Category Archives: Medicin

Neuro drar igång på riktigt

Skolan har dragit igång på riktigt. Igår kom jag hem halv åtta på kvällen efter en lång dag med första basgruppen för T5, patientfallsgenomgång med planering inför den presentation vår basgrupp skulle hålla idag, samt visning av hjärnan med den två timmar långa, amanuensledda föreläsning som hörde till. Väl hemma var plugget inte slut eftersom jag var tvungen att faktiskt producera någon typ av text för att kunna säga något under dagens presentation.

Patientfallet vi skulle presentera handlade om en kvinna i 35-årsåldern. Gravid i vecka 26 kom hon in till akuten i Linköping för ett par år sedan, med fluktuerande huvudvärk. Hon hade kräkts av huvudvärken och hade problem att hitta en del ord. Vi fick frågan av vår handledare, då han berättade för oss om det, vad vi skulle gjort med en sådan patient. Det var en ganska trevlig “jag kan!”-känsla över det hela. Vi har haft ett stort antal huvudvärkspatienter under sommaren och en del av dem har varit gravida kvinnor. Neurostatus, strokeprover och en CT huvud om neurostatus visar indikation på det är vad som rutinmässigt beställs. Och trevligt nog var det så i fallet också. Eftersom patienten även vid neurostatusen hade svårt med orientering till plats, rum och själv (hon mindes inte sitt personnummer), samt hade problem att hitta ord, var en CT definitivt indikerad. Möjliga diagnoser vi vid det laget hade på bordet var stroke, graviditetstoxikos (havandeskapsförgiftning), eller tumör. På CT:n utan kontrast visades en stor, mörk fläck i högra hemisfären och med kontrast var den ljus (blodet bär kontrasten och här hade den läckt ut), med mörk mitten (nekros; inga blodkärl gör att cellerna där dör) vilket är ett typiskt utseende för en malign tumör. Kvinnan blev inlagd på neurologen och omgående opererad, eftersom det finns stora risker med det ökade intrakraniella trycket som en tumör innebär. Två månader efter upptäckten av tumören fick hon sitt barn, och därefter sattes hon in på strålbehandling. Hjärntumörer är dock aldrig en god prognos och hon fick återfall och trots multipla operationer och strålbehandlingar dog hon runt ett år efter upptäckten.

Patienten dog med sin mamma vid sin sida.

Orden fick mig att stanna till. Visst finns det värre sätt att dö på än i sin säng med sin mamma bredvid sig, men att en förälder måste säga farväl till sitt barn är alltid så fel, fel, fel. Efter sig lämnade hon tre barn, denna okända kvinna som för oss var grunden för en presentation vi skulle göra. Det var en konstig känsla.

Vi gjorde en presentation som med tanke på omständigheterna – vi fick fallet klockan 13 på torsdagen och skulle presentera det klockan 11 på fredagen – var riktigt bra. Själv fick jag prata om neurostatus och hur man tar den, vilket jag tycker är roligt och viktigt. Andra saker vi berättade om var huvudvärk och dess handläggning på akuten, vad en CT (aka DT aka skiktröntgen aka CAT-scan) och en MR (aka MRI aka MRT) är för något, hur kvinnans CT- och MR-bilder såg ut, en del om intrakraniellt tryck och det katastrofala tillstånd ett ökat intrakraniellt tryck kan leda till, samt lite om histopatologi vid hjärntumörer. Det blev, till allas förvåning, en bra föreläsning. Kursarna var imponerade över innehållet trots den korta tiden och vi i gruppen tittade mest förundrat på varandra och undrade hur det gått till. Nu är det gjort, vilket är ganska skönt, så slipper vi ha det senare på terminen när det är mer att göra.

Hjärnvisningen igår var intressant. Tycker att neuro över huvud taget är över all förväntan. Det är svårt – en “elefant” som läkarprogrammets programansvariga Annette Theodorsson, tillika vår föreläsare under eftermiddagen, sa (“Hur äter man en elefant? En tugga i taget. Det är precis så ni ska ta er an neuro – en tugga i taget”) – men det är givande. Jag känner ju hur jag lär mig saker varje dag just nu och för varje sak jag lär mig förstår jag mer. Saker vi läst om tidigare, om nervbanor och smärta och reglering av blodtryck och hjärtrytm och allt möjligt annat får plötsligt en förklaring på neuronivå, vilket faktiskt gör det enklare. Det är ungefär som på T4, då man till slut fick läsa om diabetes – det var en sån där sjukdom som hela tiden fanns där, men vi fick höra “det behöver ni inte läsa nu, det kommer på T4”, trots att den påverkade både det ena och det andra av vad vi läste på t ex T3.

Hjärnvisningens föreläsning var bra, amanuenserna pålästa och duktiga. Visningen förvånade mig på så sätt att det inte alls var så svårt att se saker som vi blivit förvarnade. Kanske kommer det av att de ritade bilderna i anatomiböckerna är i gråttbeige och det är så hjärnan ser ut, till skillnad från alla de bilder med vener, artärer, nerver och lymfkärl i blått, rött, gult och grönt, och pankreas i gult och gallan i grönt och så vidare, som inte alls är så i verkligheten – då blir det svårare. Hjärnan är verkligen gråbeige, men i olika nyanser, precis som på bilderna. Man kunde se skillnad på en hjärna med arachnoidea (en av hjärnhinnorna) och utan, man kunde se vit och grå substans, och man kunde se sådana delar som corpus callosum och faktiskt även putamen och globus pallidus. Plexus choroideus, som producerar likvor, var små spröt som stack upp, inte bara något som finns men inte syns. Circulus Willisii kunde ses, åtminstone delar av det. Och så vidare.

Bild med några av de delar jag nämnt utsatta… Genomskärning av hjärnan enligt den lilla bilden.

Nu är det helg. L, K och jag åkte ut till Tornby och tog oss genom IKEA (nytt soffbord, blev ett nytt Lack men större och brunsvart istället), IcaMaxi och inte så mycket mer för det var galet mycket folk på Maxi klockan halv sex på en fredagkväll (har folk inget bättre för sig?). Det var femton meter kö i alla kassor som var öppna, och alla kassor var öppna. Nu är bordet ihopskruvat av en snabb L, det kommer bli lite att vänja sig vid eftersom det är en bra bit större än det gamla, men det bryter av det ljusa i vardagsrummet på ett snyggt sätt. Om jag får säga det själv (och det får jag, det är min blogg, haha).

T4-anteckningar

T4-anteckningar – PDF ca 40 MB stor, 171 sidor. Skickas via Sprend efter beställning. Som vanligt är det hela med förbehållet att det är elevanteckningar. Säljes för 50 kr/st. Maila mig eller prata med mig i skolan om ni skulle vilja ha dem.

Övriga anteckningar:

T2-anteckningar – handskrivna, mycket fokus på anatomi men även annat (gratis)
T3-anteckningar – kompendium att köpa (50 kr) samt EKG-arbete och läkemedelslista (gratis)
T5-anteckningar – kompendium att köpa (50 kr)
T7-anteckningar – kompendium att köpa (50 kr)
T8-anteckningar – kompendium att köpa (50 kr) samt läkemedelslista (gratis)
T9-anteckningar – kompendium att köpa (50 kr)
T10-anteckningar – kompendium att köpa (50 kr) samt läkemedelslista och bildtentakompendium (gratis)
T11-anteckningar – kompendium att köpa (50 kr)
Övriga anteckningar – blandade bilder att ladda ner (gratis)

Innehållsförteckning, T4-kompendiet

Exempelsida.

Forskningsfusket!

Läste ut Forskningsfusket! Så blir du lurad av kost- och läkemedelsindustrin av docent Rolf Sundberg för någon månad sedan och har haft en plan på att skriva ett inlägg om den sedan dess, men det har skjutits på framtiden eftersom det tog en stund att leta fram de citat jag ville ha och göra det till ett vettigt inlägg. Forskningsfusket är helt klart en av de bättre böcker jag läst på länge. Där Matrevolutionen är riktad mot en större allmänhet märks det att Forskningsfusket är skriven av en läkare på ett ibland väldigt torrt sätt – men med fakta och hänvisningar genom hela boken blir den ändå genomgående spännande läsning. Den är oerhört läsvärd, ur en medicinskhistorisk synpunkt såväl som för den berättigade kritiken mot livsmedels- och läkemedelsindustrin.

Jag hade kunnat citera mer eller mindre hela boken, men det går ju inte, så ett antal valda delar får det bli. Först, ett citat angående de kostråd USA gav ut 1977, som senare legat till grund för livsmedelsverk i västvärlden.

U.S. Dietary Goals
Kostråden sammanfattades i sex punkter:
[….] 3. Minska mängden mättat fett till ungefär 10 procent av energiintaget och balansera det med fleromättade och enkelomättade fetter, vilka vardera bör utgöra 10 procent av energiintaget.
[….] Så löd råden. Låter något bekant? Märkligt nog har WHO och västvärldens livsmedelsverk alltsedan dess hängt fast vid dessa råd till punkt och pricka. Lägg märke till siffran 10. Alltså 10 procent mättat fett. Nick Mottern [författaren till rapporten, min anmärkning] valde siffran på måfå. Inga vetenskapliga studier har vare sig före eller efter kunnat motivera varför den skulle vara 10, och inte 5 eller 40.

~ Forskningsfusket, s 150

Jämför med kostråden Livsmedelsverket har angående mättat fett.

En tidigare sektion i boken handlar om hur man helt bortser från verkligheten i sin iver att få ut sitt budskap om att kolesterol är farligt – med en presidents hjälp. President Eisenhower drabbades 1955 av en hjärtinfarkt. American Heart Association (som genom boken pekas ut som en av de drivande krafterna bakom hetsen till fett- och kolesterolskräck) använde denna hjärtinfarkt för att förklara för landets befolkning – i en radiosänd presskonferens med AHAs ordförande (tillika karadiolog) White – vad en hjärtinfarkt är och att detta orsakas av kolesterol. Budskapet upprepades två gånger om dagen i sex veckor.

Att presidenten bara någon månad innan detta inträffade hade fått uppmätt ett så lågt kolesterolvärde som 165 milligram per deciliter (4,26 mmol/l), det vill säga långt under vad som idag brukar betecknas som en risk, det berättade inte White i sina radiosändningar. 

~ Forskningsfusket, s 116

Presidenten sattes på en “kolesterolsänkande” kost med mindre fett och mer fleromättat fett – men hans kolesterolvärden började stiga kraftigt. Till slut dog han efter en serie hjärtinfarkter.

Att tro att det skulle vara någon skillnad mellan mättat fett vi själva tillverkar, till exempel i modersmjölken – och som därmed är animaliskt – och annat animaliskt fett som vi äter är förstås hur tokigt som helst.

~ Forskningsfusket, s 130

I boken Clinical Nutrition, som är en av de rekommenderade böckerna för T4 om nutrition (tyvärr…), tar man upp en studie som kallas Seven Countries som ett av bevisen för att mättat fett höjer serumkolesterolet och därmed ökar risken för hjärt-kärlsjukdomar. En annan studie som tas upp är en finsk studie av mentalsjuka patienter, om denna skriver man:

In the first large-scale trial of an experimental diet, the Finnish Mental Hospital Study, over 10 000 patients in psychiatric hospitals were given a diet low in saturated fat. This led to a significant reduction in plasma cholesterol and coronary heart disease mortality.

~ Clinical Nutrition, s 273

Det låter ju kalas – studierna visar att mättat fett är farligt. Seven Countries studerade några utvalda befolkningsgrupper från sju länder som Ancel Keys, pappan till fett- och kolesterolskräcken, bestämt sig för. Varför just dessa länder och befolkningsgrupper valdes nämns inte. Enligt Keys, som tidigare hävdat att allt fett var farligt, skulle nu bara mättat fett vara farligt medan omättat och fleromättat var bra. Studien omfattade män i åldern 40-59 år och den har lett till ett stort antal publikationer. Författarna påstår bland annat att man funnit bevis för att mättat fett är skadligt genom att höja kolesterolet och dödligheten i hjärtinfarkter.

Att granska studien är svårt. Resultaten har endast publicerats som fragment. Först publicerades inte mindre än sexton artiklar som beskrev resultaten, uppdelade i olika kohorter (studerade befolkningsgrupper), i de sju länderna och gruppen från USA var uppdelad i undergrupper av järnvägsarbetare från olika bolag. Emellanåt publicerades senare resultat från endast sex av de sju länderna. Emellanåt parade man ihop holländare med finnar, som jämfördes med greker och italienare för att uppnå önskvärd statistisk signifikans. Att i efterhand bolla med data för att räkna fram et man bestämt sig för i förväg är inte en tillåten vetenskaplig metod.

Forskningsfusket, s 133

Vad gäller den finska studien är den lika ohållbar. Man bytte kosten på ett av de två mentalsjukhusen så att det mättade fettet i möjligaste mån ersattes med fleromättat (sojabönsolja), medan det andra sjukhusets patienter fick äta som vanligt. Man lät sjukhusens patienter äta på detta sätt i sex år – sedan bytte an av någon anledning diet med varandra. Varför framgår inte. Man följde förekomsten av EKG-förändringar, som ansågs tyda på hjärtinfarkt, hos patienterna på sjukhusen.  Man registrerade antalet hjärtinfarkter som inträffade. Givetvis fick man redan efter de första sex åren fram att det inträffade signifikant fler hjärtinfarkter på det sjukhus där patienterna åt som förr (fast resultaten presenterades bara för män, trots att man studerade båda könen).

Så vad har Sundberg att invända? Tja, först och främst gör man EKG-tolkningarna på två olika sätt i de olika publikationerna, där det ena sättet oftare kommer tolka ospecifika och ofarliga EKG-förändringar som en infarkt. Dessutom utfördes EKG-tolkningarna inte av en hjärtläkare eller klinisk fysiolog, utan av en långvårdsläkare. Mätningarna gjordes “i de flesta fall” minst en gång årligen. Ovanpå alltihopa ordinerades de läkemedel som är mest kända för att ge EKG-påverkan mer sällan just när kolesterolsänkningsdieten serverades.

Nu är det ju så att de flesta hjärtinfarktpatienter som blir svårt sjuka, blir inlagda på medicinavdelning och får morfin mot smärta. Om det hade inträffat infarkter på sjukhusen borde det synas i journaluppgifterna. Men några sådana uppgifter redovisades inte heller. Därför är uppgifterna om antalet infarkter totalt otillförlitliga. 

[….] Studien kan kritiseras ur många andra synvinkar. Det var inte samma patienter som studerades hela tiden. En månads inläggning räckte för att komma med, så exponeringen för kosten var mycket varierande. Dessutom fanns det mat och godis att köpa i sjukhusens kiosker, om man nu inte gillade den serverade maten, förutom det att mängden socker i maten varierade kraftigt mellan sjukhusen.

Och som om inte detta räckte. Inte heller den skillnad i hjärtinfarktförekomst som författarna hävdade fanns hos männen, var vad man kallar för statistiskt signifikant. Visserligen påstod författarna att så var fallet, men metoden man använde, ett så kallad enkelsidigt t-test, får inte användas i denna typ av studier.

Forskningsfusket, s 135-136

Om man nu ska ha motivation till att lära sig allt som vi går igenom på FoF:s statistik- och epidemiologiföreläsningar så är det här svaret – vi ska kunna läsa artiklar och konstatera när de är bullshit. Vilket är en bra grej.

Livsmedelsverket rekommenderar dock att barn dricker lättmjölk och äter lättmargarin för att byta mättat fett mot fleromättat, eftersom det finns så många bevis för att mättat fett är farligt. Eller inte.

Man kan ju också undra hur Mc Donald’s menyer kan vara förenliga med tallriksmodellen – nedanstående reklamfilm gick ju för ett par år sedan.

Om detta skriver Sundberg:

Genom skattebefriade stiftelser hjälper Mc Donald’s till att finansiera de forskarnätverk världen över som har inflytande över just de kostråden, och sättet att deklarera näringsinnehållet (som ofta finns på brickunderläggen hos dessa snabbmatsställen). I Sverige finns en stiftelse som heter Swedish Nutrition Foundation (SNF) som stöds av bland annat Mc Donald’s. Systerorganisationer till denna förklädda lobbyorganisation finns i hela världen [….] Den i särklass kanske viktigaste lobbyingorganisationen är alltså ILSI [The International Life Sciences Institute], tidigare benämnd Nutrition Foundation. Bakom detta till synes oskyldiga namn döljer sig numer ett världsomfattande samarbete mellan livsmedelsindustrier, läkemedelsföretag, tillverkare av kemiska tillsatser, kemiska bekämpningsmedel och genmodifierat utsäde. […] De dominerande företagen i organisationen är Coca-Cola, Unilever, Monsanto och Pfizer. ILSI har på olika sätt lyckats skaffa sig en dominerande position i FN-organen WHO, FAO och i expertgrupper kring kostrekommendationer och läkemedelsanvändning runt om i världen, inklusive vårt land.

~ Forskningsfusket, s 202

En annan rolig sak är denna om fettfritt matfett: Den amerikanska fetthysterin är än större än den svenska. Har man varit där har man sett att allting marknadsförs som fettfritt eller nästan fettfritt (något med 10% fett är 90% fettfritt). Där hittade Unilever på en produkt, den som här hemma heter Becel men som där kallas Promise – som är 100% fettfritt. Det innehåller noll gram mättade, omättade och fleromättade fetter och innehåller inget kolesterol. Hur det funkar? Juridik.

Denna amerikanska Becel innehåller uteslutande fetter där en eller två av de tre fettsyrorna i fettmolekylen har tagits bort på kemisk väg. De kvarvarande fetterna, mono- och diglycerider är inte längre fett enligt livsmedelslagstiftningen i USA, och inte heller i EU. Ur vetenskaplig synvinkel är de likväl fetter och kroppen behandlar dem som fetter, men juridiskt sett är de inte längre fetter. Unilever och de andra margarintillverkarna har alltså genom olika typer av påtryckningar lyckats förmå lagstiftarna i dessa länder att gå med på att göra detta bedrägeri lagligt.

~ Forskningsfusket, s 212

Jag säger inte att Sundberg har den fullständiga och enda sanningen (även om jag finner honom väldigt övertygande). Jag rekommenderar dock starkt att läsa den för alla som är det minsta intresserade eller blivit nyfikna efter ovanstående. Håller man inte med är det fritt fram att argumentera emot. Sundberg tar upp alla studier jag hittills stött på gällande kolesterol/mättade fetters farlighet och förklarar metodiskt och sakligt varför de inte är att lita på. Sundberg har också en blogg.

Och som sagt, vill man ha en anledning att läsa på statistik och forskningsmetodik (och gud vad jag behöver motivation för det) så är detta ämne en utmärkt motivator, åtminstone för mig.

Avslutar med denna fantastiska bild som Kostdoktorn la ut igår:

Någon har fixat till en Burger King-skylt...

Vad är allmänbildning?

allmänbildning subst. ~en · önskvärd mängd
kunskaper i skilda viktiga ämnen i viss motsats till
fackkunskaper; ofta med viss tonvikt på humanoria

Idag hade vi etikstrimma för sista gången. Det är ganska skönt att det är slut, eftersom det är ett sånt där moment som läggs utöver den schemalagda skola vi redan har. Vår grupp har, i likhet med många andra, avverkat dem så snabbt som möjligt för att bli klara med dem.

Dagens session fick mig dock att börja fundera på det där med allmänbildning. Det var inget ämne vi hade uppe, utan jag började fundera på det utifrån vilka förkunskaper jag räknade med att folk hade i ett visst ämne – juridik – mot vad de faktiskt hade.

Efter över sju år på universitetet har jag av förklarliga skäl ansamlat en hög kunskap som ligger och samlar mer eller mindre damm i mitt huvud. Det gör att det för mig när det gäller ämnen som jag har läst har vissa problem att urskilja vad som är allmänbildning att veta, mot vad som är fackkunskap. Dagens ämne var bröstarvingars rätt till laglott, gällande vilket minst hälften av gruppen efteråt sa att de inte haft en aning om att någon sådan regel alls existerar. För mig är det självklar kunskap – men jag har inte längre någon aning om jag visste vad det var innan jag började på juristutbildningen, eller om det var något jag lärde mig där.

Vi kommer i framtiden att stöta på problem angående vad som är allmänbildning mot vad som är fackkunskap. Efter att ha gått på läk i bara två år har vi ett helt annat vokabulär och en enormt mycket djupare kunskap än gemene man, och den är ändå ingenting mot vad vi förhoppningsvis kan när vi är klara efter elva terminer, eller efter AT och ST. Då gäller det att komma ihåg hur det är att inte kunna alla dessa saker, för att ha förmåga att kommunicera på ett språk som våra icke medicinskt utbildade patienter förstår.

Samma sak gäller jurister, ska ju påpekas, något som gärna glöms bort av juristkåren. Jurister är enormt förtjusta i att skriva baklänges och med ord som resten av befolkningen sedan längre glömt (och juridikstudenter lärs omgående upp i denna konst, även om vissa lärare trött hävdar att man inte alls behöver skriva så). Det gör det svårt för allmänheten att hänga med. Medicinare skriver med medicinska termer som kan vara väldigt svåra att förstå för den oinvigde, men meningsuppbyggnaderna och valet av svenska ord är oftast inte lika svåra. Jurister skriver, enligt erfarenhet, gärna saker och ting onödigt komplicerat med femton bisatser, konstiga ord och negationer så att man slutligen varken vet ut eller in. När vi vid något basgruppsfall nyligen hade med ett ord som jag ofta stötte på inom juridiken (ehuru eller något liknande), reagerade övriga i basgruppen med höjda ögonbryn och undrade varför man stoppat in ett så konstigt ord. Det finns oftast enklare ord att tillgå.

Men för att återgå till poängen, vad är allmänbildning? Är det allmänbildning att veta att det finns något som heter bröstarvingar och att dessa enligt lagen idag alltid har rätt till sin laglott, som motsvarar hälften av kvarlåtenskapen (om man är ensambarn; om det är två bröstarvingar delas denna halva i två, osv)? Jag vet inte. Men det hjälper nog att fundera på det med jämna mellanrum, för att inte av misstag råka anta att folk runtomkring oss besitter kunskap som de egentligen inte alls har.

Magtarmsjukdomar och hockey

Lördag förmiddag igen, tiden springer förbi. Eftersom L går upp 6.45 om morgnarna är jag oftast uppe nån gång runt 7 också, så helgerna är sköna för då får man sova ut.

Veckans basgruppsfall har bjudit på IBS och nu IBD. Irritable Bowel Syndrome respektive Inflammatory Bowel Disease. Jag tycker tyvärr att magtarm är aptråkigt och eftersom IBS dessutom är en hittpå-diagnos för tillstånd man inte vet orsaken till… det är svårt att läsa om. Det är jobbigt för patienterna i fråga, men det handlar mer om bemötandet av dem än om så mycket läkemedelsbehandling, eftersom det inte finns något patologiskt fel att hitta. Det finns “fynd” som är gemensamma bland en del av de som har IBS, men inget mer generellt än att man på olika sätt har problem med magen som inte kan förklaras av annan sjukdom. IBD är mer konkret – som hörs på namnet är det inflammatoriskt och man ser också både histologiska och makroskopiska förändringar.

I torsdags roade jag mig med en kväll hos C, där det blev lite lätt middag, hockey på datorn eftersom C:s pojkvän spelade, och trevligt sällskap med två av L:s andra f d kursare. Det var en trevlig kväll. Det pratades mycket medicin av självklara skäl, en hel del mat, lite jämställdhet och mycket annat. Jag gjorde LCHF av maten genom att äta kotlett med sås och lite utplockning av de ungsrostade grönsakerna. Semlan till efterrätt var kanske mindre LCHF, men… :)

Fortsatt intresse i kost, lågkolhydratkost, diabetes, mättade vs omättade fetter, med mera. Läst ut Matrevolutionen (rekommenderas fortfarande för alla; den blir en aningen upprepande och är lite selektiv i vilka studier författaren lägger tyngd vid, men den är väldigt lättläst och en riktig ögonöppnare), läser nu Forskningsfusket! som är oerhört intressant inte bara gällande kost utan även för att förstå dagens medicinska forskning inom alla fält. Den har en lång redogörelse för hur läkemedelsindustrin och livsmedelsindustrin har utvecklats i något som nästan får kallas symbios. Än idag satsar livsmedelsföretag enorma summor på forskning – men det är ju knappast så att CocaCola kommer sponsra forskning som konstaterar att socker är dåligt. Ralf Sundberg som skrivit boken har också en blogg som jag lagt till i länklistan här i sidan. Har också lagt till diabetes.doc (allmänläkare som skriver om diabetes) och Coltingblogg (triathlonmästaren Jonas Coltings blogg).

Nästa bok på läslistan, nu hemlånad från biblioteket, är Den hemlige kocken om alla dumheter som stoppas i maten för att den ska bli billigare att producera men ändå smaka “rätt”. Det är bra med böckerna, för de innehåller massor av referenser till andra böcker, så man kan bara fortsätta läsa och läsa.

Diabetes

Läser om diabetes. Diabetes är vanligt (285 miljoner människor i världen har det; 350 000 i Sverige), så med det i åtanke plus att det är lite svårt att förstå alla mekanismer har vi två basgruppsfall för att läsa in det. Visserligen inkluderar dessa två fall dessutom ett visst mått om fetma, samt vad vi kan hitta om det metabola syndromet. Det hela är ganska spännande; jag gillar när det är något som är verklighetsanknutet och som vi kommer stöta på i vår vardag som läkare.

Men nu har jag kommit fram till behandlingsdelen och jag blir givetvis väldigt, väldigt fundersam med tanke på allt jag läst på sistone om lågkolhydratkost. Nu kommer jag prata om diabetes typ 2 eftersom det är vanligast (90% av västvärldens diabetesfall) och det vi läser om just nu.

Det hela börjar med att fettvävnad, muskler och/eller (senare och) lever blir insulinresistenta. När pancreas (bukspottkörteln) inte längre kan kompensera genom en ökad produktion och frisättning av insulin blir det diabetes. Insulin uppreglerar glukostransportörer som tillåter muskler och fett att ta upp glukos från blodet. Om fett och muskler inte kan ta upp glukos ur blodet blir det för mycket glukos i blodet, och det är inte alls bra. För mycket glukos i blodet ger bland annat glykosyleringar på alla håll och kanter, vilket ger symtom och komplikationer. Aterosklerotiska processer startar, vilket ger en högre risk för hjärtkärlsjukdomar, och kärlväggarna påverkas till det sämre.

Det borde vara ganska vettigt att någon med en oförmåga att hantera socker inte borde äta socker. Men inte då. Lånade hem en bok för att använda som exempel för de kostråd som idag ges till diabetiker.

En måltids blodsockerhöjande effekt avgörs främst av den mängd mat som intas.

~ Diabetes, s 61

Detta påstående förklaras med att all mat innehåller en viss andel kolhydrater och således ger en större portion mer kolhydrater eftersom procenten är densamma oavsett storlek. Men det stämmer ju inte riktigt. Man måste inte äta kolhydrater och det är definitivt inte så att alla måltider innehåller lika mycket kolhydrater. Avokadosoppa till exempel, min middag två gånger den senaste veckan.

Potatis, ris, pasta och bröd utgör en stor del av baskosten i alla kulturer. Tidigare behandlade man diabetes genom att minska intaget av denna typ av livsmedel men med dagens behandlingsmöjligheter är detta vanligen inte nödvändigt. Det kan dock vara bra att veta att det är här som den största källan till blodsockerhöjningen finns.

~ Diabetes, s 63

Så man vet om att kolhydraterna är det som främst höjer blodsockret – men “behandlingsmöjligheter” (läs: mediciner) finns så att man ändå kan äta dem? Är det verkligen vettigt? Att trycka i folk mängder med diabetesmediciner för att de ska få fortsätta äta det som finns närmast till hands? Det som de dessutom blir allt fetare på, vilket gör dem än mer insulinresistenta, vilket gör att de måste ta mer läkemedel, vilket gör att de kan äta maten som de blir fetare på och så vidare och så vidare. Ond cirkel. Är det då inte bättre att begränsa maten som är blodsockerhöjande istället?

Fett innehåller mer än dubbelt så mycket energi (kalorier) per viktenhet som kolhydrater och proteiner och därför är ett minskat fettintag ofta det lättaste sättet att gå ner i vikt.

~ Diabetes, s 63

Grovt sett kan man säga att mättat fett, som det finns mycket av i feta kött- och mejeriprodukter, ökar kolesterolhalten i blodet och tendensen till blodpropp. […] Sambandet mellan typen och mängden av fett i kosten och risken för hjärt- och kärlsjukdom är komplicerat, men vi kan tryggt säga att det är gynnsamt att byta mättat fett mot omättat.

~ Diabetes, s 64

Enligt vilka studier? De refererar till en studie om VLCD (very low calorie diet) som lyckades få ner försökspersonernas vikt och diabetesmedicinmängd – men konstaterar själva sedan i resultaten (jag har inte läst hela eftersom den bara finns på papper på HUB och jag inte är där nu…) att följsamheten blev allt sämre. Studien jämför inte heller med lågkolhydratkost, utan bara VLCD mot en LCD (low calorie diet).

En studie som gjorts på lågkolhydratkost för diabetiker är Jörgen V Nielsens Low-carbohydrate diet in type 2 diabetes: stable improvement of bodyweight and glycemic control during 44 months follow-up. En grupp överviktiga diabetiker (BMI över 30) som inte lyckats gå ner i vikt med traditionell lågfettkost fick order om att börja med en lågkolhydratkost, med max 20% av det dagliga energiintaget från kolhydrater. Deras inledande vikt var 100.6 ± 14.7 kg. En kontrollgrupp åt enligt tallriksmodellen, typ, med 55-60% kolhydrater (sju av dessa femton bytte till lågkolhydratkost efter sex månader, på eget bevåg; ytterligare fem bytte senare). Efter 44 månader var lågkolhydratsgruppens vikt 93.1 ± 14.5 kg. Tidigare än så, efter sex månader 89.2 ± 14.3 kg (detta jämfört med tallriksmodellgruppen, som efter sex månader vägde 96.5 ± 19.4); man kan tänka sig att följsamheten blev sämre eftersom man normalt är bäst på att följa en ny kostplan första halvåret. Det står också i författarnas sammanfattning:

Weight increase has been preceded by an increased intake of carbohydrates in those cases where it has occurred. It is clear that the high-carbohydrate diet followed before the study has been an important, probably the central, contributing cause of their condition.

Men det var inte bara vikten som gick ner utan även de värden man använder för att kontrollera diabetes – HbA1C (som står för glykerat hemoglobin, något man om man är icke-diabetiker har under 5%; redan en höjning till 6% är en ganska kraftig riskökning) var 8.0 ± 1.5% – och som gick ner till 6.8 ± 1.3%, och blodglukoset som gick från 11.7 ± 3.3 mmol/l till 7.0 ± 1.4 mmol/l redan första veckan – vilket ledde till en sänkning i hur mycket medicin som behövdes.

Två av de som bytte till kolhydratfattig diet senare (efter sex månader) gick då ner tjugo kilo vardera och var efter två respektive tre år helt fria från diabetessymtom.

Så varför kvarstår de gamla kostråden? Tja, till stor del förmodligen för att det finns en hel läkemedelsindustri som är väldigt intresserad av att folk ska proppa i sig mediciner. De har inte minsta intresse av att diabetiker ska sluta äta socker och därmed slippa mediciner. De har heller inget intresse av att folk får ner sitt blodtryck eller att gå ner i vikt och bli friskare rent generellt. Lika litet intresse har sockerindustrin. Samt alla som gett och fortfarande ger råd om kolhydratrik och fettfattig kost till diabetiker, som inte kan erkänna att det där nog var fel och börja ge nya råd.

Mer från rapportens sammanfattning:

There is now little evidence for the claim that a fat-reduced diet for weight reduction has any particular value beyond caloric counting. On the other hand, six randomised studies have shown that carbohydrate restriction with ad-libitum energy intake confers a significant benefit with regard to weight loss in obese persons. The current study is consistent with these reports and suggests that high-starch, high-carbohydrate diets excessively stimulate appetite and disturb energy balance in patients with the metabolic syndrome and type 2 diabetes.

Jämför med Livsmedelsverkets rekommendationer till allmänheten som också gäller diabetiker, “eftersom det inte finns en tillräcklig vetenskaplig grund för att ställa särskilda krav på sammansättningen av livsmedel för diabetiker”, enligt deras hemsida.

  • Ät mycket frukt och grönt, gärna 500 gram om dagen. Det motsvarar till exempel tre frukter och två rejäla nävar grönsaker.
  • Välj i första hand fullkorn när du äter bröd, flingor, gryn, pasta och ris.
  • Välj gärna nyckelhålsmärkta livsmedel.
  • Ät fisk ofta, gärna tre gånger i veckan.
  • Använd gärna flytande margarin eller olja i matlagningen.

Sammantaget? Low fat, high carb. (Fisk är dock bra.) Massor med socker till folk som är sockerintoleranta. För vi brukar ju rekommendera att folk som är laktosintoleranta dricker gott om mjölk, att glutenintoleranta äter massor av vanligt bröd, och att folk som är pälsdjursallergiker gräver ner näsan i pälsen på hundar och katter.

Or not.

Low Carb, High Fat

Den senaste veckan har jag undersökt LCHF. Eftersom L ofta pratar om LHC (hockeylaget) blir det ibland fel i mitt huvud så då säger jag LHCF, men det står ju för Low Carb, High Fat så LCHF it is.

Det finns en intensiv diskussion i bloggosfären, på ett gäng hemsidor och för den delen numera i både TV (TV4:s morgonprogram i veckan) och i tidningen (DN i veckan), angående fettets vara eller icke-vara i kosten. Själv har jag alltid blivit uppfostrad, i såväl skola som hemma, att fett är av ondo och man ska undvika det, medan kolhydrater sällan nämnts. På senare år har kolhydrater kommit upp mer och mer som dåligt, men då har det gällt de “snabba” kolhydraterna som finns i godis, de flesta snacks, vitt bröd, och så vidare. Pasta, framför allt fullkornspasta, och diverse andra fullkornsvaror fyllda med kolhydrater har fortfarande ansetts väldigt bra. Samtidigt har hyllorna fyllts på till bredden med lättvarianter på allt möjligt – ost, mjölk, soppor, yogurt, och allt annat som kan tänkas göras i low-fat-variant.

Grejen som allt detta baserats på är tron om följande:

Det nuvarande kostråd bygger på. Det är egentligen så att det knappt ens behöver stå "mättat" före fett - LMV tycker att fett är ganska dåligt oavsett var det kommer ifrån.

Då blir det ju fullständigt galet – för att inte säga livsfarligt – med en diet som LCHF, som talar för att äta massor av köttprodukter, grädde, smör, ost och absolut ingenting som har med lättprodukter att göra. En sådan diet skulle ju omedelbart ge en ökad mängd “ont” kolesterol (aka LDL-kolesterol) vilket i sin tur skulle öka risken för hjärt-kärlsjukdomar.

Det är bara det att man inte lyckats visa att den första övergången håller. Medan förhöjt LDL definitivt är kopplat till ökad risk för hjärt-kärlsjukdomar är det inte visat att en ökad mängd mättat fett ger ökat LDL. Således:

Den första övergången håller inte.

Och kolesterol förresten? Livsnödviktig byggsten för oss. Det finns i alla cellmembran och är även prekursorn för steroidhormoner såsom testosteron och östrogen; vi klarar oss inte utan det. Det finns flera typer av kolesterol – det “onda”, nämnt ovan, LDL (low density lipoprotein), och det “goda”, HDL (high density lipoprotein), och intermediärer som IDL och VLDL. Mer om kolesterol går att läsa på Kostdoktorn, Wikipedia, och Livsmedelsverkets hemsida. Livsmedelsverket (LMV) och Kostdoktorn håller inte med varandra, kan jag varna för redan nu.

DN skrev förra året om att många svenskar äter kolesterolsänkande mediciner helt i onödan. Där kan man läsa följande:

Idén om det farliga kolesterolet kom från Framingham, en liten ort utanför Boston. Här började forskare 1948 att screena invånarna. När de upprepade undersökningarna några år senare upptäckte de att kolesterolet hos dem som under tiden fått en hjärtinfarkt hade varit lite högre än normalt. Man påstod att ett högt kolesterol var en riskfaktor för hjärtinfarkt.

Idén fick omedelbart spridning i forskarvärlden. Ingen reagerade emellertid när man undersökte Framinghamborna 30 år senare. Då visade det sig att högt kolesterol endast var en riskfaktor för män upp till 47 års ålder, inte för äldre män och inte för kvinnor över huvud taget.

Idag har man forskat en hel del på vilken kost som egentligen är bäst – High Carb, Low Fat, eller Low Carb, High Fat. Eller någon av de andra tusen dieter som finns i världen. Kostdoktorn (läkare som förespråkar LCHF, kanske jag ska tillägga för er som inte vet) Andreas Eenfeldt har en lista på forskning som gjorts på senare år om vilket som är bäst, LCHF eller lågfettskost. Den kan ju dock tänkas vara vinklad, så jag gjorde ett par egna sökningar på PubMed om saken. Några artiklar jag hittade:

Is the metabolic syndrome caused by a high fructose, and relatively low fat, low cholesterol diet?
Seneff S, Wainwright G, Mascitelli L. Arch Med Sci. 2011 Feb;7(1):8-20. Epub 2011 Mar 8. Det är en djurstudie och i dess abstract kan man läsa:

The metabolic syndrome (MetS) is manifested by a lipid triad which includes elevated serum triglycerides, small LDL particles, and low high-density lipoprotein (HDL) cholesterol, by central obesity (central adiposity), insulin resistance, glucose intolerance and elevated blood pressure, and it is associated with an increased risk of type 2 diabetes and coronary heart disease. We have developed a new hypothesis regarding MetS as a consequence of a high intake in carbohydrates and food with a high glycemic index, particularly fructose, and relatively low intake of cholesterol and saturated fat. 

The glycemic index issue
Brand-Miller J, Buyken AE. Curr Opin Lipidol. 2012 Feb;23(1):62-7. I dess abstract-sammanfattning kan man läsa:

There is growing recognition that replacing saturated fat with refined, high glycemic index carbohydrates increases postprandial glycemia and may be detrimental for weight control and predisposition to cardiovascular and inflammatory disease. In contrast, low glycemic index carbohydrates reduce risk.

Diets for weight loss and prevention of negative health outcomes
Allan GM, Ivers N, Sharma AM.. Can Fam Physician. 2011 Aug;57(8):894-5. Denna studie är en metastudie som försöker sätta samman ett antal olika dieter för att se vilken som är bäst. Den jämför lågkolhydratkost, lågfettkost, och “Medelhavskost”. Sammanfattas med följande:

Weight loss for all diets is greatest around 6 months, regain is common, and by 2 years there is no consistent difference between diets. Only the Mediterranean diet has demonstrated positive benefits for heart disease and mortality, despite not causing differences in weight or surrogate markers like lipid profiles.

Dessa har med olika saker att göra – dels de olika dieternas förmåga att hålla sina subjekt smala, dels vilken koppling de har till hjärt-kärlsjukdom. Det finns massor av artiklar att läsa, sida upp och sida ner av dem faktiskt. Man får vara ganska bra på att sålla för att hitta studier som är så pass stora och välgjorda att de kan användas för mer generell epidemiologi.

På det hela taget väntar jag med mitt slutliga utfall angående LCHF mot andra typer av kost – men jag tycker utifrån det jag läst hittills och det jag kan om kroppens metabolism att det är en väldigt vettig kosthållning trots allt. Vi är inte gjorda för att äta den mängd socker/kolhydrater – i olika varianter, oavsett om det kallas långsamma kolhydrater eller “nyttigt” fruktsocker (som är exakt samma socker som i allt annat, vilket är varför LCHF anser att man endast bör äta frukt som godis, dvs sällan, även om man får vitaminer från dem – vitaminerna får man lätt i sig på annat håll; en stor del av LCHF är att äta mycket ovanjord-grönsaker). Långtidsstudier på LCHF – mer långtids än de fem/tioårsstudier som än gjorts – blir spännande att följa. Hittills har man konstaterat i många studier att man går ner mer i vikt med LCHF-metoden än med low fat, high carb-metoder. Den stora frågan är dess påverkan på hjärt-kärlsjukdom. LMV anser att det är “en fara för folkhälsan” (jag är tveksam, för de underbygger inte sina argument med någon faktisk forskning utan säger bara att det finns).

Själv ska jag testa LCHF-kost i två månader till att börja med, tillsammans med L. Det kan vara random sammanträffande, men efter tre dagar med den här kosten mår min mage betydligt bättre än den brukar göra. Vi får se om det håller i sig.

Vill ni testa LCHF eller läsa på mer? Kostdoktorn har ett fantastiskt utbud länkar och förklaringar till det mesta. På LCHF-recept.se finns – just det – LCHF-recept och dessutom en massa annat. Kolhydrater.ifokus är en LCHF-ifokussite. Det har också skrivits om ämnet i Läkartidningen.

Igår åt jag en avokadosoppa enligt LCHF. Grymt gott! Hade till kräftstjärtar och lite riven parmesan. Det är inte utan att det känns helt galet att hälla i en massa grädde i saker och ting och äta bacon till frukost, men fan vad god mat det är.

Sensationsjournalistik och jämställdhet

Ibland blir man mer irriterad än andra gånger när man läser artiklar och artikelkommentarer. Igår morse blev L sur på DN som sensationsjournalistiskt skrev “Slavkontrakt på svensk militärbas” som egentligen handlade om att en leverantör hade anlitat en rekryteringsfirma som krävde betalt för att arbetarna skulle få jobbet. Det hade upptäckts vid en rutinkontroll av militären och nu har man brutit kontraktet med rekryteringsfirman – således inte något som borde toppa nyheterna något särskilt. Men det gör det, för att det låter ju sensationellt med slavkontrakt på svensk militärbas.

Själv läste jag “Läkarbristen är akut” om läkarbristen i Kisa, vilken är en helt vanlig, välavvägd artikel. Mindre välavvägda är kommentarerna på artikeln. En av de andra kommentarerna, av samme person, innehåller följande fantastiska uttalande:

En undersköterska som jobbat i 20+ år inom US tjänar ca 22000
En Akutläkare som nyanställs tjänar från 35000 o uppåt. Är det bara jag som ser någon skillnad där???

~ Memento-Mori

Yup, det är en skillnad. Inte bara en, faktiskt:

a) Undersköterskan har gymnasial utbildning (omvårdnadsprogrammet). Läkaren har 5,5 års läkarutbildning på universitetet (i en takt som på inget sätt är jämförbar med gymnasienivåplugg), minst 18 månaders AT, och därefter runt fem år specialistutbildning. Minst. Det är under förutsättning att man kan gå raka vägen, vilket man ofta inte kan eftersom antalet AT-platser är begränsat osv. Således har läkaren minst 12 års utbildning. Och det är heller inte en “lekskola” till utbildning som personen i fråga vill få det till i ett av sina inlägg – med tanke på att jag nu testat på ett helt gäng olika kurser och utbildningar kan jag lugnt konstatera att det är den mest intensiva utbildning vi har i Sverige.

b) Undersköterskan har ett visst ansvar, men återigen går det inte på något sätt likställa med det ansvar läkaren har.

c) Undersköterskan är del av ett team, läkaren förväntas leda.

Och så vidare. Som L sa, “Finns det några likheter?” är kanske en viktigare poäng i jämförelsen mellan en undersköterska och en läkare, snarare än vilka olikheter som finns. Med alla dessa punkter torde det vara uppenbart att en skillnad på 22 000 mot 35 000 egentligen är för liten. Det kommer ta tio år för läkaren att arbeta in den lön som undersköterskan får in under tiden läkaren studerar. Och olika människor med olika utbildning och ansvar ska ha olika lön.

Lösningen på det hela är enligt kommentatorn att utbilda fler läkare, så att alla kan komma till sjukhuset och få hjälp direkt. Det denne inte verkar vara medveten om är att vi redan har extremt hög läkartäthet, men det hjälper inte med det upplägg vi idag har i vården. Att utbilda fler funkar bara till en viss gräns, eftersom antalet praktik- och AT-platser är begränsade (vilket jag skrivit om tidigare). Och dessutom kanske vi ska utbilda människor så att folk inte går till vårdcentralen och vill ha antibiotika mot förkylningar, ringer efter ambulans för att de inte kan få tag på en taxi hem, och kommer till akuten med åkommor som borde hanteras på vårdcentral dagen därpå, bara för att det inte gick fort nog att få komma till vårdcentralen.

Som litet tillägg: visst är undersköterskor underbetalda. Det är sjuksköterskor och lärare och flera andra yrkesgrupper också.

Andra saker att bli irriterad över är några inslag i senaste Amelia. Först uppslaget om “Saker vi önskar höra från honom 2012”, som inkluderar 1) “Överraskning! Jag har fixat barnvakt ikväll och bokat bord. Du har ju alltid velat testa den där etiopiska restarangen!”, 2) “Två tv-matcher på en vecka? Herregud vad jag börjar bli trött på fotboll”, samt 3) “Sätt dig här i soffan, jag vill höra allt om din dag.” Det är så klart skrivet med glimten i ögat, men det hindrar inte att jag blir störd av det.

Gällande 1) kan jag konstatera att det fortfarande av någon anledning förväntas vara killen som fixar dejter och liknande. Att tjejen skulle fixa barnvakt och boka bord kommer inte på fråga. Varför inte, i dagens jämställda samhälle?

Gällande 2) undrar jag hur många TV-program tjejer tittar på som killarna himlar med ögonen åt. Själv gillar jag Biggest Loser som underhållning, det tycker inte L om. Men om jag ska få se mitt så kan väl han få se sitt, oavsett om vi tycker att den andres är kul eller ej.

Gällande 3) hoppas jag att de flesta som är i ett förhållande vill höra vad den andre gjort under dagen, annars undrar jag mycket över vad de gör i ett förhållande alls.

Övriga önskningar handlar om att killen ska städa mer, tvätta fönstren, åka och storhandla, mm. Hur hade den motsatta listan från killarna om tjejerna sett ut – hon borde byta däck på bilen, klippa gräset, eller för den delen tvätta, handla, och städa oftare (med tanke på att det faktiskt finns gott om fall där männen gör mer än kvinnorna)? Vilken reaktion hade ett sådant uppslag fått?

Uppslaget därefter i samma Amelia gör mig mest ledsen – “Män sörjer också missfall”. Faktumet att det behöver tas upp som artikel och nyhet är hemsk. Varför skulle män inte sörja missfall? Mitt i all denna jämlikhet är det uppenbart att kvinnan fortfarande är den som tillåts vara ledsen öppet (oavsett anledning), medan män döljer sitt bakom stoiska fasader. Vi skriker om jämlikhet på alla plan, men det verkar som att det mest är kvinnan som ska få ta mer plats, snarare än att mannen ska få en syl i vädret.

Stroke på schemat

Stroke är, trots att vi inte har hjärnan och allt som kan gå fel med den den här terminen, återkommande just nu. Igår var det “fallgenomgång” med en läkare som presenterade tre olika fall, där stroke kom upp gång på gång. I tidningarna återfinns den här annonsen, “AKUT”-kampanjen för att lära sig känna igen stroke-symtom:

AKUT - ansikte, kroppsdel, uttal, tid

Tidsaspekten diskuterades igår en del. En typ av läkemedel läkaren berättade om hade som regel tidigare att det skulle ges inom fyra timmar efter stroken, men nu kan det ges hela vägen upp till fyra och en halv timme efter stroken. Vilket säger en del om tidsaspekten – en halvtimme är viktig tid när stroke hanteras.

För egen del gäller det att tänka till lite längre än bara AKUT – vi ska komma ihåg att lyssna på carotisartärerna (halsartärerna) efter ljud som inte ska vara där (patienten i första fallet hade allvarlig trombbildning i dessa, varifrån en emboli lätt skulle kunna lossna och fara upp till hjärnan), och även minnas att bensmärta skulle kunna vara och ofta är en DVT, djup ventrombos, som mindre ofta kan skicka iväg en emboli och väldigt sällan men ändå “paradoxalt” kan skicka iväg en emboli till hjärnan. Det är inte något som händer i de flesta – oftast fastnar embolin istället senast i lungorna när den kommer från en DVT – men om det finns ett hål i hjärtat, en foramen ovale, kan embolin resa genom den, skippa lilla kretsloppet till lungorna och istället åka ut i stora kretsloppet igen och då till exempel ta semester i hjärnan. Så var det i patientfall nr två. Det är dåligt. Sen ska ju sägas att en lungemboli inte direkt är ofarlig heller. På det hela taget är klumpar i blodet en dålig sak.

På TV i förrgår slötittade jag och L på SOS Västkust. En patient hade förmaksflimmer varpå ambulanssköterskan sa att det innebar en större risk för bland annat stroke. Varför, undrade jag och tittade på L. För att förmaksflimmer – där förmaken kontraherar hej vilt utan sinusrytm, istället kommer elektriska signaler från lite varstans i förmaket vilket oftast ger en hög, oregelbunden puls – leder till att blodet inte pumpas runt så effektivt som det ska. En del blod blir stående och stillastående blod är aldrig bra. Ökad risk för trombbildning ger ökad risk för emboli och oftast är dessa tromber och efterföljande embolier större än de som bildas ute i perifera cirkulationen. Från vänster hjärthalva åker de ut i stora kretsloppet, bland annat till hjärnan.

Festligt var att läkaren igår frågade varför förmaksflimmer ger en ökad risk för stroke. Alltid trevligt när man fått facit dagen innan.

På det hela taget rekommenderas för alla att läsa den där reklamkampanjen om hur man känner igen stroke. Tid är hjärna, som läkaren sammanfattade saken.

Nationella prov, tentor och betyg

Snart har en vecka till passerat förbi i rekordfart. Under veckan har lite av varje hunnits med: föreläsning, jutsu, arbetsprov med patient, heldag i Finspång med BVC och patientsamtal, crosstrainer-träning, basgrupp, fika med T2:or som haft dissektion för första gången, samt labb om njurfunktion. Det har varit en givande vecka.

I tidningen har det stått en hel del om gymnasiebetyg på sistone. Det har varit en massa diskussion om betygsinflation, sedan det uppdagats till ingens egentliga förvåning att många lärare sätter betydligt högre betyg på sina elever mot vad de skriver på sina nationella prov och trenden blir ännu tydligare om någon annan rättar det nationella provet och det betyget jämförs med den ordinarie lärarens slutbetyg.

Nu vill utbildningsminister Björklund införa nya regler för de nationella proven. Fler prov – även i samhälls- och naturorienterade ämnen, inte bara matte, engelska och svenska – och tidigare prov – i svenska och matte redan från årskurs tre – och hela processen ska bli striktare. Betygen ska således bli mer rättvisa.

Eleverna är splittrade i sina åsikter om hur mycket de nationella proven ska räknas medan lärarfacket tycker att de “dokumenterar ihjäl sig” och att det är “för stort fokus på resultat och för lite på kunskap” (Fler prov och mer granskning). En elev i nian säger:

De nationella proven ska inte kunna sänka slutbetygen även om resultatet på dem visar om man är bra eller dålig. Man kan plugga massor för att få bra betyg på andra prov, men det kan man inte till de nationella proven.

~ 9-klassare, Fler prov och mer granskning, Corren 1 december 2011

Jag utgår ifrån att anledningen att denna elev tillsammans med flera andra anser att det inte går att plugga till det nationella provet grundar sig i att man inte vet vad som kommer på provet. De är omfattande och ska täcka kunskap upp till den nivå som man för närvarande skriver provet för, såvitt jag förstår. Det innebär att nej, det går inte att plugga extremt mycket till provet – men det går att plugga så att man klarar provet, och klarar det bra. De nationella proven kräver att eleven har förstått saker och ting, istället för att ha råpluggat vissa enskilda regler dagen innan som sedan glöms bort så snart provet är skrivet. Egentligen borde nationella prov således uppfylla precis det Lärarförbundet är ute efter: att det blir kunskap, inte bara resultat. För att klara det måste det finnas en förståelse bakom.

Själv pluggar jag på universitetet och har således fått vänja mig sedan länge vid att det spelar absolut noll roll vad jag åstadkommer under terminerna; det är ingenting mina lärare alls väger in i huruvida jag ska godkännas på en kurs. Det enda som räknas är hur jag skriver på tentan. Jag kan inte påstå att jag tycker att det är ett optimalt system alltid – framför allt inte som både läkar- och juristprogrammet har väldigt omfattande tentor och således kan man ha pluggat och förstått mycket men ha otur med vad fokus på tentan är – men det gör att det inte känns som ett alltför hårt krav att ge högstadie- och gymnasieelever nationella prov. Proven ska ligga i nivå med kraven på eleverna, så att elever som förstått det de läser ska klara dem bra.

Huruvida även småbarn så långt ner som i årskurs tre ska ha nationella prov känns för min del mer tveksamt. Vi behöver däremot fånga elever med problem i t ex matte så tidigt (minst), så om det hjälper till det vore det positivt.

Diskuterade även med en kursare om “Stadie II”-tentan vi ska ha om ett drygt år, som är en tenta över samtliga fem första terminerna. Den har fått en hel del kritik, eftersom det har funnits gånger då uppemot 70% av klassen har kuggat tentan. Samtidigt gör KI sin motsvarande tenta och som enligt ryktet har en kuggningsfrekvens på 10-20%, vilket är betydligt mer normalt. Där hade det också varit bättre med en nationell pre-klin-tenta, som kollar av att vi kan det vi ska kunna innan vi kommer ut på klinik. (Och om Linköpingsstudenterna kuggar även en sådan nationell tenta i samma utsträckning som den nuvarande skulle det väl vara dags att se över utbildningen, eftersom den i så fall uppenbarligen inte är bra nog.)

Frågan har också ställts om elever faktiskt behöver kunna sådär väldigt mycket matte. Alla ska ju inte bli ingenjörer, resten kan väl få slippa? Men tittar man på de nationella proven så kan jag inte hålla med. Det är inte enormt höga krav. På PRIM.se kan man hitta gamla nationella prov; här är mattens. Våren 2010, nationellt prov för matte A. En fråga på första delen i sektionen som ska räknas utan miniräknare är:

Julia gör en kopia av sin teckning med hjälp av skolans kopieringsapparat. Ett ansikte som är 12 cm långt på teckningen blir på kopian 4 cm. I vilken skala kopierar Julia?

Det är inte en fråga för blivande ingenjörer – det är matte som är väldigt, väldigt vettig att hela Sveriges befolkning kan svara på.