Category Archives: Tema: Rättigheter

Slöja på nyheterna – en mänsklig rättighet?

Dagens nyhetssändning i SVT gjorde mig förbannad. Det handlar om den mänskliga “rättigheten” att bära huvudduk och att det är diskriminering att inte tillåta nyhetsankare att ha huvudduk. Muslimerna är, som vanligt, kränkta.

Jag blir så trött.

SVT:s programdirektör Jan Axelsson säger följande:

Vi tycker det är viktigt att våra nyhetsprogramledare uppträder inför publiken på ett opartiskt sätt i förhållande till olika religiösa, politiska eller kommersiella intressen. Därför vill vi ha en neutral klädsel. Det innebär att man inte har kläder som uppfattas som en symbol för någonting, av väldigt många människor. Det kan vara en huvudbonad, ett märke, en bokstav eller ett tecken.

Vilket är precis poängen. Det är inte huvudduk det handlar om. Om nyhetsankaren är jude får denne inte ha kalott på huvudet, en kristen får inte ha ett kors runt halsen. En buddhist skulle få klä sig i helt svenskt vardagliga kläder i sin yrkesutövning. Man får inte heller ha en snygg t-shirt med en Apple-logga på.

Jag blir trött på att religionsfriheten – som innebär en rättighet att utöva sin religion – ska gå före alla andra rättigheter och krav.

I Sverige har vi religionsfrihet och i den ingår religiösa praktiker. För praktiserande muslimer är slöjan en del av deras identitet, som man inte kan skilja från dem. Och det är inte förenligt med religionsfrihetens principer att kräva det för att man ska få ett jobb.

Varför inte? Om det nu är viktigast för den enskilda människan att han eller hon får bära sin religiösa symbol, då får denne person helt enkelt välja ett annat yrke än att vara just nyhetsankare på SVT. De ska vara neutralt klädda, eftersom man inte ska fundera på nyhetsuppläsarens inställning till nyheterna, utan kunna koncentrera sig på nyheterna. Om man vill ha huvudduk – eller kors runt halsen eller en tröja med Nike-loggan – får man helt enkelt välja ett annat jobb. Men nu ska man anmäla det hela till FN, och DO har också frågan på sitt bord.

Om jag hade flyttat till någon av de länder där islam är huvudreligion tvivlar jag på att jag hade kunnat gå till någon diskrimineringsombudsman och gråta över att jag inte får visa mitt hår när jag läser upp nyheterna på nationell TV. Varför gäller det omvända?

I samma nyhetssändning pratades det om det nya Afrika. I Tanzania har nu ett socialstöd växt fram – men om man vill kunna plocka ut socialstödet (200 kr/mån) krävs motprestationer, såsom att barnen måste gå i skolan, få sina vaccinationer och gå till doktorn om de blir sjuka, och att gamla måste gå på en årlig hälsokontroll. Jag tycker att det är spännande att det i Afrika krävs motprestationer för socialbidrag – det kanske vore en modell att titta på i Sverige? Som man konstaterar i inslaget/artikeln:

Europas bidragssystem är ingen förebild.

Filmande av läkarbesök

Som jag skrev igår har det på sistone uppstått en liten debatt om det här med patienter som vill filma läkarbesök och ingrepp (Läkartidningen). Det är egentligen en sedan ett par år pågående debatt, men den är väldigt intressant och mycket aktuell. Nyligen utkom Svenska läkarförbundets (SLF) lilla dokument om hur inspelning och fotografering under läkarbesök ska hanteras.

Det förekommer att patienter och anhöriga gör ljudupptagningar, fotograferar eller filmar i samband med läkarbesök eller andra kontakter med hälso- och sjukvården. Dessa ljud- eller bildupptagningar kan sedan, även utan vårdpersonalens vetskap, komma att publiceras på sociala medier och få stor spridning. Detta sätter frågor om patienternas och vårdpersonalens personliga integritet och om betydelsen av ett gott förtroende i patient-läkarrelationen i fokus.

Skriften ska tjäna som ett “stöd” för läkare vid samtalen med patienter och anhöriga som vill göra denna dokumentation. Tyvärr säger den egentligen inte ett jota om något viktigt.

Riktlinjerna konstaterar att det är viktigt med ett förtroende mellan patient/anhöriga och läkare (det är ju SLF som skrivit den så de utgår ifrån läkare, men det gäller ju givetvis samma för övrig vårdpersonal).

Ifall patientens eller en anhörigs önskemål om att dokumentera vården grundar sig i, eller av läkaren uppfattas som ett uttryck för, misstro mot vården riskerar detta att påverka patient-läkarrelationen negativt.

…varpå riktlinjerna fortsätter med att inte diskutera detta över huvud taget. Man konstaterar att en dålig patient-läkarrelation kan försämra möjligheterna för att uppnå en för patienten optimal vård – men utöver det kommenteras detta fall, som är det enda riktigt relevanta, inte vidare något särskilt. Istället går man vidare och pratar om tillfällen då dokumentationen inte alls har med bristande förtroende att göra, utan med önskan att dokumentera viktiga händelser (barnafödsel), eller för senare kom-ihåg för patienten eller anhöriga. I dessa möten kan det som senare tas upp i riktlinjerna, “underlag för samtal ifall patienten eller anhörig vill spela in, fotografera, eller filma”, vara relevanta. Där tas ett antal frågor upp, såsom varför samtalet ska filmas, hur filmen är tänkt att användas, och integriteten för de som fastnar på film. Däremot presenteras inte några som helst antydningar till lösningar, i det fall att ett bristande förtroende är till grund, eller för den delen om patienten berättar för läkaren att han/hon har som intention att publicera materialet på Facebook.

Det finns en lagstadgad rätt (brottsbalken, 4 kap §9a) att spela in samtal som man själv medverkar i (min understrykning):

Den som i annat fall än som sägs i 8 § olovligen medelst tekniskt hjälpmedel för återgivning av ljud i hemlighet avlyssnar eller upptager tal i enrum, samtal mellan andra eller förhandlingar vid sammanträde eller annan sammankomst, vartill allmänheten icke äger tillträde och som han själv icke deltager i eller som han obehörigen berett sig tillträde till, dömes för olovlig avlyssning till böter eller fängelse i högst två år.

Därmed finns det inte grund för att förbjuda inspelningar enligt lag. Trots det finns det flera sjukhus som ställt upp förbud mot filmning av patienter. Sveriges kommuner och landsting (SKL) gjorde ett uttalande i december 2011 om att det är lagligt att införa ett begränsat eller generellt fotograferings-/filmförbud i sjukhusen. Då får dokumentering på dessa sätt endast ske efter medgivande av ansvarig personal.

Problematisering av ämnet, några scenarion med en läkare som av en eller annan anledning inte vill medverka på film:

1. En patient kommer till vårdcentralen. Patienten behöver ta bort ett födelsemärke och på grund av tidigare dålig erfarenhet av sjukvården generellt (inte av denne läkare speciellt) vill han filma ingreppet. Jag som läkare vill inte att ingreppet ska filmas. Var hamnar vi då? Har jag rätt att neka patienten ingreppet och be honom att boka om med en annan läkare som får göra ingreppet istället? Blir det arbetsvägran från min sida om jag inte gör ingreppet? Går jag emot min läkared då jag vägrar att behandla patienten?

2. En patient inkommer till akuten. Patienten har med sig sin telefon och är inte mer groggy än att hon kan spela in interaktionen med vårdpersonalen. Kan jag som akutläkare vägra ta hand om patienten? Kan jag gå ut till ledningsläkaren och säga att jag inte kan ge patienten den bästa vården, eftersom patienten uppenbarligen inte litar på mitt arbete? Kan jag då trots allt bli beordrad att gå in i rummet och ta hand om patienten?

3. En mamma håller på att föda barn. Pappan filmar barnmorskan och övrig vårdpersonal istället för själva födseln. Vad kan barnmorskan göra om hon inte alls vill bli filmad?

Man kanske frågar sig varför jag är så emot att bli filmad då jag träffar en patient – så farligt är det väl inte? Men jo, det är det. Vilka andra yrken finns det som behöver tåla att bli inspelad på detta sätt, för att motparten inte litar på en? Jag kan förstå – och acceptera – att någon vill spela in en sektion av ett samtal (såsom då läkaren går igenom medicinlistan), men varför ska jag acceptera att den person som söker min hjälp så tydligt redan från början visar att denne inte litar på mig, när sjukvård med alla sina ingrepp på patienter måste bygga på tillit? Vi gör saker som inte är accepterade någon annanstans i samhället – eller vad sägs om gynundersökningar, sövning för operation, och att skära i folk? – så det måste finnas tillit.

Än viktigare är kanske att vi inte har någon vetskap om vad som händer med inspelningarna. I riktlinjerna står det att man ska fråga om hur dokumentationen är tänkt att användas:

Ska den läggas ut på sociala medier eller liknande? I så fall bör man tänka på att materialet kan få mycket stor spridning och kan vara svårt eller omöjligt att ta bort sedan det lagts ut. Patientuppgifter anses generellt så känsliga att de inom hälso- och sjukvården omgärdas av sträng sekretess.

Oavsett vad patienten säger har denne rätt att i efterhand göra precis vad han/hon vill med dokumentationen. Att han/hon lovat att det inte ska läggas ut på Facebook har just inget värde alls. Och vad händer om mobilen med samtalet blir stulen? Patientsekretess? Sekretessen inom sjukvården ska vara fullständig.

Vad händer den dag en patients filmande innebär att en annan patient blir inspelad? På akuten är det lätt hänt, med folk som springer överallt och hytter och korridorsplatser som är öppna. Så tar vi det ett steg vidare – vad händer den dag då en patient filmar, får med en annan patient på film, och sedan lägger ut det hela på YouTube? Vems ansvar blir det när det läggs ut på nätet?

En del tycker att filmning är bra. Det stärker patientens ställning mot det stora och makthavande som är sjukvården. Det gör att patienten kan lyssna på samtalet igen efteråt, höra vad man ställde för frågor och vilka svar man fick, eftersom det trots allt är ganska svårt att komma ihåg i efterhand. Det kan jag hålla med om – om det är syftet. Jag tror dock inte att alla har ett gott syfte, och jag tror att det finns bättre sätt för patienter att dokumentera vården. Dessutom har jag svårt för att se den enskilde läkaren som så stor och maktfullkomlig jämte den svage patienten att den enes rättigheter helt kan bortses från.

Men, för att avsluta. Det jag vill ha är tydliga riktlinjer – och det har Svenska läkarförbundet helt misslyckats med att leverera. Det finns ett antal frågor att ta upp med patienten i det fall att de vill filma, men det finns inte några som helst kommentarer om vad som händer om patienten vill spela in men läkaren inte vill delta. Om patienten har rätt att filma, har jag då rätt att säga nej?

Jag vill veta vad jag har för rättigheter i min yrkesutövning i det fall att jag upplever en sådan brist på förtroende mellan mig och patienten att det “kan försämra möljligheterna att uppnå en för patienten optimal vård” – inte bara att det kan påverka.

Ytterligare bloggat på området: Örebrobloggen.

Sjukvård till vanvett

Efter att ha varit på en lunchföreläsning med Åsa Kadowaki om sjukvård som beställningsvara bestämde jag mig för att låna hennes bok på biblioteket. Kadowaki är psykiater och KBT-terapeut och hennes idéer om vad som är sjukt, vad som är friskt, och vad den svenska sjukvården idag leder, till är enormt intressanta. Har patienten alltid rätt? Vem har ansvaret för vårt välmående? Ska vi behandla patienter så att de slipper känna någon form av obehag?

Boken heter Svensk sjukvård till vanvett – om patienten bestämmer… Den är helt och hållet en åsiktsbok, inte en vetenskaplig text. Som det står i slutordet har den sitt ursprung i författarens frustration över vad som sker inom dels svensk sjukvård, och dels i samhället i stort. När jag läste den kom det väldigt många funderingar. Jag kan inte komma ihåg att det var något i texten jag direkt motsatte mig; mycket av det är tankar jag själv haft under utbildningen och resten är vidareutvecklingar av någon som arbetat inom området under många år. Kadowaki sätter ord på mina funderingar, och tar dem flera steg längre.

Det avslutande stycket i boken är en bra sammanfattning av bokens tema:

Ett liv ska levas, inte överlevas. Det är inte alltid lätt att leva, men det är värt det.

Mycket av boken liknar till viss del Det var inte mitt fel av Ann Heberlein som jag tror att jag nämnt här på bloggen ett par gånger, även det en riktigt bra bok om att ta ansvar för sig själv. Både Heberlains och Kadowakis böcker lider lite av samma sak – de handlar om ett enda, relativt smalt ämne, och blir således lite tjatigt när de ska nå upp över hundra sidor, men de är båda väldigt intressanta.

Ett av de starkaste temana i Svensk sjukvård till vanvett är det faktum att vi måste våga vara ledsna, vi måste våga ha ont. Vi måste våga känna saker. Det är inte så att vi kan gå genom våra liv helt lyckliga hela tiden – någon gång kommer det komma en motgång – en pojkvän som gör slut, en förälder som dör, en tenta som kuggas, ett barn som blir sjukt. Stort och smått, men det kommer hända. Med vår trygghetsnarkomani idag (och “I trygghetsnarkomanernas land” av David Eberhard är påbörjad som nästa bok på läslistan) blir vi alltmer outbildade i att känna känslor. Vi vet inte var vi ska ta vägen med våra känslor om ett förhållande går i kras – Eberhard berättar i sin bok om en 22-årig tjej som kommer till psykakuten efter ett självmordsförsök efter att hennes pojkvän dumpat henne, trots att hon aldrig varit deprimerad. Även ex-pojkvännen kom till psyk, dock utan självmordsförsök, för att han inte kunde hantera det faktum att han gjorde slut. Vi förlorar alltmer förmågan att hantera fullt normala känslor.

Det är inte antingen eller utan både och. Kris och utveckling. Smärta och glädje. Styrka och sårbarhet. För att bli riktigt stark måste man klara av att vara svag. Jag måste utveckla tillit till min egen förmåga, att leva mitt liv med de sorger och bedrövelser, som det kommer att innehålla. Och att kunna be om hjälp av andra, när jag behöver det.

~ s 36, Svensk sjukvård till vanvett

Vi har “rätt” till allt möjligt och vaddå resursbrist i sjukvården, det gäller väl inte mig?

Beställningsprincipen innebär att det medicinska utbudet inte längre bara används vid behandling av sjukdom, utan även för att åtgärda missnöje med normala variationer och åldrande. Exempel på detta är rynkfri hud, maximal synskärpa, bra sexliv, större bröst, graviditet vid hög ålder och i alla lägen ett stabilt psyke. Om vi inte inser att sjukvården idag kan producera produkter som inte har den minsta koppling till att bota ett medicinskt tillstånd, utan istället används som en konsumtionsvara för att göra människor nöjda, kommer det sluta med att den som skriker mest eller den vi tycker mest synd om, får mest.

~ s 123

I dagarna har diskussionen om intimkirurgi blossat upp – är det okej att ha skönhetsideal för kvinnans könsorgan, med bestämda åsikter om hur stora blygdläpparna ska vara? Jag tar inte diskussionen om det nu, men det visar lite på vad effekten blir av beställningsprincpen: det normala blir inte längre normalt. Som i Kadowakis text ovan slutar synfel vara normala, alla ska ha C-kupor och uppåt, man har rätt att bli gravid trots att man är 45+, och framför allt har man rätt att aldrig må dåligt. Den sista är den absolut mest bisarra. Vaddå aldrig må dåligt? Det är ytterligare ett tema i boken: Sjukvården är så van vid att man ska lindra och bota och ta bort smärta på ett fysiskt plan att man försöker göra det på ett psykiskt plan också, trots att psykisk smärta och lidande är en del av livet. Utan att känna sorg kan vi inte känna glädje, utan att kunna känna rädsla kan vi inte bli trygga.

Curlingföräldrar får nog sägas vara en (stor?) del av problemet. Föräldrar som sopat banan så fullständigt för sina barn att de uppfostrat människor som aldrig upplevt motgång. Trots den allt mer omhuldade och trygga tillvaron vi lever i – i Sverige finns inte krig, det finns inga sabeltandade tigrar som stryker runt vår sovplats och av de som föds just nu förväntas över hälften att bli över 100 år gamla – känner barn och ungdomar sig alltmer stressade. Hur många larmrapporter har det kommit om hur dåligt tonåringar mår? Hur mycket av det beror på att de aldrig tillåtits lära sig att må dåligt?

Vem har ansvaret för vår lycka och vårt välmående? Är det vårt eget ansvar, eller ligger ansvaret hos sjukvården/politikerna/våra föräldrar/våra närmaste? (Hon ställer också frågan Vad bidrar du med till Sveriges välmående? som är en enkel fråga men ack så effektiv.)

Genom att förklara att jag mår dåligt på grund av vad andra gör, behöver jag inte ta eget ansvar för mina handlingar. Jag behöver inte heller ta ställning till, om jag ska ändra mina beteenden, utan kan förbli ett offer för omständigheter.

~ s 33

Vi tror att vi “har rätt att leva och känna mening” bara för att vi fötts.

~ s 59

En annan riktigt bra del i boken, på samma tema, är en kort berättelse om rökning. Vi blir ju itutade att vi ska fråga om rökning (och annan tobak) och, om patienten svarar jakande, erbjuda hjälp till rök-stopp. Det ingår i vår arsenal av frågor gällande livsstil som ska vara med i våra samtal på Strimman. Jag har dock funderat på hur man möjligen skulle kunna få någon att faktiskt vilja sluta röka. Det är ju trots allt så att de flesta patienter – de flesta människor – idag har full koll på saker som att rökning är livsfarligt, det är dumt att sola sig sönder och samman, man ska inte dricka för mycket alkohol, man ska sova ett visst antal timmar per natt, skydda sig vid sex, och så vidare. Det stoppar uppenbarligen inte människor från att göra dumma saker, såsom att röka, sola, supa, sova för lite och ha sex utan kondom. Det som känns bra i stunden vinner över det som egentligen är bra i längden. Hur motiverar man någon att sluta med något skadligt? Det är ju inte min motivation som behöver få plats, det är patientens.

Kadowaki påpekar att om man informerar en patient om borde-n (du borde sluta röka) så kan man ge patienten dåligt samvete som leder till självnedvärdering. Det hjälper inte som någon motivation att sluta med beteendet (rökningen). Man skapar ett obehag i patienten som patienten kanske till och med känner att den behöver lösa direkt – genom att direkt efter samtalet gå ut och röka en cigg.

Kadowaki föreslår att man istället pratar om det som patienten upplever som positivt med beteendet och frågar om det finns några nackdelar för patienten med beteendet – det ger patienten en möjlighet att välja det ena eller andra beteendet. Ansvaret ligger hos patienten och denne känner inte dåligt samvete – eller i alla fall inte mer dåligt samvete – över beteendet. En stolt person står för sitt val, medan en skamfylld patient mår dåligt.

Ett långt exempel från boken:

Jag sa en gång till en av mina patienter, när han berättat att han anmält sig till en sluta-röka-kurs, men i väntan på att den skulle starta ökat sitt antal cigaretter från åtta till 40 per dag, att det lät som att “han ville röka”. Han tittade förvånat på mig. Jag sa att jag tyckte att det var bättre att han rökte öppet och med stolthet än att han gick ut i snickarboden och sög i sig sina cigaretter så snabbt som möjligt och kände skamkänslor, som gjorde att suget ökade ännu mera. Han tittade på mig igen och sa “Ja, men jag kan dra ner till åtta igen!”. När jag gav honom möjligheten att få välja fortsatt rökning hamnade han inte i motstånd utan kunde själv föreslå förändring. Jag träffade honom igen tre månader efter att han påbörjat sluta-röka-kursen och han sa då med stolhet att han “inte hade tagit en cigarett sedan mitten på december”. Han berättade för mig att han faktiskt inte ville vara rökare och att han nu mådde mycket bättre, både vad det gällde luftvägar, ork och humör.

~ s 140-141

Jag ska testa detta när jag får chansen.  På läkarlinjen blir vi så indoktrinerade med “rökning är farligt” (tillsammans med ett tusental andra saker som är farliga) att det känns främmande att tänka tankar som vad som är positivt med rökning – men för många som röker är det åtminstone delvis positivt. Det är viktigt att komma ihåg. Det är inte bara en fara för hälsan. Många upplever det som lugnande, som att det håller nere deras vikt (om de skulle sluta skulle de gå upp), och mycket mera. Folk får ta dumma beslut – det är deras rätt och deras ansvar.

Tycker att det här stycket också säger en hel del i sin enkelhet:

Vi lever i ett land med olika nollvisioner. Detta begrepp har även tagit sig in i sjukvården och i vår syn på döden. “Ingen ska behöva dö – i trafiken, i svininfluensan, i självmord, i hjärtinfarkt…” Vad får man dö av i Sverige? Och när? 

~ s 121

Avslutningsvis kommenterar Kadowaki i boken ett av mina favoritämnen – kränkningar. Ett av de bästa (värsta) exemplen på över- och felanvändningen av ordet “kränkt” var när en insändare i Metro för ett par år sedan hävdade att skribenten var kränkt för att det inte fanns skor i hennes storlek i skoaffären (hon hade storlek 43). Då höll jag på att baxna fullständigt.

Vi blir “kränkta” i situationer, där vi känner obehag. […] Med ordet kränkt uppfattar och känner vi oss mer skadade än vad vi är, exempelvis när någon säger emot oss, tillrättavisar oss, snäser till eller påtalar något som vi inte tycker om. Kränkning handlar om avsevärt allvarligare situationer så som övergrepp, förtal eller andra åtgärder med önskan att skada motparten. Om jag beskriver mig som kränkt, skapar jag en upplevelse och en föreställning om mig själv som traumatiserad. Det påverkar mitt mående och min självkänsla negativt.

Kränkt eller förolämpad? Milsvid psykologisk skillnad.

~ s 73

Just distinktionen mellan kränkt och förolämpad tycker jag är extremt viktig. Det räcker ju att säga det för sig själv – “jag är kränkt” mot “jag är förolämpad”. Åtminstone för mig – och jag tror för de flesta – känns förolämpad som något litet. Något irriterande, någon som varit lite dum mot mig men det är absolut inte större än att jag går vidare. Kränkt, däremot, är stort – det är själsligt, svårt att ta sig tillbaka från.

Boken är enormt bra. L köpte den av författaren själv idag eftersom han går en KBT-kurs för henne, till min glädje eftersom jag planerat att köpa den. Precis som med Forskningsfusket är Svensk sjukvård till vanvett inte fylld med ett innehåll som alla kommer att köpa rakt av – men jag lovar att du kommer att börja fundera på en väldig massa saker när du läser den. Den är kort (ca 150 sidor) och snabbläst, även om man gärna får ta det lite lugnt och fundera på en del av ämnena. Den är repetitiv en del, men inte så att det stör så väldigt mycket. Boken har också ett gäng roliga illustrationer av Lars-Åke Pettersson som är värda att bli nämnda.

En av många talande illustrationer, s 135.

Åsa har också startat nätverket Läkare Med Gränser. Där finns fler bokrekommendationer, liksom i slutet av boken.

Rätten till laglott

På vägen ner till Egypten råkade jag läsa ett debattinlägg i DN, Dags att Sverige avskaffar bröstarvingars rätt till arv. Först tänkte jag att det var ett konstigt förslag – bröstarvingars rätt till sin laglott är självklar i mina ögon och det har varit så sedan mitten på 1800-talet.

Sedan läste jag inlägget och började fundera.

Sedan 1857 har bröstarvingar – en persons egna barn (sedan 1958 inkluderas även adopterade barn) – rätt till arv. Om man är ensambarn och det inte finns någon överlevande make/maka innebär detta hela kvarlåtenskapen. Laglotten, den del av barnets arv som inte kan överlåtas till någon annan, utgör hälften av denna arvslott – dvs 50% av kvarlåtenskapen. Om det finns två barn är deras arvslott hälften var av kvarlåtenskapen, och laglotten 1/4 var av kvarlåtenskapen, och så vidare (Ärvdabalken 7:1). Om det finns en make/maka som också är förälder till barnet kommer denne/denna att ärva den döde i första hand och barnet får ut arvet vid denne/dennas död (ÄB 3:1). Om maken/makan inte är förälder till barnet kan barnet direkt kräva att få ut sin laglott och om man inte anser att problemen börjat tidigare så finns de definitivt här. I och med att barnet kan utkräva sin laglott kan den överlevande maken/makan tvingas flytta från sitt hem för att kunna ge barnet arvet.

Men som grundfråga kan man ju ställa sig: varför finns det idag ett tvång för föräldrar att ge sina barn en viss andel av sitt arv? Lagen skrevs när medellivslängden var betydligt kortare än nu och barnen förväntades fortfarande vara små. Idag är “barnen” i många fall 60+ när föräldrarna dör och det råder ingen nöd på dem alls. Så varför har vi kvar en förlegad lag som innebär att den rätt vi har i livet i övrigt att förfoga över vår egendom, plötsligt inte gäller?

Redan i min närhet kan jag konstatera flera fall där det skär/skurit sig ordentligt mellan barn och föräldrar. I vissa fall ligger felet helt klart hos föräldrarna, i andra fall helt klart hos barnen. Oavsett vilket har jag svårt att förstå varför föräldrarna måste bli tvingade att lämna en del av sin kvarlåtenskap till barnet i fråga. Det kan kanske bli någon typ av upprättelse för barn som farit illa vid sina föräldrars hand, men samtidigt tar dessa barn ofta stolthet i att klara sig utan föräldrarna som inte ville ha dem. För en person jag känner, B, vars föräldrar redan från början inte ville ha honom och alltid berättade detta, kändes det lite som en hämnd att föräldrarna inte kunnat slippa undan att ge honom hans laglott, men samtidigt ville han inte ha pengarna och han gav dem snabbt vidare för att slippa ha något med dem att göra.

Visst inser jag att det finns en problematik här – det kan öppna för maktmissbruk från föräldrarnas sida (“om du inte sköter dig gör jag dig arvslös”) och föräldrarna kan anse att ett barns val i livet är “fel” (t ex att vara homosexuell eller gifta sig med fel person), men jag ser ändå inte detta som ett hinder. Vid 60 års ålder föreligger inte samma skyddsbehov som i barnaåren, vilka är de som lagen från början är tänkta att skydda.

Om det är tvärtom och ett barn beter sig illa mot sina föräldrar, begår brott (dock inte dödar, då försvinner arvsrätten, ÄB 15:1) eller försummar dem, varför ska då föräldrarna tvunget efterlämna barnet ett arv? Om det finns flera barn och ett tar hand om föräldrarna medan det andra inte träffat föräldrarna på flera år, varför har de då samma rätt till arv (visst finns det utrymme för föräldrarna att ge mer till ett barn än ett annat via testamente, men laglotten kommer man inte ifrån)?

Till syvende sist kommer det till en punkt där det i dagens samhälle inte finns samma skyddsbehov av barn som det fanns på 1850-talet (och tidigare; lagen härstammar från en lag redan från 1600-talet där barn blev bröstarvingar) och således finns inget behov för laglottsregeln. Vill man fortfarande skydda faktiska barn – under 18 år – är det inte svårt att skriva lagen så att dessa alltid har rätt till laglott, medan barn över 18 år inte har rätt till det.

Vi har i livet rätt att bestämma över vår egendom – varför ska den rätten inte gälla också vid livets slut?

Rättigheten att bli opererad

Tittar återigen på Debatt. Den här gången om Anne som inte får en operation av sitt knä eftersom hon röker. Hon anser sig således vara diskriminerad.

Till att börja med måste jag (återigen, tror jag) konstatera den extrema överanvändningen av ord såsom “kränkning” och “diskriminering”. Jag blir så trött på den.

Så till fallet. Diskrimineras man om man är rökare som vägrar sluta röka (tillfälligt; det handlar om ett rökstopp på 12 veckor) inför en planerad operation, och således inte får operationen? Anne, Camilla och några till i programmet tycker det. Det är upp till var och en att få välja vilka risker man vill ta med en operation, det är inte något läkaren ska avgöra. Medborgarna betalar skatt och således ska de få sjukvård, vilken sjukvård de nu vill ha.

Men det är ju inte riktigt så enkelt.

Först och främst – ja, vi betalar alla skatt. Vilket innebär att alla vi andra ska stå för den ökade risken som det innebär när en storrökare som vägrar sluta ska läggas under kniven. Det föreligger en bevisad större risk för rökare än för icke-rökare, vad gäller komplikationer vid och efter en operation. Om komplikationer tillstöter blir det hela ett dyrt kalas. Anne säger, “jamen jag opererade det andra knät för sex år sedan och det gick bra. På vilket sätt är det en garanti för att det kommer att gå bra den här gången? På vilket sätt påverkar det risken vid den här operationen?

Det är upp till patienten att bestämma inte läkaren, hävdar Anne med flera – förutom att det är en kirurg som ska utföra ingreppet. Har inte han/hon rätt till en åsikt om huruvida han/hon vill utföra ett ingrepp där han/hon vet att riskerna är stora? Detta gäller givetvis inte akutkirurgi som är till för att rädda någon till livet – men det ska definitivt gälla för patienter med planerade, icke livsnödvändiga operationer. Dessutom är det i de flesta fall bara upp till patienten att bestämma tills det går fel – när det sen har gått fel, då är det minsann läkarens fel för han/hon varnade inte för de där komplikationerna och sedan blir det löpsedlar i Aftonbladet i tre dagar.

Fast jag tycker att det är så hemskt att folk tar lagen i egna händer […] Vi har faktiskt en lag som ger alla svenskar sjukvård, sen kommer det ett gäng läkare och sjuksyrror och tar lagen i egna händer.

~ Camilla i Debatt

När det ovanstående sägs, blir jag arg. Lagen i egna händer? För att läkare och sköterskor gör sitt jobb och gör riskbedömningar? Ja, vilket sätt – att de vågar!

Det finns massor med folk, till exempel folk som är överviktiga och får diabetes, människor som dricker för mycket alkohol, folk som har drogmissbruk men inte kan komma undan – det finns en massa människor som inte lever ett “exemplariskt liv” och som kanske inte har lika bra läkekött. Vad händer med dem, blir de sekundära medborgare i vårt land?

~ Camilla i Debatt

Människor med övervikt gör oftast ett val att leva på ett visst sätt (jag inser att det finns de som har medicinska skäl till sin övervikt – vi undantar dessa från diskussionen, och koncentrerar oss på den andra, betydligt större gruppen som är soffpotatisar med en förkärlek för chips) – och de får inte heller operationer om de inte går ner i vikt, i många fall, eftersom – just precis – det är för stor risk. Samma sak med alkoholister, som inte ens får ta paracetamol som den övriga befolkningen, eftersom risken är för stor. Så nej, de blir inte sekundära medborgare i vårt land – men det blir givetvis konsekvenser. Precis som det blir av de flesta val vi gör i livet.

En av de andra deltagarna i programmet hävdar att man “kan dricka men ändå få en levertransplantation” för att transplantationer är intressanta för läkare, men Annes operation är inte intressant och därför blir den av – vid denna del av programmet har jag lust att slå huvudet i väggen. Sedan när får patienter som väntar på en levertransplantation dricka alkohol? Och sedan när är det alls samma kirurger som utför knäoperationer, som gör levertransplantationer? Ortopederna som utför knäkirurgi tycker förmodligen att det är intressant kirurgi, annars hade de inte sysslat med det.

En läkare i programmet invänder med ett fullständigt vettigt och aktuellt argument: Om en patient har högt blodtryck – som är en stor riskfaktor vid kirurgi – så senareläggs kirurgin om det går tills patienten fått ner blodtrycket genom till exempel kostomläggning, träning, eller medicin. Om patienten inte får ner blodtrycket görs inte operationen. Det är ingen som skriker “kränkning!” om det – men det är precis samma sak. Men nej – i rökningsfallet blir det här “utpressning”.

Det är inget stort krav från sjukhusets sida att kräva att en patient slutar röka i tolv veckor (fyra veckor före, åtta veckor efter). Sen får hon för röka till sitt hjärtas behag (eller obehag. Rökning medför större risk för hjärt-/kärlsjukdomar).

Anne avslutar med att “det har blivit en principsak att inte sluta röka“. Happ, då får du ingen operation. Ta ansvar för dig själv och de val du gör – det är ditt liv. Men gnäll inte.

Jag får väl halta runt på mitt ben då och ha min värk.

~ Anne, Debatt

Men stackars liten då.