Category Archives: Nyheter

Arbetsuppgifter

Det har varit mycket diskussion på sistone om arbetsuppgifter.

Det har diskuterats lärare som spenderar en betydligt större del av sin dag på att skriva om sina studenter än med dem. Det har pratats om läkare som ödslar timmar av sin tid på att få datasystem att fungera och fylla i blanketter istället för att träffa patienter. Det har gapats om att sjukhusen är skitiga för att sjuksköterskorna inte städar ordentligt för att de har annat att göra.

Det där med arbetsuppgifter behöver diskuteras mer.

Idag har SVT-nyheterna som första headliner att det dör patienter när sjuksköterskorna har många patienter att dela sin tid på. L och jag tittar på varandra och säger, Nähä? Hur är det nyheter? Samtidigt var det på nyheterna förra veckan att det är skitigt på sjukhusen – för att sjuksköterskorna inte städar. För att de inte hinner.

En undersökning från USA visade för ett tag sedan att amerikanska läkare är upprörda över att de spenderar 20% av sin tid på administration. Nu vet jag inte riktigt hur de definierade administration och patientarbete, men jag kan lova att den läkare i Sverige som bara spenderat 20% av sin arbetstid på administration hade hoppat högt av glädje. En dryg termin in i klinterminerna har jag börjat skrapa ytan av att se hur extremt mycket tid läkare lägger på att fylla i blanketter (sjukskrivningar, utskrivningspapper, och åttamiljoner studier, framför allt på vissa kliniker), skriva remisser, och massor av annat som inte alls kräver en fem och ett halvt år lång utbildning plus i runda slängar ett och ett halvt år AT, i minsta fall – överläkarna har ju dessutom fem eller sju års ST och många års erfarenhet ovanpå det. Fullständigt bortkastat – och då har vi inte ens börjat prata om kirurgerna, som bara opererar en dag i veckan…

Sista veckan på kardiologen var jag slarvig och tappade bort nyckeln till mitt skåp. Det var allmänt trist och efter att ha letat och letat och letat fick jag till slut gå till vaktmästeriet och be en snäll vaktmästare hjälpa mig. Det gjorde de så gärna. Vaktmästaren och jag började prata lite och det visade sig att han flyttat till Linköping för att han ville bli lärare – men han hoppade av utbildningen när han insåg hur oerhört mycket tid som skulle spenderas på administration, och hur lite tid som skulle vara faktisk undervisning. Jag tror att han hade blivit en utmärkt lärare, så där förlorades den tillgången (och vaktmästeriet vann den!).

En kompis i Malmö är färdig lärare sedan i januari och började för någon vecka sedan ett vikariat för en lågstadieklass. Andra dagen frågade jag honom hur det var att arbeta och han sa: Det är jätteroligt – men det är så mycket mer administration än man kan föreställa sig. Bland annat ska varje enskild elev ha en plan (IUP, individuell utvecklingsplan) i varje enskilt ämne, så att föräldrarna och eleven kan läsa hemma och “vara förberedda” när de kommer på utvecklingssamtal. Varje. Enskild. Elev. I. Varje. Enskilt. Ämne. I. Lågstadiet.

På något sätt klarade vi oss förr också. När vi inte administrerade allting sönder och samman. När inte varenda liten detalj av varje sak som händer inom skolan eller inom vården skulle skrivas ner någonstans. Hur funkade det? Men det var innan den moderna tiden och den moderna människan. Idag ska vi ha tillgång till våra egna journaler (gamla protester om att de inte skulle lämnas ut förrän det gjorts en menprovning om huruvida någon annan skulle kunna komma till skada av att journalen lämnas ut verkar nu ha helt glömts eller ignorerats) och våra småbarn som ska lära sig läsa och skriva ska ha det på pränt precis hur det ska gå till.

Det borde införas lärarsekreterare. Och fler läkarsekreterare. Folk som är utbildade för administration, så att de som är utbildade för icke-administration kan ägna sig åt det. Det är inte alls för att hävda att det är enkelt arbete – tvärtom. Men att låta sekreterare av olika slag göra administrativt arbete är optimering av användningen av kunskap. På samma sätt kanske det vore dags att ta in några fler lokalvårdare, om det är smutsigt på sjukhuset? Varför ska vi använda sjuksköterskor till det, personer som i minsta fall har tre års utbildning, ofta betydligt mer, för att inte tala om alla år av erfarenhet? Visst ska de, som S påpekar i sin blogg, liksom alla andra yrkesgrupper, städa efter sig, men om det ligger damm i hörnen och liknande historier om smutsiga lokaler så kanske det inte är sjuksköterskorna som ska sköta den typen av städning. Det kanske är bra om de ägnar sig åt alla de patienter de ändå inte riktigt hinner med.

Förslagsvis borde sjuksköterskor hålla på med vård och omhändertagande.

Läkare borde hålla på med sjukvård. Med patienter.

Och lärare borde lära elever.

Bland alla besparingar hit och dit tror jag faktiskt att det i det långa loppet hade sparat samhället betydligt mycket mer, i folk som kan söka sin vårdcentral eftersom det finns tider där när man blir lite sjuk och man då slipper gå till akuten, och i folk som kan få sina canceroperationer eftersom kirurgerna opererar mer än en dag i veckan. Vi skulle se det i färre sjukhusinfektioner eftersom någon som är anställd för att städa gör det, och vi skulle se lägre dödlighet eftersom sjuksköterskorna skulle kunna koncentrera sig på sina patienter (och sen tar vi och anställer ett par sjuksköterskor till, så att de inte behöver ha hand om fullt så många patienter att några stryker med av ren tidsbrist). Vi skulle se duktigare elever som får mer tid med sina lärare, och det i sin tur är ju det vi alltid kallar en “investering i framtiden”.

Men långsiktighet har ju aldrig varit politikers starka sida.

Är alla patienter lika viktiga?

Idag var det ytterligare ett pass på akuten som gällde, det tredje av fyra denna vecka. Imorgon blir det halvnatt. Dagens pass var ganska lugnt – förmiddagar är generellt lugna och det gäller inte bara vardagar utan även helger. De hade haft en hektisk natt, men på morgonkvisten var det bara enstaka ströpatienter kvar på akuten, så vi började med en i stort sett tom lista då vi skickade hem nattpersonalen för att sova.

Innan passet började hann jag läsa början av Dagens Nyheter, som idag publicerade en fantastiskt bra debattartikel – Vårdkvaliteten måste alltid vara viktigare än väntetiden. Det är en av de bästa debattartiklar som skrivits på ämnet. Debattartikeln handlar om Socialstyrelsens utredning “Uppföljning av väntetider vid sjukhusbundna akutmottagningar” som nyligen utkom.

Hela utredningen riskerar att reducera akutmottagningsverksamheten till en fråga om väntetider, när det – för varje rimligt klok medborgare – i första hand är en fråga om vilken sjukvård som ges! Om en patient blir behandlad ytterst snabbt men fullständigt fel kommer den akutmottagningen med rapportens uppläggning att betraktas som exemplarisk.

På akuten i Linköping har det jobbats en hel del med ledtider. Detta följs genom att registrera tiden då patienten först anländer till akuten och blir registrerad av sekreteraren och därefter även registrera när triage görs, när patienten först får träffa läkare, samt hur snabbt patienten kommer därifrån. Triage ska ske inom en halvtimme, läkarmöte inom en timme från ankomst, och patienten ska lämna akuten (till avdelning, öppenvård eller hem) inom fyra timmar. Ledtiderna för varje dag redovisas dagen därpå vid morgonmötet och är vårt mått på hur “bra” vi varit (och delvis, ihop med en uppställning om hur många röd- och orangeprioriterade patienter vi haft, samt totalt antal patienter under dygnet, en redovisning av hur tungt dygnet varit). Men är det ett bra mått på hur duktiga vi varit?

En patient som inkommer till akuten med en fotled som skadades för två veckor sedan och som nu “fortfarande gör ont”, och som sedermera får vänta fem timmar på att träffa läkare eftersom akuten är översvämmad av patienter. Patienten är på inget sätt akut och på frågan om varför denne inte sökte vårdcentral får man svaret att “det ju ska gå snabbare på akuten – kommer man hit är det ju akut”.

En patient söker för ryggsmärta. Klockan är tre på eftermiddagen och patienten har fått tid på vårdcentralen klockan halv fem – men “orkar inte vänta tills dess”, trots att han haft ont i närmare en månad. Det går ju också, enligt patienten, “snabbare på akuten”.

En patient körs till akuten av ambulans. Hon har blivit påkörd och ligger fastspänd på spineboard med misstanke om nackskada och brutna ben. När hon kommer står ett helt team och väntar på henne.

Tittar man enbart på ledtiderna är samtliga dessa tre patienter lika viktiga. Alla ska träffa doktor inom en timme och vara från akuten inom fyra timmar. Att de tre i verkligheten inte är lika viktiga tror jag de flesta tar som självklart. När vi sedan lägger på en hel del patienter som ligger någonstans mittemellan – en person med buksmärtor som kan vara en akut blindtarmsinflammation, någon med bröstsmärtor som kan ha en pågående hjärtinfarkt, en tant med neurobortfall som kan vara en stroke, och ett barn som trillat och slagit upp ett sår i pannan som behöver sys, till exempel – då borde alla inse att vi inte kan ta varje stukad fot som prio ett och hantera inom fyra timmar. Det vore trevligt om vi kunde det, men det kan vi inte. Och kanske är det lika bra, för om alla som kom till akuten blev omedelbart omhändertagna så skulle ännu fler söka sig till akuten för småsaker som definitivt kan omhändertas av primärvården. (Med det sagt inte så att primärvården inte har fullt upp – det har de. Min teori är att med mer tillgänglig vård söker folk helt enkelt vård oftare, oavsett vårdnivå.)

Kan vi någonsin bygga ut akutmottagningarna så mycket att de med enkla sjukdomar blir nöjda med väntetiderna?

Jag tror inte det. Det märks inte minst på att de som klagar på akuten – de få utskällningar jag fått – är de som är minst sjuka. De som skriker allra högst är anhöriga till patienter som inte är särskilt sjuka. De som inte är särskilt sjuka kommer alltid att få vänta, såvida vi inte tar resurser från de mycket sjuka. Och när vi är den där tjejen från trafikolyckan i mitt exempel ovan, då tror jag vi är glada om personalen inte är upptagna med den månadsgamla fotskadan när ambulansen anländer till akuten.

Det är bra att man försöker mäta effektiviteten på olika akutmottagningar. Problem uppstår dock när man bara tittar på en enda och helt ignorerar sådant som kvalitet och vilken typ av patienter det är som först får tillgång till vården. Det är inte first come, first serve. Det är mest sjuk, först in. Det är så det måste vara. Utvärderingar borde spegla detta – och om vi faktiskt ger rätt vård.

Känna sig behövd

Det är mycket och lite att göra på en gång. Det är lediga dagar som jag kan göra vad jag vill med, men jag fyller dem med jobb på akuten – sex pass från igår till slutet av månaden än så länge inlagda – och förberedelser inför sommarjobbet, samt hemsidan jag håller på med till en kund. Det är inte så mycket måsten utan jag fyller dagarna för att jag ogillar att ha dagar utan något alls att göra. (Det är inte heller så dumt att tjäna lite pengar, inte minst med en bröllopsresa om dryga två månader.)

Övriga terminer förbereder nu inför tenta-P som börjar nästa vecka eller till och med redan har börjat. Det känns oerhört ovant att inte själv ha ett tenta-P att vara hysterisk över. Och oerhört skönt… Antalet sålda kompendier har ökat något den senaste veckan – det är nu över femtio sålda T3-kompendier, totalt över 100 sålda kompendier för samtliga terminer. De kompendier som finns gratis har laddats ner mellan 1000 och 1200 gånger, så det är ju inte heller helt fel. Jag hoppas att ni har nytta av dem. Själv borde jag sätta mig med anatomin igen – det är nästan hemskt hur snabbt man glömmer allt, när det ändå satt som ett rinnande vatten till T2-tentan.

Så det är vad som händer just nu.

Vad gäller kommentarer på nyhetsflödet just nu kan jag säga att denna artikel om att psykiskt sjuka kan ordineras att gå till jobbet gjorde mig väldigt glad. Sedan jag läste Sjukvård till vanvett av Åsa Kadowaki har jag funderat över hur det kan vara en bra sak att isolera personer som inte mår bra – för det är ju det som händer om man sjukskriver någon. De isoleras. Att gå till jobb är trots allt att tvingas ut, att träffa människor – inte kan det vara bra att helt skippa det om man är deprimerad?

Detta tyckte jag var mycket vettigt sagt:

Tidsgränserna i sjukförsäkringen fungerar för de somatiska sjukdomarna, men de senaste månaderna har jag verkligen stärkts i tron att frånvaro från jobbet är en mycket större riskfaktor för dem med psykiska diagnoser än för dem som har brutit ett ben. Det finns naturligtvis undantag, men i väldigt många fall är det direkt farligt för dessa personer att inte ha dagliga rutiner och att inte känna sig behövda.

~ Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M)

Jag hoppas att det blir något av det. Jag säger inte att man måste jobba heltid, men deltid definitivt. Det är inte nyttigt att isoleras och känna att man egentligen inte behövs. Vilket ju, om man ska koppla det till vad jag skrev ovan om mina dagar, är varför jag fyller mina dagar med jobb av olika slag. Jag vill ha en meningsfull tillvaro där jag känner att jag behövs.

DN är ute och cyklar igen

Internationella kvinnodagen. Dagens Nyheter gör sitt bästa (?) för att ta upp någonting som har med saken att göra. Tyvärr faller de lika platt som de gjort i andra debattinlägg på sistone, men den här gången serverar de det som en artikel istället för en ledare. Som sådan tycker man att de borde bygga det på någon sorts grund av logik. Det gör de inte.

Artikeln handlar om antagningen till “högprestigeutbildningar”. De pratar i första hand om läkarutbildningen.

Andelen kvinnor som sökt till läkarutbildningen har legat runt 60 procent under de senaste fem åren. Trots det har lika många män som kvinnor tagits in. På flera lärosäten har kvinnorna som tagits in varit betydligt färre än männen trots att betydligt fler kvinnor sökt.

Oj, det måste vara någon sorts orättvisa! Det är 60% kvinnor som söker, men andelen kvinnor på utbildningen är 50%! Ring jämställdhetsombudsmannen!

(Jämställdhetsombudspersonen kanske det ska vara, inte mannen, i dagens otroligt politiskt korrekta samhälle?)

Eller inte.

Nån utredare och specialist på tillträdesfrågor på Universitets- och högskolerådet uttalar sig:

– Högskoleprovet slår igenom även vid betygsintagningen och i andra urvalsgrupper eftersom det används så frekvent för urvalet till högprestigeutbildningar.

Och sedan…

Hon konstaterar att forskningen visar att högskoleprovet gynnar svenska män ur socialgrupp 1. De gör provet i högre grad än kvinnor och gör det ofta flera gånger. Då lär de sig provets upplägg vilket ger utdelning i högre poäng, och fungerar som en genväg in på högskolan.

– Det är därför olyckligt att högskoleprovet slår igenom så hårt.

…va?

Så män gör provet fler gånger, lär sig upplägget, får bättre resultat, och därför är det orättvist? Är det orättvist när det blir 50/50 kvinnor/män i slutändan på utbildningen? Om vi istället säger att det varit tvärtom – om kvinnorna hade gjort provet flera gånger och fått bättre resultat, hade det varit okej? Hade en uppdelning 60/40 (eller 70/30 för den delen) varit rättvis? Och genväg? Är det en genväg bara för att det är män som utnyttjar det mer än kvinnor? Hade det kallats en genväg om det var kvinnornas väg in på högskolan?

Det hade ju givetvis varit en sak om enbart männen var tillåtna att skriva högskoleprovet flera gånger medan kvinnor bara fick en chans – men så är det inte. Alla är fria att skriva provet så många gånger de känner för det. Jag har själv skrivit det tre gånger och använde just högskoleprovet för att komma in på läkarutbildningen. Var det rättvist, eftersom jag är kvinna? Hade det varit orättvist om jag var man?

Det jag däremot kan hålla med om är att högskoleprovet inte är en perfekt måttstock på om man kommer fixa utbildningen. Det vet jag å andra sidan inte om betyg från ett betygsinflationspåverkat Sverige är heller. I artikeln föreslås istället ämnesprov och det är mycket möjligt att det är bättre – eller också hade det varit i samma nivå som det som redan finns. Högskoleprovet bidrar ju trots allt med en liten utvärdering av ens förmåga att bland annat tänka logiskt.

För att avsluta har DN en “snyfthistoria” (knappt) om en tjej med toppbetyg som trots det inte kom in på Karolinskas läkarprogram. Stackare, hon fick gå i Göteborg istället. Hon hade ingen aaaning om att högskoleprovet hade så stor betydelse. Trots toppbetyg kunde hon tydligen inte läsa sig till detta.

Slöja på nyheterna – en mänsklig rättighet?

Dagens nyhetssändning i SVT gjorde mig förbannad. Det handlar om den mänskliga “rättigheten” att bära huvudduk och att det är diskriminering att inte tillåta nyhetsankare att ha huvudduk. Muslimerna är, som vanligt, kränkta.

Jag blir så trött.

SVT:s programdirektör Jan Axelsson säger följande:

Vi tycker det är viktigt att våra nyhetsprogramledare uppträder inför publiken på ett opartiskt sätt i förhållande till olika religiösa, politiska eller kommersiella intressen. Därför vill vi ha en neutral klädsel. Det innebär att man inte har kläder som uppfattas som en symbol för någonting, av väldigt många människor. Det kan vara en huvudbonad, ett märke, en bokstav eller ett tecken.

Vilket är precis poängen. Det är inte huvudduk det handlar om. Om nyhetsankaren är jude får denne inte ha kalott på huvudet, en kristen får inte ha ett kors runt halsen. En buddhist skulle få klä sig i helt svenskt vardagliga kläder i sin yrkesutövning. Man får inte heller ha en snygg t-shirt med en Apple-logga på.

Jag blir trött på att religionsfriheten – som innebär en rättighet att utöva sin religion – ska gå före alla andra rättigheter och krav.

I Sverige har vi religionsfrihet och i den ingår religiösa praktiker. För praktiserande muslimer är slöjan en del av deras identitet, som man inte kan skilja från dem. Och det är inte förenligt med religionsfrihetens principer att kräva det för att man ska få ett jobb.

Varför inte? Om det nu är viktigast för den enskilda människan att han eller hon får bära sin religiösa symbol, då får denne person helt enkelt välja ett annat yrke än att vara just nyhetsankare på SVT. De ska vara neutralt klädda, eftersom man inte ska fundera på nyhetsuppläsarens inställning till nyheterna, utan kunna koncentrera sig på nyheterna. Om man vill ha huvudduk – eller kors runt halsen eller en tröja med Nike-loggan – får man helt enkelt välja ett annat jobb. Men nu ska man anmäla det hela till FN, och DO har också frågan på sitt bord.

Om jag hade flyttat till någon av de länder där islam är huvudreligion tvivlar jag på att jag hade kunnat gå till någon diskrimineringsombudsman och gråta över att jag inte får visa mitt hår när jag läser upp nyheterna på nationell TV. Varför gäller det omvända?

I samma nyhetssändning pratades det om det nya Afrika. I Tanzania har nu ett socialstöd växt fram – men om man vill kunna plocka ut socialstödet (200 kr/mån) krävs motprestationer, såsom att barnen måste gå i skolan, få sina vaccinationer och gå till doktorn om de blir sjuka, och att gamla måste gå på en årlig hälsokontroll. Jag tycker att det är spännande att det i Afrika krävs motprestationer för socialbidrag – det kanske vore en modell att titta på i Sverige? Som man konstaterar i inslaget/artikeln:

Europas bidragssystem är ingen förebild.

Artikelserien “Patienten och prislappen”

Artikelserien Patienten och prislappen av Maciej Zaremba har ju, som jag nämnt i några inlägg, publicerats av Dagens Nyheter de senaste två veckorna. Det är fantastisk läsning om tragisk styrning av sjukvården. Det är historien om hur målstyrning och New Public Management (NPM) spritt sig som en otrevlig infektion genom hela sjukvårdssystemet och gjort att vissa diagnoser är värda mer (och om det finns en orolig förälder i närheten när det gäller ett sjukt barn, då du, då kan man inkassera!).

Det finns så mycket intressant i artikelserien, här är några godbitar att ta med sig. Den första är en kort kommentar om “läkarbristen” i Sverige:

En svensk doktor hinner i snitt med 777 patientmöten om året, för de franska eller tyska gäller det tredubbla. Även i den tabellen hamnar Sverige på näst sista plats bland utvecklade länder, dock före Grekland.

Svenska politiker var bland de första i världen att omfamna den nya läran, New public management, kläckt i USA och Storbritannien. Den kan sammanfattas i två trossatser. Den första säger att om man låter medborgare fritt välja sjukhus, vårdcentral och skola, så kommer vi att få mer valuta för skattekronorna och ett nöjdare folk.

Så här långt är det inget konstigt. På många håll i världen har patienter i århundraden valt sin doktor utan att bli produkter på kuppen. Det är den andra trossatsen som är en revolution. Den säger att sjukhus och skolor (men även and­ra offentliga verksamheter), kommer bli ännu effektivare om de uppför sig som om de vore entreprenörer på en marknad. När de lägger kejsarsnitt eller griper en langare skall det beskrivas i termer av ”produkter”, prissättas och debiteras en ”beställare”.

Om en flodhäst fick ihop det med giraffen skulle resultatet vara lika svårbeskrivligt som detta något som uppstår när offentligt finansierade sjukhus och vårdcentraler leker företag.

Jag skriver ”leker” eftersom på denna marknad nästan allt utom patienter är på låtsas. Det är ett slutet system. ”Efterfrågan” är begränsad av landstingens budget. Det mesta av ”produkterna” köper landstinget av sig självt och till priser som man själv bestämt. Också ”kunderna” är på skoj. Patienter shoppar inte sjukvård. Det är läkaren som bestämmer vad man behöver. Eller? ”Skall du ta cellgifter? Nej, jag satsar på bypass hos doktor Nilsson. Det verkar mer prisvärt.”

 Läkare skall konkurrera med varandra om resurserna, samtidigt som planekonomer vill bestämma i detalj vad doktorerna skall göra.

Samtliga från Vad var det som dödade herr B?

De mest välkända av prislistorna är ”Vårdgarantin” och Göran Hägglunds kömiljard som sporrar sjukhusen att ta emot patienter inom bestämd tid (se faktaruta).

”Får vi en miljard för att beta av köerna? Var så god!” Martin Wohlin, läkare vid Akademiska sjukhuset i Uppsala, är så rasande att rösten stockar sig. ”Vi ställer in alla återbesök, minskar akuttiderna och cashar in. Stackare som haft en hjärtinfarkt och de som vi bytt höft på får sitta hemma och tigga om recept och återbesök. De är inte välkomna förrän kömiljarden är i hamn.”

År 2007 hände något märkligt med Londons ambulanser. Sträckor som de tidigare klarade på en kvart kunde nu ta två timmar. Eller så fick en patient med brutet ben sitta i ambulansen i flera timmar innan han blev insläppt på akuten. Och efter varje leverans tog ambulanspersonalen god tid på sig innan de stod redo för nästa utryckning. Vid 14 700 tillfällen (under ett år) tog det över en timme. Orsaken? Ett regeringsbeslut att bestraffa akutmottagningar där det tog mer än fyra timmar från inskrivning till behandlig. Då såg sjukhusen till att inte släppa in patienter förrän man var säker på att kunna klara gränsen.

Från Hur mycket bonus ger ett benbrott?

För att inte Ctrl+C:a allt i samtliga artiklar kan jag ju återigen bara iterera: LÄS. Alltihopa, från början till slut (tredje delen, På vilken prislista står din njursvikt? och fjärde delen, Hur mycket oro tål en människa?). Nu tycker jag väl att första delen är absolut bäst, men det är bara för att den är fullkomligt briljant som den sista delen ter sig något mindre spännande. Så, läs. Är det så att ni inte får upp artiklarna så är det fritt fram att maila mig – jag har samtliga delar nedsparade i ett Word-dokument. Nu finns också ett gensvar på artikelserien.

I söndagstidningen, samma dag som den sista delen i artikelserien kom ut, tyckte DN tydligen att man behövde kasta ruttna tomater på dessa juveler till artiklar. Detta görs i form av DN:s huvudledare, Prislapp rätt men fel belopp, skriven av ett anonymt “DN”:

Men några av de läkare som framträder i artikel­serien kan också ifrågasättas för sin hållning. I alla köp/säljsystem, på alla marknader, finns kunder som är mer lönsamma än andra. Det finns kunder på Ikea som köper en soffa rakt av och som inte ens bryr sig om att titta vilka tyger som finns att välja på. Och så finns det andra som håller hårdare i plånboken och som vill ha svar på många frågor och funderingar innan de slår till. ”Ersättningssystemet” för soffan, det vill säga priset, blir detsamma för Ikea oavsett hur lång tid ”kundvården” tagit.

Det är som om ledarförfattaren över huvud taget inte läst artikelserien, som just vill konstatera att det är helt åt helskotta att man behandlar sjukvården som en köp-och-sälj-marknad. En av kommentarerna på ledarartikeln är riktigt bra, angående just det här:

Välkommen på ett studiebesök till vården så ska du snart inse att “varan” som i vårt fall är behandlingen, är något mer komplex än en ikeasoffa. Var får det för konsekvens om en försäljare säljer “fel” ikea-soffa till kunden? Möjligen kommer kunden inte tillbaka…värre än så blir det inte. Vad är konsekvensen i människolidande om jag “säljer” fel behandling till min patient? De kan förstås bli katastrofala. Patienter är INTE kunder, sjukvård är INTE varor!

~Nina Bendahl, 09:42, 04 mars 2013

Ledarartikeln fortsätter med den briljanta slutsatsen att läkarna ska börja fundera på sin roll i det hela:

Det är inte ersättningssystemet det är fel på när behandlad oro hos föräldrarna till ett sjukt barn ger mer pengar än om föräldrarna inte behöver behandlas. Felet ligger hos de vårdcentraler som utnyttjar denna möjlighet att salta notan för varje behandlat barn. Och när läkare börjar journalföra felaktiga blodtryck för att få jackpot på landstingens Vegas­maskiner finns skäl att fundera över kårens ansvar för utvecklingen.

1. Läkare får inte sin ersättning utifrån vilka diagnoser de sätter på sina patienter. Däremot får deras vårdcentral stänga om den inte får in pengar. Således kommer cheferna att tycka att man ska prioritera det ena över det andra, och skriva om enkla ingrepp som svåra, för att få mer pengar. Det är en överlevnadsgrej för såväl vårdcentraler som avdelningar. Läkare som går emot får sluta, eller (som i en av artiklarna) ha dåligt samvete över att denne inte drar in lika mycket pengar som övriga och därmed är en belastning för arbetsplatsen. Hur kan det krävas att man ska blunda för den ekonomiska konsekvenserna? Ska vårdpersonalen ignorera sina chefer? Dessutom har man nu, som Zaremba påpekar i sin artikel, på många håll tagit in sekreterare som lägger på diagnoskoder alldeles oavsett läkarens slutsats.

2. Varför denna misstro mot att läkare gör det de vill göra? Jag kanske är blåögt naiv fortfarande, men de läkare jag hittills stött på (på akuten, vårdcentraler och avdelningar) har gjort sitt yttersta för att hjälpa sina patienter, inte för att försöka få in den ena eller andra diagnosen på folk. Vi utbildar inte oss i något decennium för att vi slutändan vill styras av prislistor.

Jag blir så trött. Jag tyckte att det var dumt att Zarembas artiklar lades under kultursidorna till att börja med (varför?) men att sedan skriva en så fullkomligt idiotisk ledare? DN föll just rejält i anseende.

Flytta för att lösa läkarbristen på landet? Nej tack.

I gårdagens DN skrev ST-läkaren Johan Wrammert om läkarbristen på glesbygden, de skenande kostnaderna för att täcka upp de läkare som saknas där, och vad vi bör göra för att lösa det. Tyvärr tycker jag att han har fel i ungefär varje lösning han föreslår.

Han tar upp Nepal och ett nytt medicinskt universitet som startat där, som existerar “sida vid sida” med andra alternativ. Dit kan alla söka som gått de tio åren i grundskolan, och det oavsett betyg. Om studenten kommer från en avlägsen region eller har låg socioekonomisk status ökar chansen att man blir antagen. Därmed vill Wrammert att vi sänker kraven på alltför höga betyg i Sverige. Jag förstår ärligt talat inte logiken. Vi har inga som helst problem att rekrytera folk – och jag skulle vilja hävda att bara genom att se till min klass så har vi folk från väldigt olika delar av landet, med väldigt olika bakgrund och socioekonomisk status. Vad ska det ge, att vi sänker kraven för att komma in? Varför ska man inte premieras för att slita på naturprogrammet i tre år i skolan, på basåret, eller lyckas med bedriften att skriva bra på högskoleprovet?

Jag har alltid tyckt att det vore en god idé att i större utsträckning än Sveriges läkarprogram gör, använda sig av intervjuer vid antagningen. Det föreslår Wrammert också, men det också för att på något sätt lösa läkarbristen på landet. Jag tycker att det bör användas för att i någon mån lyckas sålla bort folk som är direkt olämpliga som läkare (även om jag sedan jag började fundera på saken vänt lite i frågan, för en hög av de som går i min klass kommer inte att hamna som kliniker utan som renodlade forskare, och då behöver man inte samma kvalitéer som om man ska jobba kliniskt; således kan man inte vid intervju plocka alla efter samma mall och det gör det hela svårare).

Wrammert tar också upp Norge som exempel. Där lottas tydligen studenten efter examen till en ort i landet för obligatorisk allmäntjänstgöring. Det skulle väl kunna vara en idé – förutom att jag inte förstår poängen. Vi har allmäntjänstgöring (AT) i Sverige också, och den kan göras på ett helt gäng olika sjukhus. När L sökte AT kollade jag hur många sökande som fanns till varje sjukhus och det var fler än det fanns platser på samtliga ställen. Inga sjukhus har idag problem att fylla sina platser, eftersom det finns alldeles för få AT-platser mot hur många underläkare det finns. En del av AT:n går sedan ut på att vara på vårdcentral. Denna del är, som L konstaterat flera gånger, mer eller mindre en marknadspolitisk åtgärd. Utan AT-läkare som täcker upp finns det inte tillräckligt med läkare på vårdcentralerna – men det gäller i såväl storstad som småstad som landet. En omfördelning hjälper ju inte.

I Nepal ger man inför den slutliga antagningen information om att man i upp till fyra år efter examen förbinder sig att arbeta i en anvisad region. Wrammert vill ha något liknande här. Det blir ramaskri om man tvingar arbetslösa att flytta till de ställen där det finns jobb, men vi som slitit i sex år för att bli läkare, vi ska flytta för att visa vår tacksamhet för vår utbildning. Om ett par år när jag är klar är jag gift och har kanske även barn. Min blivande make kommer att vara ST i Linköping. Att flytta honom mitt i ST skulle vara bortkastade skattepengar eftersom han skulle bli tvungen att göra om delar av ST:n, om den nu gick att fortsätta alls vart jag än tvingades. Eller skulle vi bli särbos i flera år för att jag ska lösa det samhälleliga problemet att det inte finns läkare nog på landsbygden? Vi är många som bildar oss ett liv på orterna vi utbildar oss.

En av mina kompisar har nyligen köpt hus i Värmland, dit hon har alla avsikter att flytta och jobba efter examen. Samtidigt som hon köper det bestämmer vem-det-nu-är-som-bestämmer sig för att lägga ner de stora kommunikationerna i området. Och häri, snarare än i att tvinga underläkare att flytta över hela landet, tycker jag att problemet ligger. Om man vill ha läkare i glesbygden så kanske man ska göra det attraktivt för folk att bo där. Folk, inte bara läkare. Glesbygden avfolkas av en anledning.

Svenska skattebetalare finansierar varje utbildningsplats med mer än en miljon kronor och borde därför kunna förvänta sig ett ansvar hos den utbildade att bidra med sin kunskap till en rimlig ersättning.

Jaha, och vad är en rimlig ersättning? Det kan inte vara så att ersättningen till ordinarie läkare på glesbygdens vårdcentraler är för låg? Varför ska just läkare vara så “tacksamma” för sin utbildning att vi inte väljer att få ut maximal lön? Varför ska vi vara så fint moraliska att vi jobbar för en billigare peng för att det är bättre för Sverige?

Slutligen måste jag också kommentera att det som behövs ute i glesbygden är inte fler underläkare och AT-läkare – det är i mycket större utsträckning specialister. Och jag vill se hur man tvingar någon som gått 5,5 år i skolan, AT i 18+ månader, och ST i någonstans runt fem år, att flytta till ett ställe de inte vill. Not gonna happen.

Idioter får för mycket plats

Bland förra veckans dumheter har vi Ung Pirats förbundsordförande som tycker att vi ska “köra över Läkarförbundet” och utbilda fler läkare.

Antalet utbildningsplatser har under en lång tid hållits tillbaka. Läkarförbundet har länge arbetat hårt på att hålla nere utbildningsplatserna för läkarutbildningen.

Förutom att antalet platser på läkarprogrammet ökat hela tiden under flera år så är detta ett korrekt påstående. Details. Att Läkarförbundet försöker hålla ner utbildningsplatserna har jag aldrig sett någonstans.

Det verkliga skälet till att Läkarförbundet lobbar hårt för att hålla nere antalet utbildningsplatser är att hålla uppe sina egna löner, svårare än så är det inte.

Ja, för vi har ju inte redan som det är bland de lägsta läkarlönerna bland länder med jämförbar ekonomisk utveckling…

Den effektivaste metoden att lösa problemet är att konkurrensutsätta läkarna. I dag fungerar utbildningen närmast som ett gammalt skyddat medeltida skrå, har man väl kommit in på läkarutbildningen har man framtiden säkrad.

Jaha, och hur var resonemanget här? Vi ökar antalet platser på läkarprogrammet, så blir det konkurrens? Men vänta, om de nu kommer in på programmet så är de ju inne och det är fortfarande som ett “skyddat medeltida skrå” och då har man fortfarande framtiden “säkrad”. Hur ger detta konkurrensutsättning? Ska det vara något annat än universiteten som får utbilda läkare? Kanske ska vi ha det som kvällskurser ungefär som personliga coacher, det skulle kännas tryggt.

Det absolut dummaste påståendet:

Argumentet de anför till ett fåtal utbildningsplatser är att de vill hålla uppe kvalitén på utbildningarna. Utbildas fler kommer utbildningskvaliteten att sjunka, vilket vore farligt menar de.

Jaha, och du tycker inte att det vore farligt om utbildningskvaliteten sjönk? Dåligt utbildade läkare, fattar du att det är rakt av livsfarligt? Och ja, kvaliteten sjunker varje gång de ökar antalet platser. När vi under T3 var på lungmedicin och skulle lyssna på patienters sjuka lungor var vi i grupper om åtta. Åtta pers plus handledare som står runt en stackars patients säng och ska lyssna på hans/hennes lungor. Åtta! Nu ska Linköpings universitet ta in ytterligare studenter på programmet och plötsligt kommer det väl vara tolv-femton stycken som står där – för att inte tala om hur det blir på klinterminerna. Poängen med klin ä ju att lära oss allt det praktiska – hur ska vi kunna få den kunskapen när vi är fyra, fem, åtta, tio stycken som tävlar om att få göra samma sak?

Idioter får alldeles för stor plats i tidningarna.

Ställ krav på högskoleutbildningarna

I veckan blossade en debatt upp på DN.se. Professor Mats Alvesson skrev artikeln, “Många blir inte klokare av en högskoleutbildning” och nämnde diverse utbildningssäten och program som exempel på utbildningar som man kan sova sig igenom och ändå få godkänt. Detta gjorde givetvis att flera av de utpekade skolorna kände sig tvungna att svara. Alvessons grund för artikeln är en amerikansk studie som “fann att för cirka 40 procent skedde ingen mätbar förbättring i fråga om förmåga till att resonera, se mönster, tänka kritiskt och annat som anses vara huvudpoängen med högre utbildning.” Jag kan hålla med kritikerna om att det är ett lite märkligt tillvägagångssätt att direkt överföra dessa resultat på svenska utbildningssystemet och dess studenter, men däremot tror jag inte att resten av Alvessons artikel är grundlös för det.

Många studenter väljer utbildning utan större intresse, undviker krävande ämnen – och utvecklas följaktligen inte av sina studier.

På detta svaras i en replik av två Centerstudenter:

”De lättaste ämnena är populära” säger Alvesson utan att reflektera över det faktum att svenska studenter framförallt söker sig till utbildningar med högre krav, vilket är precis varför Handelshögskolan, jurist – och statsvetarprogram är de med högst intagningspoäng. 

Söker sig svenska studenter “framförallt” till de svåraste högre utbildningarna? Really? Enligt VHS är 247 000 personer antagna till minst en utbildning hösten 2012 – ungefär 358 000 personer sökte. Och visst finns det ett högt söktryck på de ca 770 läkarutbildningsplatser som finns. Karolinska institutets läkarprogram har ca 5 400 sökande totalt, Uppsala 4 900 och Göteborg 4 800. Man kan gissa att ett antal av dessa överlappar, för de flesta som söker läkarutbildningen gör så på de flesta eller samtliga universitet som erbjuder programmet. Så vi kan gissa att någonstans runt 5-6 000 personer söker läkarutbildningen. För juristprogrammet verkar motsvarande siffra vara någonstans runt 7 000 personer (Stockholm 6 900, Uppsala 6 300, Göteborg 5 500, Lund 5 500). Men det spelar ingen större roll om det så är 20 000 personer som söker juristprogrammet – andelen av de totalt 358 000 personer som sökte till universitetet inför hösten 2013 är ändå inte särskilt hög, och den blir inte så mycket högre av att man lägger på de andra utbildningarna med högre krav, såsom Handels ekonomiprogram, psykologprogrammet, veterinär och diverse av de tekniska universiteten/högskolornas svåra program.

Nu är inte söktryck alltid lika med programmets svårighetsgrad (även om få kan argumentera emot att det i många fall verkar hänga ihop) och jag har heller inget behov av att varenda utbildning på universiteten/högskolorna ska vara riktigt svåra – men visst måste det ställas krav.

Centerstudenterna fortsätter:

Det är inte heller upp till skolornas ledning att ”lägga ner” kurser som inte kräver mer än 20 timmar. Hur snabbt en elev klarar av en kurs är väl ändå individuellt?

Nåja. Visst är det individuellt hur snabbt man kan klara av en kurs, men en nedre gräns för hur mycket plugg som krävs för att klara kursen borde nog hållas i åtanke. 2008 genomförde Lundagård, Lunds Universitets studenttidning, ett försök där två personer anmälde sig till varsin kurs och skulle gå den utan att plugga över huvud taget, för att sedan se om de ändå fick godkänt i slutändan. En av studenterna fick godkänt, den andra (som läste Latinamerikansk idéhistoria) fick inte godkänt men inte heller underkänt – hon fick komplettera.

Att skriva godkänt på en tenta utan att plugga visade sig inte vara så svårt. Isabelle Beckman fick fem timmar på sig att skriva den första hemtentan i Pedagogik A. Hon fick inte lov att gå på någon föreläsning eller öppna böckerna innan tentan skrevs. Ändå lyckades hon bli godkänd.

~ Lundagård 2008

Givetvis går den ansvarige för Pedagogik A till försvar när han får reda på “attacken” som han kallar det, och hävdar att studenten lika gärna kunnat få underkänt (vilket innebär komplettering). Lätt att säga i efterhand, ja?

– Många studenter är kanonambitiösa, andra har inget engagemang alls. I och med variationen mellan erfarna och nybörjare så blir det automatiskt så att man anpassar introduktionskurserna efter nybörjarna.

~ Glen Helmstad, Pedagogik A-examinator

Är det verkligen så vi vill ha det? Varför ska allting alltid anpassas efter de som är sämst? Varför inte anpassa det efter de kanonambitiösa, eller åtminstone de som är mitt i? Tror vi inte att det går att ställa krav på nybörjare? Välkommen till läkarprogrammet i Linköping – den första riktiga tentan vi har som har en tenta-P på 11 dagar då vi, utöver det vi redan pluggat under terminen, pluggar någonstans mellan 6 och 10 timmar per dag. Ändå underkänns runt 20% varje termin. Det går att ställa krav på folk. Man dör inte av krav. Faktiskt. Det är till och med bra med krav, för när man klarar sig så känner man att man åstadkommit något, vilket är viktigt för vår självkänsla. Det spelar ingen roll om det är i kursen Pedagogik A, läkarprogrammets första termin, juristprogrammets fjärde termin, eller en strökurs i psykologi. Det ska inte vara individanpassat så att folk klarar sig – det ska vara en lista på saker man ska kunna när man kommer därifrån och sedan får folk klara sig efter den listan. Kritiskt tänkande bör ingå i denna lista.

Mot slutet av artikeln säger Glen Helmstad:

– Ibland blir det kanske så, att man skulle kunna ställa högre krav. Det är en praktisk bedömning. Jag kan förstå att man som student ibland är frustrerad.

Visst är det skönt att slippa plugga och ändå klara sig. Själv vill jag dock ha ut något av mitt heltidsjobb, som för närvarande är att studera. Jag tycker om känslan jag har när jag faktiskt lär mig något, när jag får aha-upplevelser av att saker jag tidigare hört men inte förstått faktiskt trillar på plats. Jag gillar att känna att jag har på fötter när jag kritiserar något och för den delen när jag berömmer något. Visst är det jobbigt ibland – senast i torsdags tyckte jag att det var lite väl mycket jag skulle hinna med på några få timmar – men efteråt känner man sig duktig. Det känns som att man har lyckats med något och det är för att man har lyckats med något. Det känns meningsfullt. Känns det meningsfullt att trilla igenom en kurs och knappt öppna böckerna?

Malmö Högskolas replik till ursprungsartikeln skrivs följande:

Som rektor för landets största högskola med 25.000 studenter så kan jag konstatera att så gott som alla studenter på Malmö Högskola får arbete efter avslutad examen. 

a) Vad är “så gott som alla”, b) får de arbete inom det de utbildat sig för, och c) behövs det en högskoleutbildning för att klara det jobb de gör efter examen? I en artikel från 2010 skriver de att sjuksköterskeprogrammet är det populäraste programmet. Att sjuksköterskor får arbete efter utbildningen är ju inte så svårt att förstå – det får de oavsett utbildningsort. Det behövs en högskoleutbildning för att vara sjuksköterska (vad som sedan borde vara fokus inom sjuksköterskeprogrammet kan diskuteras – har hört stark kritik mot fokuset på LiUs utbildning av sjuksköterskorna i sommar). Mäklarprogrammet är också poppis och även där kan det väl tänkas finnas jobb, med tanke på att Hemnet vid vilket givet tillfälle som helst har 40 000+ bostäder ute till salu. Däremot har jag svårare vet jag inte vad sådant som scenproduktion (som enligt en artikel från 2011 är populär) är riktigt lika säkra kort, om man säger så (“Du kommer även att kunna arbeta i olika projekt med teateruppsättningar, konserter, företagsevent, mässor, kulturfestivaler, konstnärliga installationer och utställningar. Du är din egen uppdragsgivare eller ingår i kulturinstitutionernas, de fria gruppernas eller evenemangsföretagens fasta eller fritt knutna staber,” enligt programbeskrivningen). Och för den delen, behövs det verkligen en högskoleutbildning i en del av dessa ämnen?

Alvessons skriver:

Ibland verkar det som om syftet med utbildningsväsendet är att få så många som möjligt att fortsätta studera: formell behörighet till vidare studier och hög andel högskolestuderande tycks i sig vara bra. Mindre viktigt verkar vara att man lär sig något.

Gymnasiebehörighet är ett mål med grundskolan. Sedan skall gymnasieutbildning ge behörighet till högskolan. Och i högskolan öppnar man upp för alla möjliga utbildningar. Brister på lägre nivåer fortplantar sig uppåt – och nedåt, när lärare med svag högskoleexamen undervisar i skolan.

Vi borde inte ha som poäng att alla ska plugga för pluggandets skull, för att arbetslöshetsstatistiken ska gå ner och för att alla ska ha en högskoleexamen. Högskolan ska inte vara för alla – den ska vara för de som klarar av plugg på den nivån. Det är inte för att det ska vara elitistiskt för sakens skull, utan för att det ska bli kvalitet. Nivån ska sättas först, därefter ska studenterna ta plats – inte tvärtom. Man ska plugga för att lära sig och det ska finnas krav. Det ska inte gå att ta sig genom en kurs utan att plugga och att läsa på heltid ska faktiskt innebära något som liknar heltidsplugg. Kan majoriteten av studenterna arbeta 80% vid sidan av om de bara skulle vilja är kraven i skolan förmodligen för låga.

Att ställa krav är inte farligt, och det gäller oavsett ålder på studenterna, från grundskola till högskola.

Nu ska lärare tåla våld

Lärare ska tåla våld. 

Vad. I. Helvete?

En lärare förde handgripligen ut en elev från matsalen efter att eleven varit väldigt bråkig, och därute vände eleven sig om och började slå och sparka på läraren, och hotade att döda honom. Nu kommer tingsrätten i Gällivare och tycker att det är helt okej, det ska en lärare tåla. Om lärare har rätt att lyfta ut en elev så likställer domstolen detta med rättigheterna som en väktare eller polis har – och då ska läraren också tåla lite stryk, precis som väktare och polis (och jag är ytterligare osäker på hur det går resonemanget går ihop, med tanke på att våld mot tjänsteman är en helt egen brottsrubricering).

Eleven i målet döms faktiskt för misshandel och olaga hot, så det är ingen diskussion om huruvida han/hon är skyldig. Det är bara det att läraren inte får något skadestånd för det han utsatts för.

I domen heter det att “(t)illsynspliktig lärare måste ha beredskap för att visst hot och våld kan förekomma vid ett ingripande mot en elev, på samma sätt som exempelvis en ordningsvakt eller polis. Därför ska ersättning för kränkning inte utgå i detta fall.”

Rätten: läraren ska tåla stryk, DN.se, 23 maj 2012

De senaste decennierna har lärares rättigheter att utöva bestraffningar mot elever decimerats. Jag kan väl tycka att det är en god utveckling att lärare inte längre får slå elever (vi ska inte ha ett samhälle där våld är tillåtet någonstans utom i extremfall för polisen och som försvar mot angripare), men i övrigt har lärare alldeles för lite rättigheter. När jag var utbytesstudent i USA var ju kvarsittning en väldigt välanvänd metod för att hålla eleverna i schack, och det användes för att hantera allt från uppkäftighet till direkt våld. Varför finns det inte kvar i svensk skola?

Som vanligt återkommer vi väl till vad som är “kränkande”. Det var säkerligen “kränkande” för eleven i målet att bli utlyft ur matsalen – oavsett att han uppenbarligen varit stökig där inne och säkerligen stört andra som ville äta lunch. Läraren agerar helt korrekt, för vem vet vad som hänt om eleven stannat kvar? Han/hon hade kanske börjat slå någon annan elev istället och då hade det minsann blivit liv i luckan om att läraren inte ingrep.

Lärare ska inte likställas med polis eller ordningsmän. Lärare har inte rätt att bära vapen, de har inte utbildning för att hantera våld, och de ska inte behöva hantera våld även om vardagen idag uppenbarligen är sådan. Vad blir konsekvensen av att likställa lärare med polis/ordningsman? Ska lärarna få rätt att bära vapen, för det verkar ju inte mer än rättvist i så fall? Och var går gränsen sedan? Ska en person som undervisar på fritiden, såsom i alla ideella idrottsklubbar, likställas med en lärare? Jag har undervisat ju-jutsu för både barn och vuxna, var det meningen att jag skulle tåla att bli slagen av ett missnöjt barn som jag bänkade i fem minuter eftersom de inte kunde uppföra sig? Om svaret på denna fråga är nekande, varför ska det vara annorlunda för lärare i skolan?

Framför allt måste det handla om vilken typ av skola vi vill sätta våra barn i. Vad sänder det för signaler till våra barn, att det är helt okej för dem att slå vuxna?

I “I trygghetsnarkomanernas land” resonerar psykiatrikern David Eberhard om skolan:

När vi försöker skapa en skola och uppväxtmiljö där barnen inte ska fara illa går vi tillbaka och försöker öka tryggheten jämfört med hur det var förr. Det gamla skolsystem som vi alla tagit avstånd från präglades av pennalism och systematiserad aga. Att man skulle öka elevernas trygghet från den nivån är för oss idag självklart. Men på samma sätt som i mång andra fall vet inte den trygghetstörstande nationen när det är dags att säga stopp. […] Därför har vi kommit till en punkt då vi inte längre tillåter att auktoriteterna (lärarna) “trakasserar” sina elever genom att t ex avkräva dem tystnad på lektioner eller beslagta elevers mobiltelefoner när de sitter och ringer på lektioner. Vi ökar hela tiden barnens medbestämmanderätt med motiveringen att de annars skulle fara illa och få för lite trygghet. Vi har till och med kammarrättsutslag på att man inte kan flytta en elev som mobbar sina kamrater. Varför? Jo, för att värna om elevens trygghet. Inte konstigt att lärarna inte vågar ingripa. I allra värsta fall tar de tag i en elev och blir anmälda för misshandel. Den ende trygge eleven blir därför den som mobbar de andra och dessutom stör på lektionerna. 

~ I trygghetsnarkomanernas land, s 128

Jag tycker att det är en riktigt bra sammanfattning. I en annan del av boken har författaren pratat med två pojkar, nio och tio år, om vad de är rädda för. Höjder, nedgrävda minor, höga höjder, och mardrömmar.

Men vuxna då? Är de inte i alla fall lite rädda för de vuxna. Att de ska skälla på dem eller vara elaka. Nej, säger de. Rädda för vuxna är de inte. Vuxna kan vara dumma när de skäller, men rädda. Nej. Hela atmosfären är trygg. [….] Inte nog med att barnen inte längre förefaller rädda för eleverna i klassen ovanför, som vi var. Väldigt många har dessutom tidigt lärt sig att det är ofarligt att bråka med vuxna. För vuxna ställer inga krav. Och om de gör det, så kan de inte få igenom dem.

~ I trygghetsnarkomanernas land, s 116

Vi måste ställa oss frågan vad det är för verklighet vi vill leva i. Vilken typ av människor vi vill uppfostra, vilka krav som ska ställas på barn och ungdomar. Jag kan tänka mig att det fanns både en och två rädda elever i skolmatsalen i fallet, som tyckte att den stökige eleven var obehaglig och undrade om de var näst på tur för att råka ut för något. Det är dem läraren skyddar genom att ta ut den stökige. Det är inte på något sätt ett orimligt ingripande. Det får snarast ses som ett envarsgripande på förhand, för att för hindra att brott sker – ett ingripande som läraren har rätt att göra, och på inget sätt ska straffas för. Den läraren vill jag ha på den skola där jag i framtiden sätter mina barn – inte en skola där lärarna är så rädda för att ingripa att mitt barn blir utsatt.