Category Archives: Juridik

Högskoleförordningen och andra regler

Det är bra ibland att kunna lite juridik.

Igår fick vi veta att tentaresultaten dröjer ytterligare ett par dagar – tisdag verkar det som att de ska kunna komma nu. Det är bara det att tisdag innebär att det bara är en vecka till omtentan. Anmälningstiden till den tentan skulle gå ut idag, vilket innebar att hela klassen skulle få säkerhetsanmäla sig till omtentan (säker på att man fått godkänt kan man ju aldrig vara), vilket i sin tur skulle innebära att de fick boka en lokal för 70 pers, och sen skulle 70-80% avanmäla sig.

Men den stora grejen var ju att vi i så fall bara skulle ha fyra arbetsdagar (onsdag-fredag, måndag) på oss att plugga. (“Men ni har ju hela heeeelgen på er,” som en gammal Triss-reklam körde…). Och riktigt så funkar det inte.

Vi har ju en del regler som styr och ställer hur högskole- och universitetsvärlden får bete sig. Tragiskt få av mina kursare verkar veta om att Högskoleförordningen existerar baserat på kommentarerna jag fick igår när jag tog upp det, men så är det. Den finns, och diverse andra rapporter och regler. Och i rapporten Rättssäker examination från 2008 finns en bestämmelse om att man ska ha minst två veckor eller tio arbetsdagar mellan meddelande om tentaresultat och omtentan.

Trevligt nog har jag både MSF och MF:s utbildningsansvarige i klassen, och när jag hittat det jag tyckte var relevant lämnade jag det vidare. För fyra arbetsdagar mellan tentaresultat och omtenta är faktiskt inte något kursledningen kan sätta.

Det hela resulterade i att vi på kvällen, efter att MSF och MF (antar jag) haft en del kontakt med ansvariga, fick ett mail om att omtentan flyttas till senare datum, exakt när kommer senare. MSF och MF driver dessutom samma sak för en av terminerna under oss, som har precis samma problem. Borde bli samma resultat.

Student power! Och det är inte helt fel att hålla koll på vad det finns för regler…

Nu ska lärare tåla våld

Lärare ska tåla våld. 

Vad. I. Helvete?

En lärare förde handgripligen ut en elev från matsalen efter att eleven varit väldigt bråkig, och därute vände eleven sig om och började slå och sparka på läraren, och hotade att döda honom. Nu kommer tingsrätten i Gällivare och tycker att det är helt okej, det ska en lärare tåla. Om lärare har rätt att lyfta ut en elev så likställer domstolen detta med rättigheterna som en väktare eller polis har – och då ska läraren också tåla lite stryk, precis som väktare och polis (och jag är ytterligare osäker på hur det går resonemanget går ihop, med tanke på att våld mot tjänsteman är en helt egen brottsrubricering).

Eleven i målet döms faktiskt för misshandel och olaga hot, så det är ingen diskussion om huruvida han/hon är skyldig. Det är bara det att läraren inte får något skadestånd för det han utsatts för.

I domen heter det att “(t)illsynspliktig lärare måste ha beredskap för att visst hot och våld kan förekomma vid ett ingripande mot en elev, på samma sätt som exempelvis en ordningsvakt eller polis. Därför ska ersättning för kränkning inte utgå i detta fall.”

Rätten: läraren ska tåla stryk, DN.se, 23 maj 2012

De senaste decennierna har lärares rättigheter att utöva bestraffningar mot elever decimerats. Jag kan väl tycka att det är en god utveckling att lärare inte längre får slå elever (vi ska inte ha ett samhälle där våld är tillåtet någonstans utom i extremfall för polisen och som försvar mot angripare), men i övrigt har lärare alldeles för lite rättigheter. När jag var utbytesstudent i USA var ju kvarsittning en väldigt välanvänd metod för att hålla eleverna i schack, och det användes för att hantera allt från uppkäftighet till direkt våld. Varför finns det inte kvar i svensk skola?

Som vanligt återkommer vi väl till vad som är “kränkande”. Det var säkerligen “kränkande” för eleven i målet att bli utlyft ur matsalen – oavsett att han uppenbarligen varit stökig där inne och säkerligen stört andra som ville äta lunch. Läraren agerar helt korrekt, för vem vet vad som hänt om eleven stannat kvar? Han/hon hade kanske börjat slå någon annan elev istället och då hade det minsann blivit liv i luckan om att läraren inte ingrep.

Lärare ska inte likställas med polis eller ordningsmän. Lärare har inte rätt att bära vapen, de har inte utbildning för att hantera våld, och de ska inte behöva hantera våld även om vardagen idag uppenbarligen är sådan. Vad blir konsekvensen av att likställa lärare med polis/ordningsman? Ska lärarna få rätt att bära vapen, för det verkar ju inte mer än rättvist i så fall? Och var går gränsen sedan? Ska en person som undervisar på fritiden, såsom i alla ideella idrottsklubbar, likställas med en lärare? Jag har undervisat ju-jutsu för både barn och vuxna, var det meningen att jag skulle tåla att bli slagen av ett missnöjt barn som jag bänkade i fem minuter eftersom de inte kunde uppföra sig? Om svaret på denna fråga är nekande, varför ska det vara annorlunda för lärare i skolan?

Framför allt måste det handla om vilken typ av skola vi vill sätta våra barn i. Vad sänder det för signaler till våra barn, att det är helt okej för dem att slå vuxna?

I “I trygghetsnarkomanernas land” resonerar psykiatrikern David Eberhard om skolan:

När vi försöker skapa en skola och uppväxtmiljö där barnen inte ska fara illa går vi tillbaka och försöker öka tryggheten jämfört med hur det var förr. Det gamla skolsystem som vi alla tagit avstånd från präglades av pennalism och systematiserad aga. Att man skulle öka elevernas trygghet från den nivån är för oss idag självklart. Men på samma sätt som i mång andra fall vet inte den trygghetstörstande nationen när det är dags att säga stopp. […] Därför har vi kommit till en punkt då vi inte längre tillåter att auktoriteterna (lärarna) “trakasserar” sina elever genom att t ex avkräva dem tystnad på lektioner eller beslagta elevers mobiltelefoner när de sitter och ringer på lektioner. Vi ökar hela tiden barnens medbestämmanderätt med motiveringen att de annars skulle fara illa och få för lite trygghet. Vi har till och med kammarrättsutslag på att man inte kan flytta en elev som mobbar sina kamrater. Varför? Jo, för att värna om elevens trygghet. Inte konstigt att lärarna inte vågar ingripa. I allra värsta fall tar de tag i en elev och blir anmälda för misshandel. Den ende trygge eleven blir därför den som mobbar de andra och dessutom stör på lektionerna. 

~ I trygghetsnarkomanernas land, s 128

Jag tycker att det är en riktigt bra sammanfattning. I en annan del av boken har författaren pratat med två pojkar, nio och tio år, om vad de är rädda för. Höjder, nedgrävda minor, höga höjder, och mardrömmar.

Men vuxna då? Är de inte i alla fall lite rädda för de vuxna. Att de ska skälla på dem eller vara elaka. Nej, säger de. Rädda för vuxna är de inte. Vuxna kan vara dumma när de skäller, men rädda. Nej. Hela atmosfären är trygg. [….] Inte nog med att barnen inte längre förefaller rädda för eleverna i klassen ovanför, som vi var. Väldigt många har dessutom tidigt lärt sig att det är ofarligt att bråka med vuxna. För vuxna ställer inga krav. Och om de gör det, så kan de inte få igenom dem.

~ I trygghetsnarkomanernas land, s 116

Vi måste ställa oss frågan vad det är för verklighet vi vill leva i. Vilken typ av människor vi vill uppfostra, vilka krav som ska ställas på barn och ungdomar. Jag kan tänka mig att det fanns både en och två rädda elever i skolmatsalen i fallet, som tyckte att den stökige eleven var obehaglig och undrade om de var näst på tur för att råka ut för något. Det är dem läraren skyddar genom att ta ut den stökige. Det är inte på något sätt ett orimligt ingripande. Det får snarast ses som ett envarsgripande på förhand, för att för hindra att brott sker – ett ingripande som läraren har rätt att göra, och på inget sätt ska straffas för. Den läraren vill jag ha på den skola där jag i framtiden sätter mina barn – inte en skola där lärarna är så rädda för att ingripa att mitt barn blir utsatt.

Första sommardagen

Söndag kväll. Första sommardagen (men tyvärr inte sommarlovsdagen), känns det som – det har ju varit 25+ grader ute. L och jag har varit i stan och införskaffat nya shorts till honom och ätit Ben ‘n’ Jerrys, och sen har vi varit på husvisning och varit hos D och P och deras tre små vildingar. På det hela taget en väldigt trevlig dag. Jag varvade dessa utflykter med läsning om prostaglandiner och arakidonsyra och annat jox. Alltid trevligt.

De första två dagarna av tenta-P är gjorda. Det var mestadels FoF, och lite kost och sånt inslängt. Medan FoF faktiskt gick riktigt bra när jag och E körde tentagrupp var kosten desto svårare. Jag orkar inte läsa 300 sidor nutritionsbok för att lära mig exakt hur många gram järn vi har i kroppen. Det är helt enkelt så att om det är det som får mig att kugga, så får jag väl kugga. Några av FoF-frågorna var återkommande och efter någon upprepning lärde vi oss precis vad de var ute efter i svaret. Om de frågorna kommer blir det lätta poäng (men det gör de säkert inte…).

Förhoppningsvis blir resten av tenta-P något mindre tungt. De första två dagarna kändes enormt långtråkiga och det är inte produktivt för att lära sig. Å andra sidan är nu det tråkigaste över och vi kan fortsätta med hunger, fetma och malnutrition. Det är mer svårt än tråkigt i alla fall. Nästa tentagrupp är inte förrän nästa helg, så veckan kommer att gå till dels egen inläsning och dels färdigställande av mitt kompendium.

Kompendiet, ja. Mitt monster. Mitt lilla monster som blivit ganska stort. Och ganska färdigt.

Innehållsföreckning.

Nu 162 sidor; två är ännu inte skrivna (reumatoid artrit, nästa veckas basgruppsfall). I övrigt börjar jag bli ganska nöjd… Vill inte veta hur mycket tid jag lagt på det. Alldeles löjligt många timmar, är lätt att gissa. Den här gången har jag inte hållt mig helt till förra terminens regel om att göra alla bilder själv, för i vissa fall orkade jag verkligen inte och i vissa fall går det inte (histobilder går inte att rita). Jag ska skriva reumatoid artrit också, troligtvis imorgon, men efter det finns T4-kompendiet tillgängligt för köp (50 kr). Den högupplösta PDF:en är 37 MB stor, så jag skickar med Sprend om nu någon vill ha det (finns en lågupplöst variant också, den är typ 11 MB eller nåt).

På tal om saker som inte alls är tenta-P eller T4 eller läk har nu mangamålet godkänts för prövning av HD. Det är dumt på en hel massa nivåer och om jag kommer ihåg det ska jag kanske skriva om det efter tenta-P. Sammantaget kan man dock säga så här: handlingar görs brottsliga för att det finns något (person, sak, land, whatever) skyddsvärt. Så blir frågan, vem i hela friden är skyddsobjektet när någon fälls för innehav av manga-porr? Det är tecknade figurer. Figments of someone’s imagination. Och dessutom manga, inte bara vilka teckningar som helst, utan manga, där alla är barnlika, med gigantiska ögon, pyttemunnar, hårfria, perfekta kroppar. De är ingen, de är fantasi. De har inte känslor, kan inte göras illa. Ska vi verkligen börja straffa folk för fantasier där ingen råkar illa ut? I så fall är jag rädd för att majoriteten av människor i världen förr eller senare borde fängslas. Så även om det lutar åt att HD bötfäller så tycker jag att (a) de borde fria, och (b) det borde finnas bättre saker för åklagare och polis att göra, än att utreda den här typen av mål.

Vad är allmänbildning?

allmänbildning subst. ~en · önskvärd mängd
kunskaper i skilda viktiga ämnen i viss motsats till
fackkunskaper; ofta med viss tonvikt på humanoria

Idag hade vi etikstrimma för sista gången. Det är ganska skönt att det är slut, eftersom det är ett sånt där moment som läggs utöver den schemalagda skola vi redan har. Vår grupp har, i likhet med många andra, avverkat dem så snabbt som möjligt för att bli klara med dem.

Dagens session fick mig dock att börja fundera på det där med allmänbildning. Det var inget ämne vi hade uppe, utan jag började fundera på det utifrån vilka förkunskaper jag räknade med att folk hade i ett visst ämne – juridik – mot vad de faktiskt hade.

Efter över sju år på universitetet har jag av förklarliga skäl ansamlat en hög kunskap som ligger och samlar mer eller mindre damm i mitt huvud. Det gör att det för mig när det gäller ämnen som jag har läst har vissa problem att urskilja vad som är allmänbildning att veta, mot vad som är fackkunskap. Dagens ämne var bröstarvingars rätt till laglott, gällande vilket minst hälften av gruppen efteråt sa att de inte haft en aning om att någon sådan regel alls existerar. För mig är det självklar kunskap – men jag har inte längre någon aning om jag visste vad det var innan jag började på juristutbildningen, eller om det var något jag lärde mig där.

Vi kommer i framtiden att stöta på problem angående vad som är allmänbildning mot vad som är fackkunskap. Efter att ha gått på läk i bara två år har vi ett helt annat vokabulär och en enormt mycket djupare kunskap än gemene man, och den är ändå ingenting mot vad vi förhoppningsvis kan när vi är klara efter elva terminer, eller efter AT och ST. Då gäller det att komma ihåg hur det är att inte kunna alla dessa saker, för att ha förmåga att kommunicera på ett språk som våra icke medicinskt utbildade patienter förstår.

Samma sak gäller jurister, ska ju påpekas, något som gärna glöms bort av juristkåren. Jurister är enormt förtjusta i att skriva baklänges och med ord som resten av befolkningen sedan längre glömt (och juridikstudenter lärs omgående upp i denna konst, även om vissa lärare trött hävdar att man inte alls behöver skriva så). Det gör det svårt för allmänheten att hänga med. Medicinare skriver med medicinska termer som kan vara väldigt svåra att förstå för den oinvigde, men meningsuppbyggnaderna och valet av svenska ord är oftast inte lika svåra. Jurister skriver, enligt erfarenhet, gärna saker och ting onödigt komplicerat med femton bisatser, konstiga ord och negationer så att man slutligen varken vet ut eller in. När vi vid något basgruppsfall nyligen hade med ett ord som jag ofta stötte på inom juridiken (ehuru eller något liknande), reagerade övriga i basgruppen med höjda ögonbryn och undrade varför man stoppat in ett så konstigt ord. Det finns oftast enklare ord att tillgå.

Men för att återgå till poängen, vad är allmänbildning? Är det allmänbildning att veta att det finns något som heter bröstarvingar och att dessa enligt lagen idag alltid har rätt till sin laglott, som motsvarar hälften av kvarlåtenskapen (om man är ensambarn; om det är två bröstarvingar delas denna halva i två, osv)? Jag vet inte. Men det hjälper nog att fundera på det med jämna mellanrum, för att inte av misstag råka anta att folk runtomkring oss besitter kunskap som de egentligen inte alls har.

Goda intentioner

Norska regeringen snabbhanterar förslag till en ny lag som kan hålla Anders Behring Breivik inspärrad resten av livet.

~ Snabblag ska hålla Breivik inlåst, DN.se

Det är fullt förståeligt att den norska regeringen planerar en sådan lag – det är nog ingen som vill att Breivik släpps ut igen. Det är troligen inte så många som skulle argumentera mot att oavsett vad han döms till, vård eller fängelse, så ska han sitta där resten av livet.

Men det hindrar inte att denna snabblag är en farlig väg att gå.

Länder som Norge (och Sverige) har vissa grunder den rättsliga ordningen vilar på – bland annat en princip förutsägbarhet. Det innebär mer eller mindre att man innan man begår ett brott ska kunna veta vad som finns i straffskalan för det aktuella brottet. Precis det som den norska regeringen åsidosätter om detta förslag går igenom, är en grundbult i folkets förtroende för rättsstaten. Om (när?) förslaget går igenom blir det en retroaktiv lag som sätts in specifikt för att kunna straffa en person. Visst är det för att hålla undan en man som är uppenbart livsfarlig från allmänheten – och jag är tacksam om man låser in honom och kastar bort nyckeln – men i grund och botten är det ändå ett avsteg från en enormt viktig princip – och som vanligt är risken är att när man gjort ett avsteg, så kan man göra fler. Grunden för att människor ska kunna lita på rättsväsendet är att det inte kommer lagar i efterhand som lägger till eller drar bort vad man får och inte får göra, och vad straffen för dessa brott är.

Jag tror inte att Norge plötsligt kommer börja instifta lagar hej vilt för att sätta dit specifika personer för specifika brott på olika håll och kanter, men det hela kan sammanfattas med detta ordspråk: The road to hell is paved with good intentions.

Rätten till laglott

På vägen ner till Egypten råkade jag läsa ett debattinlägg i DN, Dags att Sverige avskaffar bröstarvingars rätt till arv. Först tänkte jag att det var ett konstigt förslag – bröstarvingars rätt till sin laglott är självklar i mina ögon och det har varit så sedan mitten på 1800-talet.

Sedan läste jag inlägget och började fundera.

Sedan 1857 har bröstarvingar – en persons egna barn (sedan 1958 inkluderas även adopterade barn) – rätt till arv. Om man är ensambarn och det inte finns någon överlevande make/maka innebär detta hela kvarlåtenskapen. Laglotten, den del av barnets arv som inte kan överlåtas till någon annan, utgör hälften av denna arvslott – dvs 50% av kvarlåtenskapen. Om det finns två barn är deras arvslott hälften var av kvarlåtenskapen, och laglotten 1/4 var av kvarlåtenskapen, och så vidare (Ärvdabalken 7:1). Om det finns en make/maka som också är förälder till barnet kommer denne/denna att ärva den döde i första hand och barnet får ut arvet vid denne/dennas död (ÄB 3:1). Om maken/makan inte är förälder till barnet kan barnet direkt kräva att få ut sin laglott och om man inte anser att problemen börjat tidigare så finns de definitivt här. I och med att barnet kan utkräva sin laglott kan den överlevande maken/makan tvingas flytta från sitt hem för att kunna ge barnet arvet.

Men som grundfråga kan man ju ställa sig: varför finns det idag ett tvång för föräldrar att ge sina barn en viss andel av sitt arv? Lagen skrevs när medellivslängden var betydligt kortare än nu och barnen förväntades fortfarande vara små. Idag är “barnen” i många fall 60+ när föräldrarna dör och det råder ingen nöd på dem alls. Så varför har vi kvar en förlegad lag som innebär att den rätt vi har i livet i övrigt att förfoga över vår egendom, plötsligt inte gäller?

Redan i min närhet kan jag konstatera flera fall där det skär/skurit sig ordentligt mellan barn och föräldrar. I vissa fall ligger felet helt klart hos föräldrarna, i andra fall helt klart hos barnen. Oavsett vilket har jag svårt att förstå varför föräldrarna måste bli tvingade att lämna en del av sin kvarlåtenskap till barnet i fråga. Det kan kanske bli någon typ av upprättelse för barn som farit illa vid sina föräldrars hand, men samtidigt tar dessa barn ofta stolthet i att klara sig utan föräldrarna som inte ville ha dem. För en person jag känner, B, vars föräldrar redan från början inte ville ha honom och alltid berättade detta, kändes det lite som en hämnd att föräldrarna inte kunnat slippa undan att ge honom hans laglott, men samtidigt ville han inte ha pengarna och han gav dem snabbt vidare för att slippa ha något med dem att göra.

Visst inser jag att det finns en problematik här – det kan öppna för maktmissbruk från föräldrarnas sida (“om du inte sköter dig gör jag dig arvslös”) och föräldrarna kan anse att ett barns val i livet är “fel” (t ex att vara homosexuell eller gifta sig med fel person), men jag ser ändå inte detta som ett hinder. Vid 60 års ålder föreligger inte samma skyddsbehov som i barnaåren, vilka är de som lagen från början är tänkta att skydda.

Om det är tvärtom och ett barn beter sig illa mot sina föräldrar, begår brott (dock inte dödar, då försvinner arvsrätten, ÄB 15:1) eller försummar dem, varför ska då föräldrarna tvunget efterlämna barnet ett arv? Om det finns flera barn och ett tar hand om föräldrarna medan det andra inte träffat föräldrarna på flera år, varför har de då samma rätt till arv (visst finns det utrymme för föräldrarna att ge mer till ett barn än ett annat via testamente, men laglotten kommer man inte ifrån)?

Till syvende sist kommer det till en punkt där det i dagens samhälle inte finns samma skyddsbehov av barn som det fanns på 1850-talet (och tidigare; lagen härstammar från en lag redan från 1600-talet där barn blev bröstarvingar) och således finns inget behov för laglottsregeln. Vill man fortfarande skydda faktiska barn – under 18 år – är det inte svårt att skriva lagen så att dessa alltid har rätt till laglott, medan barn över 18 år inte har rätt till det.

Vi har i livet rätt att bestämma över vår egendom – varför ska den rätten inte gälla också vid livets slut?

Svullna hjärnor och större kepsar

I veckan har “rullstolsmannen” varit i tingsrätten. Rullstolsmannen är en 47-årig snubbe som fått ut nästan 14 miljoner i ersättning för personliga assistenter eftersom han enligt läkarintyg och honom själv inte kunnat utföra ens de mest basala behoven. Läkaren har dessutom skrivit intyg om att han kommer dö om han inte får assistans dygnet runt.

Tyvärr – för mannen – har polisens spanare bilder av honom när han går obehindrat, lastar ur en bil med varor, och står över en manuell cementblandare. Bland annat.

I målet har sällsamt korkade uttalanden gjort, sådana att jag bara måste dela med mig (liksom L som tyckte att det var värt att lägga som dagens citat på Facebook). Vi börjar i änden med läkaren som skrivit ut intygen. Läkaren har ju en hel massa på spel, så hon kommer givetvis att försvara det intyg hon skrivit med näbbar och klor, men det hindrar inte att det hon säger låter mer än lovligt dumt.

 -På vilket sätt riskerar han att dö?
– Faller han är risken för att nacken går av överhängande, svarade läkaren, som också lade till att rullstolsmannen har svårt att se var han sätter fötterna i en trappa eftersom hans rörlighet i den stelopererade nacken är så begränsad.

~ Läkaren försvarade sitt intyg, Corren, 9 november 2011

Som åklagaren riktigt påpekade kan faktiskt vem som helst som trillar i en trappa dö. Man kan också gå ut i gatan och bli påkörd av en bil och dö och det ger inte heller rätt till dygnet-runt-assistans. Viktigast är kanske att det finns gott om äldre med mer begränsad rörlighet än den rullstolsmannen visat upp, som inte har personlig assistans dygnet runt.

I Corren-Play hävdar försvarsadvokaten att hans klients “sjukdom” går i skov. Oklart är vilken sjukdom det handlar om, med tanke på att det rullstolsmannen själv hävdar är grundproblemet är en rygg/nackskada efter en trafikolycka 2001. En trafikolycka  efter vilken det dröjde flera månader innan han sökte vård, trots att han påstår att det “kändes som ett yxhugg” när det hände (Rullstolsmannen hårt pressad, Corren, 8 november 2011). Han hävdar att han är en “väldigt tålig person”. Oavsett vad är det väldigt oklart hur det är en sjukdom.

En medicinsk rådgivare fick granska läkarintyget och underlaget och konstaterade bland annat följande om den förlamning rullstolsmannen påstått förekom ibland:

Smärta kan komma och gå. Men förlamningar kommer inte och går. Det är inte medicinskt möjligt.

Absolut roligast var dock rullstolsmannen själv som i det dummaste uttalandet jag hört på länge sade,

Jag blev bara sämre och sämre. Sömnen försvann. Jag fick ingen hjälp i Sverige. Inga mediciner hjälpte. Min hjärna svullnade så mycket att jag fick ha en keps som var två nummer större än normalt.

Rullstolsmannen höll monolog, Corren, 4 november 2011

Man blir ju stum av den idioti som visas upp. Hjärnan svullnade? Hur då? Vart tog den då vägen? Har hans fontaneller inte växt samman? Oavsett vad borde han i så fall verkligen inte vara kapabel att sitta och hålla monolog i 2,5 timme (!) i rätten (jag tror för övrigt att herrn har tittat för mycket på amerikanska serier. Man håller inte försvarstal på det sättet i svensk rätt, normalt). Det fiffiga med skallen är att den är konstruerad som en i stort sett sluten behållare för att skydda hjärnan. Just eftersom den är sluten är det farligt så snart ens små mängder vätska ansamlas. Detta är varför en hjärnblödning är så farlig: det finns ingenstans för vätskan att ta vägen och då höjs det interkraniella trycket. I slutändan pressas hjärnstammen mot hålet som går ner mot ryggmärgen, och eftersom det i hjärnstammen finns reglering av andning och annat småviktigt blir det lite… jobbigt. Minst sagt.

Jag är helt övertygad om att 47-åringen kommer fällas så att det smäller om det. Åklagaren yrkar på minst fem års fängelse för honom (Rullstolsmannen riskerar långt straff, 11 november 2011). För de två bröderna och den före detta sambon, som alla varit personliga assistenter åt mannen yrkas minst tre års fängelse. Bröderna har själva sagt att assisterandet mest bestod i att fika. Sambon likställde sitt förhållande med att vara en slav, åtminstone mot slutet.

För läkaren yrkas 10 månaders fängelse, vilket tar hänsyn till att hon riskerar att förlora legitimationen. Jag kan inte annat än hoppas hon gör det; oavsett anledning till att hon skrivit ut intygen i fråga så är det en dumhet som är så allvarlig att hon inte ska få vara verksam.

Okunnighet och politiker

Vi har dom svenska föreskrifterna och dom gäller tills nånting annat har kommit in eller som gör att nånting upphävs.

~ Catharina Elmsäter-Svärd (M) i Aktuellt

Orden är från vår infrastrukturminister och gäller vilka regler som gäller för skyltning av tunnlar – EU-direktivet eller de svenska reglerna. Saken är uppe i nyheterna på grund av den olycka som inträffade på E6:an för ett par veckor sedan, då en tankbil kolliderade med en lastbil och en person dog i den stora branden som följde. Diskussionen har handlat om att man inte får köra bilar lastade med farligt material i tunnlar – riskerna med det är uppenbara. Ministern påstår två saker; dels att rätt skyltar finns vid rätt platser – det vill säga, vid tunnlar där lastbilar med farligt gods inte får köra in ska det finnas skyltar – och dels att det är de svenska reglerna som gäller, inte EU-direktivet.

VästNytt/Aktuellt har kollat på saken och konstaterat att det inte finns en enda skylt i hela Sverige, trots att vi har tio tunnlar som är klassade som “E”-tunnlar vilket i princip innebär totalförbud mot att köra farligt gods genom dem. Ministern hävdar motsatsen och säger att det visst finns skyltar, vilket mest får henne att låta enfaldig när VästNytt varit runt och kollat saken.

Ministern går vidare med att hävda att de nya direktiven är försenade och således inte är implementerade, vilket är varför de svenska reglerna gäller. Och visst, direktiv ska, till skillnad från EU-förordningar som gäller rakt av, faktiskt implementeras i svensk rätt. Men de här reglerna har implementerats. Sedan 1 januari 2010 (bestämmelserna kom 2007). Det är bara det att inga skyltar har satts upp. Hon fortsätter, angående huruvida direktivet implementerats eller ej:

Finns det nån annan uppfattning, ja då får jag väl i sånna fall ta reda på det.

Nähä, tror du? Vad i hela friden får du lön för? Vad tror du att ditt jobb inbegriper? Att sitta i TV och låta okunnig? I så fall gör du ett utmärkt jobb. Det är en sak om gemene man inte vet vilka lagar och direktiv som är i görningen, men du borde nog ha koll på det som du är minister för.

Vad är det för människor vi har sittandes i vår riksdag och regering? Förra veckan var det Juholt-affären som täckte tidningsuppslag efter tidningsuppslag. Av någon anledning verkar det ha blåst över – förmodligen för att om Juholt hade tvingats avgå så hade man inte kunnat vaska fram någon vettig kandidat att leda det där partiet, framför allt inte någon som kan uppbåda någon typ av förtroende i svenska folket innan nästa val. Således får Juholt sitta kvar, trots att det tidigare tvingats avgå folk för sådant som att inte betala TV-licensen, vilket torde vara ett betydligt lägre belopp än att få ut nån hundratusen extra i bidrag.

Även Juholt hävdar så klart okunnighet. Kan jag hävda okunnighet när det jag gör fel i mitt framtida yrke?

(Dessutom gjorde han fars av sig själv när han hävdade att han inte fick säga något om något “på grund av förundersökningssekretess”, varpå åklagaren gick ut och roat sa att Juholt fick prata så mycket han ville.)

Borde vi inte kunna ställa krav på våra politiker att de ska a) kunna utföra sitt arbete och b) klara av att reda ut vilka bidrag de har rätt till och inte rätt till, med tanke på att de ställer motsvarande krav på sina väljare? Fast det är klart, vettiga människor med vettig utbildning väljer att bli annat än politiker, så de där kraven kanske är för högt ställda.

Allt möjligt den senaste veckan

På något sätt försvann en vecka till. Löven är gula och röda och guldfärgade och jättevackra och vi är en bra bit in på både hösten och terminen, vilket visar sig i att vi snart börjar med FoF (förhållningssätt och folkhälsa), vilket ligger mitt i terminen. Vi håller också på med, eller borde i alla fall hålla på med, mitterminsåterkoppling i basgrupperna, även om just vår grupp inte gör det eftersom vi har handledare som nästan aldrig är där.

Astrid Lindgren-läkaren friades av tingsrätten i veckan. Det är inte överdrivet intressant – det var vad jag hoppades på och väntade på, och tingsrättsdomar är aldrig särskilt intressanta eftersom de inte är prejudicerande alls. De uttalade sig om vad som hänt om bevisningen hållit – “Oavsett om det föranletts av barmhärtighetsmotiv och oavsett om barnet ändå skulle ha dött inom en mycket kort tidsrymd“, vilket är något mått av intressant. Men fortfarande återstår frågan om vad som händer vid “dubbel effekt”, när man ger så pass mycket smärtstillande att patienten avlider. Är det det tingsrätten menar, eller är det bara om det direkta uppsåtet var att döda? Hursomhaver är det mer intressant om det kommer upp i hovrätten. För läkarens skull hoppas jag att det inte går vidare, men åklagaren har uppvisat dumhet av sällan skådat slag hittills, så varför skulle det sluta?

Peter Althin, som var målsägandebiträde, sa, “Föräldrarna har varit fokuserade på att få svar på vad som hände. Och det har de inte fått. Det är klart att de är frustrerade.” (Läkartidningen) Men som han själv sedan påpekar är det inte domstolens sak att reda ut vad som hände – de ska pröva om åklagarens åtal håller eller inte. Det gjorde det inte. Föräldrarna behöver terapi, inte att sitta i domstol och berätta för offentligheten om saken.

Jag följer eventuell fortsättning med intresse.

Etikstrimman (sista för terminen) hade tema “Att vara läkare” under vilken vi diskuterade bland annat bloggande och Facebookuppdateringar. Jag konstaterade att jag håller fast vid att blogga på det sätt jag gör, det vill säga mina egna reflektioner kring allt vad vi gör på utbildningen. Jag kommer aldrig lämna information om mina patienter så att de kan kännas igen, men jag kommer skriva om mina erfarenheter. Det som inte passar för allmänheten hamnar i dagboken. Vad gäller Facebook är jag redan nu ganska restriktiv med uppdateringar, och det lär jag fortsätta vara.

I övrigt var det igår T1:s finsittning. Det var trevligare än väntat, med kul folk till bordet att diskutera med, grymma nollegruppsgyckel och givetvis även Fadderiet-gyckel (samt MedSex och Superfaddrar). Alla var fina som sig bör, och jag var kvar till någonstans runt midnatt då jag drog mig hem för att umgås med L vår sista kväll ihop innan en ny runda av Jönköpingsbesök. L och jag njöt av lördagen innan sittningen, genom att skippa frukost hemma, gå ner på stan och ta en lång brunch-lunch på ett mysigt café.

Snart är det dags att återgå till läsning om mitralisinsufficiens och annat roligt. Tidigare i veckan var det hjärtsvikt som gällde, vilket var roligt att läsa om. Börjar till och med få lite koll på vilka mediciner som gör vad, vilket känns skönt efter att det legat som ett kaosartat virrvarr i huvudet sedan terminstart, med betablockare, COX-hämmare, ASA, och ACE-hämmare i en enda röra. Plus ytterligare ett dussin, typ. Och allt annat vi ska trycka in. Hjärtat har hittills varit roligast att läsa om, tillsammans med cancer som var för ett par veckor sedan, och efter FoF följer lungor och njurar som också ska bli kul. Lite nervös blir man dock för bland annat sina föräldrar då man läser om den ökade risken för det mesta som kommer med att man blir äldre. Blir inte hypokondriker, men jag oroar mig för alla andra… Som JD i Scrubs, som konstaterar att han plötsligt börjar titta på människor och se vad de kommer dö av.

I början av veckan hade vi också thorax-dissektion. Jag hade hoppats på att ha L som amanuens – vore en rolig upprepning – men det bidde inte så. Istället hade vi en hög andra amanuenser som alla var grymma. Sällan har två timmars undervisning givit så mycket. Repetition av anatomi, lite sjukdomar och därefter titt ner i öppnade bröstkorgar. Det märks att förra terminens dissektioner gjort en van, för det var inte minsta reaktion på att kolla på preparaten den här gången, åtminstone för min del. Annars hade man ju kunnat tänka sig att man skulle reagera när amanuensen lyfter av den uppsågade bröstkorgen för att visa sternum och n., a., och v. intercostalis på insidan under varje revben. Likaså när det ligger ett utskuret hjärta à la Pirates of the Caribbean på en bänk (fast till skillnad från i filmen slog det här inte. Tänka sig).

Astrid Lindgren-fallet

Den här terminen ersätter etikstrimman den skönlitterära strimman som löpte under termin ett och två. Nu är det dags att grotta ner sig i etiska problem av olika slag – abort, människovärde, dödshjälp, alldeles för tidigt födda barn. Ämnet dödshjälp är för närvarande högaktuellt, med Astrid Lindgren-läkaren uppe i rätten till slut.

Fallet är enormt intressant och för min del extremt passande, då det hanterar både juridik och medicin. Således har jag följt det med intresse.

Det hela började på försommaren 2008 då en flicka föddes redan i graviditetsvecka 25. Flickan vårdades på Astrid Lindrgens barnsjukhus i Stockholm. På grund av ett medicinskt misstag fick flickan några dagar efter förlossningen en hjärnblödning; denna händelse Lex Maria-anmäldes. Den 20 september dog flickan och den 14 oktober obducerades hon. I det första utlåtandet är dödsorsak och dödssätt oklart, “men de sammantagna fynden talar för att flickan avlidit till följd av sviterna av hjärnblödningen.”

I samma artikel som ovanstående är hämtat ifrån står också:

Modern anmälde också en läkare – en annan än den som nu sitter anhållen – till Ansvarsnämnden för att inte ha gjort tillräckligt för att stoppa förlossningsvärkarna, som alltså kom i gång alltför tidigt.

Läkaren begärd häktad, Läkartidningen

Redan här kan man alltså ana att en del av drivkraften bakom detta är tragedin för föräldrarna – de har förlorat ett barn och det är givetvis, på alla sätt, ofattbart sorgligt. Det innebär inte att läkarna och den övriga vårdpersonalen inte gjort sitt för att stoppa förloppet.

Den 2 mars 2009 frihetsberövades läkaren. Rättsmedicinalverkets analysbesked och utlåtandet ur obduktionsprotokollet blev någon vecka senare offentligt. I detta stod att läsa:

[Koncentrationen] av tiopental i lårblodet är kraftigt förhöjd och representerar en nivå omkring 1 000 gånger mer än vad man ser vid ordinär användning av preparatet och ligger långt över de nivåer som man kan se vid dödliga förgiftningar

(….)

(…) den sammantagna bilden visar att [flickan] avlidit till följd av kraftig överdosering av tiopental i kombination med morfin men att [flickan] varit i mycket dåligt tillstånd på grund av sina omfattande hjärnskador som varit en följd av den omfattande hjärnblödning hon fått vid några dagars ålder och hade troligen även avlidit inom en kortare tidsrymd utan överdosering av tiopental i kombination med morfin.

(….)

ur rättsmedicinskt perspektiv betraktas dock således dödsfallet som onaturligt, till följd av överdosering av annan person, men att det inte utifrån den rättsmedicinska undersökningen eller de tillgängliga handlingarna kan avgöras i vilket syfte eller av vem den mycket höga dosen av tiopental givits.

Redan här konstaterades det alltså att bevisningen faller – man kan inte bevisa att det är läkaren i fråga som gett barnet tiopental.

Kommentarerna från de som gjorde analyserna var att
a) det är svårt att göra obduktioner på spädbarn där referensmaterialet är så litet,
b) det är ännu svårare med ett prematurt spädbarn (som är ännu mindre),
c) det finns inga speciella referensnivåer för spädbarn utan varje bedömning görs individuellt,
d) att det kan finnas väldigt höga koncentrationer av ett läkemedel i blodet om det getts kort före döden, och
e) det går inte utifrån koncentration i blodet vid obduktion att konstatera vilken dos som getts.
(Källa: 2000 mikrogram tiopental per gram lårblod)

Björn Hurtig, som är den åtalade läkarens advokat, är lagom dramatisk för det mesta – men oavsett retoriken ligger det förmodligen sanning i hans uttalanden om att juristerna som hanterat fallet inte har någon som helst koll på medicin. Som någon som läst både och kan jag bara konstatera att det måste vara två av de mest skilda fält som finns. Medicinarna lägger någon vecka under utbildningen på jurdik och juristerna lägger ingen som helst tid på medicin alls. Frivilliga kurser i rättsmedicin finns, och på en av mina fördjupningskurser hade vi en föreläsning med rättsläkaren i Lund, men i övrigt nada. Precis som att majoriteten av medicinare har läst natur på gymnasiet har juristerna i mycket större utsträckning läst samhäll, och många kan bara absolut minimum om naturämnena. Att förstå sig på mediciner, verkningar, koncentrationer och liknande är helt över den absoluta majoriteten juristers huvud.

I åtalet som väcktes var gärningsbeskrivningen som följer:

[Narkosläkaren] har den 20 september 2008 på Astrid Lindgrens barnsjukhus i Solna uppsåtligen berövat [flickan] (…) livet genom förgiftning. [Narkosläkaren] har därvid injicerat narkosmedlet tiopental i [flickan].

Gärningen rubriceras som dråp. Brottsbalken 3:1: “Den som berövar annan livet, döms för mord till fängelse på viss tid, lägst tio och högst arton år, eller på livstid.” Brottsbalken 3:2: “Är brott som i 1 § sägs med hänsyn till de omständigheter som föranlett gärningen eller eljest att anse som mindre grovt dömes för dråp till fängelse, lägst sex och högst tio år.”

I och med denna skrivelse måste åklagaren bevisa bortom allt rimligt tvivel att narkosläkaren injicerat tiopentalet, att det var en orimligt stor dos, att det orsakade flickans död, och att det gjordes med uppsåt. Vilket torde vara ganska mycket att bevisa. I andra hand finns ett yrkande om försök till dråp.

Det tråkiga med fallet är att det blir en bevisbördsfråga. Läkaren nekar, flera experter tvivlar på provresultaten medan åklagaren anser att han kan bevisa att läkaren gett dosen, och han har således till att börja att bevisa att hon alls injicerat tiopental. Om han inte klarar av det kommer de riktigt intressanta frågorna aldrig att se dagens ljus i rätten: Finns det tillfällen då dödshjälp är rätt? Är det okej att ge smärtlindring trots att döden kan/kommer vara en bieffekt? Hur långt ska man gå för att ett spädbarn ska få fortsätta vara vid liv? Vad ingår i läkarens skyldighet att bota och lindra – är det att uppfylla läkareden att låta flickan gå en plågsam död till mötes, eller är det snarare läkarens skyldighet att förhindra lidandet och ge den höga dosen av smärtstillande, även om detta kan leda till att döden inträffar något tidigare än den annars skulle gjort?

Redan 1991 skrev Svenska läkaresällskapets delegation för medicinsk etik så här:

Läkare får under inga omständigheter vidta åtgärder med det primära eller huvudsakliga syftet att avliva en patient, även om det sker på patientens uttryckliga begäran eller av barmhärtighetsskäl. Däremot har läkaren rätt att i smärtlindrande syfte ge smärtlindrande medel även om doserna kan bli så höga att den dödliga utgången påskyndas.

Detta är doktrinen om “dubbel effekt”: om man har för avsikt att smärtlindra men inte att döda, men döden är en (förutsedd) bieffekt, då är det okej. Om nu åklagaren kan bevisa att narkosläkaren gett tiopentalen, kan man då anse henne skyldig till dråp oavsett? Är det inte snarare att följa hennes yrkesetiska riktlinjer, att smärtlindra barnet även till den grad att döden inträffar tidigare än den gjort naturligt? Och den givna följdfrågan eftersom detta är ett rättsfall – är det då olagligt att följa de yrkesetiska riktlinjerna? Dessa är de intressanta frågeställningarna i fallet, som jag tyvärr starkt tvivlar på att vi kommer få svar på. För att få ett prejudikat som verkligen har kraft behöver målet komma upp i högsta domstolen, vilket det inte kommer göra så länge HD anser att det bara är en fråga om bevisbörda.

Peter Claesson tycker själv att han gör rätt, och att det finns ett givet svar på frågan om den dubbla effekten:

Jag har svårt att ha en egen uppfattning om motivet men jag tror att läkaren gav injektionen för att korta flickans lidande, för barnet självt och för hennes anhöriga. Det skedde dock på ett olagligt och uppsåtligt sätt.

~ Chefsåklagare Peter Claesson, 10 februari 2010 till TT

Torbjörn Tännsjö, lätt idol för min del när det gäller diskussionen om dödshjälp, har också skrivit om målet. Läkaren själv har också gett en intervju med Dagens Nyheter om hennes upplevelse.

Jag har inget svar på vad som är rätt och fel i de etiska frågor som fallet frammanar. Jag har mina åsikter – som jag skrev redan för ett år sedan tycker jag att dödshjälp borde vara tillåtet. För närvarande vore det dock bra om vi började med att få juridiken och medicinska praxis att komma överens.