Category Archives: Läkarlinjen: T3

EKG och livet i övrigt

Tisdag eftermiddag. Dagens plugg har bestått av att försöka fatta EKG. Det är inte helt enkelt, men i den där linjen ska man kunna tolka in allt möjligt, från infarkter till blockeringar och förstoringar av olika delar av hjärtat. Enklast är att tolka rytmen, men inte ens den är självklar i patienter med t ex extraslag eller flimmer.

För att få en överblick har jag suttit halva eftermiddagen och gjort ett EKG-tolkningsflöde. Lite svårt att göra eftersom man oavsett om någon del är sjuk ska fortsätta (förutom vid vänstersidig skänkelblock och deltavåg i QRS-komplexet), men den ger en översikt i alla fall. För mig. Jag gillar att ha en sån här uppställning.

Vi började med EKG redan tidigt imorse – 8.00 var vi på KlinFys och fick vårt andra undervisningstillfälle i EKG. Nu har vi fått dryga dussinet nya EKG att tolka till om tre veckor.

Ihoptryckt för annars tog den halva sidan, men klicka för att se den stora, riktiga varianten.

Vad händer i övrigt? Vädret är grått och löven gula. Jag och K var ute och gick i Eklandskapet i måndags. Det var inte lika fantastiskt väder som i söndags, men det var vackert ändå. Det är mysigt att gå där och från kullen ser man stadens skyline i horisonten, området där jag bor, och skog.

Skog i guld och rost.

Skolan rullar på, den här veckan är ganska lugn. På fredag får vi vårt sista basgruppsfall om hjärtat, innan FoF tar över i två veckor och därefter blir det lungor och njurar för hela slanten. Vi är ungefär halvvägs genom terminen och även om det från och till mest känns som en enda stor röra i mitt huvud så har jag lärt mig enormt mycket den här terminen. Sedan nya temat började har det varit väldigt mycket roligare, vilket gör det lättare, även om det inte skulle skada med än mer studiemotivation…

Allt möjligt den senaste veckan

På något sätt försvann en vecka till. Löven är gula och röda och guldfärgade och jättevackra och vi är en bra bit in på både hösten och terminen, vilket visar sig i att vi snart börjar med FoF (förhållningssätt och folkhälsa), vilket ligger mitt i terminen. Vi håller också på med, eller borde i alla fall hålla på med, mitterminsåterkoppling i basgrupperna, även om just vår grupp inte gör det eftersom vi har handledare som nästan aldrig är där.

Astrid Lindgren-läkaren friades av tingsrätten i veckan. Det är inte överdrivet intressant – det var vad jag hoppades på och väntade på, och tingsrättsdomar är aldrig särskilt intressanta eftersom de inte är prejudicerande alls. De uttalade sig om vad som hänt om bevisningen hållit – “Oavsett om det föranletts av barmhärtighetsmotiv och oavsett om barnet ändå skulle ha dött inom en mycket kort tidsrymd“, vilket är något mått av intressant. Men fortfarande återstår frågan om vad som händer vid “dubbel effekt”, när man ger så pass mycket smärtstillande att patienten avlider. Är det det tingsrätten menar, eller är det bara om det direkta uppsåtet var att döda? Hursomhaver är det mer intressant om det kommer upp i hovrätten. För läkarens skull hoppas jag att det inte går vidare, men åklagaren har uppvisat dumhet av sällan skådat slag hittills, så varför skulle det sluta?

Peter Althin, som var målsägandebiträde, sa, “Föräldrarna har varit fokuserade på att få svar på vad som hände. Och det har de inte fått. Det är klart att de är frustrerade.” (Läkartidningen) Men som han själv sedan påpekar är det inte domstolens sak att reda ut vad som hände – de ska pröva om åklagarens åtal håller eller inte. Det gjorde det inte. Föräldrarna behöver terapi, inte att sitta i domstol och berätta för offentligheten om saken.

Jag följer eventuell fortsättning med intresse.

Etikstrimman (sista för terminen) hade tema “Att vara läkare” under vilken vi diskuterade bland annat bloggande och Facebookuppdateringar. Jag konstaterade att jag håller fast vid att blogga på det sätt jag gör, det vill säga mina egna reflektioner kring allt vad vi gör på utbildningen. Jag kommer aldrig lämna information om mina patienter så att de kan kännas igen, men jag kommer skriva om mina erfarenheter. Det som inte passar för allmänheten hamnar i dagboken. Vad gäller Facebook är jag redan nu ganska restriktiv med uppdateringar, och det lär jag fortsätta vara.

I övrigt var det igår T1:s finsittning. Det var trevligare än väntat, med kul folk till bordet att diskutera med, grymma nollegruppsgyckel och givetvis även Fadderiet-gyckel (samt MedSex och Superfaddrar). Alla var fina som sig bör, och jag var kvar till någonstans runt midnatt då jag drog mig hem för att umgås med L vår sista kväll ihop innan en ny runda av Jönköpingsbesök. L och jag njöt av lördagen innan sittningen, genom att skippa frukost hemma, gå ner på stan och ta en lång brunch-lunch på ett mysigt café.

Snart är det dags att återgå till läsning om mitralisinsufficiens och annat roligt. Tidigare i veckan var det hjärtsvikt som gällde, vilket var roligt att läsa om. Börjar till och med få lite koll på vilka mediciner som gör vad, vilket känns skönt efter att det legat som ett kaosartat virrvarr i huvudet sedan terminstart, med betablockare, COX-hämmare, ASA, och ACE-hämmare i en enda röra. Plus ytterligare ett dussin, typ. Och allt annat vi ska trycka in. Hjärtat har hittills varit roligast att läsa om, tillsammans med cancer som var för ett par veckor sedan, och efter FoF följer lungor och njurar som också ska bli kul. Lite nervös blir man dock för bland annat sina föräldrar då man läser om den ökade risken för det mesta som kommer med att man blir äldre. Blir inte hypokondriker, men jag oroar mig för alla andra… Som JD i Scrubs, som konstaterar att han plötsligt börjar titta på människor och se vad de kommer dö av.

I början av veckan hade vi också thorax-dissektion. Jag hade hoppats på att ha L som amanuens – vore en rolig upprepning – men det bidde inte så. Istället hade vi en hög andra amanuenser som alla var grymma. Sällan har två timmars undervisning givit så mycket. Repetition av anatomi, lite sjukdomar och därefter titt ner i öppnade bröstkorgar. Det märks att förra terminens dissektioner gjort en van, för det var inte minsta reaktion på att kolla på preparaten den här gången, åtminstone för min del. Annars hade man ju kunnat tänka sig att man skulle reagera när amanuensen lyfter av den uppsågade bröstkorgen för att visa sternum och n., a., och v. intercostalis på insidan under varje revben. Likaså när det ligger ett utskuret hjärta à la Pirates of the Caribbean på en bänk (fast till skillnad från i filmen slog det här inte. Tänka sig).

En måndagmorgon

Det är alltid trevligt att komma till skolan på en måndagsmorgon klockan åtta – då det knappt hunnit bli ljust ute, ska tilläggas, eftersom vi är en bra bit in i oktober och således blir det bara mörkare och deppigare – och mötas av en kursare som glatt förkunnar, “Det är bara två månader till tenta-P!” och sedan snabbt avfyrar några gamla tentafrågor där jag inte har den minsta koll på svaret. Därefter följer fyra timmar föreläsning, där föreläsare nummer två – en rundnätt herre med brytning och en tendens att säga “det här är viktigt!” gång på gång – hela tiden påpekade vikten av att kunna och förstå normalfysiologin.

Jag kunde normalfysiologin i våras och det som nu repeteras är jag väl helt okej på, men det ska ju lätt erkännas att jag har svårt att få ihop allt till en sammanhängande bild som ska kunna användas vid tentan för att skriva rätt saker på härligheten. Det är ju inte så att sjukdomsmekanismerna uppträder som enskilda, fint avgränsade saker, utan allt påverkar vartannat och det är en stor del av tjusningen men också en stor del av svårigheten.

Så jag fick panik en stund och gjorde ett fint pluggschema för de närmsta dagarna så att jag kan känna att jag gör något åt saken, och sedan pratade jag med en M, en annan kursare som sa till mig, gällande tentaångest, att det inte är lönt att ha den. “Jag vet att jag ska dö nån gång, det betyder inte att jag går runt och har dödsångest hela tiden. Jag vet att tentan kommer, men det är ju inte lönt att ha ångest inför den förrän tidigast två veckor innan.” På två meningar sattes således det hela i perspektiv, och jag blev lite lugnare. Jag har lätt för att stressa upp mig (no shit, säger de som känner mig).

Har dock bestämt mig för att återinföra vårens regel om femton minuters anatomiplugg om dagen. Borde inte behövas så mycket mer för att återuppväcka åtminstone en stor del av allt det jag spenderade hela våren på att trycka in i min arma hjärna.

Helg och ny layout

Efter 1,5 år med samma utseende på bloggen kändes det som att det var dags för en ny layout. Således, here it is.

Det har inte varit så mycket att skriva om på sistone; det jag har behövt skriva om har hamnat mer i dagboken än på nätet. Dessutom har L varit hemma, så jag har haft annat att göra än att sitta vid datorn. Dagarna är fyllda med skola – den gångna veckan har det varit mer än vanligt med väldigt långa dagar.

Det andra temat för terminen – cirkulation/respiration/erytron/njurar – har satt igång och istället för seminarier som ska förberedas roar vi oss nu med ett antal labbar och annat praktiskt. EKG är den stora grejen precis för tillfället och jag lär mig så sakteliga att tolka linjerna. Har beställt två böcker, Klinisk fysiologi och The only EKG book you’ll ever need, den första eftersom jag suttit med den i skolan och den andra efter rekommendation. Klinisk fysiologi var lite extra skojig att beställa (dock inte för plånboken). Den förra upplagan står i bokhyllan redan eftersom L hade den när han var lite mindre äldst på skolan, och således känner han sig nu jättegammal när det finns en ny upplaga. Eftersom jag för det mesta känner mig gammal är det lite kul när jag får sällskap i känslan.

Idag var vi ute på promenad i det vackra vädret. L hade en kompis från gymnasiet här och efter att ha njutit på balkongen en stund och därefter ätit lunch gick vi ut och gick i eklandskapet. Det är underbart att ha naturen så nära – på några minuter är man ute i grönskan och bilarna hörs knappt. Jag och L har en kulle vi brukar gå till, eftersom det är så vacker utsikt därifrån. Man ser lite av stan och domkyrkans torn och bortåt universitetet och det är guldfärgade träd på alla håll och kanter.

Guldhöst med knallblå himmel.

Lite varstans – läs: lite överallt – i eklandskapet finns det fårahagar. Nu verkar dock de flesta får ha tagits in för vintern, annars gömde de sig extremt väl under vår promenad. Så får vi väl vänta till våren på nästa runda av lamm och tjockisfår.

En blomma som fascinerat oss nu i flera veckor, eftersom den blommar och blommar och blommar utan minsta tecken på att sluta.

Kvällen blir lugn – L ska iväg medan jag stannar hemma, vilket innebär lite plugg, lite film och lite godis. Kan inte påstå att vi har några extremt utmattande planer för söndagen heller. Måste säga att det är helt okej och till och med precis vad jag vill ha. Finner att jag är ganska trött efter veckorna och föredrar helt klart att ha det lugnt och skönt på helgen, som återhämtning.

Onkologi

De senaste två dagarna har jag för första gången denna termin hittat motivationen att plugga. Vi har ett fall om cancer just nu och precis som när jag var tio tycker jag att cancer är enormt intressant. Detta trots att det nu är på ett betydligt djupare plan än “solning är en riskfaktor för att få hudcancer”, vilket ungefär var så djupt jag gick då. Kanske är det roligare just precis för att det nu är djupare.

Denna termin har vi hittills läst om sjukdomsmekanismer (och farmakologi). Det är egentligen sjukdomsmekanismer som fortfarande gäller – mekanismerna bakom cancer, inte specifika cancerformer. Vad gör en cancercell till en cancercell, vad skiljer den från en normal cell? Med den bra föreläsningen vi hade för några dagar sedan fick vi också en artikel på 24 sidor om “The hallmarks of cancer”, som jag läste och sög i mig. Började därefter skriva anteckningar – på datorn för en gångs skull – och det har jag fortsatt med under dagen. Nu är dokumentet nästan 20 sidor långt och jag har övergått från artikeln till min nylånade bok Onkologi och den sedvanliga Pathology.

Det kanske finns en risk att man blir onkolog trots allt. Det är ett område som uppenbarligen intresserat mig sedan jag var liten.

Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som är spännande. Kanske är det just nu känslan av att många av de mekanismer vi läst om det senaste året, från apoptos med p53 och dess signalvägar, till hyperplasi, angiogenes, citronsyracykeln, glykogenes, differentiering, stamceller, tillväxtfaktorer, och mycket mer. Jag tycker enormt mycket om att få ett sammanhang i saker och ting. Få en anledning till varför man ska lära sig alla dessa saker som annars känns så lösryckta. Således sitter jag gärna i timtal som jag sitter idag och får en fin, sammanhängande bild. Jag har nog snart pluggat mer till det här enskilda basgruppsfallet än övriga basgruppsfall den här terminen sammanlagt…

Långa dagar och bra föreläsningar

Igår var en enormt lång dag och idag hade vi terminens första roliga föreläsning (enligt mig, andra har säkert helt annorlunda åsikter).

Gårdagen fylldes av seminarium i fyra timmar då grupp efter grupp pratade om stress och samtliga gick igenom HPA-axeln som inte egentligen är en axel alls, men den kallas så ändå. A:et står dessutom för “axis” så egentligen är det hela onödigt repetitivt. Anyhow, huruvida seminariet gav någonting är jag inte helt säker på, men något fastnade säkert. Nästa vecka är det min tur att ha presentation, då om ödem. Vår grupp har ödem i samband med menstruation respektive graviditet, vilket har varit ganska intressant att undersöka även om jag är oerhört omotiverad just nu.

Dagen fortsatte med en halvtimmes lunch, grupparbete till tre, en snabb macka, föreläsning till fem, möte med nollningsutskottet för att utvärdera den gångna nollningen (vi var ganska överens om att vi gjort ett väldigt bra jobb) och slutligen gick jag och fick lite me-time på gymmet där jag körde 45 minuter crosstrainer till det senaste och sedvanligt obegripliga avsnittet av Glee. Efteråt gjorde jag mat och kollapsade i soffan, telefonen tätt mot örat för att prata en stund med stressade pojkvännen.

Idag började vi tacksamt nog inte förrän klockan tio, och vi bjöds på en riktigt bra föreläsning med en föreläsare som inte hann igenom sina slides och inte riktigt ville släppa oss. Jag och några till stannade för att höra slutet av föreläsningen, eftersom det hela handlade om mekanismer bakom cancer och det är svårt att läsa sig till men mycket enklare när man hör det hela från en pedagogisk föreläsare. Således fick vi höra om behovet av angiogenes (kärlnybildning) till tumörceller, eftersom cancercellen omgående inbillar sig att den drabbats av hypoxi (syrebrist). Det har den egentligen inte, men i och med kärlnybildningen kan tumören växa. Utan angiogenes växer tumören aldrig till sig.

Jag finner och har alltid funnit cancer väldigt intressant. Tänkte mig gå och låna en bok på biblioteket imorgon eller så och läsa lite djupare om saken och se om det är något som kan intressera mig mer än bara ytligt.

Efter föreläsningen åt jag lunch med M, ny i klassen och ska bara vara där en termin för att sedan hoppa upp till T5, men det var väldigt trevligt.

Nu blir det en stunds träning med senaste avsnittet av NCIS. För övrigt rekommenderas åtminstone de två första avsnitten av nya säsongen av How I Met Your Mother; de var över förväntan. Tredje avsnittet får vänta tills L kommer hem på fredag, men förhoppningsvis håller även det en god kvalitet.

Glada köttbullar med mera

Ibland skriver man varje dag på bloggen och ibland går det flera dagar utan att man har det minsta att säga. Efter min uttömmande harang av ord om Astrid Lindgren-fallet, utökningen av platser på läkarprogrammet, och idiotin som är Debatt, ebbade visst mitt blogg-behov ut lite sådär lagom. Helgen inföll, med pojkvän som återvände hem, och då är det mysigare att umgås med honom än att skriva inlägg som tar lång tid bara för att man ska hitta alla källor innan man publicerar.

Klockan är snart tio och det är kolmörkt utanför fönstret. Tänk i somras, när det fortfarande var ljust så här dags. Men det har varit fint väder denna måndag i alla fall.

I förra veckan var jag och K på IKEA. Eftersom jag gick direkt från skolan (där vi ägnat oss åt meningslösheten som var “Presentationsteknik” samt “Att utvärdera vår strimmagrupp”, den tidigare av vilka flera av våra föreläsare borde ha gått på) var jag enormt hungrig, så vi tog oss till restaurangen där det som vanligt serverades 19-kronors-köttbullar.

"Look, you get porridge! And it's happy to see you!" Fast jag fick köttbullar och potatismos istället. Lite kul får man ha, barnasinnet bör finnas kvar även i så hög ålder som min ;)

Efter mat blev det shopping av framför allt burkar. Nu är mitt skafferi fantaaastiskt fint ordnat, och jag fick ett antal Asberger-poäng till (20 st, närmare bestämt, enligt L), för att jag satt två prydligt skrivna lappar på varje burk – en på sidan och en på locket, så att man ser både från sidan och uppifrån. Man får inte vara dum.

I helgen såg jag och L, som nämnt, hockey. Ls bror satt mest och skrek på TV:n, åt den väldigt partiska domaren. Efteråt fick även jag tycka att tidningarna överdrev – till och med Corren sa att LHC “förstörde festen” för de stackars liven i… vem de nu spelade mot, jag minns inte.

Idag var det skola igen. Vi började med en bra föreläsning, men jag, F och E var alla för trötta för att egentligen lyssna och andra föreläsningen var seg och sömnframkallande om receptorer där det mesta kändes som att vi läste det under T1. På det hela taget känns T3 så här långt, förutom farmakologin, som repetition. Vilket är ganska trevligt, men börjar få det att krypa i kroppen på mig i behov av att göra annat. Således mycket träning. Idag är dessutom första dagen på veckan då nästan samtliga av TV-serierna jag följer börjar sända nya säsonger i USA, vilket innebär något nytt att titta på. Whoo.

Två bilder till, av mina gostroll som inte gör något annat än latar sig.

Lat katt #1. Tara.

Lat katt #2. Angel.

Tara bosätter sig alltid på saker som ligger på golvet, vilket roar L (även om han ibland försöker låta irriterad över saken). Ett papper på golvet och inom tio sekunder så sitter hon på det. Mest poppis är dock Ls väskor, vilka han lämnar på golvet i arbetsrummet. Yay, sovplats liksom.

Att ha eller inte ha – handledare

Sitter och tittar på hockey med pojkvännen, pojkvännens bror och några vänner, samt lite M&Ms, chilinötter och vindruvor. Pojkarna har nån guldfärgad dricka att hälla i sig med jämna mellanrum, men föredrar att sitta och skrika på tv:n eftersom domarna föredrar Växjö över LHC. Det hela är… en upplevelse. Men vad gör man, med en hockey-fantast till pojkvän? För närvarande står det i alla fall 3-2 till LHC, vilket gör att pojkarna är ganska tysta.

Men poängen med detta inlägg är inte hockey (det kommer nog aldrig komma ett inlägg med hockey som poäng). Fick mail tidigare idag från en av killarna i min basgrupp, som informerade oss om att det nya fallet, som handlar om inlagringssjukdomar, bara ska handla om principerna bakom dessa och inte om några specifika sjukdomar. Vilket får mig att fundera: vad ska vi med handledare till?

Den här terminen har vi en handledare från plastikkirurgen och en från typ cellbiologen. Plastikkirurgen har vi hittills sett en gång, trots att vi borde haft henne tre gånger hittills. Hon kom första gången, sedan inte andra gången (fick mail om det) och tredje gången fick vi hennes kollega från brännskadeavdelningen som gick efter en timme, utan att ha sagt ett ord på hela tiden förutom sitt namn. Den andra handledaren har visserligen varit där, men igår när vi satt med fallet var det han som sa att vi skulle göra en fråga med fokus på vilka inlagringssjukdomar som finns, symtom, vad som inlagras och hur det behandlas.

Varpå pojkvännen påpekar att behandling över huvud taget inte hör hemma i stadie två, utan kommer in i stadie tre, från termin sju och framåt. Och att det på handledarsidorna, som handledarna uppenbarligen har tillgång till, står uttryckligen att sjukdomarna ligger utanför våra inlärningsmål den här gången. Det är mekanismerna vi ska kolla på. (Vilket är ungefär tre sidor i patologiboken, which is beside the point men trevligt – T3 är soft).

Så, vad ska man med handledare till när de a) inte kommer eller b) inte har koll och därmed inte handleder som de ska ändå? Jag blir trött. Den gången då vi inte hade handledare gick utmärkt ändå. Är de bara där för att kolla vår närvaro, eller?

Hösten blåser in

Idag har det gått och blivit höst. Fler och fler träd skiftar i guld och blåsten drar med sig både löv och annat bråte, och nästan mig när jag försökte cykla hem. Trots tvåans växel kom jag nästan ingenstans.

Idag har inte varit världens bästa dag, inte så mycket för att det hänt något som för att jag känt mig lite nere. Med L i Jönköping vaknar jag själv, vilket är något jag blivit bortskämd med att slippa på sistone. Förmiddagen ägnades åt att plugga in det av basgruppsfallet jag inte hunnit tidigare och därefter var det dags för skola. Väl utanför sjukhuset försökte jag hitta plats åt min cykel, vilket är något lättare sagt än gjort.

Cyklar, cyklar, cyklar över allt. Den lilla gula skylten säger argt att alla cyklar som inte står i cykelställ kommer att föras bort och förstöras i helvetets eldar. Eller något i den stilen. Fy på alla som inte ställer cyklarna där de ska vara, i alla fall. Vilket är de flesta eftersom det inte finns cykelställ nog.

L håller på att sälja en del av sina böcker eftersom vi har dubbletter och hans i de flesta fall är av gammal upplaga och således vettigare att sälja än mina nyare upplagor. Eftersom han inte är här har han prydligt delegerat den fysiska försäljningen av sagda böcker till mig. Således mötte jag upp med en bortkommen nybliven ettan i cafeterian vid Norra entrén, för att överlämna Essential Cell Biology. Ettan tittade på mig och sade, “Men, är inte du Fadderist-generalen?” vilket jag fann roande – det är lite kul att bli igenkänd.

Basgrupp följde, med en ersättnings-handledare som var helt meningslös eftersom hon gick efter en timme med motiveringen att hon hade patienter, och detta utan att ha sagt ett ord på hela tiden. En Barbie-docka hade varit mer meningsfull att ha sittandes vid bordet. Eller en kanelbulle, den hade man åtminstone kunnat äta. Den enda delen där vi faktiskt behöver en handledare ibland – när vi ska skriva frågor till nya fallet eftersom det inte alltid är särskilt uppenbart vad det är det nya fallet ska få oss att läsa om – hade vi därmed ingen handledare vid. Det gick ändå, och vi ifrågasatte behovet av handledare.

Efter basgrupp var det föreläsning, som jag redan på förhand konstaterade skulle vara en sådan där föreläsaren stod och läste innantill från PowerPointen, eftersom det var 42 bilder på 90 min, och samtliga bilder var med massor av text. Det är snällt när föreläsarna uppfyller ens förväntningar. Jag borde gått i pausen, men vågade inte av den vanliga anledningen – man kanske hade missat något. Det hade man inte. Varje ord han sa stod i PPn. Dagens lärdom: lita på att du vet när föreläsningar är meningslösa – du har rätt.

Åt lite, lyssnade på vilsna ettan som satt och diskuterade hur man lättast får tag i OP-ställ och läkarrock till fracken, och gick sedan och tränade på Korpen. Dog i uppförsbacken på vägen hem eftersom det blåste motvind och backen lutar typ 30 grader eller mer och är evighetslång, och gick således 2/3 istället.

Just precis nu känns saker lite tunga. Känner mig inte bra nog i skolan, för det finns alltid folk som läst mer och kan mer. Som alltid jämför jag mitt eget kunnande med hela resten av basgruppens, vilket aldrig är produktivt eftersom det de kan som sammantagen grupp givetvis alltid kommer vara mer än vad jag kan – det betyder inte att de enskilda individerna kan allt så enormt mycket bättre. Men att vara en insecure overachiever innebär konstant oro för att inte räcka till och så är det bara.

Vid tillfälle ska jag också ta och skriva lite på bloggen om all idioti som det rapporteras om i nyheterna för närvarande: Astrid Lindgren-läkaren-som-inte-egentligen-begått-varken-dråp-eller-mord-rättegången (där det hela kommer bli en bevisbördefråga istället för något faktiskt intressant såsom var gränsen går för smärtlindring av döende patienter och sånt), SAAB-parodin (som inte ens behöver länkas för att alla som inte bott under en sten de senaste halvdussin åren (minst) borde ha koll) och att läkarlinjen ska utökas vidare så att det blir 300 fler läkare utbildade per år än det är nu, från år 2017, trots att det finns noll praktikplatser, för få AT-platser och alldeles för få ST. Men för all del.

Bland paracetamol, blommor och vardag

Så är man tillbaka i vardagslunken, bara sådär. Nollningen tynar till ett minne blott och istället är det patologiboken som tar över. Vilket jag ärligt talat inte alls har mycket emot. Patologiboken är ju lite som den stora anledningen varför jag pluggar det jag gör – jag vill läsa om sjukdomar.

I förra veckan läste vi om paracetamol, det läkemedel som folk i Sverige rent generellt känner till bättre som Alvedon eller Panodil. I basgruppsfallet försökte en anorektisk tjej ta livet av sig med 60 tabletter 500 mg Panodil, vilket är sex gånger över den mängd som anses toxisk och tre gånger över den dos som anses dödlig. Paracetamol metaboliseras (bryts ner) av levern och blir då giftiga metaboliter. Dessa tas, vid normal dos (som är max 140 mg/kg kroppsvikt; enligt FASS 4 g/dag för vuxna), omhand och konjugeras med peptiden glutation [uttal: glutateon] – men glutation tar slut om man tar för mycket paracetamol, och då blir de giftiga ämnena kvar i kroppen och förstör levern.

Paracetamol är ett jämförelsevis vanligt sätt att /försöka/ ta livet av sig, men vi i basgruppen var ense om att det verkade vara ett otrevligt sätt att dö på. Det tar 24-48 timmar innan leverskadorna kan påvisas och ytterligare ett par dagar innan man dör av att levern inte längre fungerar. Men paracetamol är lättillgängligt och som vanligt gör väl tv-serier och liknande sitt för att visa en felaktig bild av hur det funkar.

Tjejen i basgruppsfallet överlevde trots allt, med en lever som regenererade så att hon blev helt återställd. Hon fick acetylcystein som ökar mängden glutation i levern. Hon fick det senare än rekommenderat – acetylcystein ska ges omgående, inom 8-10 timmar – men levern är fantastiskt bra på att återskapa sig själv vid skada. Man får bara ligga på sjukhus medan den fixar till sig, eftersom funktionen under den tiden är nedsatt. Och kanske får man lite psyk-hjälp också…

Det var ett intressant fall.

Morgondagens fall, som jag läser till just nu, handlar om muskelregeneration, tillväxtfaktorer och anabola steroider. Också spännande. Pojkvännen gjorde det hela lite enklare för mig, då han påpekade att anabola steroider är typ samma sak som tillväxtfaktorer, fast de tillsätts utifrån istället.

I helt andra nyheter var “svärföräldrarna” på besök igår, vilket gör att lägenheten för närvarande är alldeles ren och shiny. L var uppe klockan nio och började städa. Jag sov vidare ett tag eftersom det blev lite sent i lördags. Sedan hjälpte jag också till. Det blev trevlig lunch och sedan kaffe på balkongen. Ls far hade med sig sin borrmaskin, så vi fick upp den magnetiska hållaren på köksväggen också.

Knivar på rad.

Det udda ligger i att L fick hållaren med knivarna – för sex år sedan. Och har aldrig satt upp den, för den har inte funkat i hans kök, men han behöll den ändå – och den matchar träet i mitt kök perfekt. Weird.

I helgen fick jag blommor i massor. Fick rosor av MF för väl genomförd nollning (tradition) och på vägen hem sa jag till L, då han frågade varför jag tog med de rosor (4 st totalt) som låg kvar i Berzelius när alla andra gått, att jag gillar blommor. Även om jag inte kan hålla dem vid liv för fem öre. Så frågade han om han skulle ta det som en hint och jag tyckte att det kunde han väl göra, om han ville.

Varpå jag kom hem till inte en utan två blombuketter. För han kan läsa tankar, och gör det innan jag tänker dem. Mycket imponerande.

Blommor i vardagsrummet :)

Blommor i sovrummet :)

Som del av åter-i-vardagen är L också åter i Jönköping, vilket är oerhört tråkigt och ensamt. Jag har blivit van vid att vi är två hemma, framför allt när jag ska sova. Men ikväll ska jag på liten inflyttningsmiddag hos K, så då har jag något att roa mig med, och om en halvtimme ska jag till Korpen och förnya mitt träningskort så att jag kan börja min fem-sex-dagar-i-veckan-träningsregim igen. Det blir bra. Sedan läsa om stress-seminarium och mer om tillväxtfaktorer och regeneration och sedan längta tillbaka till sommarlovet en liten aning. Fast inte så mycket, faktiskt.