Category Archives: Läkarlinjen: T4

Tenta-P, dag 1

Om fjorton minuter börjar tenta-P. Fortfarande inte helt säker på om det står för tenta-plugg eller tenta-period eller något helt annat (tenta-pest? tenta-phanskap?), men det spelar mindre roll för om mindre än en kvart är det dags att börja. Miljömedicin står på schemat, oj vad det ska bli skoj [note the sarcasm]. Fem timmars plugg. Tentagruppen blir på lördag.

Under gårdagens lunch diskuterade jag, E och E om hur det känns att gå T4 nu. Det känns inte alls längesedan vi började T1. Det är väl egentligen inte så förskräckligt längesedan, beroende på vad man jämför med, men ändå. Det är ett tag sedan. Vi pratade om hur vi inte alls kan så mycket som vi antog att de där stora, jätteduktiga studenterna som då gick T4:a kunde. Ju mer man lär sig, desto mer förvirrad blir man. Nästan. Men sen pratade vi om vad vi faktiskt lärt oss. Vad vi kunde innan vi kom hit. Som osäkerheten över var i kroppen mjälten sitter, och att vi tyckte att det var mer än lovligt elakt av tentamensförfattarna att skriva gaster istället för ventrikeln (eller var det tvärtom?) när vi skulle beskriva magsäckens blodförsörjning, för det var knappt så att vi visste att det var samma sak – jag gissade mest. När vi började här visste vi inte vad apoptos var, eller att det finns natural killer celler, eller att det finns grampositiva och gramnegativa bakterier, och ett par som inte är någotdera. Jag tror i alla fall att jag inte visste – jag har för mig det. Det är lite svårt att minnas vad jag inte kunde.

Sammanfattningsvis kan vi mindre än vi trodde att vi skulle kunna, men samtidigt kan vi mer än vi tror.

Igår firade jag och L att det är tenta-P. Jag är lite tveksam till om det är något att fira, men det är väl bättre att fira än att gräva ner sig i ett hål av mörker, så jag accepterade med glädje glassen (Ben ‘n’ Jerrys, för Bosses hade ett väldigt skralt utbud kvar klockan nio på kvällen) och biofilmen. The Avengers, jag har velat se den sen den kom ut. L höll på att somna i den såg det ut som och tyckte att den var alldeles för lång, medan jag tyckte att den bara var lite för lång och mestadels riktigt bra. Han tycker att min filmsmak är inkonsekvent, men Avengers har ju en massa sass och roliga repliker, och Robert Downey Jr som Tony Stark och han är ju helt fantastisk.

Annat jag för närvarande tycker är fantastiskt är BBC:s Sherlock, om en Sherlock Holmes i modern tid. Huvudrollen innehas av den begåvade Benedict Cumberbatch, och är inte det ett namn man bara måste älska? Martin Freeman spelar John Watson. Dialogen är kvick – ibland så snabb att en trött L ena kvällen med ett avsnitt utbrast, “Vad snackt dom snabbar!” – och Moriarty, som givetvis är med, är en enormt obehaglig bad guy. Se den. 1,5 timme långa avsnitt, bara tre avsnitt per säsong. Första och sista avsnittet i båda tillgängliga säsongerna är fantastiska, medan mittenavsnitten i båda säsongerna känns mer som filler men ändå är underhållande.

Två minuter kvar.

Inte mycket annat än plugg

Det är torsdag eftermiddag igen, veckorna bara försvinner. Jag är nyss hemkommen från en föreläsning om lymfom och leukemier som började med att föreläsaren sa att det inte är mycket vi ska kunna om saken för att det är så svårt, och det kommer typ inte tentafrågor på det, för att sedan dyka ner i ämnet och gå hela vägen ner till gennivå. Vid klagan till käresta svarade han att det inte är meningen att man ska fatta – hematologer är narcissister som trivs med att se att folk inte fattar. Efter föreläsningen kan jag inte annat än att hålla med.

Förmiddagen spenderades i sällskap av diarréorsakande bakterier. Enterobactericeae (E. coli, Salmonella, Shigella och Yersinia), kolera och Campylobacter. Det blev fina bilder. Vi fick ganska grova bilder på vår riktigt braiga föreläsning om saken, så de ritade jag om, och sen gjorde jag en mindmap för att allt är enklare med en mindmap. Nu ska jag bestämma mig om jag ska trycka in lite information om UVI:er där också, eller bara övergå till diarrésjukdomar av virus, och lämna UVI:erna till senare (de orsakas nästan uteslutande av E. coli, vilket är varför de skulle passa in). Det blev också slutet av hepatitplugget och läsning om hur antivirala medel fungerar. Immuntemat är en liten aningen mycket, är det någon som nämnt det? Visserligen gör jag mer av det i och med kompendiet, men förr eller senare skulle ju allt läsas in och repeteras oavsett.

I övrigt händer det inte så fasligt mycket. L gick upp kvart över fem imorse för att cykla till Söderköping med någon annan galning, eftersom det hålls AT-kurs där idag och imorgon. Nånstans runt två timmar verkar det ha tagit och han var, för en gångs skull, inte särskilt svårväckt. (Till skillnad från igår, då vi vaknade av min väckarklocka lite innan åtta efter att han stängt av sin väckarklocka en dryg timme tidigare; det blev snabba ryck till jobb då).

Har fått mitt jobbschema för sommaren också. Hela tre veckors introduktion, eller i alla fall tre veckor med handledare. Jag antar att det är meningen att jag ska kunna göra mer och mer själv efter hand som dagarna går. Jag ser fram emot mitt sommarjobb, för första gången i mitt liv. Det ska bli roligt, lärorikt, och är just nu fortfarande lite skrämmande. Hur kommer jag klara det? Kommer jag svimma av olycksdrabbade patienter med sönderslagna kroppsdelar, kommer jag bli bra på att sätta nålar, kommer de (patienter, kollegor) att tycka att jag gör ett bra jobb? Vem vet, ska göra mitt bästa. Lite nattpass blir det i alla fall, vilket ska bli ganska spännande, även om jag inte är någon nattmänniska.

Jag har den här känslan av att vilja skriva mer blogg, men har inte ro i kroppen att sätta mig ner med det, för det finns tusen andra saker att göra plugga. Så då blir det inte av. På något sätt hann jag skriva mycket mer på T2 trots att det var en högintensiv termin, vet inte riktigt hur. Fast då hade jag inte sambo så det kan ha med det att göra. Kanske.

Förr eller senare kommer det nog ett lite allvarligare blogginlägg som når djupare än det ytliga av vad jag gör varje dag (för det är nog inte särskilt kul att läsa om). Något om otillräcklighet, självkänsla och att aldrig vara bra nog. Men jag är inte riktigt där än, så det får vänta lite.

Life’s what happens when you’re busy making other plans.

Har det någonsin varit mer sant?

Antibiotikaplugg

Dagen hittar mig med näsan i anteckningarna om luftvägssjukdomar. Fan vad det är mycket på immuntemat.

Senaste basgruppsfallet handlar om antibiotika, vilket är intressant men samtidigt skrämmande, för varenda typ av antibiotika följs av en rubrik som heter “Resistens”. Det skrämmer mig mer än allt det där vi hade uppe under miljömedicin med PCB, buller, kadmium, och sånt, även om man satt under FoF och undrade vad man egentligen kan stoppa i sig som inte är förgiftat. Man kanske skulle bli vegetarian, tänkte jag när de sa något om gifter i kött, men sedan kom alla gifter som finns i bladgrönsaker och i jorden rent allmänt och till slut konstaterade jag att det är väldigt farligt att leva och således tänker jag fortsätta äta det jag känner för.

Men antibiotikaresistens. Hu. Vi är så vana vid att man om man får en bakterieinfektion kan få antibiotika och så några dagar senare är bakterien utslagen. Men det fanns ju en tid innan antibiotika and it wasn’t pretty. Man dog av alla möjliga infektioner som vi idag rycker på axlarna åt. Nu blir fler och fler bakterier resistenta…

Å andra sidan, det är också del av livet. Igen, det är farligt att leva – man kan ju dö.

Det är som sagt spännande att läsa antibiotika också. Det är lite som när vi läste diabetes – antibiotika (och diabetes) är saker som hela tiden nämns, men jag har inte haft koll på hur de funkar, vilket gjort det till ett litet mysterium. Som när det står om pneumonierna att penicillin är förstahandsval, men om man misstänker Mycoplasma pneumoniae som bakomliggande bakterie så ska man ge tetracyklin eller makrolid. Det fattar man ju inte om man inte vet att a) M. pneumoniae har ingen cellvägg och b) penicillin är ett β-laktamantibiotikum som går mot cellväggen på bakterier. När man vet båda dessa saker blir det hela mycket enklare.

Har hittat lite bra videos på YouTube om antibiotika förresten:

Och denna sida: Handwrittentutorials.com, med massor av bra, korta videos inom medicin, med den där roliga grejen att han gör anteckningar under tiden. Översiktligt och enkelt. Inte antibiotika, men immunsystem och en massa annat praktiskt för en medicinstudent som glömt T2:s immunologi (läs: jag).

Exempel:

Har sålt flera T3-kompendier de senaste dagarna – och till och med T4-kompendiet, som inte är klart än – vilket gör mig så glad. Hoppas att folk tycker att de hjälper. T2-anteckningarna finns gratis, som tidigare.

Farväl, Finspång

Idag var det sista Strimman.

Det känns som igår vi åkte ut dit och tänkte, Gud vad vi kommer åka hit många gånger… Termin fyra kändes så långt bort. Vi var T1:or, inte det minsta mer kunniga om människokroppen än våra patienter. Första samtalet var i runda slängar 25 minuter långt, ett samtal mellan en ung människa och en gammal, knappast ett mellan läkare och patient.

Vi skrev brev till oss själva, tydligen. Fick tillbaka dem idag.

Vet inte riktigt vad jag ska skriva, men sammanfattningen är väl att jag står inför min fortsatta utbildning och ser med skräckblandad förtjusning på alla de krav och upplevelser vi kommer utsättas för.

Tänk vad vissa saker inte förändras. Jag ser fortfarande med skräckblandad förtjusning på det hela. Kanske inte lika mycket blåögd naivitet, och jag älskar inte skolan så mycket som jag skriver att jag gör i brevet, då, på T1, när allt var nytt och fint. Nu är allting vardag, allt läsande och repeterande och känslan av att aldrig, aldrig vara klar. Är du nöjd med vad du fått gjort idag? frågar sambon och jag svarar nej, för det finns ju alltid fler saker som jag borde gjort. Om jag repeterar så läser jag inte in det nya, om jag läser in det nya så repeterar jag inte, och om jag mot förmodan gjort båda så har jag inte städat. Känslan av att aldrig vara klar, aldrig vara nöjd. En tenta är oöverstigligt svår fram till den tidpunkt då jag klarar den, då är den inte längre svår, för jag klarade ju den – så svår kan den inte ha varit.

Våra handledare sa att vi alla utvecklats och det kan jag se. Hur vi gått från att inte veta något alls i situationen med patienten, från samtalet mellan en ung människa och en gammal, till något som åtminstone liknar en läkares samtal med en patient. Vi ställer de frågor vi ska, kan till och med ställa medicinska frågor. Relevanta frågor.

Strimman har varit bra. Väldigt bra. Att prata med patienter är inte något man kan lära sig från en bok, från artiklar och föreläsningar om hur man ställer frågor om förväntningar, farhågor och föreställningar. Det måste göras. Många gånger. Vi har inte gjort det i närheten många gånger nog, men vi har fått en liten inblick, en liten känsla.

Nu ser jag fram emot klinterminerna.

När jag kom hem gjorde jag en översikt över skadliga miljöagens. Som vanligt, feel free att ta den. Kommentarer välkomna, också som vanligt.

Skadliga miljöagens. Info mest från Miljöhälsorapporten 2009. Klicka för större version.

Har också kommit fram till att jag framöver endast kommer att kommentera mitt pluggande här på bloggen och ingen annanstans. Jag pluggar inte för att stressa någon annan, eller för att göra någon annan irriterad, arg, deprimerad, eller något annat. Att prata om sitt plugg ger uppenbarligen upphov till ont blod; det är inte meningen. Jag pluggar för att jag behöver det. Jag kommer fortsätta skriva om det här, för det är min blogg och vill man inte läsa om det så kan man låta bli.

Sålde mitt första T4-kompendium idag. Lite stolt, för det är inte ens färdigt (50 kr, som T3-kompendiet).

1:a maj med Bosses

Första maj utgör som vanligt en högtid för alla politiker som inte är regering att gnälla så mycket det bara går, och att påpeka hur mycket bättre allting hade varit om bara de hade varit i ledning. Exakt hur det hade varit mycket bättre är dock oklart, för om det är något politiker är bra på – oavsett om de sitter i regeringen eller är opposition – så är det att vara vaga när det gäller konkreta lösningar. Extra udda blir det när S-ledaren står och pratar vid ett podie med slogan “Kunskap och arbete bygger Sverige” på framsidan, en slogan som på alla sätt lika gärna skulle kunna tillhöra M. Vad är skillnaderna, egentligen, mellan partierna idag?

Igår var det Valborg. Jag ärade denna dag med närmare en timmes närvaro vid läks Valborgsfirande i Trädgårdsföreningen, där läks manskör sjöng några finstämmiga sånger och nya MedSex presenterades. Eftersom jag inte alls brytt mig något om att spekulera i vem som skulle vara med i nya MedSex var det hela egentligen helt ospännande, men nu är de presenterade och de får säkerligen ett kul år. För egen del kändes det konstigt att det redan är ett år sedan jag satt och såg det nuvarande MedSex presenteras. Jag var betydligt mer insatt i frågan om vem som skulle bli uttagen då. Och dessutom nykär i L. Jag hade också bakat mängder med morotsmuffins, som tog slut på nolltid.

Resten av dagen spenderade jag, förutom någon timmes avbrott för att träna, på att plugga. Repetitionsplugg, tio sidor skrivna om palliativ vård, epidemiologi, miljömedicin, tungmetaller och organiska miljöföroreningar. När jag påbörjar nästa del, rökning, kommer jag att börja på sidan 100. Lite galet. Men på kvällen gav jag L massage och han hittade på tentafrågor som jag fick göra mitt bästa för att svara på, och jag insåg att all repetition faktiskt gett en hel del. Jag kommer ihåg saker som jag annars inte alls hade kommit ihåg. Yay.

Innehållsförteckningen (Immunologidelen än så länge bara som vag planering för ungefär vad som ska in där)

Under tenta-p blir det nog till att enbart plugga från kompendiet. Förhoppningsvis är det färdigt ungefär då. Enligt beräkningarna lär det bli ca 120 sidor. Jag är galen. Jaja.

På kvällen kom jag och L in på en diskussion om hen, när jag konstaterade att jag använt hen i ett sammanhang i mitt kompendium, där jag inte tyckte att “han/hon” eller “patienten” eller “personen” funkade. L tyckte att det var förskräckligt. Jag låter E:s inlägg från för ett tag sen tala, för jag är helt överens med henne: läs det här.

Idag gick L och jag till Trädgårdsföreningen och lekte med L:s syskonbarn. Det åktes rutschkana och klättrades och sprangs omkring. Massor av barn. Det syntes knappt några 20-åringar när vi kom dit; de flesta låg väl fortfarande lagom utslagna hemma efter festen igår. Att det var fest igår syntes tyvärr med all oönskad tydlighet – Trädgårdsföreningens gräsmatta såg för jävlig ut. Det var påsar, burkar, tallrikar, plastglas, flaskor, och annan skit över hela gräsmattan. Inte okej.

Skit, skit, skit överallt. Usch.

L där han trivs bäst. Tja, inte snurrkoppen, men med ungarna...

L har kul...

Rutschkana!

Lektorn :)

När vi tyckte att barnen var färdiglekta gick vi till Bosses och köpte glass. Där blev det en kort tragedi då ena minstingen inte fick sin glass i en strut som hon ville, utan i en bägare, och det tjöts en stund. L lekte prins på vit springare och köpte en strut till henne och sedan kunde hon kladda ner hela sitt nöjda ansikte med blåbärsglass. Själv mumsade jag i mig lakritsglass och cookies ‘n’ cream och smakade D:s mangoglass, vilken jag definitivt kommer att ta nästa gång för den var grymt god.

L tyckte att det var fruktansvärt varmt och att man inte alls skulle vara ute, vilket ledde till att han när vi kom hem satte sig och spelade datorspel medan jag pluggade. Jag förstår inte grejen med “för varmt” – vad är det för konstigt koncept? När jag fick nog av Epstein Barr-virus tog jag podden och gick ut och gick en timme. Till min stora glädje har fåren släppts ut i hagarna i Eklandskapet, vilket är ett lika starkt vårtecken som alla vitsippor som är utströdda över marken. Skotten på träden börjar färga allting skirt grönt och det är härligt, härligt, härligt! Det är vår och maj och det är underbart :)

Omtumlande vecka

Veckan har försvunnit i ett blurr (blurr. Kan man säga så på svenska? Engelskans blur är trevligt och användbart, och ett svenskt blurr är roligt att säga. Ja, jag är trött.) och det är mycket på grund av ett hus som inte blev vårt. L:s bror hittade detta söta lilla hus för två veckor sedan eller så och L följde med sin bror och mor på visning i söndags, och blev förtjust. Samma dag gick vi på en visning i T1 och tittade på ett hus vi direkt strök från listan av möjliga boenden eftersom det funnits fuktskador i huset. På måndagen gick vi på det söta lilla husets andra visning och blev förtjusta. Mysigt kök, trevlig trädgård, fem rum uppdelat på ett matrum, ett vardagsrum, två sovrum och ytterligare ett rum på ovanvåningen som användes som TV-rum av de nuvarande ägarna. Hur fint som helst, allt i vitt, till och med golvet på bottenvåningen.

Budgivningen startade på tisdagen och det blev snabbt tydligt att det fanns en spelare med som ville ha huset och denne höjde med inte mindre än 150 000 åt gången. L och jag väntade ut tills det hela avtagit och la sedan vårt enda bud på onsdagsmorgonen. Detta höll, till vår förvåning, hela onsdagen – vi hade varit säkra på att det snabbt skulle komma ett kontringsbud från 150 000-kr-spelaren. På onsdagskvällen drabbades således både jag och L av lagom mycket ångest över vad vi egentligen gett oss in på och vi funderade, resonerade, räknade, funderade, pratade med föräldrar åt olika håll, räknade och funderade lite till. På torsdagsmorgonen bestämde vi oss, efter att ha räknat ytterligare en stund och pratat med föräldrarna igen, för att ta det om vi fick möjlighet, det vill säga om det inte lades något bud över oss.

Vid halv två-tiden kom ett bud över oss och eftersom vi redan var på vårt max fick vi se oss besegrade och bestämde oss för att det uppenbarligen inte varit huset för oss.

Detta resonemang höll fram till kvällen, då mäklaren hörde av sig och tyckte att vi skulle köpa det ändå, eftersom hon “inte litade” på 150 000-kr-spelaren. Vi skulle i så fall få det för samma peng som han bjudit, inte något bud över det. Vi sa nej, vi är redan vid vårt max och tänker inte lägga mer.

Imorse, precis då jag skulle till skolan, ringde mäklaren igen och sa att nu skulle vi få det för vårt bud, men i så fall behövde vi skriva kontrakt under dagen. Efter tre samtal till L som jag tacksamt slapp eftersom han hade all kontakt med mäklaren hela veckan kom vi fram till att vi skulle titta på huset en gång till. Sagt och gjort, efter att jag var klar med basgruppen gick vi och tittade på huset igen. Fortfarande ett sött litet hus. Mysig gata. Fin trädgård. Men någon hade sprutat parfym i källaren, vilket fick oss båda misstänksamma, liksom att fläkten stod på, precis som den gjort varje gång L varit där. Vi tyckte det var mysko, liksom hela budgivningen.

Till slut, efter många långa om och men blev det alltså så att det söta lilla huset inte blev vårt. Ett otal timmar har lagts på det, så det är givetvis tråkigt, men samtidigt kan jag inte hjälpa att tänka att vi lärt oss väldigt mycket på det och att om det hade varit rätt så hade vi valt att gå vidare. Vi var båda för tveksamma. Det söta lilla huset blev således 150 000-kr-spelarens istället och vi tittar vidare på annat. Sånt ‘et.

Annat som hänt i veckan är att vi firat vår ettårsdag. Jag har lite svårt att greppa att det gått ett år – det känns på en gång både mer och mindre. L överraskade mig på morgonen med att ha lagt en liten inslagen box i äggpaketet och i det paketet låg ett par vackra örhängen. Jag blev oerhört glad och har haft örhängena på mig sedan dess.

Vackra örhängen ♥

I övrigt har vi inte hunnit fira så mycket. L har haft att göra i stort sett varje kväll – bland annat var det Läkarsällskapets karriärkväll i onsdags, där jag också var med – och det har faktiskt varit en vecka av smålånga skoldagar för min del. Immuntemat har nu börjat, med de tunga fall som tenderar att följa i dess spår. Vårt första fall var nedre luftvägssjukdomar med pneumonier och TBC. Det är inget litet ämne. Idag vid basgruppen hann vi inte gå igenom något annat än TBC, vilket säger en del för vi är sällan långdragna. Vi rörde vid pneumokocker också, men det var allt. Mycoplasma pneumonia, Legionella pneumophila, Haemophilus influenzae, med flera, hanns inte ens nämnas. Nu har vi dock en hel vecka på oss för att ta in herpesvirusets härjanden, då framför allt Epstein Barr-viruset, EBV, som ger mononukleos/mono/the kissing disease. De hade uppe denna sjukdom i Gleevid ett tillfälle, då en av tjejerna, när en sjuksystern oroat säger till henne att inte gå i närheten av en mono-sjuk kille, svarar, “Please, I’ve had mono so many times it turned into stereo.” Väldigt roligt. (Kan ses en minut in i detta klipp)

I onsdags skickade jag, efter att ha funderat på det ett tag, till slut ett surt mail till Solresor. L jobbade ju hela vägen hem från Egypten med en sjuk man på planet och vi har inte hört ett knyst från Solresor trots att de fick L:s kontaktinfo. Så, jag skickade ett mail där jag uttryckte min besvikelse – och fick omgående svar att de alltid uppmärksammar denna typ av händelser, om de får reda på det, och en blombukett skulle snarast skickas med ett tack till L. Så idag, på vägen till visningen, ringde L:s telefon och ett blombud undrade om de kunde ställa blommorna utanför dörren. L blev givetvis mycket nyfiken, och lagom konfunderad, då jag förklarade att jag inte skickat blommor till honom, men jag låg delvis bakom dem ändå. Han blev mycket glad över blommorna och tacket.

Vackra blommor.

Nu är det fredagskväll och helgen blir förhoppningsvis bra återhämtning efter en ganska krävande vecka. Vi ska hjälpa med en flytt men har i övrigt, för första gången på flera helger, ingenting planerat. På måndag är det valborg och på tisdag första maj, så helgen blir en välbehövd långhelg för mig även om L jobbar på måndag. Att det är ett helt år sedan han och jag gick ut som par för första gången är galet, men nästan ännu konstigare känns det att det ska presenteras ett nytt MedSex på måndag – mitt tredje. Det känns verkligen inte som ett år sedan E blev sexmästarinna och fick bada i Stångån.

Forskningsfusket!

Läste ut Forskningsfusket! Så blir du lurad av kost- och läkemedelsindustrin av docent Rolf Sundberg för någon månad sedan och har haft en plan på att skriva ett inlägg om den sedan dess, men det har skjutits på framtiden eftersom det tog en stund att leta fram de citat jag ville ha och göra det till ett vettigt inlägg. Forskningsfusket är helt klart en av de bättre böcker jag läst på länge. Där Matrevolutionen är riktad mot en större allmänhet märks det att Forskningsfusket är skriven av en läkare på ett ibland väldigt torrt sätt – men med fakta och hänvisningar genom hela boken blir den ändå genomgående spännande läsning. Den är oerhört läsvärd, ur en medicinskhistorisk synpunkt såväl som för den berättigade kritiken mot livsmedels- och läkemedelsindustrin.

Jag hade kunnat citera mer eller mindre hela boken, men det går ju inte, så ett antal valda delar får det bli. Först, ett citat angående de kostråd USA gav ut 1977, som senare legat till grund för livsmedelsverk i västvärlden.

U.S. Dietary Goals
Kostråden sammanfattades i sex punkter:
[….] 3. Minska mängden mättat fett till ungefär 10 procent av energiintaget och balansera det med fleromättade och enkelomättade fetter, vilka vardera bör utgöra 10 procent av energiintaget.
[….] Så löd råden. Låter något bekant? Märkligt nog har WHO och västvärldens livsmedelsverk alltsedan dess hängt fast vid dessa råd till punkt och pricka. Lägg märke till siffran 10. Alltså 10 procent mättat fett. Nick Mottern [författaren till rapporten, min anmärkning] valde siffran på måfå. Inga vetenskapliga studier har vare sig före eller efter kunnat motivera varför den skulle vara 10, och inte 5 eller 40.

~ Forskningsfusket, s 150

Jämför med kostråden Livsmedelsverket har angående mättat fett.

En tidigare sektion i boken handlar om hur man helt bortser från verkligheten i sin iver att få ut sitt budskap om att kolesterol är farligt – med en presidents hjälp. President Eisenhower drabbades 1955 av en hjärtinfarkt. American Heart Association (som genom boken pekas ut som en av de drivande krafterna bakom hetsen till fett- och kolesterolskräck) använde denna hjärtinfarkt för att förklara för landets befolkning – i en radiosänd presskonferens med AHAs ordförande (tillika karadiolog) White – vad en hjärtinfarkt är och att detta orsakas av kolesterol. Budskapet upprepades två gånger om dagen i sex veckor.

Att presidenten bara någon månad innan detta inträffade hade fått uppmätt ett så lågt kolesterolvärde som 165 milligram per deciliter (4,26 mmol/l), det vill säga långt under vad som idag brukar betecknas som en risk, det berättade inte White i sina radiosändningar. 

~ Forskningsfusket, s 116

Presidenten sattes på en “kolesterolsänkande” kost med mindre fett och mer fleromättat fett – men hans kolesterolvärden började stiga kraftigt. Till slut dog han efter en serie hjärtinfarkter.

Att tro att det skulle vara någon skillnad mellan mättat fett vi själva tillverkar, till exempel i modersmjölken – och som därmed är animaliskt – och annat animaliskt fett som vi äter är förstås hur tokigt som helst.

~ Forskningsfusket, s 130

I boken Clinical Nutrition, som är en av de rekommenderade böckerna för T4 om nutrition (tyvärr…), tar man upp en studie som kallas Seven Countries som ett av bevisen för att mättat fett höjer serumkolesterolet och därmed ökar risken för hjärt-kärlsjukdomar. En annan studie som tas upp är en finsk studie av mentalsjuka patienter, om denna skriver man:

In the first large-scale trial of an experimental diet, the Finnish Mental Hospital Study, over 10 000 patients in psychiatric hospitals were given a diet low in saturated fat. This led to a significant reduction in plasma cholesterol and coronary heart disease mortality.

~ Clinical Nutrition, s 273

Det låter ju kalas – studierna visar att mättat fett är farligt. Seven Countries studerade några utvalda befolkningsgrupper från sju länder som Ancel Keys, pappan till fett- och kolesterolskräcken, bestämt sig för. Varför just dessa länder och befolkningsgrupper valdes nämns inte. Enligt Keys, som tidigare hävdat att allt fett var farligt, skulle nu bara mättat fett vara farligt medan omättat och fleromättat var bra. Studien omfattade män i åldern 40-59 år och den har lett till ett stort antal publikationer. Författarna påstår bland annat att man funnit bevis för att mättat fett är skadligt genom att höja kolesterolet och dödligheten i hjärtinfarkter.

Att granska studien är svårt. Resultaten har endast publicerats som fragment. Först publicerades inte mindre än sexton artiklar som beskrev resultaten, uppdelade i olika kohorter (studerade befolkningsgrupper), i de sju länderna och gruppen från USA var uppdelad i undergrupper av järnvägsarbetare från olika bolag. Emellanåt publicerades senare resultat från endast sex av de sju länderna. Emellanåt parade man ihop holländare med finnar, som jämfördes med greker och italienare för att uppnå önskvärd statistisk signifikans. Att i efterhand bolla med data för att räkna fram et man bestämt sig för i förväg är inte en tillåten vetenskaplig metod.

Forskningsfusket, s 133

Vad gäller den finska studien är den lika ohållbar. Man bytte kosten på ett av de två mentalsjukhusen så att det mättade fettet i möjligaste mån ersattes med fleromättat (sojabönsolja), medan det andra sjukhusets patienter fick äta som vanligt. Man lät sjukhusens patienter äta på detta sätt i sex år – sedan bytte an av någon anledning diet med varandra. Varför framgår inte. Man följde förekomsten av EKG-förändringar, som ansågs tyda på hjärtinfarkt, hos patienterna på sjukhusen.  Man registrerade antalet hjärtinfarkter som inträffade. Givetvis fick man redan efter de första sex åren fram att det inträffade signifikant fler hjärtinfarkter på det sjukhus där patienterna åt som förr (fast resultaten presenterades bara för män, trots att man studerade båda könen).

Så vad har Sundberg att invända? Tja, först och främst gör man EKG-tolkningarna på två olika sätt i de olika publikationerna, där det ena sättet oftare kommer tolka ospecifika och ofarliga EKG-förändringar som en infarkt. Dessutom utfördes EKG-tolkningarna inte av en hjärtläkare eller klinisk fysiolog, utan av en långvårdsläkare. Mätningarna gjordes “i de flesta fall” minst en gång årligen. Ovanpå alltihopa ordinerades de läkemedel som är mest kända för att ge EKG-påverkan mer sällan just när kolesterolsänkningsdieten serverades.

Nu är det ju så att de flesta hjärtinfarktpatienter som blir svårt sjuka, blir inlagda på medicinavdelning och får morfin mot smärta. Om det hade inträffat infarkter på sjukhusen borde det synas i journaluppgifterna. Men några sådana uppgifter redovisades inte heller. Därför är uppgifterna om antalet infarkter totalt otillförlitliga. 

[….] Studien kan kritiseras ur många andra synvinkar. Det var inte samma patienter som studerades hela tiden. En månads inläggning räckte för att komma med, så exponeringen för kosten var mycket varierande. Dessutom fanns det mat och godis att köpa i sjukhusens kiosker, om man nu inte gillade den serverade maten, förutom det att mängden socker i maten varierade kraftigt mellan sjukhusen.

Och som om inte detta räckte. Inte heller den skillnad i hjärtinfarktförekomst som författarna hävdade fanns hos männen, var vad man kallar för statistiskt signifikant. Visserligen påstod författarna att så var fallet, men metoden man använde, ett så kallad enkelsidigt t-test, får inte användas i denna typ av studier.

Forskningsfusket, s 135-136

Om man nu ska ha motivation till att lära sig allt som vi går igenom på FoF:s statistik- och epidemiologiföreläsningar så är det här svaret – vi ska kunna läsa artiklar och konstatera när de är bullshit. Vilket är en bra grej.

Livsmedelsverket rekommenderar dock att barn dricker lättmjölk och äter lättmargarin för att byta mättat fett mot fleromättat, eftersom det finns så många bevis för att mättat fett är farligt. Eller inte.

Man kan ju också undra hur Mc Donald’s menyer kan vara förenliga med tallriksmodellen – nedanstående reklamfilm gick ju för ett par år sedan.

Om detta skriver Sundberg:

Genom skattebefriade stiftelser hjälper Mc Donald’s till att finansiera de forskarnätverk världen över som har inflytande över just de kostråden, och sättet att deklarera näringsinnehållet (som ofta finns på brickunderläggen hos dessa snabbmatsställen). I Sverige finns en stiftelse som heter Swedish Nutrition Foundation (SNF) som stöds av bland annat Mc Donald’s. Systerorganisationer till denna förklädda lobbyorganisation finns i hela världen [….] Den i särklass kanske viktigaste lobbyingorganisationen är alltså ILSI [The International Life Sciences Institute], tidigare benämnd Nutrition Foundation. Bakom detta till synes oskyldiga namn döljer sig numer ett världsomfattande samarbete mellan livsmedelsindustrier, läkemedelsföretag, tillverkare av kemiska tillsatser, kemiska bekämpningsmedel och genmodifierat utsäde. […] De dominerande företagen i organisationen är Coca-Cola, Unilever, Monsanto och Pfizer. ILSI har på olika sätt lyckats skaffa sig en dominerande position i FN-organen WHO, FAO och i expertgrupper kring kostrekommendationer och läkemedelsanvändning runt om i världen, inklusive vårt land.

~ Forskningsfusket, s 202

En annan rolig sak är denna om fettfritt matfett: Den amerikanska fetthysterin är än större än den svenska. Har man varit där har man sett att allting marknadsförs som fettfritt eller nästan fettfritt (något med 10% fett är 90% fettfritt). Där hittade Unilever på en produkt, den som här hemma heter Becel men som där kallas Promise – som är 100% fettfritt. Det innehåller noll gram mättade, omättade och fleromättade fetter och innehåller inget kolesterol. Hur det funkar? Juridik.

Denna amerikanska Becel innehåller uteslutande fetter där en eller två av de tre fettsyrorna i fettmolekylen har tagits bort på kemisk väg. De kvarvarande fetterna, mono- och diglycerider är inte längre fett enligt livsmedelslagstiftningen i USA, och inte heller i EU. Ur vetenskaplig synvinkel är de likväl fetter och kroppen behandlar dem som fetter, men juridiskt sett är de inte längre fetter. Unilever och de andra margarintillverkarna har alltså genom olika typer av påtryckningar lyckats förmå lagstiftarna i dessa länder att gå med på att göra detta bedrägeri lagligt.

~ Forskningsfusket, s 212

Jag säger inte att Sundberg har den fullständiga och enda sanningen (även om jag finner honom väldigt övertygande). Jag rekommenderar dock starkt att läsa den för alla som är det minsta intresserade eller blivit nyfikna efter ovanstående. Håller man inte med är det fritt fram att argumentera emot. Sundberg tar upp alla studier jag hittills stött på gällande kolesterol/mättade fetters farlighet och förklarar metodiskt och sakligt varför de inte är att lita på. Sundberg har också en blogg.

Och som sagt, vill man ha en anledning att läsa på statistik och forskningsmetodik (och gud vad jag behöver motivation för det) så är detta ämne en utmärkt motivator, åtminstone för mig.

Avslutar med denna fantastiska bild som Kostdoktorn la ut igår:

Någon har fixat till en Burger King-skylt...

Påsk med plugg och jutsu

Så har påsken snart gått – det känns som att den tar slut idag eftersom L påbörjar sin jour klockan nio imorgon och jobbar i 23 timmar. Själv ska jag spendera dagen med plugg – har en to-do-lista för påsken jag ännu inte riktigt lyckats ta mig igenom.

Påsken har dock varit trevlig. Fredagen försvann i en smärre snöstorm. L och jag stannade inne, han med sitt datorspel och jag med plugg. Snart klar med endokrinologirepetitionen, den har gått enormt mycket snabbare än första temat. Endokrin är roligare än mag-tarm. Kommer aldrig bli gastroenterolog. L vägrade gå ut förutom en kort tur till Coop, medan jag tog mig till Korpen för att träna när jag blev helt toss på att bara sitta inne. På kvällen film och tacos.

Gårdagen började på ungefär samma sätt som fredagen spenderades – med plugg respektive spel. Halv ett körde L mig till Vasahallen där det årliga ju-jutsu-lägret hölls och han åkte vidare mot Jönköping för familjehäng. Tre personer från Malmö var uppe på lägret, vilket var riktigt kul. Det var visserligen inte så längesedan K var här, men det är ändå så pass sällsynta händelser att det gäller att ta tillvara på ändå. C träffade jag senast i januari och jag har inte tränat med henne på över två år så det var skoj. Jutsu blir dock mig mer och mer avlägset, jag tycker inte att det är särskilt roligt. Pausen var roligare, med snack med C och K. Ytterligare ett pass följde innan C och jag körde hem till mig så att hon fick se lägenheten. 17.30 var det dags för K att tävla. Han vann, vilket vi fick höra ungefär hundrasjuttiotre gånger under middagen som följde. Middagen var traditionsenligt på Ghingis med mongolisk buffé – inget bättre för hungriga ju-jutsukas. Fast vi var ganska slut, så det blev på inget sätt sent. Jag traskade hem genom påsk-lugna Linköping och hann med en stunds plugg innan sängdags. Det finns inget som är så motiverande som att få checka av boxar på to-do-listor…

Idag pluggades det under morgonen och möttes upp med K för promenad och fika och allmänt snack, också det riktigt trevligt. Solen behagade lysa och det var nästan varmt. Därefter återigen hem och – surprise, surprise – plugg. L kom vid tre och försvann igen en stund senare för att springa innebandy, medan jag… ja, ni vet.

Anledningen till att jag pluggar massor nu är för att hinna vara borta nästa helg – på fredag åker L och jag till Stockholm för att träffa mamma och pappa, gå på fin restaurang och förhoppningsvis även träffa T och F. Vi får se vad som hinns med. Roligt ska det bli, oavsett.

Inser att jag inte skrivit nåt för resten av veckan, men det har inte hänt så mycket – plugg, träning, Strimma i Finspång i torsdags där jag stack sönder P:s arm i min jakt på blod. Fick lära mig använda butterfly-nålar och på tredje försöket gick det. Tjoho. Förhoppningsvis såg han inte ut alltför mycket som en knarkare när han skulle träffa släkten under påsken… Behöver träna mer innan det är dags att sticka intet ont anande patienter på akuten, men L har tagit med sig nålar och sånt hem så att jag ska kunna träna på honom. Heh.

Mindmaps och idiotiska uppgifter

Pluggpluggpluggplugg.

L:s föräldrar var här i söndags kväll för att hämta sin bil och de hade med sig L:s syster, V, med barn. En diskussion om att det är påsklov den här veckan uppkom, varpå jag och L konstaterade att vi av förklarliga skäl har noll koll på när det är påsklov. Och sportlov. Och höstlov. Och så vidare. Det finns liksom inte, och har inte funnits i något av våra liv de senaste många åren.

För min del hoppades jag på en ganska pluggmässigt lugn påsk så att jag skulle hinna göra klart repetitionen av första temat innan vi börjar med immunologin om mindre än två veckor. Men inte då – igår hade vi “introduktion till seminarieuppgift” – en uppgift till och med lärarna säger är tidskrävande. “Men jag har räknat,” sa läraren, “och ni har ju sex svarta dagar på er att göra det här.” Alltså sex arbetsdagar. Det låter ju ganska mycket för en tiosidig rapport som ska göras i en grupp om åtta pers. Men vänta nu… har vi inte annat att göra också? Såsom basgruppsfall som ska läsas in och föreläsningar att gå på? Det där som redan gott och väl tar våra heltidsstudier i anspråk?

Seminarier är slöseri med tid. Igår var det en timmeslång introduktion. Det hela ska presenteras vid ett fyra timmar långt seminarium. Däremellan ska skiten skrivas och förberedas för presentation. Uppgiften? Först en bakgrund om ett specifik skadligt miljöagens (i vårt fall radon) med hur många som drabbas, vad det skadar och hur (cellulära mekanismer mm), osv. Därefter den stora delen av uppgiften: ställ upp ett förslag för en egen epidemiologisk studie för att undersöka en specifik åkomma som fås av miljöagenset i fråga. Väldigt lågt räknat lär det ta fem timmar per person, dvs totalt minst tio timmar. Tio timmar. Det är enormt mycket pluggtid som spenderas för att knappt lära sig någonting – framför allt något man skulle kunna lära sig på en tredjedel av tiden.

Jag blir så arg när de slösar min tid.

Målet för påsken är dock ändå att bli klar med repetitionen av första temat – jag är på IBD just nu, så det är inte så farligt långt kvar känns det som – och kanske börja nosa på endokrintemat. Läsa in basgruppsfallet som vanligt, träna några timmar på ju-jutsuns påskläger med skåningarna som kommer upp, samt förhoppningsvis ta några timmar till att andas och sova ut. Helgen som gick försvann ju lite i och med L:s jour.

Denna morgon har jag läst färdig om prostatacancer och gjort en mindmap över kvinnosjukdomarna vi läste under temat (könssjukdomarna är givetvis både kvinnor och män, men de är bland annat kvinnorna och hänger ihop med temat således får de vara med). Den ska vara med i mitt nya kompendium när jag kommer så långt:

Klicka på för större version; spara ner den om någon skulle tycka den är bra. Förhoppningsvis är den korrekt... (Kommentarer som vanligt trevliga.)

Gjorde också en Prezi för någon vecka sedan, på kalciumomsättningen i kroppen, om någon är intresserad av att kolla på den. Jag ska jobba med Prezi för en kunds räkning och behövde lära mig programmet; kalciumomsättningen var en bra grej att arbeta med för att lära mig. Det är mitt första försök till en Prezi – har ni förbättringsförslag så är de välkomna.

 

En livmoder i händerna

Kupade händerna runt en livmoder idag. Tänk vad man får göra på den här utbildningen.

Jag var inte alls säker på att jag skulle känna något, och jag var nästan illamående av nervositet innan jag fick börja. Det var en helt ny situation och en så extremt intim undersökning. När jag väl gjorde undersökningen var det dock fullständigt fokus på det så då tänkte jag inte så mycket på någon nervositet eller något annat än det jag kände. Två fingrar, pekfinger och långfinger, inne i på livmodertappen, den andra handen på patientens mage. Däremellan livmodern.

Patienterna vi övar på är så kallade proffspatienter – de kan betydligt mer än vi och är våra lärare. För att bli proffspatient måste man vara bekväm i situationen och ha en anatomi som är lätt att känna (anteflekterad uterus) och när man sedan sagt ja till att bli proffspatient får man en hel massa utbildning och får själv lära sig göra gynundersökningen och sånt. Således kan de enormt mycket och kan förklara massor för oss, hur vi ska göra och om det vi känner är rätt sak.  De två som var proffspatienter för oss ikväll hade varit det i femton respektive sjutton år – till dem går det verkligen inte att bara nicka och säga, “oh ja, jag känner det”, när vi egentligen inte alls känner det, för det känner de. Det är riktigt bra.

Patienterna är dessutom väldigt positiva och trygga. De ger ett enormt självförtroende – de får en att känna sig helt unik som lyckas hitta livmodern, trots att det uppenbarligen inte var särskilt svårt. Jag fick kommentaren, “en blivande gynekolog!” och att jag var väldigt duktig. Jag tar åt mig, även om övriga också fick en massa positiv återkoppling. Det behövs positiv feedback för att man ska våga göra det igen.

Att ha gjort en gynundersökning på någon har också effekten att det plötsligt känns betydligt mycket mindre jobbigt att be en patient ta av sig tröjan så att man kan få lyssna på hjärta och lungor. Det handlar inte alls om att nonchalera om patienten känner sig obekväm, men det blir förmodligen tryggare för patienten om vi som läkare/läkarstudenter är lugna och trygga i vår roll.

Jag tackar och bockar för att någon vill ställa upp som proffspatient för gyn – det är uppenbarligen något privat och inget så många kan tänka sig att göra – för jag kan verkligen inte komma på något bättre sätt att lära sig att utföra gynundersökningar. Den här kvällen var fantastiskt lärorik och väldigt spännande.