Category Archives: Läkarlinjen: Fritid

Fulvin och alkoholhets

Var nyligen på studentisk fest med folk som i framtiden tänker sig bli läkare. Det var en på alla sätt mycket trevlig fest med såväl yngre- som äldrekursare, och det är alltid kul att prata med folk i andra terminer.

I Linköping finns en tradition om att vid sådana tillfällen involvera det huvudvärksframkallande och varierande starka påhittet fulvin. Så även denna gång. Detta hälldes upp i halvlitersglas och framför allt yngrekursarna tyckte att det var trevligt (jag får känslan av att folk på högre terminer har gjort det där misstaget att dricka fulvin och sen vakna dagen efter, och när man gjort det ett par gånger så vill man tydligen inte göra det fler gånger). Sedan kom det ett festeri och det blev något som inte kan kallas något annat än alkoholhets.

Vid det här laget är jag ute och festar så pass sällan att jag mellan varven glömmer bort vilket driv det kan vara för att få folk att dricka. Med kompisar som passerat tjugo med ett antal år blir det dessutom inte samma hets, utan folk dricker (i större utsträckning) för att det är gott. De bryr sig inte heller särskilt mycket om någon annan dricker.

På festen fick jag för första gången på lång tid höjda ögonbryn och förvånade frågor när jag sa att jag inte dricker. Det som är tacksamt med att ha kommit förbi tonåren är också att kommentarerna var mer i stil med, “Faaa-aan vad coolt,” från en något svajig fulvinsdrickare, och “Sånt borde ja också göra, det är ju’nte så svårt,” sluddrat från en annan, istället för “Men fan vad du är tråkig”, som jag har fått många gånger förr.

Och man kan ha kul utan alkohol – det vet folk, jag behöver ju inte påpeka det. Jag hade en grymt kul kväll, med bara alkoholfri cider och vatten.

Men min poäng är inte att man inte får dricka, för det får man så gärna. Det spelar mig ingen roll. Många har under årens gång ansett att jag “dömt” dem för deras drickande – det gör jag inte. Det har jag aldrig gjort. Jag bryr mig inte. Ditt liv, dina val. Så länge du inte skadar någon annan kommer jag inte att döma eller lägga mig i på något annat sätt. (Numera tolkar jag sådana kommentarer om att jag dömer dem mer som att de dömer sig själva och vill ignorera det, men det är svårare när det finns någon som gör ett annat val framför dem.)

Min poäng är snarare att man inte måste dricka. Om du nu tycker att alkoholfritt den väg du borde gå, gör det då bara. Om det är det du faktiskt vill. Eller drick mindre (varannan vatten, kanske?), om det är lagom för dig. Du behöver inte hälla i dig alkohol för att någon annan gapar om att du ska upp på bordet och tömma glaset, eller för att “alla andra” gör det, eller för att det “förväntas”. Med tiden tycker folk att du är bra mycket coolare som inte dricker, än när du blir så full att du spyr i ett handfat på festen.

Det är dessutom lättare att komma upp dagen efter festen, vilket är bra när man går läk och måste plugga.

(Och jag är aldrig cool annars, så jag tänker vara stolt över epitetet i det här fallet.)

Mer “första gången som…”

Ett konstigt lugn. I några dagar eller några veckor har det varit mer intensivt att göra – två hemsidor har utvecklats, några dagars jobb på akuten, och så har vi den där studien. Nu är alla siffror inknappade i SPSS, såväl blodprovsresultat som uträkningar från BMR:en. Det tog ett tag, framför allt att räkna ut alla medelvärden som behövdes från BMR:en.

Har också börjat skriva på rapporten – ungefär 2,5 sida har jag knåpat ihop vid det här laget. I beskrivningen av hur vi ska skriva rapporten står det att den får vara max 25 sidor. I dessa 25 sidor ingår tydligen, enligt en äldrekursare, även sidor som förstasida, referenslista och eventuell innehållsförteckning. Jag tycker det är ett otroligt korkat sätt att sätta en begränsning. Hade det inte varit bättre med något av följande: max antal ord eller max antal sidor för själva rapporten utan allting runtomkring?

Men nu är de första sidorna inskickade till handledare eftersom jag inte vet var jag ska med resten. Hemsidorna i fråga är färdiga så långt det går för mig att göra utan vidare input från kunderna. Och akuten behöver mig inte för närvarande. Så här sitter jag och undrar vad i hela friden man gör när man är ledig. Städar, förmodligen – och packar inför London kanske vore en idé?

Igår, då jag började skriva detta inlägg, avbröts lugnet av att doktor D tyckte att jag skulle “masa mig till akuten” och vara läkarkandidat och lära mig ortopedi. Så blev det. Akuten hade sedvanligt måndagssyndrom, dvs massor av patienter. Vi började med en patient med sabbat knä där jag fick göra knästatus och för första gången sticka i ett knä. Det gick alldeles utmärkt. Doktor D är dessutom sådär “Gör det!” i sin undervisningsstil så det finns inte mycket till tid att fundera på saken. Det passar mig som handen i handsken. Jag har ingen lust att fundera över det heller – jag vill göra! Om jag inte tänker så mycket och får en massa ångest går allt kalas. Efter att ha gjort knäpunktionen – och smärtlindrat patienten med Xylocain (lokalbedövning) – fick jag sedan skriva mitt första sjukintyg, mina första läkemedelsrecept, och sedan skicka hem patienten.

En patient med bruten höft togs mestadels omhand av doktor Ds andra läkarkandidat, men jag fick göra hälften av höftblockaden så nu har jag gjort det också. Det blev också ytterligare patienter med fotstatus och därmed blev min första röntgenremiss skriven.

Jag hade en aningens svårt att släppa att vara undersköterska, men det är ju inte så märkligt. Mestadels var det bara oerhört intressant och lärorikt att vara med. Det verkar som att jag älskar att vara på akuten alldeles oavsett vilken roll jag har där…

Idag är det valborg och läk brukar fira i Trädgårdsföreningen. Jag mötte upp E med pojkvän och vi åt lite och frös en aningen – det blåser halv storm. Efteråt gick vi alla till blodcentralen och jag gav de 4,5 dl man får ge. Får man ge så ska man ge – inte minst om man accepterar att ta emot blod om det skulle behövas. Ge Blod. Nu. 

 

 

Bal på slottet (eller Matverksta’n i alla fall)

Man kanske får den där “åååh, jag vill gå på baaaal!” från att ha sett Askungen förvandlas till prinsessmaterial om och om igen på julafton, komplett med hjälpsamma möss, magiska saxar och sjungande fåglar och en suck om “Nåväl, vad är väl en bal på slottet…”. Man vill själv vara prinsessa för en kväll, vackert klädd med gnistrande diamanter och en prins som ser denna uppenbarelse för ett ögonblick och blir så handlöst förälskad att han sedan letar land och rike runt efter henne.

(Glasskor har dock aldrig verkat särskilt bekvämt.)

Så när Medicinska Föreningen skickade ut ett mail om att de tänkte anordna en Medicinarbal kände jag att jag bara måste gå. Lite glitz och glamour i vardagen, det behövs. Eftersom jag redan har en Prince Charming anmälde jag honom också. Igår var kvällen kommen och vi klädde upp oss i frack respektive långklänning och jag försökte fixa håret efter bästa förmåga (which isn’t saying much). Vi tog bilen ut till Matverksta’n, som ligger ganska off vad gäller andra transportsätt än egen bil eller taxi, och som alltid är det praktiskt att jag ändå inte dricker alkohol för då finns det ju alltid en tillgänglig chaufför.

L och jag på bal!

L och jag på bal!

Väl på plats vimlade det av välklädda läkarstudenter och en och annan utomstående. Eftersom större delen av min klass spenderar terminen utomlands var det inte så många klasskamrater där, men väl både yngre- och äldrekursare. Det blev mingel med någon typ av bubbel innan det var dags att ta plats vid borden. Av någon anledning tog det en smärre evighet innan vi fick sjunga Kungssången och sätta oss ner, men så småningom fick vi så förrätt (toast Skagen) och därefter följde en kavalkad av tal och musik. Musiken stod en grupp killar för – acapellamusik av enorm kvalitet. Borde ha filmat det, de var helt fantastiska. Jag slutar aldrig fascineras av hur mycket talang för annat än att läsa tjocka böcker som finns på läkarutbildningen. Många är extremt musikaliska av sig.

Länk till video med acapellagruppen på Facebook

Det serverades lamm till huvudrätt och en crème brûlée avslutade middagen. Det var god mat, om än något för lite för L, som genast började fundera på ett stopp vid någon snabbmatskedja på vägen hem (så skedde också). Efter avslutande sång blev det kaffe och därefter började storbandet att spela. L och jag dansade ett par danser men var fullständigt ense om att det var alldeles för lite plats för alldeles för mycket folk, precis som på dansträningen förra veckan. Läkarstudenter verkar helt enkelt vara väldigt sugna på att dansa.

Det var en väldigt trevlig kväll med roligt bordssällskap, bra mat, och fantastisk underhållning. Så vad är en bal på Matverksta’n? Riktigt mysig!

(Vad gäller Askungen måste jag alltid föreställa mig att deras kväll av dansande trots allt innehöll väldigt mycket prat, så att han inte enbart gick på hennes vackra utseende, och hon inte enbart föll för hans prinstitel… Kärlek i första ögonkastet vid all ära – då hade jag hellre sett att han kärade ner sig i henne när hon skurade golvet, inte när hon var uppdressad till tänderna.)

Igår hanns även födelsedagsfirande för E&E med. De fyllde fyra år i tisdags och igår nästan hela familjen för att fira dem. Det blev lunch med efterföljande glass och presentöppning och godis. Av mig, L, L och D fick de en stor låda Lego (700 bitar) som snabbt började byggas samman till diverse hus och annat. Även de något större barnen (de som är närmare 30 eller över) lekte friskt med Legot. Lego is da shit.

Tentaresultat

Idag kom tentaresultaten för neurotentan och pappa frågade, “Jaha, då har du klarat din vad, fyrtionde tenta?” eftersom det faktiskt blev ett godkänt. Man borde lita på sig själv idag. Jag hade en hel massa procent tillgodo – de var betydligt fler än jag räknade med. Dock inte i närheten av högst, där den som hade allra bäst hade 91,07%. Det är en helt galen siffra. Sju underkändes, vilket är ganska många för just den här tentan om man frågar L. Inte vet jag – av 84 som skrev är det i alla fall ingen hög procent.

Dags nu att ladda om för stadium II-tentan. Jag orkar inte riktigt, men måste väl ändå.

Imorgon har vi “patientövning”. Fejk/proffspatienter som vi ska ha ett entimmessamtal-och-undersökning med. Vi ska ta anamnes som är fint täckande, och sedan ska vi göra ett antal kroppsundersökningar som är mer eller mindre påkallade av anamnesen. Det är lite nervöst, men ska samtidigt bli roligt. Som en av våra lärare påpekade är det ju trots allt det här de flesta av oss går utbildningen för att få göra – träffa människor som behöver hjälp och leka detektiver i jakten på diagnos. Eftersom vi fått ganska lite praktisk undervisning i många av undersökningsmetoderna (ingen alls i tyreoidea-, buk- och lymfkörtelundersökning; dessa har bara varit med i föreläsningarna) bad jag L gå igenom dem igår. Han föreslog en Facebookuppdatering (som dock aldrig lades ut) – ‘Har lekt doktor med blivande frun’. Heh.

Imorgon kväll blir det sedan tåget till Stockholm. Yay! Ska vara där ända till söndag, vilket ska blir ett enormt skönt avbrott från skolan och den gråa, regniga verkligheten här. Visserligen tror jag inte att Stockholm blir mindre grått och regnigt – och blir det det så är det för att det blir svinkalla minusgrader i mängder istället – men ändå. Not the same som att rulla nerför backen till skolan varenda dag, för att ha mer eller mindre dåliga föreläsningar om saker jag knappt orkar lyssna till. Evidensbaserad medicin. Blä. Tråkigttråkigttråkigt. En enda av dagens föreläsningar var värd att gå på – Pediatrisk undersökningsteknik. Hur man undersöker barn, både nyfödda och lite större barn. Det var riktigt intressant och den enda av alla undersökningsteknik-/statusföreläsningar som vi haft de senaste dagarna som varit riktigt bra.

Lillebror fyllde år i helgen och jag önskade att jag varit där. Fick dock istället tillfälle att gå på klassittning (den första på flera terminer, eftersom annat kommit emellan de övriga terminerna). Den så kallade preklinsittningen, som T5 har. Vi är ju trots allt klara med preklin snart (bara den lillalilla detaljen Stadium II-tentan kvar). Sittningen var över all förväntan. Roliga tal, gyckel och skojigheter, prisutdelningar – temat var The Preklin Awards – och trevligt bordssällskap. Maten var som vanligt sådär, för det är den alltid på sittningar, till och med på finsittningar på Garnisonen. Nu var vi på NH (Nationernas Hus) och då förväntar jag mig inte mer än det vi fick. Efter sittningen var det dålig musik och således slutade kvällen vi ett-tiden. Jag var fullt nöjd med det.

 

ATLS-markör och T6

T6-arbetet ser nu ut att ordna upp sig alldeles förträffligt. Tre olika projekt finns uppradade för mig att ta mig an, alla projekt som min blivande handledare Fredrik Nyström vill ha gjort, allra helst i förrgår. Vid intresse finns möjlighet att fortsätta under sommaren, vilket gör att jag nu har inte bara ett utan två sommarjobb uppradade. Förhoppningsvis går de att kombinera, för jag trivs så bra på akuten och vill fortsätta där, men projekt två hos Nyström lockar samtidigt rejält. Till en början blir det dock, förutsatt att den pilotstudie som nu ska dra igång ger någon typ av resultat, den studie som vi kort kallar Köldstudien. Mer om den lär komma.

Idag var jag ATLS-markör. Advanced Trauma Life Support. Började redan 7.30 eftersom vi skulle hinna få vårt scenario och sedan även sminka den som skulle vara patient. Det var knivskador, trafikolyckor, fallskador och annat kul. Samtliga stora trauman, uppenbarligen, eftersom kursen heter som den gör. Kursdeltagarna lär sig principen om ABCDE (Airway Breathing Circulation Disability Environment) och att jobba utifrån denna då de får in ett trauma. Sista momentet är en praktisk tentamen där de går in ensamma i ett rum 0ch möter en ledare samt två markörer. Jag lekte sjuksköterska som var helt ny på jobbet, första dagen efter utbildningen. Vi fick in en fallolycka som skulle tas omhand. Jag fick vara behjälplig med diverse nålsättningar, Ringer-hängande, huvudhållande, och klädklippning. Med mera. Kände redan från början att jag faktiskt hade lite koll på situationen (kände mig inte särskilt “ny”) och efter åtta omgångars repetition som visserligen inte var helt exakt lika så hade jag ändå lärt mig en hel del. Alltid bra att veta hur en skallbasfraktur yttrar sig, till exempel. Så det var givande och skoj.

Hemma har det inte alls blivit något plugg, vilket det borde blivit. Jaja, sånt är livet ibland och jag hann faktiskt med allt jag behövde inför basgruppen redan igår. Får väl bli mer ordentlig imorgon. Å andra sidan känner jag mig denna vecka väldigt duktig. Har hunnit med jobb, en hel del plugg och de föreläsningar vi haft, ATLS-kurs idag samt dans igår och dessutom krossade jag 50 000 ord-barriären på min lilla saga för någon dag sedan. I sidor är den nu över 100. Yay.

Riktigt trött och seg och bara halvvägs genom veckan. Hade önskat mig en sovmorgon imorgon, men det blir det inte. Först på lördag blir det till att sova (och bara för att kommer jag väl vakna halv åtta då också).

Body Worlds

Igår besökte L, jag och K den fantastiska utställningen Body Worlds. Jag har velat besöka den sedan L berättade om den, eftersom han såg den i Prag redan för några år sedan.

Konceptet är riktiga kroppar som donerats till utställningen, som fylls med formaldehyd och sedan dissekeras med enorm varsamhet och precision. När utvalda muskler/nerver/blodkärl dissekerats fram “plastinerar” man kropparna så att de håller och inte ruttnar. De ställs i poser så att man ser hur kroppen arbetar – den första kropp med muskler man stöter på på den svenska utställningen är “Kaptenen” som håller en kikare till ögat. Armens och handens muskler är framdissekerade, ihop med några av nerverna. Går man runt och tittar på baksidan har de öppnat ryggraden för att man ska kunna se hur nerverna löper uppifrån hjärnan och ner ut i extremiteterna.

Nästa kropp är “Löparen” som är tvådelad – en och samma kropp, men vissa delar av skelettet och muskulaturen är i den ena halvan, övrigt i andra. Ingenting är upphängt i linor – vissa av kropparna är förstärkta med ståltråd för att kunna hållas upprätta, men plastineringen gör större delen av arbetet. Bara det att få kropparna att balansera måste kräva enormt arbete. Varje kropp tar ungefär ett år att ta fram, enligt en i personalen.

Mest berörande var den gravida kvinnan med ett åtta månader gammalt foster i magen. Till skillnad från resten av utställningen kändes det där lite sorgligt, ett liv som inte alls fått börja. I samma sektion finns embryon och foster att se på.

Exempelbild från Body Worlds. Denna (“Surfaren”) finns med vid den svenska utställningen i Södertälje.

Läkarförbundet har kritiserat Body Worlds-utställningen och kallat det organhandel. Jag tycker det är fullständig bullshit. Mest av allt för att i så fall är varenda kropp som dissekeras på läkarutbildningen också organhandel. Personerna som donerar sina kroppar till Body Worlds gör det helt medvetet, efter att ha läst information och skrivit på papper med frågor om varför man vill göra det. De får inte betalt. Det är människor som funnit utställningen fascinerande och, likt mig, inte bryr mig något särskilt om vad som händer med min kropp efter min död. Om min kropp skulle kunna användas för att undervisa människor i anatomi och fysiologi och även en del patologi (det fanns lungcancer, fetma, och hjärtinfarkt med bland det som visades upp), så är det ju bara bra. Jag är ju ändå död. Och det ska sägas att bättre omhändertagande av en kropp efter döden tror jag knappt existerar.

I en artikel för Sveriges Radio står det (Marie Wedin är Läkarförbundets ordförande och Lars H Gustafsson barnläkare):

Men varken Marie Wedin eller Lars H Gustafsson tycker att det är ett bra sätt att förstå människokroppen på. Till exempel skulle dagens modeller i plast fungera lika bra.

– I läkarundervisningen använder man virtuella modeller där man kan sitta vid datorn och se det här mycket bättre och mer detaljerat. Så för den sakens skull behövs inte en sådan här utställning, säger Lars H Gustafsson.

~ Läkarförbundet kritiserar Body Worlds-utställning, SR.se 15 juli 2012

Lars H Gustafsson “undrar om de personer som donerat sina kroppar har vetat i vilket sammanhang de ska visas.”

Det finns flera invändningar mot kritiken:

1. Utställningens poäng är inte att nå läkarstudenter. Poängen är istället att nå icke-medicinare och förmedla vår fantastiska kropp och dess förmågor till dem. Få folk intresserade av naturvetenskap, av våra egna kroppar.

2. Visst finns det virtuella modeller som extremt detaljerat kan visa insidan av kroppen för läkarstudenter. Men de flesta av oss som faktiskt suttit med de där virtuella modellerna har också insett att det inte alls är samma sak som att dissekera kroppar på riktigt – vilket lärarna också säger, och därför påpekar hur viktigt det är att vi dels får lov, dels tar chansen att dissekera. Det ger en helt annan förståelse än att titta på datorskärmar.

3. Plastmodeller? Vi har plastmodeller på Clinicum i skolan. De suger. Punkt.

4. Om man kollar det minsta på informationen kring utställningen får man snabbt reda på att varenda kropp som står på utställningen har givits med fullt medgivande av personen i fråga. Jag och L köpte en bok om utställningen och där står det:

Ställa ut verkliga mänskliga exemplar har bara gjorts möjligt tack vare oräkneliga donatorer. Under sin livstid har dessa personer testamenterat att deras kropp, efter döden, ska plastineras och på så sätt vara tillgänglig för utbildningsläkare och ge information för alla andra som har ett intresse för medicin. De har uttryckligen avsakt sig rätten till en begravning.

~ Body Worlds, svensk utgåva, s 18

I kommentarsfältet till SR:s artikel finns kommentarer om nekrofili och att utställningen skulle vara ett uttryck för att vi lever i “psykopatins tidevarv”. Jag bara suckar.

Jag rekommenderar denna utställningen till vem som helst som är det minsta nyfiken. Den är fascinerande, inspirerande och autentisk. Den griper tag i en och släpper inte. Och ja, barn kan definitivt se den. Flera barn besökte utställningen när vi var där och ingen av dem tyckte att det var obehagligt. De tittade nyfiket och frågade massor av frågor. En pojke tyckte lite synd om människorna, men inte mer än att han med gapande mun gick och tittade och försökte följa muskler och nerver. I en tid där barn knappt intresserar sig för naturkunskap och alla ska bli stjärnor genom Idol tycker jag att det här är exceptionellt.

Tacokväll

Har haft en riktigt trevlig kväll med en massa folk här. Vi har sällan mycket folk över – det blir nån kompis här och var, nån middag en gång varannan månad – men idag blev vi elva stycken. Det är kul. Tacos är väldigt tacksamt att bjuda på, det går lätt att göra mycket av det och alla kan ta det de gillar och skippa resten. Funkar till och med för vegetarianer. Människorna som kom hit – samtliga läk-studenter – är snälla och roliga och det blev en del historier fram och tillbaka, och även lite film. Min lägenhet är gjord för att socialisera i (även om soffbordet är i minsta laget när elva pers ska få plats med sina tallrikar och glas), så det är kul när den kommer till användning.

Lite efter nio puttade jag ut folk genom dörren. Ville gärna hinna plocka undan här innan läggdags. Nu brummar diskmaskinen och även L ligger i blöt, så allt lär väl vara skinande rent inom en halvtimme.

Tidigare idag var vi i Ls lägenhet. Den är nu såld med papper påskrivna och allt, så innan mitten av mars måste den vara tömd på skit och icke-skit. Vi tog bilder för Blocket-publicering och plockade på oss saker i Ls blåa väska som rymmer hur mycket som helst, och gick hem med det (vilket innebär att vi nu har dubbelt upp av en del köksredskap). L tog också sina skidor på ryggen eftersom det bär av till Sälen på torsdag (se nästa stycke). Stannade på vägen hos morgontrötta L och D för att dricka te, vilket var väldigt mysigt.

I veckan som kommer ska L på kurs (eller kusch, som jag säger på stockholmska, utan r, bara för att det låter så fiiint när han säger att han ska iväg på kurs – han är nu vuxen och åker iväg på finheter), så jag blir ensam hemma ett par dagar. Det kommer nog kännas lite mysko, men det är ju kortare tid än han brukade vara i Jönköping under våren, sommaren och hösten, så det löser sig nog. Jag och K ska baka onyttigheter och skvallra i timtal.

Imorgon bör jag plugga, för jag har alls inte tittat på basgruppsfallet till tisdag. Något om metabolismen vid svält. Ketonkroppar och proteinnedbrytning eller undvikandet av proteinnedbrytning. Har öppnat Stryer för första gången sedan T1, typ. Inte ett kärt återseende. Ska även kolla på 14-åringars rätt att bestämma själv över sin behandling när de bestämt sig för att sluta äta. Man kanske kan tycka att för sitt eget bästa borde de inte få bestämma själva, men så blir ju behandling aldrig särskilt bra om folk inte får bestämma själva, allra minst när det gäller tonåringar.

Har också lyckats sälja flera ex av mitt T3-kompendium. Det är kul.

Examenssittning

Ledigheten har än så länge inte känts så ledig, men jag har i alla fall inte pluggat sedan i måndags, så det är ju ett steg uppåt. Men med en pojkvän som tar examen har det varit en hel del att fixa och göra och än är det inte slut. Just nu gör jag godsaker till morgondagens mottagning – så långt kan jag gå som att säga att det innehåller choklad. Och att det som inte är choklad är muffins.

Gårdagen började lugnt – även om jag vaknade klockan åtta eftersom jag i två dagar varit uppe klockan halv sju och således var åtta i det närmsta sovmorgon – och först lite i tolv tog jag mig ut för att klippa av mig en del hår och bli lite blondare. Någon gång då och då måste man variera sig, så lite kortare är håret nu. Eftersom L vägrar ha en korthårig tjej är det dock på intet sätt kort. Och jag vill nog inte vara korthårig… Anyhow. Mötte upp med L och D i stan och gick sedan med L och fixade lite saker till imorgon – glas, tallrikar, och sen råkade det bli en fantastiskt snygg grå kostym till L. Gick hem och städade som små arbetsmyror för att göra fint hemma tills T och F kom hit på fördrink innan sittningen.

Innan sittningen :)

Sittningen var väldigt trevlig. Har träffat en del folk i Ls klass tidigare men inte pratat mycket mer än utbytt namn och lett mot varandra. Nu blev det desto mer. Maten var helt okej, ungefär samma nivå som det brukar vara på maten där. Ironiskt nog var jag nog en av de närvarande som varit på Livgrenadjärmässen flest gånger – om man räknar det här som en finsittning på T4 har jag nu varit på en sittning där per termin.

Det blev en del sånger och flera fantastiska spex. MedSex avslutade kvällen och var allmänt duktiga, framför allt kul med en ny låt – om att ligga med en tant. Givetvis slutade MedSex med “Första gången som”, en låt jag hittills hört sjungen till T1, om att inte längta för mycket efter examen. Den får en annan innebörd när sjungen till T11.

Efteråt pratade jag kort med E och vi spydde båda galla över tentan. Om jag mot förmodan klarar mig är det för att de insett att de inte kan kugga en hel klass bara för att de ger oss idiotiskt dumma frågor.

Jag traskade hemåt lite innan midnatt och lämnade L kvar; han kom insmygandes någon timme senare när jag låg och sov. Han skulle upp tidigt för möte idag, så jag drog mig också ur sängen vid sjutiden – vilket nu innebär att jag är mer än lovligt trött. Halv nio var jag på Coop och handlade och sedan dess har jag sprungit runt som en yr höna och försökt checka av saker från vår lååånga to-do-lista medan L varit på möte.

Det ska bli kul imorgon men sedan ska det, som jag konstaterat flera gånger tidigare, bli oändligt skönt med semester.

Allt möjligt den senaste veckan

På något sätt försvann en vecka till. Löven är gula och röda och guldfärgade och jättevackra och vi är en bra bit in på både hösten och terminen, vilket visar sig i att vi snart börjar med FoF (förhållningssätt och folkhälsa), vilket ligger mitt i terminen. Vi håller också på med, eller borde i alla fall hålla på med, mitterminsåterkoppling i basgrupperna, även om just vår grupp inte gör det eftersom vi har handledare som nästan aldrig är där.

Astrid Lindgren-läkaren friades av tingsrätten i veckan. Det är inte överdrivet intressant – det var vad jag hoppades på och väntade på, och tingsrättsdomar är aldrig särskilt intressanta eftersom de inte är prejudicerande alls. De uttalade sig om vad som hänt om bevisningen hållit – “Oavsett om det föranletts av barmhärtighetsmotiv och oavsett om barnet ändå skulle ha dött inom en mycket kort tidsrymd“, vilket är något mått av intressant. Men fortfarande återstår frågan om vad som händer vid “dubbel effekt”, när man ger så pass mycket smärtstillande att patienten avlider. Är det det tingsrätten menar, eller är det bara om det direkta uppsåtet var att döda? Hursomhaver är det mer intressant om det kommer upp i hovrätten. För läkarens skull hoppas jag att det inte går vidare, men åklagaren har uppvisat dumhet av sällan skådat slag hittills, så varför skulle det sluta?

Peter Althin, som var målsägandebiträde, sa, “Föräldrarna har varit fokuserade på att få svar på vad som hände. Och det har de inte fått. Det är klart att de är frustrerade.” (Läkartidningen) Men som han själv sedan påpekar är det inte domstolens sak att reda ut vad som hände – de ska pröva om åklagarens åtal håller eller inte. Det gjorde det inte. Föräldrarna behöver terapi, inte att sitta i domstol och berätta för offentligheten om saken.

Jag följer eventuell fortsättning med intresse.

Etikstrimman (sista för terminen) hade tema “Att vara läkare” under vilken vi diskuterade bland annat bloggande och Facebookuppdateringar. Jag konstaterade att jag håller fast vid att blogga på det sätt jag gör, det vill säga mina egna reflektioner kring allt vad vi gör på utbildningen. Jag kommer aldrig lämna information om mina patienter så att de kan kännas igen, men jag kommer skriva om mina erfarenheter. Det som inte passar för allmänheten hamnar i dagboken. Vad gäller Facebook är jag redan nu ganska restriktiv med uppdateringar, och det lär jag fortsätta vara.

I övrigt var det igår T1:s finsittning. Det var trevligare än väntat, med kul folk till bordet att diskutera med, grymma nollegruppsgyckel och givetvis även Fadderiet-gyckel (samt MedSex och Superfaddrar). Alla var fina som sig bör, och jag var kvar till någonstans runt midnatt då jag drog mig hem för att umgås med L vår sista kväll ihop innan en ny runda av Jönköpingsbesök. L och jag njöt av lördagen innan sittningen, genom att skippa frukost hemma, gå ner på stan och ta en lång brunch-lunch på ett mysigt café.

Snart är det dags att återgå till läsning om mitralisinsufficiens och annat roligt. Tidigare i veckan var det hjärtsvikt som gällde, vilket var roligt att läsa om. Börjar till och med få lite koll på vilka mediciner som gör vad, vilket känns skönt efter att det legat som ett kaosartat virrvarr i huvudet sedan terminstart, med betablockare, COX-hämmare, ASA, och ACE-hämmare i en enda röra. Plus ytterligare ett dussin, typ. Och allt annat vi ska trycka in. Hjärtat har hittills varit roligast att läsa om, tillsammans med cancer som var för ett par veckor sedan, och efter FoF följer lungor och njurar som också ska bli kul. Lite nervös blir man dock för bland annat sina föräldrar då man läser om den ökade risken för det mesta som kommer med att man blir äldre. Blir inte hypokondriker, men jag oroar mig för alla andra… Som JD i Scrubs, som konstaterar att han plötsligt börjar titta på människor och se vad de kommer dö av.

I början av veckan hade vi också thorax-dissektion. Jag hade hoppats på att ha L som amanuens – vore en rolig upprepning – men det bidde inte så. Istället hade vi en hög andra amanuenser som alla var grymma. Sällan har två timmars undervisning givit så mycket. Repetition av anatomi, lite sjukdomar och därefter titt ner i öppnade bröstkorgar. Det märks att förra terminens dissektioner gjort en van, för det var inte minsta reaktion på att kolla på preparaten den här gången, åtminstone för min del. Annars hade man ju kunnat tänka sig att man skulle reagera när amanuensen lyfter av den uppsågade bröstkorgen för att visa sternum och n., a., och v. intercostalis på insidan under varje revben. Likaså när det ligger ett utskuret hjärta à la Pirates of the Caribbean på en bänk (fast till skillnad från i filmen slog det här inte. Tänka sig).

Yay!

Okej, så ibland händer väldigt bra saker i livet. Klockan elva ringde Ls telefon och på andra änden satt en kvinna från Linköpings sjukhus, som erbjöd honom forskar-AT. De skulle inte höra av sig förrän imorgon, men var väl angelägna om att få honom. Tror jag det. Vid femtiden mailade sedan Jönköping och erbjöd honom AT där också, vilket var mer väntat – men ändå.

Väntetiden för att få AT är regionalt 8 månader, och i Linköping finns bara två forskar-AT-platser (och tio vanliga AT). Således har vi inte varit så säkra, trots att L fick det starkaste rekommendationsbrevet jag sett.

Det hela är oavsett enormt roligt. L har varit i chock hela dagen och jag har mest inte kunnat sluta le, utom på kardiologiföreläsningen där föreläsaren drog över och drog över, tills dess att jag 32 min efter utsatt sluttid reste mig och gick därifrån eftersom middag väntade hemma. Till middag blev det oxfilé och bearnaisesås och nu ska vi strax iväg till Ls bror, dit vi tar med champagne. Inte för att jag får dricka (går på antibiotika) eller vill dricka, men det tycker L bara är bra för då får han mer. Hockey på TV, så jag tar med en bok så att jag kan plugga.

Det är väldigt skönt med bra nyheter, efter ganska stressade och jobbiga veckor. L har spenderat all sin tid på projektplan och ansökningar, och jag har hjälpt till bäst jag kunnat. För egen del blev det sjukdom med akutenbesök och i måndags var jag hos läkare igen och fick remiss till sjukhuset för titthålskirurgi för att de ska försöka hitta vad som är fel, så det är inte särskilt roligt. Nu kan vi förhoppningsvis båda slappna av lite, med vetskapen om att L har AT och stannar i Linköping.