på salong och som med hjälp av olika syror trollar bort bland annat akne, fina linjer och pigmenteringar och gör att huden blir klarare och finare.

Jag inser att det väl inte är så mycket poäng i att säga att modellerna på bilderna med all sannolikhet blivit redigerade sönder och samman – men det gör mig ändå irriterad, för det är inte bara krämer och ansiktsbehandlingar. Visa mig det tidningsomslag eller modereportage där man inte petat på bilderna i Photoshop. Det kanske inte hjälper frågeställaren för att denne ska få finare hud, men å andra sidan lämnar inte redaktören några förslag på produkter heller, så svaret är mest bara en förklaring och då bör retuschering vara med som del i det hela.  Förr hade man vaselin på linsen och en del tekniker i mörkrummet, det var ungefär så långt man kunde redigera efter att bilderna tagits. Idag har man tusen och åter tusen möjligheter att göra allt man vill i Photoshop: slutprodukten behöver över huvud taget inte likna ursprunget.

För några år sedan körde Dove sin “naturlig skönhet”-kampanj, då de också gjorde en video. Den är talande:

httpv://www.youtube.com/watch?v=nZ1nHVGwdeM

Själv kan jag på kort tid redigera någons hud till ett mycket trevligare utseende. Jag gjorde den är för att se vad jag kunde göra:

Till vänster originalbilden, i mitten lättare redigering, till höger hård redigering. Klicka för större bild.

Bild från DeviantArt.

Den i mitten är mest en fråga om att ta bort mörka partier i ansiktet, så att känslan blir jämn och huden får en lyster. Ljusade upp partier där ljuset reflekterar: kindben, näsa, lite panna och lite haka. Jag har inte redigerat kvinnan i övrigt, det är mest bara en lek med ljus och färger som ger olika effekt.

Den till höger är en “hård” redigering, a la vad Dove-filmen gör: ändrar ögonstorlek, placeringen av ögonen, minskade näsans storlek, munnens storlek, sminkar om, och så vidare. Det går inte att göra med en bild av ens kompisar eftersom man vet hur de ska se ut, men anonyma modeller går det givetvis utmärkt att göra med – man vet ju ändå inte hur de såg ut från början.

Det är klart att det idag finns en hel hög jättebra produkter som reflekterar ljus och ger oss bättre hy på alla möjliga sätt. Men att hävda att det bara är därför modeller på bilder idag har så strålande hud är löjligt. (Eller räknar man med att alla idag vet om att retuschering sker och att det således inte behöver nämnas?)

Tidigare inlägg: A touch of retouch.

Om jag bara såg ut så…

Fortsätter fundera kring gårdagens inlägg om perfektion.

(Av någon anledning påstår Google Chromes spell check att ‘perfektion’ är felstavat; jag finner detta djupt ironiskt.)

Tränade idag. Jag älskar att träna. Det är härligt med adrenalin och jag får trötta ut kroppen. Igår testade jag volleyboll med MF Idrott för första gången och det var riktigt roligt. Volleyboll är den enda bollsport jag trivs med, men den stormtrivs jag å andra sidan med. Annars brukar bollar mest vara hårda och obegripliga och jag får dem aldrig dit jag vill. Det får jag visserligen inte med volleybollen heller – jag råkade hamna i samma lag som killen som är ansvarig och han pratade taktik: “Få bollen till den i mitten direkt,” varpå jag gjorde mitt bästa för att inte himla med ögonen. Jag är glad om jag lyckas träffa bollen när den kommer mot mig, ännu gladare om jag får den att gå åt någorlunda rätt håll. Att lägga upp den åt personen i mitten? Naah.

Anyway, träning idag. Och igår, egentligen, men på volleybollen accepterar jag att jag är dålig. När jag tittar mig i spegeln på Korpen däremot, då accepterar jag inte något annat än perfektion. Vilket blir lite jobbigt, för inte är jag perfekt.

Såg “Black Swan” (helt okej, men jag hade fått höra lite väl positiva kommentarer om den att mina förväntningar var för höga) i söndags och satt mest och önskade mig Natalie Portmans pinnsmala kropp, så graciös och vacker.

Tidningarna ger mixade signaler. Amelia och liknande växlar mellan ‘Var nöjd med dig själv!‘-budskap och ‘Gå ner 5 kg på två veckor!‘. IForm ska vi inte prata om, maken till kroppsfixering i den tidningen är hemsk och den är dessutom dold under lager av ‘Vi vill bara att folk ska vara nyttiga och hälsosamma‘. Jag fick nog av dem då de påstod att man skulle sänka temperaturen hemma och gå runt och frysa konstant, eftersom detta skulle öka fettförbränningen.

IForms idioti hindrar dock inte att jag tittar längtansfullt på tjejerna i tidningen och tänker, ‘Om jag bara såg ut så…‘ Jag vet inte var meningen fortsätter; jag tror inte egentligen att fem kilo hit eller dit hade haft någon större inverkan på mitt liv, annat än att jag skulle vara väldigt hungrig. Gick ner fem kilo i Ghana och då var jag konstant hungrig i tre veckor.

Och varför vill man egentligen vara perfekt? Det kan ju inte vara särskilt kul. Det kan framför allt inte vara särskilt kul den personens omgivning.

Men vettet och logiken går ut genom dörren så snart jag tittar mig i spegeln och tycker, återigen, att jag är för tjock.

Att be om hjälp

Jag fascineras av att så många marknadsför bilden av sig själva som ett slags övermänniskor i dag. På Facebook och i sociala medier visar man upp hur perfekt allting i ens liv är.

~ Claes de Faire i Amelia 4/2011

Från flera håll hör jag ordet perfektion och ordet ekar inte minst i mitt eget huvud. Perfektion i allt från utseende till beteende, från skolarbete till boende, från relationer till arbete. Tjejer ska vara smala, söta, duktiga i skolan, jobba extra för att tjäna pengar, vara populära, ha en uppvaktande och eftertraktad pojkvän, vara snyggt sminkade, bära senaste modet… Och någon motsvarande lista för killar, så klart, om än i vissa delar en lättare börda för dem.

Ett lysande exempel för egen del är hembesöksfilmen jag klippte förra veckan till nollningen. Det fanns inte en chans att jag skulle släppa den ifrån mig utan att det var det närmsta perfektion jag kunde nå med materialet i fråga. Varför? Vad spelar det egentligen för roll om det var fade på exakt rätt ställen, och om ett klipp det klipptes en sekund sent eller två sekunder för tidigt? Folk hade förmodligen ändå skrattat, för det var hembesök hos trötta nollan mitt i natten och det är roligt i sig. Men jag kunde inte släppa det och jag var löjligt rädd för att det inte var bra nog, trots att det upprepade gånger påpekades att det var jättebra.

Den ständiga strävan efter perfektion leder till problem. Människor som presenterar en osann – eller åtminstone kraftigt redigerad – yta som dras längre och längre in i en lögn där de själva till slut knappt vet upp eller ner. Att be om hjälp blir en omöjlighet, för i perfektionens värld behövs ingen hjälp. Och mitt i natten när allt är mörkt och känns som värst, då slits man i bitar av två tankar: dels den som säger att man inte får be om hjälp för att man ska vara perfekt, och dels den som skriker att man inte får må dåligt, för det finns andra som har det så mycket värre.

Men ibland behöver vi hjälp.

Jag var arton när jag började gå och prata hos en kurator. Jag mådde så fruktansvärt dåligt, djupt nere i en depression som jag var. Mamma föreslog att jag skulle ringa Ungdomsmottagningen och prata med någon där. Det tog mig ytterligare tre månader efter att hon föreslagit det, tills jag vågade slå numret. Vid det laget grät jag mig igenom dagarna. På samma sätt grät jag mig igenom mitt första samtal med kuratorn. Jag har ingen aning om vad vi pratade om, men jag tyckte om kuratorn och en vecka senare kom jag för ytterligare ett samtal och då grät jag inte alls.

Jag skäms inte det minsta för att jag gick i terapi. Det var fullständigt nödvändigt för min överlevnad och det har hjälpt mig med så enormt många saker i mitt liv. Jag har lärt mig var ett stort antal av mina reaktioner kommer ifrån; varför jag dras till vissa typer av människor och varför jag tänker på vissa sätt. Jag har utvecklat min förmåga att förstå mig själv och därigenom att förstå andra människor.

Efter något år började jag kalla mina sessioner hos kuratorn för min egotimme. Det var precis det det var – min tid; en möjlighet för mig att prata om bara mig och allt som berört mig, utan att behöva lyssna på någon annan.

Terapi är tabubelagt. Jag tror att det har med perfektionshetsen att göra. Vi ska inte behöva hjälp med saker. Att gå och prata med en kurator, psykolog eller präst eller vad det nu är, är att medge en svaghet. En psykisk svaghet, vilket på så många, många sätt är mycket värre i de flestas ögon än en fysisk svaghet.

Personligen tror jag att de flesta hade behövt gå och prata med någon. Framför allt människor någonstans i 20- och 30-årsåldern, tror jag: de har inte satt sig i sina spår så mycket att det inte går att ändra på, och barndomen är ännu inte så långt bakåt att det inte längre känns relevant (trots att det givetvis är relevant oavsett ålder).

Jag hade för övrigt också den där “det finns andra som har det så mycket värre”-tanken. Jag har den fortfarande när jag mår dåligt; en känsla av att det inte borde vara tillåtet för mig att må dåligt. Det finns ju trots allt barn i Afrika som inte har mat på bordet eller någon som kramar om dem. Men i slutändan måste man komma fram till att vi lever liv med olika förutsättningar. Bara för att det finns andra som har det värre innebär det inte att jag måste ner till samma nivå för att få lov att må dåligt. Vi är alla människor, oavsett vilket liv vi föds till och vi kan alla må dåligt, prinsessor som människor utan tak över huvudet.

A touch of retouch

På vägen hem från träningen började jag fundera på kroppsideal. Det är ju trots allt inte så att jag tränar enbart för att jag tycker att det är skönt och roligt (även om det är det) – jag har också, som många många många tjejer, enormt höga krav på min egen kropp. På något sätt är det inte tillräckligt att alla de där funktionerna jag nu börjat läsa om faktiskt fungerar, utan det ska se bra ut också. Och inte bara bra enligt någon hälsosam formel, utan bra. Fantastiskt. Helst ska man se ut som Scarlett Johansson, Keira Knightley, eller Jessica Alba. Eller någon av tusen andra “stjärnor”.

Med jämna mellanrum får jag då påminna mig själv om ett antal saker:

1. Det är deras jobb att se bra ut. De har personliga tränare, kockar, sminköser, med mycket mera som ser till att de gör allt för att se perfekta ut.

2. Inför galor och liknande går de på ytterligare dieter för att bli Size Zero. Och sen trycks de i underkläder som pressar upp, tightar till, och gör om figuren till perfektion.

3. Ser de inte “bra nog” under fotograferingar så retuscheras det. Eller, scratch that. Oavsett hur bra de ser ut så retuscheras de. Till perfektion. Är de för tjocka tar man bort fett, är där mörka ringar under ögonen så försvinner det, har de celluliter så trollas de bort. Är de för smala mjukar man upp dem så att nyckel- och revben inte sticker ut en mil utanför den bräckliga kroppen. Känner man för det så förlänger man benen, förstorar ögonen, fördjupar varenda färgskiftning.

Själv leker jag med väldigt jämna mellanrum i Photoshop. Ett fantastiskt program. För att påminna mig om framför allt punkt tre satte jag mig idag och lekte, som paus från studierna.

Här är resultatet:

Hon ser väl normal ut, eller hur?

Och den där kan ni ju titta på en stund. Sedan, när ni studerat den, kan ni klicka här för att se originalet.

Det är inte svårt. Det tar mig kanske 1,5 timme att göra. Tänk då vad en person som får betalt för det, som har utbildning i det, kan göra.

Britney Spears gjorde för ett tag sedan reklam för märket Candie’s. Hon släppte själv före- och efter-bilder från fotograferingen.

Britney Spears, före och efter. Smalare, slankare, perfekt hy, längre ben...

Jessica Alba, samma sak. Inte exakt samma bild, men uppenbarligen tagna precis efter varandra. Uppljusat smink, fylligare läppar, smalare lår, "perkier boobs", smalare midja, mindre skrynkliga kläder. Till och med vattnet har retuscherats.

Och på Keira Knightley, som tydligen behövde bröst – hon är ju smal som en sticka, så inte så konstigt att hon inte har C-kupa… Cameron Diaz. Demi Moore, som vissa misstänker fick sitt huvud Photoshopat på fotomodellen Anja Rubiks kropp (och en del av höften försvann samtidigt). Random modell. Madonna. Beyonce i färgskiftningar beroende på tidning. Ytterligare nån modell.

Men man vet om det. Jag vet om det. Jag vet att bilder redigeras digitalt och att det blir ouppnåelig perfektion av det. Det hjälper inte överdrivet mycket. Jag önskar fortfarande ändra på en hel hög saker med min välfungerande kropp.

För ett antal år sedan stod jag med ett par tjejkompisar och lyssnade på dem. Alla tre väldigt söta tjejer, mycket vältränade eftersom vi alla dansade fem dagar i veckan.

“Jag hade velat ha större bröst,” sa den ena. “Och smalare lår.”

“Jag tycker inte om min näsa,” sa den andra. “Och så är jag för kort. Och mina ben är fula. Jag önskar man kunde operera benen.”

“Jag hade bytt hela mitt ansikte om jag kunnat,” sa den tredje.

Och så gick diskussionen. Jag stod tyst, för även om jag kan vara missnöjd med mitt utseende och avstå från sötsaker och onyttigheter för att jag vill bli smalare, så kommer jag inte lägga mig under kniven för det. Den ena av tjejerna gjorde senare en bröstförstoring. Jag vet inte om hon blev nöjdare.

Är det en tjejgrej? Kan ju luras att tro det, med tanke på att det är tjejer som får den mesta av fokusen. Men trots att jag är omgiven av “awesome-boys” hör jag med förhållandevis ofta även från dem kommentarer om deras kroppar. För tjock, inte vältränad nog, ful den, ful det. Det låter väldigt likt tjejkompisars kommentarer om sig själva, även om killar inte är lika snabba med att vända sig till kirurgen, åtminstone inte bland mina killkompisar. Det är inte riktigt lika tillåtet att vara missnöjd med sitt eget utseende bland killar.

Det är nog hälsosamt att inte vara helt nöjd med sin kropp, precis som det är hälsosamt att bli nervös inför tentor. Blir man helt nöjd med något slutar man bry sig och då blir det oftast inte särskilt bra. Men det ska hållas på en hälsosam nivå. Och man måste, måste, måste komma ihåg att de där människorna på tidningsomslagen och reklampelarna har väldigt lite att göra med hur människan bakom verkligen ser ut.