Category Archives: Tema: Pedagogik

Spännande föreläsning

Igår hade vi vad som måste ha varit terminens bästa föreläsning. Hematologimaligniteter, dvs blodcancer av olika slag. Lymfom, leukemi, och alla diagnoser som faller därunder. Hematolog Anna Sandstedt höll föreläsningen i tre timmar och lyckades hålla det intressant hela vägen igenom. Inte dåligt jobbat alls för ett ämne som kan bli ganska tekniskt med alla celler som är involverade.

Föreläsningen visade vikten av att förbereda och tänka igenom upplägget på en föreläsning. Innan föreläsningen var tanken att vi skulle göra ett antal fall i stil med våra basgruppsfall, och Anna höll föreläsningen utifrån dessa, med utvikningar där det var relevant. Hon undvek att gräva ner sig i olika behandlingsstrategier för de olika sjukdomarna (annars mycket lätt att göra och händer alldeles för ofta) och hade flera omgångar av definitionsgenomgångar, så att vi hängde med i vad orden betyder. Det kom en hel del frågor under föreläsningen (något vår klass annars inte är särskilt känd för), men utan att interaktion framtvingades. Bland det värsta som finns i föreläsningsväg är när föreläsare ska tvinga fram frågor och svar från oss i publiken, när a) ingen har en fråga, b) ingen vet svaret, eller c) svaret står på PowerPointen som finns uppe och det därför blir ganska skumt att “kunna” svaret på frågan.

Så, bra föreläsning. Hematologi är svårt men nu ett spännande område istället för, som det varit tidigare, bara ett stort mörker. Det blev det efter en föreläsning på T4 med en annan föreläsare på samma ämne, som mest la upp kilometerlånga listor på indelningarna av sjukdomarna, och allt var bara väldigt, väldigt krångligt.

Annars har föreläsningarna varit av helt okej kvalitet. En föreläsning i måndags hade dock så många förkortningar att det var väldigt svårt att hänga med – dessutom förkortningar på det engelska namnet för sjukdomen, medan föreläsaren pratade svenska, så det var komplicerat att ens dechiffrera förkortningarna utifrån vad föreläsaren pratade om. Tips: använd inte förkortningar, framför allt inte femton olika i ett ämne publiken inte kan. Det blir liksom inte bra när vi bara försöker sitta och komma på vad förkortningen står för, istället för att kunna lyssna ordentligt.

Och igår hade vi en föreläsare som höll upp ett stetoskop och undrade om vi visste vad det var, och om han skulle skicka runt det så att vi fick titta på det… till en klass som gått på medicinutbildningen i snart 4,5 år. Som ska ut och underläkarvikariera i sommar. Inte okej.

Mer om bra och dåliga föreläsningar

Fortsätter på temat med föreläsningar och vad som gör dem bra. Igår hade vi amanuenser i anatomi som skulle presentera handen med dess skelett, nerver, blodkärl och leder. Och tyvärr var den riktigt dålig, i två av tre fall. Så, för att inte bara vara kritisk på ett gnälligt sätt ska jag nu försöka spalta upp vad som i mina ögon gör en föreläsare/föreläsning bra eller dålig. Givetvis helt och hållet mina åsikter.

1. Kunskap

Den här punkten brukar sällan till aldrig vara ett problem, åtminstone inte i de ämnen jag hittills läst. Såväl juridik som medicin är komplicerade fält där de som är specialister är riktigt, riktigt duktiga på det de håller på med. Det inkluderar våra amanuenser, utom de som är helt nya som ofta är förståeligt osäkra och nervösa. I övrigt brukar det här inte vålla problem. Snarare tvärtom, att de är alldeles för kunniga, vilket leder till problem med ett par punkter nedan.

2. Energi

Här var dagens stora fail. Amanuenserna såg ut som att de mycket hellre velat vara precis var som helst som inte var där framför oss. De pratade monotont och helst in i tavlan med PowerPointen som de pekade på. De verkade tycka att det var tråkigt. Och är det ett krav som borde ställas för att få undervisa i något så är det att man måste tycka om det. Avskyr man histologi ska man inte bli histologiamanuens, som flera av mina kursare konstaterat. Tycker man att ens ämne är tråkigt kommer det att lysa igenom. Man måste tycka det är kul med ämnet och att undervisa. Det hörs i rösten och syns i kroppen på den som föreläser.

Variera din röst. Försök vara levande. Det du undervisar om är du förmodligen intresserad av – försök få fram det!

Vissa föreläsare försöker bringa energi till sina föreläsningar genom att tvinga fram interaktion med eleverna. Det kan fungera – men märker du att det inte gör det, så sluta. Stå inte och vänta i 20 sekunder på att någon ska svara på en fråga om ingen räcker upp handen. Dessutom är många av dessa frågor riktigt jobbiga att svara på som elev. “Varför är det här viktigt?” är en riktigt dum fråga om man inte vill ha en diskussion, för det finns ofta flera viktiga punkter. Likadant frågar lärare ofta frågor som antingen a) är på för låg nivå eller b) har sitt svar i PowerPointen som finns på tavlan. I båda fallen tenderar elever att låta bli att svara.

Jag har gjort misstaget med för öppna frågor i jutsun flera gånger, då jag visat en teknik två gånger – en gång bra och en gång dåligt – och sen frågat vad skillnaden var. Ofta ger eleverna svar som är ganska oväntade, så tål man inte kritik för sin “bra” teknik bör man inte göra det. Å andra sidan blir det väldigt roligt, så det brukar jag bjuda på.

Om du har haft en dålig dag så är det bara att klistra på ett leende och fake it ’til you make it. Det lärde jag mig redan när jag var femton och gick en aerobicinstruktörsutbildning.

3. Upplägg/pedagogik

Det här är en gigantinormous punkt. Det finns hela långa kurser i pedagogik på universitetet, man kan doktorera i det. (Det är svårare att doktorera i energi, såvida det inte är i fysik eller något). Men här är några punkter:

a. Prata till din publik. Låt bli i att prata in i tavlan. Det spelar ingen roll om du har mygga eller ej, även om det givetvis är ännu sämre om eleverna inte kan höra dig – du ska ha ögonkontakt med publiken. Det är mycket bekvämare att inte ha det, men det spelar ingen roll. Har du gett dig på att stå där och undervisa ska du också prata till publiken.

b. Dra ner på mängden PowerPoint. PowerPoint kan användas pedagogiskt och kalasbra, men oftast missbrukas det alldeles groteskt. Som Doktoranden så fint påpekade i mitt PowerPoint-inlägg, det fungerar även för anatomi:

Dock känner jag mig tvingad att säga att de bästa anatomiföreläsningar jag någonsin haft var av en ung, nyligen disputerad läkare som höll sina föreläsningar genom att rita på tavlan och på overhead. Har aldrig lärt mig anatomi så bra som då. Så ppt till anatomi, nej tack.

Gårdagens föreläsning handlade ju om just anatomi, närmare bestämt handens anatomi. Utan undantag användes en PowerPoint som vi fått utskickad, med bilder utan namn på delarna utsatta. I ett högt tempo rabblade sedan amanuenserna sina respektive områden – ben, muskler, artärer och nerver – i monotona, ointresserade röster (utom en av de tre, som rabblade men i alla fall hade energi).

Jag fattar att man inte ritar musklerna. De går kors och tvärs och kan vara svåra att rita. Men artärer och nerver är utomordentligt lämpade för att ritas, vilket är så enormt mycket mer lättfattligt och ger ett mycket bättre tempo, än point and say. Skriv namnen! Gick hem och testade hur artärerna i handen skulle kunna ritas för att bli greppbara:

Artärerna i handen uppritade systematiskt. Rita handkonturen först, fyll på med artärerna efter hand. Skriv upp relevanta namn. Det behöver inte vara svårare. Ja, det tar lite längre tid, men gårdagens föreläsning var slut 20 min före utsatt tid ändå.

Gjorde en för någon vecka sedan för axel/arm-artärer också, efter en rörig men betydligt bättre föreläsning om dessa.

Rekommenderar att rita ut benen på något sätt, för att ha något att förhålla sig till. Det blir enklare att fatta då.

Inser att inte alla kommer hålla med mig om den här punkten. Men, min blogg, mina åsikter. Andra åsikter, skriv egen blogg. Eller en bok. Finns gott om böcker i pedagogik, som sagt, men marknaden är säker inte mättad. ;)

c. Prata i ett lagom tempo. Om du rabblar namn på artärer kommer eleverna inte hinna skriva ner dem eller ens tänka efter om vad du säger. Det gör din undervisning meningslös – eleverna är där för att lära sig. Använd tavlan! Skriv orden, då ser du hur lång tid det tar för eleverna att skriva dem. Det tar längre tid än du tror. På basåret hade vi en lärare som faktiskt tittade ut över sina lyssnare och sa, “Nu väntar jag tills jag ser att ni skrivit klart.” Det gjorde dels att vi fick tid att skriva färdig, och dels att vi åter verkligen riktade uppmärksamheten mot henne när vi var färdiga, så att hon skulle veta när hon kunde fortsätta.

4. Nivå

Eleverna du undervisar är inte på din nivå. Lägg dig på en nivå som är lagom för eleverna. Du är hjärtkirurg, men det betyder inte att dina elever vet vad kranskärl är. Tänk först, gör föreläsningen utifrån det. Ibland undervisar man nybörjare, ibland svartbältare. Man kan inte hålla samma pass för de två grupperna. Och bara för att du tycker att något är självklart och enkelt betyder inte det att eleverna tycker det. Ibland vågar de fråga, men oftast kommer de tänka, “Äh, jag går hem och läser om det istället, det är inte lönt att fråga.”

Rubriken kan också tolkas på ett annat sätt, som igår. Amanuenserna visste vilken nivå de skulle ligga på – och de verkade tycka att det var för låg nivå. Och det är klart det är! Oavsett vem du är så är det så att om du står framför en grupp och undervisar så är det för att det är något du kan mer av än de du undervisar för. Det spelar ingen roll om det är ju-jutsu, anatomi, eller kärnfysik. Du kan inte gärna undervisa över din nivå. Och relativt ofta kommer du inte undervisa på din egen nivå heller, även om jag har undervisat folk med samma bältesgrad som mig i jutsu. Det är liksom en del i att undervisa.

Hmh. Finns säkert mer. Tror jag slutar det här nu dock.

Kan avsluta med att vi hade en riktigt bra föreläsare idag – han använde inte PowerPoint! Whoo! Han ritade och skrev allt på tavlan och lyckades dels göra ett tråkigt ämne – nervernas retbarhet och impulsfortledning – bli ganska intressant och dels gjorde han det helt begripligt. Ingen dålig prestation det. Alla var inte lika förtjusta, men jag gillade det skarpt.

PowerPoint och grafik

Jag är en grafisk människa. Från början till slut föredrar jag bilder för att lära mig framför text. När det gäller kurslitteratur väljer jag, om det står mellan två eller tre olika rekommenderade böcker, helt efter det grafiska utseendet. Jag valde till exempel bort “världens mest köpta medicinbok” (enligt temaledarna) Janeway för att jag inte alls kunde med det grafiska upplägget. På samma sätt valde jag Guyton över Boron, inte för att jag lägger någon värdering i vilken som är bäst textmässigt utan bara för att jag inte klarar av Borons grafiska upplägg medan jag finner Guytons mysigt.

Grafik återkommer överallt.

Sedan vid det här laget ganska många år tillbaka är en av lärarnas käpphästar att använda sig av PowerPoint-presentationer i sin undervisning. Dessa distribueras med ojämn framgång – bäst är givetvis när föreläsaren har med sig utprintade versioner (gärna tillräckligt många), annars skickas de via mail för egen printning och det går inte alltid så bra tidsmässigt (en timme innan, eller för den delen en timme efter, föreläsningen är inte okej).

Förutsatt att vi får ut PowerPointarna är det sedan en fråga om grafik. Och på läk har lärarna aldrig någonsin hört talas om de två talesätten “Less is more” och “Bara för att man kan betyder inte att man bör“.

Det senaste skräckexemplet var en presentation där varje bakgrundsbild hade ny färg. De två första sidorna var värst – knallgult följt avknallgrönt, följdes därefter av något mjukare toner av lila och annat. Vi hade för ett tag sedan en föreläsare som tyckte att det var en fantastiskt bra idé att lägga knallgult bakom varenda bild hon hade. Andra föreläsare tycker att idén med vit text på svart bakgrund är kalas. Eller ännu bättre, röd text på svart bakgrund. Det är inte kalas, på en massa sätt. En annan föreläsare ger oss tjocka luntor med bilder – minst 60 slides på en föreläsning – och han hinner aldrig igenom allt.

När man sätter ihop en PowerPoint finns det ett par saker att tänka på. Först tar jag det grafiska, sedan det innehållsmässiga.

Grafik

Var ska jag använda presentationen? Ska den visas med projektor på skärm? Då kan det mycket väl vara okej med svart bakgrund, vit text – det kan vara lättare att se. Oftast inte, men jag köper det. Om det däremot ska printas för att elever ska kunna anteckna på dem är svart bakgrund helt åt skogen. Det går inte att skriva på och det går dessutom åt tonvis med bläck för att skriva ut dem.

Vad vill jag säga med min presentation? Är det något som dagisbarn ska tycka om, med mycket färger och mönster på alla håll och kanter, eller är det något seriöst? Det är konstigt att jag behöver utveckla den här punkten, men som sagt: bara för att det går att göra “roliga” saker i PowerPoint betyder inte det att man ska göra det. Less is more.

Vad använder jag för typsnitt? Det finns grundläggande typsnitt i PowerPoint. Numera använder hela Office-suiten Calibri som grundtypsnitt för all brödtext. Det är ett snyggt, lättläst sans-serif-typsnitt. Annars går Times alltid bra, även om det är ganska fult. Garamond är ett snyggt alternativ. Comic sans är ett no-no. Hear me? Nej. Inte. Fy!

Innehåll

Kommer jag hoppa över femton av slidsen för att jag inte har tid? Då kanske det är dags att rensa och ta bort.

Ligger de i rätt ordning för hur jag kör föreläsningen? Om inte, lägg om bilderna. Helst inte timmen innan föreläsningen när eleverna redan printat PowerPointen.

Om jag använder bilder, vilken kvalitet är de då av? Ger de något för eleverna? Igen, rensa och ta bort sådant som inte är bra. De kvarvarande bilderna ska vara av tillräckligt hög kvalitet att eleverna ser vad det står på dem. Är bilden 12 kB stor och du ska dra upp den på en projektor kan du räkna med att det inte kommer att funka. Det blir pixelerat, gräsligt fult och framför allt oläsligt – vilket är lika med meningslöst.

Står hela min föreläsning i PowerPointen, så att eleverna kan läsa den innantill istället för att gå på föreläsningen? Då kanske det blir lite meningslöst. Plocka ner till stödord, svåra ord som vi inte kan stava och det som är essentiellt. PowerPointen är inte till för att jag ska stå och läsa den innantill och slippa tänka. Eleverna blir mycket aktivare i sin inlärning om de behöver komplettera PowerPointen; skriva och beskriva med egna ord är bra pedagogik.

Så, sammanfattning av en bra, seriös PowerPoint-presentation som elever ska printa, förstå och kunna skriva i, samt se på en projektor:

  • Svart text
  • Vit bakgrund
  • Times/Arial/Garamond/Calibri/annat grundtypsnitt
  • Relevanta slides med det som är essentiellt och som ligger i ordning
  • Över 30 slides för en 90-min föreläsning? Börja fundera på om du verkligen behöver dem allihopa.
  • Tillräckligt högupplösta bilder för att eleverna ska kunna läsa orden på dem (jag tänker anatomibilder, histobilder med utmarkerade saker, osv)

Inte så svårt, eller hur? ;)

Vad gör en bra föreläsare?

Är nyss hemkommen från en riktigt bra föreläsning.

En stor del av läkarprogrammet är att kunna samtala med en patient. Därför börjar vi på Hälsouniversitetet med träning i samtalskonst redan på termin 1, genom det som kallas Strimman. Det är en placering på vårdcentral en eftermiddag varannan vecka, där vi övar oss i att prata med patienter utan att det ställs några särskilda krav på oss. Vi ska givetvis lära oss få fram det som är relevant och få patienten att känna sig trygg och omhändertagen, men vi har, under de första fyra terminerna, inga krav på oss om att ställa diagnos.

Idag hade vi en föreläsning på ämnet samtalsmetodik. Föreläsningen var grymt bra, vilket jag sa till föreläsaren efteråt. Varpå hon frågade mig vad det var som var bra – och det fick mig att fundera: vad som gör en bra föreläsning? För jag hade inget bra svar till henne, inget konkret, exakt vad som varit bra.

Jag har gått på många föreläsningar under min tid på universitetet. Många, många, många föreläsningar (någonstans runt 2 500 timmar kanske?). Många, många, många föreläsningar.

Dagens föreläsare brinner för sitt ämne. Hon är allmänläkare och har arbetat deltid som föreläsare i samtalskonst i tio år och hon tycker uppenbarligen att det är otroligt roligt och givande. Men jag har haft lärare förr som har brunnit för sina ämnen, men som ändå är dåliga föreläsare. Föreläsare som älskar sina ämnen riskerar nämligen att trilla ner i dålig-hålen av ett par anledningar:

Dels om de lägger föreläsningen på en alldeles för hög nivå. De själva vet ju vad de pratar om och har läst varenda sida av facklitteratur som rör ämnet – och när de sedan står inför elever använder de ord och uttryck som eleverna aldrig hört förr, vilket gör föreläsningen obegriplig.

Dels om de pratar väldigt fort. Denna punkt binder ihop med punkt ett – de vet ju vad de pratar om. Och om de nu tar upp sådant som är grundläggande är risken överhängande att de går alldeles för snabbt igenom det, vilket får till följd att eleverna ändå inte förstår.

Men på det stora hela är ett brinnande intresse något väldigt bra för att skapa en bra föreläsare. Det är helt enkelt enklare att prata på ett roligt sätt om något man tycker om, än att mala på om något man inte finner intressant.

Dagens föreläsare var också konkret. Detta är en punkt som inte alltid går att uppfylla – det beror på ämnet – och det är en punkt som andra elever kanske inte håller med mig om. Men jag gillar när det är konkret. När föreläsningen inte bara blir allmänt hållna teorier, utan binds till verklighetsbaserade exempel. För att kunna svara på frågan om vad som gör ett bra läkar-patient-samtal fick vi se två sketcher, som föreläsaren spelade upp, med en av mina kursare i rollen som patient och hon själv som läkare. Det ena samtalet var ett ‘dåligt’ samtal och det andra ett ‘bra’ samtal. Dessa två sketcher gav mig konkreta exempel på hur ett samtal bör eller inte bör bedrivas, istället för att bara vara en massa uppställningar om sådant som ‘det här bör ni ta upp någon gång under samtalet’.

Föreläsaren var också lugn och metodisk, med en tydlig pedagogik. Hon talade tydligt så att man inte behövde koncentrera sig för att höra vad hon sa. Hon berättade vad vi skulle gå igenom, repeterade där det behövdes, och hade till sin hjälp några overhead-bilder – men inte särskilt många. Många lärare går över styr, framför allt då PowerPoint används. När det är PP-presentationer kan de bestå av uppemot 30-40 bilder. Vid något tillfälle hade en föreläsare 65 bilder för en 1,5-timmesföreläsning – det var enbart stressande eftersom läraren vet hur många bilder det är att gå igenom och måste skynda sig för att hinna igenom allt. PowerPoint är alldeles för ofta hämmande, snarare än hjälpande, för såväl elever (som antingen får ut bilderna på förhand och då inte behöver koncentrera sig något särskilt på föreläsningen om allt står att finna där, alternativt inte får ut bilderna innan och då stressar för att skriva ner allting och låter bli att lyssna på läraren) som för lärare (som stressar för att hinna och styrs helt av bilderna).

Jag hoppas att vi även i fortsättningen kommer ha så här bra lärare. Sen ska väl tilläggas att det förmodligen är enklare för mig att tycka att föreläsarna här är bra, med tanke på att jag tycker om ämnena – vilket jag aldrig gjorde på juridiken och därmed mycket sällan fann föreläsarna där bra (minns dock en lärare från internationell rätt på termin sex. Han var grym.).