Category Archives: Läkarlinjen: T3

En praktisk vecka

Pojkvännen började dagen genom att sätta in mängder med poäng på pluskontot då han kom insmygandes med frukost på sängen. Lördagmorgon till trots skulle han upp, eftersom far hans ringt om hjälp till något bygge. Således skulle han iväg halv nio – men tog sig ändå tid att göra mackor till mig. Jag drog mig ur sängen och övertygade honom att äta med mig – äta själv är ju inte kul. Så satt vi i sängen kvart över åtta på en lördagmorgon och åt mackor och diskuterade alkalos och acidos, eftersom det är något jag inte fattat. Två eller tre repetitioner till så kanske det sitter. Och har jag ändå en nästan färdigbakt läkare i sovrummet kan jag ju utnyttja det.

Veckan som gått har i övrigt varit väldigt praktisk, förutom gårdagen då det blev dubbla föreläsningar och basgrupp. Bra föreläsningar, även om föreläsaren vid den sista tog upp gamla tentafrågor och jag satt som ett litet levande frågetecken när jag såg blodgastabellerna och läraren sa, “Tolka dem,” till klassen. Hence frågan till L imorse om acidos/alkalos, eller mer specifikt hur man avgör om den är respiratorisk eller metabolisk.

Det praktiska den här veckan har varit blodlabb i måndags, lungfunktionsdemo och fallgenomgång i tisdags, lungauskultation i onsdags, och strimma i Finspång i torsdags.

Eftersom ingen annan var särskilt pigg på att sitta i en box och andas i ett rör vid lungfunktionsdemon fick jag göra det. Jag har inget emot att vara försöksdjur, det är roligt. Fick papper på att min lungfunktion är precis som den ska vara. Fick andas in låga doser helium och kolmonoxid för att avgöra diffusionskapaciteten (tror jag det var), och göra forcerad expiration, med mera.

Lungauskultationen var med riktiga patienter. Inte ens proffspatienter den här gången, utan vi var faktiskt på lungkliniken. Den tråkiga delen var att vi var åtta i gruppen som stod i en ring runt de stackars patienterna som redan från början hade svårt att andas och det var förmodligen inte så snällt att tvinga dem att sitta och försöka andas djupt i många minuter medan vi försökte höra rassel och ronki. Min perkussionsförmåga – då man håller två spända fingrar mot patientens rygg och slår med sin andra hands fingrar mot ryggen och får fram ljud, utifrån vilka man kan tolka hur långt ner lungorna går, om det finns vätska i dem, med mera – blev betydligt bättre på den där timmen i alla fall. Ljuden i stetoskopet var svårare att avgöra.

Lungpatienterna verkade tycka att det var ganska kul med läkarstudenter, trots att vi var åtminstone tredje gruppen på två dagar som träffade dem och lyssnade på dem. Vår ena patient var riktigt rolig och det är härligt att träffa sådana människor. Trots svår sjukdom verkade humöret ändå vara på topp. “Jag har varit så konservativ att jag har BH på mig,” sa hon. “Man skulle ju inte ha sånt på 70-talet.”

Strimman i torsdags blev för min del en serie vårdcentralspatienter som jag fick träffa då jag slog följe med en av läkarna. Det blev lite av varje – en KOL-patient vilket var extra intressant eftersom vi läst om just KOL den här veckan – och lite annat smått och gott. Ett EKG togs på en patient, vilket också är skoj att se eftersom jag numera har något sorts hum om hur man tolkar det (även om jag behöver bli betydligt bättre på det).

På det hela taget en bra vecka. Helgen är lugn och pluggig, med fokus på interstitiella och restriktiva lungsjukdomar samt lungcancer, och ikväll blir det lite julfest.

Stroke på schemat

Stroke är, trots att vi inte har hjärnan och allt som kan gå fel med den den här terminen, återkommande just nu. Igår var det “fallgenomgång” med en läkare som presenterade tre olika fall, där stroke kom upp gång på gång. I tidningarna återfinns den här annonsen, “AKUT”-kampanjen för att lära sig känna igen stroke-symtom:

AKUT - ansikte, kroppsdel, uttal, tid

Tidsaspekten diskuterades igår en del. En typ av läkemedel läkaren berättade om hade som regel tidigare att det skulle ges inom fyra timmar efter stroken, men nu kan det ges hela vägen upp till fyra och en halv timme efter stroken. Vilket säger en del om tidsaspekten – en halvtimme är viktig tid när stroke hanteras.

För egen del gäller det att tänka till lite längre än bara AKUT – vi ska komma ihåg att lyssna på carotisartärerna (halsartärerna) efter ljud som inte ska vara där (patienten i första fallet hade allvarlig trombbildning i dessa, varifrån en emboli lätt skulle kunna lossna och fara upp till hjärnan), och även minnas att bensmärta skulle kunna vara och ofta är en DVT, djup ventrombos, som mindre ofta kan skicka iväg en emboli och väldigt sällan men ändå “paradoxalt” kan skicka iväg en emboli till hjärnan. Det är inte något som händer i de flesta – oftast fastnar embolin istället senast i lungorna när den kommer från en DVT – men om det finns ett hål i hjärtat, en foramen ovale, kan embolin resa genom den, skippa lilla kretsloppet till lungorna och istället åka ut i stora kretsloppet igen och då till exempel ta semester i hjärnan. Så var det i patientfall nr två. Det är dåligt. Sen ska ju sägas att en lungemboli inte direkt är ofarlig heller. På det hela taget är klumpar i blodet en dålig sak.

På TV i förrgår slötittade jag och L på SOS Västkust. En patient hade förmaksflimmer varpå ambulanssköterskan sa att det innebar en större risk för bland annat stroke. Varför, undrade jag och tittade på L. För att förmaksflimmer – där förmaken kontraherar hej vilt utan sinusrytm, istället kommer elektriska signaler från lite varstans i förmaket vilket oftast ger en hög, oregelbunden puls – leder till att blodet inte pumpas runt så effektivt som det ska. En del blod blir stående och stillastående blod är aldrig bra. Ökad risk för trombbildning ger ökad risk för emboli och oftast är dessa tromber och efterföljande embolier större än de som bildas ute i perifera cirkulationen. Från vänster hjärthalva åker de ut i stora kretsloppet, bland annat till hjärnan.

Festligt var att läkaren igår frågade varför förmaksflimmer ger en ökad risk för stroke. Alltid trevligt när man fått facit dagen innan.

På det hela taget rekommenderas för alla att läsa den där reklamkampanjen om hur man känner igen stroke. Tid är hjärna, som läkaren sammanfattade saken.

Stockholmshelg

Helgen bjöd på Stockholm. Det blev en enormt mysig helg med god mat, musikal, underbara föräldrar och långa promenader. Dessutom tre par nya skor, några tröjor, lite tidiga julklappar och en fantastisk tavla som överraskning till mig och L. Den är i Stockholm fortfarande eftersom den var så stor att den inte gick in i bilen, men den kommer snart hit.

Själv åkte jag upp redan i torsdags, efter vår morgonföreläsning. Kom till stationen och insåg att majoriteten av tåg var 50 min sena – men till min stora tur inte mitt regionaltåg, som avgick helt i tid och ankom fyra minuter för tidigt. Mamma mötte mig på stationen med en stor kram, vilket alltid är lika uppskattat.

Vi gick den lilla tvåminuterspromenaden hem – de bor lagom centralt – och satte oss och fikade. Pratade fram till kvällen då pappa kom hem och gick sedan ut och åt fiskgryta på en myspysig restaurang.

Fredagen bjöd på dåligt väder, men skam den som ger sig – mamma och jag gick ut och shoppade. Finns som tur är gott om affärer att gömma sig i när det blåser och regnar horisontellt. Hittade ett par stövlar som jag direkt bytte till eftersom mina gamla hade hål i sidorna. Inte helt optimalt när det regnar, så mamma tyckte att jag skulle slänga dem. Jag hade viss separationsångest, men till slut slängde pappa dem så att det blev gjort. Vid det laget – söndag – hade jag fått ytterligare två par skor. Hela helgen, inklusive fredagen, blev det dock mest fönstershopping. MediaMarkt stod för undantaget; där inhandlades en ny mixer så att jag åter kan börja göra smoothies, samt nya högtalare till datorn.

På kvällen anlände L, med tåg i tid till hans stora… förtret, eventuellt, med tanke på att han anser att tåg är oförmögna att komma i tid. Mamma gjorde middag och vi tog det lugnt.

L och jag på lördagspromenad.

I lördags åt vi god frukost hemma och gick sedan ut en runda i stan. Intog varm choklad och morotskaka på ett fik och hade det allmänt bra. L blev lyrisk över saluhallen där det fanns biff för 1100 kr kilot. En upptryckt artikel vid det svindyra köttet proklamerade att det absolut var värt varenda krona, vilket jag och L diskuterade en stund om det möjligen kunde vara sant. Jag landade framför allt på att jag aldrig skulle våga tillaga det där köttet, av rädsla för att förstöra det. Mamma lyckades däremot med mumsig hängmörad biff stekt till perfektion på kvällen, och efter chokladefterrätt gick vi över gatan till Stadsteatern där det blev nakenhet i hårig musikal: Hair, hyllad av såväl pappa som stockholmare. Jag satt första dryga halvtimmen och försökte förstå vad den handlade om, men därefter var det en bra musikal. Framför allt var scen- och ljusanvändningen cool. Efteråt såg det ut som ett bombnedslag på scen.

Igår gick vi en runda på 2,5 timmar. Riktigt mysigt – kallt men klart bättre väder än fredag-lördag. Djurgården var vacker även om decembersolen aldrig kom mycket högre än trädtopparna. Efteråt värmde vi oss med varm choklad – med conjac och vispgrädde i för pojkarnas del – och glögg och pepparkakor. Familjen var trött, än mer så efter att mamma serverat middag. Vid sextiden kom Ls bror och dennes sambo och hämtade oss för återfärd till Linköping.

Tröttisar efter lååång söndagspromenad.

Idag var det första dagen av sista hela veckan på T3 och det var blodlabb, “förenlighetsprövning”, som jag ärligt talat inte förstod så mycket av. Fick dock reda på lite om tackfesten i fredags, där ett “potent” fulvin lett till två personer till sjukhus. Detta bringar åter ordning i hur tackfester ska vara enligt en äldrekursare jag pratade med förra året: “Det är en misslyckad tackfest om inte minst två tas till sjukhus,” sa hon glatt och jag tyckte att det var ett galet sätt att se på saken. Men så är jag ju jag.

T3 närmar sig slutet

På något sätt är det nu bara två veckor kvar av T3. Vi har visserligen basgruppsträff fredagen den 23:e, men basgruppen har, liksom resten av klassen tror jag, bestämt att flytta den till tis- eller onsdagen och därmed vara lediga i två dagar. Att sitta och ha basgrupp på lillejulafton är inte lockande.

Är inte helt säker på vart terminen tagit vägen, även om det när jag tänker efter känns som en evighet sedan vi höll på med farmakologi och började lära oss vad hyperplasi är för något. Som vanligt upplevde jag att terminen gick långsamt i början för att sedan snabba på som bara den, till och med genom mörkaste och tråkigaste november.

Idag var det vår andra teoretiska labb, denna gång om njursjukdomar. Njursjukdomar är komplicerade, för njurarna i sig även när de fungerar precis som de ska är komplicerade. Det är retention till höger och vänster, juxtaglomerulära apparater, glomeruli, bikarbonatresorbtion, och femtontusen olika hormoner och annat som påverkar – angiotensin II (som verkar inte på en utan två olika receptorer och de olika receptorerna ger helt olika effekter), renin, aldosteron… och så vidare. Så släng in lite saker som inte funkar som det ska och det hela blir totalt kaos. Och vilka mediciner som är okej att ge till vilka är inte heller att leka med. Men det är generellt inte något att leka med, oavsett om njuren är involverad eller inte.

Igår hade vi hjärtstatus med “proffspatient”. Det är speciella patienter med specifika problem – i det här fallet hjärtproblem – som kallas in bara för att vi läkarstudenter ska få lära oss. Denna gång handlade det om att höra blåsljud i hjärtat, vilket med denna specifika patient var riktigt enkelt faktiskt. Att höra, i alla fall. Att utifrån ljudet diagnosticera vad det var för något var ju inte riktigt lika enkelt. Men jag var ganska nöjd att jag alls kunde höra det.

Riktiga patienter är generellt roligt. Verklighetsanknytning! Och vår patient var väldigt snäll och tålde att fyra läkarstudenter – den tredje gruppen han hade den förmiddagen – lyssnade vars två gånger på hans hjärta, gjorde försök till att ta anamnes och känna efter pulsar lite varstans. Men hans motivering till att göra det hela var den goda anledningen att om vi inte lär oss, vem ska då ta hand om honom och alla andra patienter sedan? Vi måste ju lära oss någonstans.

Om drygt två veckor är det jul och någonstans däromkring börjar tenta-P. Det känns inte alls längesedan jag satt med T2:s tenta-P och jag är oändligt glad att vara förbi det helvetet i alla fall. Om ett år sitter jag – förhoppningsvis – och pluggar inför galenskapen som är stadie II-tentan… och tiden dit lär väl också flyga.

Veckan som rusat förbi

Fredag igen. Veckorna rusar förbi, den här kanske än mer än andra. Har knappt sett min sambo som sprungit benen av sig på dissektion, föreläsningar, artikeltenta, träning… Dagen bjuder dock för honom på läkarprogrammets sista föreläsning, så det är ju skäl att fira (även det firar han dock med en halvdag i obduktionssalen).

För min del var det igår Strimma i Finspång. Jag hade samtal och det kändes stressat men såg inte stressat ut, vilket är positivt. Vi fick också lite information om nästa termins examination – det är ju trots allt sista terminen alldeles väldigt snart. Vi har en gång kvar den här terminen, sedan är vi T4:or. Jag är inte helt säker på hur det gick till, men det är väl en “se ovan: veckorna rusar förbi”-kinda thing. Innan T4 väntar jul, tenta-P, nyår, tenta, examen för L, och Egypten i en inte så fin uppdelning – tenta-P kommer blöda över resten, utom L:s examen och Egypten.

I Finspång fick jag också vara med på två BVC-besök, vilket innebar mätning och vägning av bebisar, med efterföljande prat om hur familjerna hade det där hemma, hur syskonen hanterade sina nya småsyskon, hur bebisarna åt och sov, med mera. Det var mysigt och sött och faktiskt givande.

Vad har jag mer hunnit med i veckan? I tisdags hade T2:orna sin första dissektion och efter det ska T3 bjuda på lite fika och prat för att man inte ska gå direkt hem till en mörk lägenhet och deppa ner sig eller vara stressad över saken, så jag bakade äpple-kanelmuffins och trillingnöt och tog med pepparkaksmuffinsarna från i söndags. De var uppskattade; jag hade med mig tre trillingnöt hem, totalt. Att sitta och prata lite är väldigt trevligt och mycket uppskattat – jag minns själv hur enormt skönt det var att få prata med någon efteråt. Jag gillar “pay it forward”-grejen som är på läk, att äldrekursarna hela tiden tar hand om yngrekursarna.

I onsdags hade vi labb om njurfunktion på KlinKem. Mätningar av proteinuri och koll av sediment i  urin. KlinKem-labbarna är väldigt givande, jag tenderar att komma därifrån med betydligt större förståelse än vad jag kom dit med. Vilket är så det ska vara. På kvällen vart det jutsu, som var riktigt skoj även om jag var trött.

I tisdags var det arbetsprov med en riktig patient. Jag fick ta blodtryck och räkna andning, andra i gruppen fick ta anamnes och sätta EKG. Även det var en givande labb; allt med riktiga patienter är spännande. Dessutom fick vi se ett icke-normalt EKG, vilket gjorde det hela lite spännande.

Dagen bjuder på basgrupp och föreläsning, glöggfika ikväll. Över helgen blir jag gräsänka och ska roa mig med bästa kompisen istället. Det blir nog bra det med.

Anteckningar med Asbergerpoäng

La igår ut mina anteckningar från T2 på Facebook igen för att de nuvarande T2:orna skulle få en chans att se dem om de ville ha dem – och det verkar det som att en del ville. Antalet nedladdningar av anatomihäftet hoppade från 130 till 152 på en kväll och en likvärdig utveckling skedde för det andra häftet. Jag hoppas att någon får nytta av dem. Jag hade själv mest nytta av att göra dem men känner givetvis en del stolthet över dem.

En av T2:orna sa, efter att ha tackat för “sjukt snygga och välarbetade anteckningar“, till mig, och att de “tangerar sjuklig noggrannhet“, vilket jag skrattade gott åt eftersom ja, det gör de. L har tilldelat mig en hög Asberger-poäng för häftena (varpå T2:an sa att jag fick något poäng från honom också).

Numera sitter jag med T3-anteckningar och även om de inte är lika många – det finns inte riktigt lika många saker att rita – så kommer även de bli ett häfte till slut, enligt planen. Denna gjorde jag i helgen då jag repeterade lite om koagulation och proppbildning, samt – framför allt – vart medicinerna vi ska kunna verkar:

Från endotelskada till plugg. Klicka för större version. Som vanligt är disclaimern att jag är student och således kan det vara fel på både en och tre ställen i den. Men förhoppningsvis inte. :)

Efter gårdagens genomgång av EKG kommer jag att redigera min EKG-checklist också, eftersom jag upptäckte att den saknade några saker. På det stora hela funkar den dock ganska bra, framför allt för de lite enklare EKG:na.

Ytterligare en helg har passerat, en väldigt mysig helg. L och jag gick på en fyratimmarspromenad i helgen och besökte Gamla Linköping. Där tog vi varsin varm choklad för att värma oss efter promenaden dit – det var nollgradigt, extremdimmigt och rått – och sedan strosade vi runt bland de små butikerna. Allt är väldigt gulligt och mycket hantverk som är riktigt, riktigt fint. Dessutom finns Cloettas lilla godisbutik med extra billigt godis, så där köpte vi en påse hårda hallonkarameller.

När vi kände oss färdiga tog vi vägen bort till Vallamassivet och därefter gick vi längs universitetet och tillbaka hem på en väg som var i det närmsta spöklik.

Dimma och öde väg.

Nu är det ny vecka, sista veckan L är i Jönköping – därefter blir jag, till slut, sambo på riktigt och permanent, istället för att ha de här veckolånga gräsänkeperioderna hela tiden. Yay!

Idisslande av ämnen

Ibland – läs: ofta – önskar jag att jag kunde vara i närheten lika öppen som vissa av mina kursare. Att jag fortfarande kunde se på en del ämnen som nya och fräscha istället för söndertuggade och så gamla att dammråttorna jagar varandra på dem.

Genus är ett exempel på sådant jag tvingats läsa om vareviga termin sedan jag började på universitetet 2004. Varje utvärdering man får frågar om kursen har tagit upp genusperspektivet och för att få ett jakande svar lägger kursledningen plikttroget in en eller flera genusföreläsningar varje termin. Det kommer dock inget nytt, vilket gör att ämnet istället idisslas – det känns ungefär så, som att man spyr upp ett halvtuggat, geggigt ämne i munnen för att mala sönder det ytterligare.

Den biopsykosociala modellen, som är temat för FoF den här teminen, är tyvärr i mångt och mycket likadant. Med dryga året av psykologistudier, en hög diskussioner om socioeknomiska faktorer med mera på juridikens fördjupningskurser, samt 30 hp kriminologi har jag täckt mycket av det. Inte så mycket i medicinsk form – jag har inte sett det från ett patient/läkarperspektiv tidigare – men det hindrar inte att det ändå är samma sak. Det är dåligt att ha låg socioekonomisk status (låg utbildningsnivå, mindre kvalificerat arbete eller inget arbete alls, och så vidare): det leder till både högre risk för sjukdomar och högre risk att hamna i kriminalitet.

Idag hade vi seminarium. Vår grupp hade “Sömn och ohälsa” – ett för övrigt löjligt brett område med tusentals studier – och bland de andra grupperna fanns “Yoga och blodtryck”, “Busschaufförer och ohälsa” och fler jag redan glömt. Poängen med seminariet är jag inte helt hundra på, men det var väl främst att läsa och tolka vetenskapliga artiklar. Nu är medicinska artiklar helt annorlunda mot juridiska, men de är inte alls särskilt annorlunda mot psykologins, vilket gör att det återigen är idisslande för min del.

Vid utvärderingen av temat som följde på seminariet uttryckte en av mina kursare att en av föreläsningarna gett henne ett perspektiv som hon inte tidigare tänkt på. Jag önskar att jag kunde känna så. Jag önskar att dessa saker var nya, jag önskar att perspektivet vore nytt och att jag kunde ta till mig dem med sådan entusiasm. Men det går inte.

På måndag återgår vi till Cirkulation-respiration-erytron-njurar-temat, vilket innebär att det åter blir saker jag absolut inte kan. Om inget annat bidrar FoF till motivation när man återgår till medicinen.

En mycket bättre dag

Det är tur att dåliga dagar tar slut och att mycket bättre dagar tar vid.

Dagen erbjöd ledighet från skola. Vi får betala ledigheten genom att gå 10-17 imorgon, men sådant är livet. Lediga dagen har spenderats på att i stort göra klart EKG-arbetet som nu är tjusigt utrustat med egengjorda bilder och är ivägskickat för genomläsning. Jag är mest nöjd med bilderna och jag tycker att arbetet har varit riktigt bra att göra eftersom jag lärt mig massor. Detta till skillnad från idiotin vi ska ha imorgon – terminens fjärde seminarium (de döpte en av dem till ‘labbredovisning’, men det var likväl ett förbannat seminarium).

Jag avskyr seminarier.

Det finns inget bra med seminarier. Den viktigaste delen är väl den på läkarlinjen alltid jagade PPH – points per hour – som är så låg att den nog är negativ eftersom man under tiden man organiserar en presentation med sju andra förmodligen glömmer viktiga saker. Så, man inte bara lär sig inget nytt, man förlorar också sådant som borde befästas. Till exempel hade min tid varit bättre spenderad på att repetera olika typer av mediciners verkan i kroppen. De är ganska röriga i mitt huvud. Istället sitter jag och artikelsöker på sömn och depression, inget av vilket egentligen hör till terminsmålen – men just själva sökandet ingår.

Utöver de negativa PPHna är det tråkigt. Det är tråkigttråkigttråkigt med tre timmar presentationer av lika tveksamt motiverad kursare. Och frågan är alltid vad man ska lära sig. Det jag knappt lär mig på tre timmar seminarium är sådant jag hade kunnat läsa mig till på en timme hemma. På stress-seminarierna för ett antal veckor sedan var HPA-axeln det viktigaste. Jag hade lärt mig den på betydligt kortare tid än fem 20-minuterspresentationer med efterföljande frågor och pauser, om jag givits chansen. Men nej, då gör kursledningen möget obligatoriskt…

Anyway, idag. IKEA med K. Ena inköpet blev en ny skolväska, vilket var den stora grejen jag var där för. Ja, IKEA har väskor. Resväskor och skolväskor. De är så snygga som skolväskor nu blir och billiga så klart; det är IKEA. 249 kr, Upptäcka. Det blev också ett uppläggningsfat eftersom jag saknat ett sådant för mina bakverk. 149 kr, 365+. Det vann för att det går att sätta ihop i olika varianter och vill jag inte ha tre våningar behöver jag därmed inte det.

Vi försökte shoppa lite på H&M också men lyckades dåligt; jag köpte en mössa eftersom min nuvarande börjar bli ganska ordentligt sliten. I övrigt kunde vi inte uppbåda ork att prova kläder. Istället blev det en runda till Åhlens, Hemtex, och sist Willys för lite matinhandling.

Kan konstatera att julen är på definitiv ingång; samtliga butiker sålde julsaker. När är det okej att börja julpynta hemma?

Utbytesstrimma

Idag var det åter dags för Strimma – men den här gången var det lite annorlunda i alla fall, eftersom jag hade terminens “utbyte” och således cyklade de 20 minutrarna till Johannelunds vårdcentral, istället för att bila i en timme till Finspång. Eftersom vi i normala fall åker kl 11 från Linköping för att kunna äta lunch i vettig tid innan Strimman börjar i Finspång var det här rena semestern.

För egen del hade jag ett mål med mitt samtal för dagen. Vi diskuterade förra gången i Finspång om att vi plikttroget frågar varje patient om rökning, alkohol, matvanor, sömn, och så vidare, och detta hamnar ofta i en del av samtalet som blir avgränsad från samtalet om varför patienten söker vård just denna dag. I många fall sätter vi till och med klamrar runt dessa så kallade livsstilsfrågor, för att göra klart för patienten att vi nu kommer gå utöver det problem de söker för, för att fråga vidare frågor om deras liv. Det gör att samtalet inte alltid riktigt flyter och att vi frågar just plikttroget snarare än för att få den helhetsbild av patienten som är tanken med frågorna.

Jag ville försöka komma bort från detta och integrera livsstilsfrågorna mer i samtalet och få det hela att flyta lite mer. Det är eventuellt mer utmanande, eftersom man då ska försöka hitta en vettig ingång till varje fråga, men i mitt fall fick jag en patient med en tacksam sök-orsak att det gick alldeles utmärkt. Givetvis med sitt set av barnsjukdomar eftersom det var första gången jag verkligen försökte aktivt att göra på det här sättet – missade bland annat att fråga om patienten hade barn – men på det stora hela är jag nöjd eftersom jag fick ett väldigt välflytande samtal.

Att få vara någon annanstans än Finspång var trevligt ombyte, inte bara för att det var närmre med Johannelund. Det var också intressant att höra andra människors kommentarer, eftersom vi som åkt till Finspång ihop i över ett år givetvis kör i åtminstone delvis samma gamla inkörda spår. Nya, fräscha ögon ser saker vi inte lägger märke till eftersom vi känner varandra väldigt väl.

Samtidigt blir det skönt att nästa gång vara tillbaka i det vi är vana vid, eftersom det givetvis är lite extra stress att vara i en helt ny situation. Vana är trygghet och trygghet är trevligt.

Genus och medicin

Så har FoF, Folkhälsa och Förhållningssätt alternativt Fluff och Fånigheter beroende på vilket humör man är på, börjat. Första föreläsningen ignorerade jag högaktningsfullt för att istället läsa fettmetabolismen. Fick under eftermiddagens obligatoriska meningslösheter veta att förmiddagens föreläsning varit fantastisk, men från vad de berättade om den hade det inte varit mycket nytt för min del. Bland annat berättade föreläsaren om hur man renar vatten genom att lämna det ute i solen i Afrika, något jag läste om för ett par år sedan.

Eftermiddagen tillägnades “genus och medicin” med två kvinnliga genusvetare – alla genusvetare jag hittills haft som föreläsare under mina många år på universitetet har varit kvinnor, om det nu är talande för saken – och en kirurg som pratade om ljumskbråck på kvinnor respektive män och hur dessa borde skilja sig i hur de opereras men inte gör det. Det leder till att många, många kvinnor blir felbehandlade, men det varken Lex Maria-utreds eller skrivs stora rubriker i Aftonbladet om. Den delen av föreläsningen var intressant.

Jag pendlade mellan tre känslor under de sammanlagda fyra timmarna vi var tvungna att sitta där; “ugh” (främst), “det här är ganska intressant” (ibland) och “hört förr” (det mesta).

Genusforskningen driver mig till vansinne med vissa saker. Till exempel första föreläsaren som tog upp orden som alltid återkommer: “Människa är man på engelska, det är män på alla trafikskyltar, det heter att ‘man gör något’ istället för ‘kvinna gör något’,” och så vidare ad nauseum.

Detta är ett återkommande fenomen inom många problemområden. Man problematiserar saker som känns helt irrelevanta. Sättet att bekämpa rasism är inte att sluta kalla chokladbollar för negerbollar, vilket ett café blev anmält för. Sättet att uppnå större religiös tolerans i Sverige är inte att stoppa att skolavslutningar hålls i kyrkor. Och så vidare.

Genom att fokusera på denna typ av problem tar man bort fokus från det som är verkligen viktigt – som att män och kvinnor får lika vård trots att den ibland borde vara olika, till exempel i sådant som ljumskbråck. Där blir jag dock också undrande om det är genus. Enligt NE.se och föreläsarna idag är definitionen av genus:

genus [je:´-] (latin, ‘härkomst’, ‘släkt’, ‘stam’, ‘kön’, ‘art’, ‘slag’), begrepp inom humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning och teoribildning som används för att förstå och urskilja de föreställningar, idéer och handlingar som sammantagna formar människors sociala kön. 

När det gäller ljumskbråck handlar det om anatomi – kvinnor och män ser inte likadana ut och har således inte nytta av samma operation. Är det genus, om genus ska handla om människors sociala kön? Jag är inte övertygad.

Andra halvan av de fyra timmarna gick åt till att först i grupper diskutera ett “fall” och därefter hålla tio minuter presentation om sagda fallet för att i helklass kunna diskutera det. Det var inte givande. Först hade vi ingen riktig koll på vad det var vi skulle diskutera när vi satt i smågrupper (“små” är lite fel ord, eftersom vi var minst åtta i varje grupp; den största var tretton personer). Vårt fall var många nivåer av flummigt gällande vilka genusfrågor som skulle diskuteras – en gravid kvinna i Bangladesh med blödningar som ville till sjukhus, men maken var den som hade pengarna och han ville hellre lägga dem på en ko. Frågan våra föreläsare tycktes tycka var uppenbar var gällande att kvinnan var i mannens makt, men vi i gruppen var ganska ense om att det definitivt inte var det enda problemet.

När vi sedan hade helklassredovisning skulle det ägnas i runda slängar fem minuter åt att diskutera problem som i verkligheten var och en kan göras en avhandling på. Det blir inte riktigt bra någonstans.

Genus har aldrig stått särskilt högt i kurs för mig och denna eftermiddag har inte gjort något för att förändra den uppfattningen. Det finns intressanta diskussioner – till exempel berättade föreläsaren om “first hour of life”-genus, hur vi ser på nyfödda. En skrikig pojke är en “kämpe” och beskrivs med ord som “muskulös” och “rejäl”, medan en skrikig flicka är “förtvivlad” och beskrivs med ord som “näpen” och “finlemmad”. Och då kan man fråga vidare: är det problematiskt? Ska vi alla behandlas precis lika?

Så visst finns det saker som behöver ändras och diskuteras. Men jag orkar inte riktigt med det ändå. Jag vet inte riktigt vad poängen med det här inlägget var, men så förstår jag inte riktigt poängen med genus…