Category Archives: Nyheter

Den vite mannen och alla de andra

En manlig M-politiker kallar en kvinnlig S-politiker för hora och helvetet brakar loss.

Vilket jag håller med om, det ska det göra. Visserligen tycker jag att de högre politikerna som diskuterar saken är ganska verklighetsfrånvända i att hela deras “så gör man inte!”-inställning, som om detta vore något som aldrig hänt förr och nu när M-politikern i fråga sparkats så kommer det inte hända igen. Än mer kan jag undra över varför man gör det här till en partifråga. Menar de på fullt allvar att det inte är någon inom Socialdemokraterna, eller Miljöpartiet, eller för den delen Vänstern som har uttryckt sig så här? MP hade ju en manlig politiker som inte ville ta kvinnor i hand… yeah, det är säkert en partipolitisk fråga (obs, ironi).

Det jag blir förundrad (förfärad) över när jag lyssnar på debatterna är dock något mer. Den manlige politikern som felat (och det har han, det kommer jag aldrig att förneka, vidriga människa) är det enda som diskuterats. Men ärligt talat, är det inte så att även S-politikerns uttalande borde rannsakas mer än vad som skett?

Hon har “tänkt tanken” att manlig rösträtt borde begränsas.

Det var ett “skämt”.

Ha, ha.

Byt ut “manlig” mot vilken annan grupp som helst. Kvinnlig rösträtt? Bögarnas rösträtt? Judarnas rösträtt? Muslimernas rösträtt? Hej och hå vad hennes huvud hade flugit all världens väg då – men eftersom hon uttalar sig om männen (egentligen den där förhatlige vite mannen) så är det inte så många som höjt rösterna nämnvärt. När hon blir kallad hora för sitt uttalande (vilket hon givetvis inte förtjänar, det gör ingen nånsin) så är det ingen som tar upp hennes klavertramp.

För det är helt okej att stampa på de (vita) männen. Att kalla dem monster, våldtäktsmän, och roten till allt det onda. Och försvarar de sig, då visar de bara sitt privilegium.

Jag lever med en underbar vit man. I min familj och bekantskapskrets finns det massor av fantastiska vita män. Vita män som är härliga pappor till sina barn, som avgudar sina fruar/flickvänner (eller pojkvänner!), som stretar på med sitt heltidsjobb för att få ekonomin att gå runt, som kör ungarna till den ena aktiviteten efter den andra och som jublar när sexåringen gör mål i fotbollsturneringen. Vita män utan makt, utan särskilt mycket pengar, som gör sitt för att världen ska vara en så bra plats som möjligt i det lilla.

Det är mycket snack om att vi inte ska döma människor efter de grupper de råkar tillhöra. Att det inte ska spela någon roll om man är man, kvinna, kristen, ateist, muslim, jude, eller tror på tomten, homosexuell, heterosexuell, transsexuell eller något annat. Men man kan inte sitta och argumentera för det, och samtidigt fördöma en hel grupp.

Män ska inte kalla kvinnor för horor.

Och kvinnor ska lika lite skämta om att män inte borde ha rösträtt.

Verklighetens vidrigheter

L och jag har inte samma filmsmak. Han tycker om krigsfilmer, verklighetsbaserade historier satta under andra världskriget, där folk är skitiga och säger fuck och dör istället för att grimasera och säga, “Ow, that hurt”, för att sedan ge igen.

När jag ska se film tycker jag om tecknat. Fantasy. Superhjältar.

Verklighetsflykter.

Det finns tillräckligt med vidrigheter i verkligheten för att jag ska vilja undvika den när jag ska underhållas. Jag vill slippa tyngden, kunna lägga bort hjärnan en stund och roa mig med hur världen skulle se ut om vi hade en Iron Man i den, eller om orangevita fiskpappor letade efter sina söner i havet utanför Australien.

När vi tittade på nyheterna för någon dag sedan sa jag, Tänk den dag när inte hela nyhetssändningen behöver handla om flyktingkrisen.

Be careful what you wish for.

Vi läste om Paris redan i fredags kväll innan vi gick och la oss, L följer Twitter noggrannare än någon borde orka, och han såg det där. Jag stängde av, orkade inte ta in. Sedan gick vi upp igår och vi matades av det på TV och radio. Bilder, filmer, berättelser från ögonvittnen. Människor i chock, ett land i chock, en värld i chock. Sorg i mitt bröst, igen.

När jag ser film ser jag hellre saker som inte har så mycket med verkligheten att göra. Filmer där de goda segrar och de onda förlorar. Filmer där det är klart vem som är ond och vem som är god.

Jag håller hårdare om vår dotter, kramar L extra länge. Ber om förlåtelse från min dotter för att vi satte henne till denna värld, samtidigt som jag är obeskrivligt tacksam över henne, för hon gör världen bättre.

Låt oss alla försöka göra världen bättre.

Stackars kränkta barn

I söndags läste jag DN och blev lite allmänt förbannad.

Det är BEO, barn- och elevombudet, som skriver om stackars kränkta barn i skolan. De har blivit “allvarligt kränkta” av sina respektive lärare. Hon tar upp två fall, som hon anser att domstolarna har dömt felaktigt.

Det ena fallet handlar om en elev i årskurs sex som under ett matteprov satt och filade med sin linjal mot bänken, vilket störde hela resten av klassen. Läraren bad eleven sluta flera gånger, det gjorde inte eleven, och till slut tog läraren tag om elevens handleder och drog ut eleven från klassrummet. Eleven ska ha fått märken på kroppen. Enligt den upprörda BEO blir märkena “efter en tid blåa”. Blåmärken. Hopp.

Och så säger BEO:

Eleven är, som det kallas, utåtagerande. Senare konstateras att han har en funktionsnedsättning.

Jahaaaa, men dåså. Då är det ju okej. För då kan han ju inte rå för vad han gör. Då har han ju absolut noll ansvar. Dåså. Då är det ju synd om honom.

Det andra fallet är en sjuårig elev som efter en sagostund satt och störde genom att upprepa ord från en sagostund (“blä, blä, blä”). Läraren bad dem sluta. Det gjorde de inte. Läraren sa till på skarpen. Läraren tog tag i eleven och vände honom för att sätta honom till rätta i bänken. Eleven spottade läraren i ansiktet. Läraren slog eleven med öppen hand.

Men det ska sägas, BEO beskriver det inte så. BEO gör om det hela till:

Eleven blev arg, sträckte ut tungan och blåste till.

Seriöst? Som om saliv bara råkade komma ut för att ungen sträckte ut tungan, och det var inte alls meningen.

Och sedan är hon allmänt upprörd över att domstolen dömer läraren för ringa misshandel, men att kränkningen var ringa så den inte ger rätt till skadestånd. Vem driver frågan om huruvida läraren, som blev spottad i ansiktet, borde få skadestånd? Ingen.

BEO avslutar med:

Barn ska vara okränkbara, det är något absolut.

Jag blir så jävla trött på detta daltande. BEO säger själv att hon är “medveten om att det kan vara stökigt i många skolor”, och att det kan påverka kunskapsresultaten (kan? really?). Att det är svårt att hålla lugn och ro, att lärarna inte vet om och när de får ingripa. Att det är huvudmännen för skolan som ansvarar för att stödja lärarna och ge “förutsättningar för en undervisning som inte störs av oro i klassen”.

Men hon har inte ett enda förslag.

Jag undrar, när läraren upprepade gånger har bett en elev sluta med ett visst beteende, och eleven ändå inte slutar, vad har man då att välja på? Skamvrån är sedan länge borttagen, likaså kvarsittningar. Det skulle väl också innebära kränkningar av det okränkbara barnet. Att skicka ut eleven får man göra, men jag gissar på att det i BEOs åsikt endast får göras om barnet går ut självmant vid uppmaning. På något sätt har jag svårt att tro att barnet som redan ignorerat uppmaningar om att sluta med ett visst beteende, plötsligt skulle bli ett fromt lamm som följer en sådan uppmaning. Då tycker jag att läraren har all rätt i världen att ta tag i barnet och ta ut det.

För vem skyddar de andra barnen? Hur kommer det sig att de som sköter sig inte får någon som helst förståelse? De som får sämre betyg i skolan för att lärarna måste ägna hela sin tid åt att försöka styra de bråkiga eleverna? Varför anses inte de bli kränkta? Varför anses inte läraren som blir spottad i ansiktet bli kränkt? Varför är det bara de bråkiga barnen som ska vara “okränkbara”?

Och ärligt talat, vilka föräldrar är det som driver dessa mål till domstol? Varför kan inte dessa föräldrar sätta gränser, varför har de inte lärt sina sjuåringar att man inte spottar någon i ansiktet? Varför har de inte fått sina ungar att fatta att man lyssnar på sina lärare?

Nej, barn ska inte misshandlas i skolan – varken av lärare eller andra barn (vilket är vanligare – över 60% av 1300 anmälningar enligt BEO i artikeln, om nu de andra 40% var skolpersonal). Jag tycker att en örfil är för mycket (men som domstolen tycker jag att det är en ringa kränkning och dessutom utlöst av motpartens beteende, så nej, inget skadestånd). Men att lyfta ut en elev som stör hela resten av klassen med sitt beteende, det är något jag alltid kommer ställa mig bakom.

Den riksdag vi förtjänar

Folket får den riksdag den förtjänar.

Om det talesättet är sant är vi förmodligen inte ett särskilt bra folk, för det vi lyckades åstadkomma i söndags var uppenbarligen politiskt kaos. Alliansen förlorade, men samtidigt kan man ju fråga sig om de verkligen gjorde det, om Socialdemokraterna bildar regering med enbart Miljöpartiet – för i så fall är Alliansen procentuellt större. Räknar man samman procenten får Alliansen 39,3, medan S+MP får 38. Så om V inte får vara med i regeringen kommer det här bli ännu värre än befarat, i och med att regeringen verkligen kommer få svårt att få igenom en budget.

Samtidigt koncentreras enorma mängder av rapporteringen runt de 12,9% som röstade på Sverigedemokraterna. Sällan har väl det tredje största partiet fått så mycket uppmärksamhet? Och varenda ett av de övriga partierna har gått ut med att de inte tänker samarbeta med SD. Men är det verkligen vägen att gå? Är det inte precis det som fått oss i situationen vi är i nu?

SD har kallats “teflonparti” för att alla skandaler runt deras höga höns runnit av dem utan påverkan på opinionssiffrorna, och jag kan inte annat än tro att det har att göra med det utanförskap som SD (ironiskt nog, med tanke på deras politik) tvingas till. De blir ett tycka-synd-om-parti.

Den enda politiker jag hittills läst om som sagt att man istället borde samarbeta med dem är Yvonne Andersson (KD). Hon är avgående riksdagsledamot och säger att det inte är någon bra idé att utesluta SD från att lyfta sina politiska idéer. Hon håller enligt egen utsago inte med SD i alla frågor, men att det finns en fara om SD utesluts ur det politiska samarbetet.

– Det väcker en “tycka synd om” mentalitet som partiet tjänar på istället för att fokus hamnar på partiets politik. Frågan är väldigt känslig och jag har egentligen ingen konkret lösning, men de är valda av svenska folket och i den meningen måste vi behandla dem med respekt. Jag tror på att man sprider värderingar genom att föra samtal.

Och jag tror att det är precis det som måste till. Låt SD vara med – bara för att de får vara med betyder inte att de måste få igenom sina idéer. Om V hade fått vara med i regeringen betyder inte det att de nödvändigtvis hade fått igenom sina önskemål om slopade vinster i välfärden. Alla partier måste kunna diskutera, och tvingas till kompromisser – och om övriga partier (alla övriga partier) är helt överens om att SD:s invandringspolitik inte ska bli sanning, så kommer det heller inte att bli det. Man skulle dock bli tvungen att diskutera det på ett vettigt sätt, vilket bara är bra för debatten.

Samtidigt kan man då tvinga SD att prata om andra delar av politiken, vilket hade gjort det uppenbart för många skulle jag tro att SD är ett enfrågeparti med väldigt lite att säga om någon annan fråga.

Fortsätter det som man gör nu, tror jag att risken är mycket stor att SD bara blir större till nästa val.

Samtidigt lyfter SD:s framgångar åter en fråga som jag alltid ställt mig, nämligen den om politiker som nämndemän. I och med SD:s framgångar får man en kraftig ökning av SD-nämndemän. I en domstol skulle det således kunna bli en majoritet av SD-politiker, och det skulle kunna bli väldigt tveksamt rättssäkerhetsmässigt. Om de får sitta i t ex Migrationsdomstolen, eller för den delen i ett brottmål med invandrare involverade skulle effekterna kunna bli ganska trista. Således, ta bort politikerkravet från nämndemannautnämningen och välj ett annat kriterium för att få bli nämndeman. Jag är säker på att det finns många mycket kompetenta icke-politiker som skulle kunna sitta i domstol.

Valdag

Jag har, som många andra idag, utnyttjat rösträtten idag. En rättighet, en skyldighet, ett ansvar. Något många i andra länder slåss för att få ha. Det var fjärde riksdagsvalet för min del.

Har blivit allt mer intresserad av politik, och som med det mesta annat blir det mer intressant när man kan mer. Vissa saker har jag dock blivit väldigt trött på:

Debatter där de mest fokuserar på vad det andra partiet gjort fel. Jag blir tokig på det! Det handlar inte om att jag tycker ena sidan har gjort rätt och andra fel heller – båda sidorna brukar hålla på med de där dumheterna. Jag antar att det är för att partierna inte står så långt ifrån varandra som de ibland skulle önska. Det är liksom lite enklare att utmärka sig om inte alla andra också har ungefär samma idé. Det blir tydligt när ena sidan lägger fram något förslag som sågas av motståndarna, bara för att motståndarna ett halvår eller så senare ska lägga fram samma förslag.

FI får sätta rosa glasögon på de andra valaffischerna och det är “roligt”. Hade vilket annat parti som helst gjort samma sak så hade det skrikits från alla håll och kanter, och hade SD gjort samma sak så hade väl hela politikerkåren och stora delar av befolkningen sprängts i småbitar av ilska. Jag tycker att om det är okej att ett parti gör något så får alla göra det, annars får ingen göra det. Precis som att man inte kan låta alla partier utom SD komma till ett sjukhus eller en skola. Alla eller ingen. Det blir väldigt konstigt när reglerna är olika beroende på hur PK partiet är.

Miljöpartiet försöker framställa sig som det enda sanna alternativet om man värnar om miljön. Alla andra suger på att värna om miljön. Men jag tycker inte som dem – till exempel tycker jag inte att vi ska avveckla kärnkraften, för om vi inte har kärnkraft, var ska vi då få energin ifrån? Jag är helt för att hitta alternativa energikällor, men vi har inte sådana i nuläget. Så fram tills vi har det, ska vi då vända oss till kolkraften? Eller vattenkraften, som har rätt mycket påverkan på miljön den också? Eller smälla upp ett par miljoner vindkraftverk?

Folkpartiet i Linköping hittar på dumheter de också. Pengarna tillbaka om doktorn dröjer – om man som patient får vänta i mer än femton minuter tycker de att man ska få pengarna tillbaka. Men i så fall tycker jag att det kan vara patienten före som får betala. Läkarna börjar nämligen allt som oftast sina dagar i tid (de jag gått med har varit mycket punktliga), men sedan kommer tant X som söker för ont i benet, och på sin 15 minuter långa akuttid (då man ska hinna ta anamnes, undersöka, ge besked om eventuell behandling, skriva eventuella remisser, skicka provbeställningar, samt diktera) tar hon också upp det där konstiga födelsemärket på halsen, och när hon ändå är där kan hon ju passa på att fråga om doktorn kan hjälpa henne med öronvaxet. En enda sådan patient, och doktorn är ohjälpligt efter. Och mellan patienterna ska man hinna signera av provsvar, journalanteckningar, röntgensvar, skriva recept till patienter som ringt, handleda en läkarstudent, och kolla igenom vad nästa patient söker för. Om Folkpartiet i Linköping får bestämma, så ska man sedan straffas, för att “detta är ett respektlöst sätt att möta en patient”. Folkpartiet i Linköping fick inte min röst, det kan jag lova.

Och slutligen, allas inställning till SD. Nej, jag röstade inte på dem, inte en chans, men precis som förra valet undrar jag var man tror att den här aktiva ignoransen av partiet (“Nej, de ska inte få en vågmästarroll, alla ska ignorera dem tills de försvinner!”) ska leda. Uppenbarligen tycker 10% av Sveriges befolkning som SD. Jag skulle tro att betydligt fler har tankar i samma banor som SD när det gäller invandringen, men röstar inte på dem eftersom de inser att SD är ett enfrågeparti som inte kan leda Sverige. Men att aktivt ignorera dem kommer inte leda någonstans. Att kalla varje person som uttrycker minsta önskan om att dra ner på invandringen eller liknande för Sverigedemokrat/rasist leder inte till något som helst konstruktivt. En annan approach behövs. Jag skulle tro att om den röda sidan tar över och öppnar upp för mer invandring, då kommer SD att öka ytterligare i popularitet.

Men det viktigaste av allt är i alla fall: Har du inte redan röstat? Gå och gör det.

Asyl, rasism, och om det alls är en diskussion vi har

Igår länkade jag till en debattartikel på DN, som handlar om att vi behöver börja begränsa hur många flyktingar vi tar emot. Jag har inget gemensamt med Kristdemokraterna rent generellt, men KDU:s förbundsordförande Sara Skyttedal lyckades sätta utmärkta ord på vad jag hävdat i debatten under lång tid tillbaka.

När Fredrik Reinfeldt höll sitt sommartal uppmanade han svenska folket att öppna sina hjärtan för de som väntas komma hit och han berättade att vi bör ställa in oss på tuffa tider. Tyvärr är det inte så enkelt att frågan om en lyckad mottagning och integration enbart är beroende av människors välvilja. I så fall skulle Sverige redan i dag vara ett integrationspolitiskt föredöme.

[….]

Vi riskerar en förstärkt segregation, ett nytt utanförskap och en social ilska när klyftor på detta sätt skapas mellan vår önskan att hjälpa och vår strukturella kapacitet att faktiskt göra det. Vi måste på ett seriöst och faktabaserat sätt börja diskutera var gränsen går för hur många asylsökande Sverige kan ta emot på kort sikt. Utifrån detta måste vi sedan sätta press på andra länder inom Europeiska unionen.

Snabbt som ögat kom det givetvis repliker. Varenda en av dem dömer ut KDU:s ordföranden som rasist, antingen direkt eller indirekt. Således, eftersom jag håller med, är jag väl också rasist.

Unga Feminister skriver:

Debatten kring asyl handlar inte om att stapla upp människor som kostsamma och lönsamma i ett Excel-ark utan bör hållas till vilken värld vi vill leva i.

Titeln på Grön Ungdoms svar är: “Enda gränsen som hör hemma i asylpolitiken är den moraliska“, och de ondgör sig över att KDU nu bestämt sig för att hålla SD:s hand.

LUF skriver:

När länder brinner ska Sverige ta sitt ansvar och ge skydd åt de som tvingas fly för sina liv undan det hänsynslösa våldet. Att hålla dörren öppen för skyddsbehövande ställer också krav på att vi har system för att dessa människor väl här inte hamnar i utanförskap. 

Men vi har ju inte fungerande system, och utanförskapet blir i alldeles för många fall ett faktum.

Ung Vänster skriver:

Sara Skyttedal (KDU) skriver på DN Debatt den 29 augusti att vi måste ”börja diskutera gräns för antalet flyktingar”. Jag vet inte var Skyttedal befinner sig, men för de allra flesta borde det stå klart att en sådan diskussion redan förs. Alltför ofta utifrån en rasistisk argumentation och utan insikt om att det faktiskt är en rättighet att söka asyl.

Men… har vi verkligen det? Har vi verkligen en diskussion om att begränsa antalet flyktingar? Varenda gång någon tar upp något som ens liknar en ståndpunkt annat än “öppna gränserna för alla” blir den personen – såsom KDU:s ordföranden ovan – kallad rasist eller smyg-Sverigedemokrat. Hur är det en diskussion? Det är det inte. Och det är snarare det, än att Sara Skyttedal tar upp frågan i DN, som gör att SD får allt större stöd.

Om jag säger vad jag tycker – som förutom det Sara Skyttedal skriver även är t ex att det borde finnas krav på att lära sig svenska inom en viss tid när man bosätter sig här (oavsett om man är flykting eller gifter sig med en prinsessa…) – blir jag kallad rasist. Att jag inte har något hjärta. Att jag inte förstår vad människor kommer ifrån. Och det är klart att jag inte fullt ut kan begripa det, för jag har, tacksamt nog, aldrig behövt leva genom det.

Det är och förblir så att jag tycker att Sara Skyttedal har flera poänger. Segregationen ökar. Social ilska har vi redan sett blossa upp i form av  t ex bränder, förstörelse, och våld på flera ställen i Sverige. Och det är och förblir också så, att vi har begränsat med resurser. Vi kan inte göra allt för alla. Vi kan inte rädda alla romer genom att ge dem svenskt medborgarskap så att de kan börja få bidrag av staten istället för av folk som går förbi dem på gatan. Vi kan inte rädda alla asylsökanden. Vi måste ställa krav på andra länder i EU att ta sitt ansvar också. Sverige beviljade år 2013 långt fler asylansökningar än något annat land i hela EU, och att fortsätta ta emot över 20% av alla asylsökanden i Europa är inte rimligt. Om fler länder tog sitt ansvar skulle vi inte heller behöva sätta gränser, för det skulle automatiskt bli färre som sökte sig hit.

Invandring är bra. Flera av mina bästa läkarhandledare har varit invandrare, många kompisar är det. Grymt bra, kul, underbara och coola människor som på alla sätt är en del av det jag ser som vårt Sverige.

Men det måste fungera.

Inom sjukvården kan vi inte ge alla mediciner till alla. Inom skolan kostar problemelever mer pengar, och då blir det mindre kvar till de tystare eleverna. Inom migrationspolitiken kan vi inte ta in alla, för då blir det inte bra för någon.

Vi kan inte göra allt och ge allt till alla. Jag hävdar bestämt att det inte gör mig till rasist, utan till realist.

I nyheterna på sistone

Idag är jag ledig. Det känns nästan konstigt att inte ha någonting inplanerat över huvud taget.

Det blir lite dåligt med uppdateringar nu under sommaren. Att sätta sig i ett stekhett arbetsrum för att blogga känns inte så lockande, och när jag har tid att skriva pysslar jag hellre med min roman än blogginlägg. Så det får bli som det blir. Dessutom tror jag fler är intresserade av läkarutbildningsbloggen än sommarjobbsbloggen ändå. Eller? Jag vet inte, vad är ni som läser egentligen intresserade av att läsa?

Nyheterna på alla håll rapporterar om att sjukvården som vanligt går på knäna i sommar. På Linköpings universitetssjukhus har man gått från över 600 platser till 433 just nu. Det märks, vi får mail ut varje vecka om att vi måste ta emot patienter från andra avdelningar (satellitpatienter). Det drabbar inte BRIVA eftersom det är en IVA-avdelning med tre platser som redan är fyllda, men däremot får vår systeravdelning HPK (hand och plastik) ta emot helt andra patienter än sina vanliga. De senaste dagarna har det legat flera mag-tarmpatienter på avdelningen, och ett tag har det legat hematologpatienter (blodsjukdomar). Det står i artiklarna att det inte ska påverka patientsäkerheten, men det har jag mycket svårt att tro på. Personalen på HPK är utbildade och vana vid sina patienter. Det är klart att alla sjuksköterskor och undersköterskor har en bas att stå på, men det är lika klart att det man håller på med varje dag är det man är riktigt duktig på. Hand- och plastikpatienter har vissa behov, mag-tarm- respektive hematologpatienter helt andra.

Dessutom skruvar man till det och gör det hela extra bisarrt när HPK blir fullt av satellitpatienter från andra avdelningar, så att när en ny patient med en HPK-skada kommer in läggs den istället på en helt annan avdelning som satellit.

Vården på sommaren i ett nötskal. Mitt bästa råd är väl: bli inte svårt sjuk/skadad i sommar.

De säger att det beror på sjuksköterskebrist, att det är svårt att rekrytera sjuksköterskor på sommaren. Men är det egentligen så, eller är det bara det att sjuksköterskorna inte har lust att jobba till de dåliga lönerna som landstinget erbjuder? Jag vet inte, men det känns ju som att det borde ha med saken att göra i alla fall…

I andra sjukvårdsrelaterade, resursrelaterade nyheter som varit på sistone som jag och L diskuterat hemma – killen som tyckte att han betalar landstingsskatt och därför har rätt till ambulans. SOS Alarm tyckte att killen kunde ta en taxi. Det tyckte inte han att han kunde eftersom det “sprutade blod”, så istället spenderade han tre och en halv timme på att ringa till SOS Alarm och bli allt mer hotfull. Blodet måste verkligen ha sprutat om man kan sitta så länge… Och visst, vi kan väl skapa ett system där alla som betalar landstingsskatt har rätt till ambulans för vad som helst, men jag är inte säker på att någon har lust att betala den skatten, för den skulle bli väldigt, väldigt hög.

Det här får inte hända någon annan för nästa gång kanske det är någon som skär sig i halsen“, säger killen i artikeln. Nja, om det nu var så att du hade skurit dig i halsen istället så hade ambulansen kommit. Att skära sig bakom örat har inte riktigt samma dödlighetsfaktor. Och SOS Alarm har blivit allt mer frikostig i skickandet av ambulanser eftersom det blir ett sånt mediedrev när det blir fel (eller som här, när det är en “stark” person som går till media) och det kommer resultera i att det inte finns ambulanser till de som är svårast sjuka/skadade.

Och skäms på Expressen för att göra en sån woe-is-me-artikel om saken. Som tur är verkar Facebook, där nyheten spreds ordentligt, ha reagerat ungefär som jag.

Och slutligen, inte sjukvårdsrelaterat utan bara diskuterat hemma, också från Expressen, om 18-årige Kenny som dog av en elstöst. Det är klart att det är tragiskt när någon så ung dör i något så onödigt, men att kalla det olycka har jag svårt för. “Sprallige och omtyckte Kenny, tog sig in på spåret och klättrade upp på ett stillastående godståg – och träffades där förmodligen av en så kallad ljusbåge.” Förlåt, men att 1) ta sig in på ett tågspår och 2) klättra upp på ett godståg är inte något man gör av misstag. Det är helt medvetet. Och livsfarligt. Finns det verkligen någon som tror att det är ofarligt? I artikeln står det, “På platsen där Kenny Krantz avled, finns inga staket som hindrar från att gå ner på spåret. Inte heller några varningsskyltar finns just på den platsen.” Det vill brodern till killen som dog ändra på. Men kan vi verkligen värja oss mot idioti? Nej, det kan inte finnas staket och varningsskyltar överallt. På tågstationen står det alltid skyltar om “Gå ej nära nedfallen ledning – livsfara” eller liknande. Behöver vi verkligen ha “Klättra inte på stillastående tåg – livsfara” också? Borde inte det vara ganska självklart? Vi kanske ska tatuera in det på händerna istället, så har de alltid meddelandet med sig.

Som tur är finns det en vettig Falköpingsbo som tänker som jag: “Jag tror att man kan varna i oändlighet, det kommer alltid att vara ungdomar som går förbi. Jag tror inte det är problemet.

Halvvägs genom tenta-P

Officiellt trött på tenta-P.

Som alltid halvvägs igenom tenta-P känns det nu bara sååå segt. Jag har pluggat stora delar av dagen, försökt att verkligen förstå anemier och blodsjukdomar och koagulationskaskaden (den sista blir alltid kom-och-hjälp-mig-att-dö när jag ska försöka komma ihåg den, för logiken av att faktor 9 klyver faktor 10 klyver faktor 11 finns givetvis inte, utan istället klyver faktor 7 och 9 faktor 10 som klyver faktor 2, som också kallas trombin och som klyver både faktor 13 och fibrinogen som klyver… och så vidare), och dessutom har jag läst igenom allt det jag läst alla de andra dagarna, och insett att jag redan glömt alldeles för mycket av det. Som det kan bli.

Sen uppdaterade och rensade jag datorn och helt plötsligt var datorn seg som om någon stoppat in kola i hårdvaran. Det visade sig, efter en och en halv timmes frustration där varje klick tog 40 sekunder för datorn att hantera, att det var att jag kryssat i en knapp om ett litet extra skydd i mitt antivirusprogram. Tydligen tyckte antivirusprogrammet efter det att varje klick måste monitoreras och förmodligen skulle den räkna ut varje möjlig fortsättning av varje klick och huruvida det kunde leda till ond bråd död.

Anyhow, insåg till slut vad problemet var, avaktiverade och ta-daaaa nu fungerar datorn fint igen.

Gårdagens inlägg om SD-röstande personers tankegångar blev ett av de mest kommenterade inlägg jag skrivit. Jag försöker fortfarande fundera på om mitt tankesätt är för att jag vill tänka det bästa om mänskligheten (som alltså i så fall inte är rasister) eller för att jag är cynisk och tänker det sämsta (eftersom folk då istället är idioter som använder EU-valet för att göra ett statement och rösta på ett parti som inte vet vad det står för).

Nej, SD vet inte vad de står för. Alls. Bevis:

Fantastiskt. Om det där är den smartaste kvinna SD har att visa upp så… eh. Det är nog bra om ingen vill samarbeta med dem, av många anledningar.

Och nu är klockan snart tio, så det är dags att gå och lägga sig i sängen och inte kunna somna för att man är småstressad över allt och det är mindre än en vecka kvar till tentan.

Funderingar om SD:s framgångar

Hela Facebook och alla tidningar är idag fyllda med EU-valskommentarer. På Facebook är det metervis med ilska mot att Sverigedemokraterna fick 9,8%, där folk undrar hur de kan se sig själv i spegeln – än mer sedan SD igår kväll stod och jublade över att franska Front National (vars grundare tydligen gått ut och tyckt att Ebolaviruset gärna fick bli en epidemi i Afrika, så att folk på den kontinenten (gissningsvis endast de med mörk hudfärg; vita turister på olika håll får nog gärna överleva) gick och dog istället för att fly till Europa).

Själv röstade jag inte på Sverigedemokraterna. Det skulle inte falla mig in, deras världsbild är inte i närheten av vad min är.

Men.

Kan det vara så att inte alla 9,8% av de som röstade (nästan hälften i Sverige, vilket är ett rätt dåligt resultat för att inte ens hälften gick och röstade, och det är knappt mer än förra gången) inte egentligen är rasister riktigt hela högen, men att åtminstone några av dem tycker att den nuvarande invandrarpolitiken inte håller?

I lördagens DN fanns ett stort uppslag med alla de stora partiernas åsikter i de fem största frågorna (fri rörlighet, klimat och miljö, digitala frågor, frihandel och jobb, och migration). SD är där det enda parti som säger att man vill begränsa invandringen på något sätt. Inget annat parti rör den idén med så mycket som en bokstav.

Kan det vara så att åtminstone en del av de som röstat på Sverigedemokraterna är sådana att de tycker att invandringsfrågan är den viktigaste, och att de anser att den invandringspolitik vi idag har inte fungerar? Jag säger inte bu eller bä om saken, men jag vill faktiskt tro om mina medmänniskor att åtminstone en del av problemet är just detta – att inget annat alternativ ger något alternativ till den politik vi har idag. Svenska folkets inställning till invandring (och tiggare, med mera) blir allt mer uppdelad på två grupper – den som tycker att vi ska ha den invandring vi har idag, att tiggare ska få tigga, och så vidare, och den andra gruppen som tycker att det inte fungerar. Om de som tycker att det inte fungerar bara har ett alternativ att välja på i valet är det ju då ganska givet vad de väljer.

SD är ett missnöjesparti. Det är ett farligt missnöjesparti, inte minst om det innebär att de tänker samarbeta med Front National, men de är likväl ett missnöjesparti. En hel del av deras röster kommer från att folk inte tycker att den nuvarande politiken fungerar och inget annat parti har något annat förslag på hantering. (Och sen finns det ett gäng som helt och fullt köper SD:s idéer, men det är inte dem den här texten handlar om.)

Enligt nästa sida i DN i lördags beviljade Sverige under 2013 emot 24 015 asylansökningar. Det är flest i Europa. Jämför det med Tyskland som ligger tvåa på 20 125, och Italien som ligger trea med 16 185. Totalt i hela EU beviljades 112730 asylansökningar, vilket innebär att Sverige står för 21,3% av alla beviljade asylansökningar. Är det rimligt?

Så, hur skulle det vara om resten av partierna kom med något annat förslag än att fortsätta så som vi håller på? Istället för att titta bort från SD med avsky i blicken, och rent allmänt bara spä på SD:s martyrskap och idéer genom att inte möta dem? De måste tvingas att svara på frågor (såsom vem de ska samarbeta med), måste förklara sin världsbild. Jag tror att det är enda sättet att hindra SD:s framgångar. För tanken att SD ska få tio procent eller mer i valet gör mig mörkrädd…

Ondska

Såg första avsnittet av ett nytt program, #trolljägarna. Vid det här laget är väl troll ett välkänt fenomen – människor skriver hotfulla, hatiska, elaka kommentarer under skyddet av anonyma alias. I programmet letar de upp de riktiga människor som står bakom användarnamnen och konfronterar dem. Jag är inte helt säker på vad de vill uppnå, eftersom två av tre i första avsnittet inte ville kännas vid att de alls skrivit dumheterna, eller att det varit något fel med det de skrivit.

Jag blir mest förundrad.

Hur orkar man?

Hur orkar man lägga så mycket av sin tid på att hata? Hur orkar man lägga så mycket av sin tid på att skriva hot om våld och död och sexuella övergrepp till människor man inte känner, bara för att man “retar sig på dem”? Hur kan man vilja spendera den lilla tid vi har på jorden på att kränka andra så mycket det bara går? 

Förra söndagen dog en Djurgårdensupporter i Helsingborg inför en fotbollsmatch. Förutom dödsmisshandeln gick huliganerna genom staden och hotade folk, slog sönder skyltfönster och bråkade med varandra. De är kanske vanliga människor när det inte är fotbollsmatch, men precis som trollen på nätet blir de anonyma i folkmassan. Då blir det helt plötsligt okej att slåss och slå sönder. (Correns Maria Björk Hummelgren skrev en läsvärd ledare om den mördande fotbollskulturen.)

Hur ska vi någonsin kunna lösa problem som miljöförstöring och matbrist, när vi inte ens kan hålla sams under en fotbollsmatch?

På nyheterna visar de bilder från Ukraina där Ryssland stormar och från Skäggetorp här i Linköping där det var upplopp i natt. Sida upp och sida ner med bråk, hat, maktkamper.

Hopplösheten växer.