Category Archives: Läkarlinjen: T4

Mitt i vardagen

Det är gynekologi som gäller just nu, för alla slantar vi har på våra konton. Fyra timmar i måndags, två timmar idag, och så basgruppsfallen så klart. Måste säga att de gynekologer vi haft som föreläsare har varit mer smittande entusiastiska över sitt ämne än de flesta – visst presenterar alla föreläsare just sin specialité som da shit, men alla lyckas inte få budskapet att kännas. Gynekologi är en specialité jag verkligen inte har på kartan egentligen, men efter dessa positiva kvinnor, tillsammans med en fantastisk föreläsning om menscykeln på T1 av Mats Hammar, börjar man ju ändå fundera. Fast det är nog mest att jag funderar på alla möjliga specialitéer just nu.

Basgruppsfallet till fredag handlar om könssjukdomar så jag har pluggat gonorré, syfilis, klamydia och HPV hela eftermiddagen. Det står förvånansvärt lite om det i böckerna – i Internmedicin hittar jag ingenting. Eventuellt letar jag dåligt, vad vet jag.

Livet i övrigt är inte så spännande just nu. Jag skriver på T4-kompendiet vilket innebär en repetition av förra temat men har inte kommit så långt eftersom vårt första fall på levern blev 12 sidor. Det finns väl en nio-tio fall till i temat, men tacksamt nog är dessa inte i närheten lika omfattande. Oavsett blir totalen att det är ganska mycket plugg om dagarna. Resten av tiden fylls med lite träning och sånt, där jag inte riktigt kan definiera “och sånt” om jag ska vara helt ärlig. Jag kanske behöver en ny hobby, fast jag känner inte riktigt för det. Jag är väldigt nöjd som det är.

Det kom ut någon ny forskningsrapport om hur livsfarligt rött kött är. Kostdoktorn skriver en kommentar om saken, vilken jag tycker är väldigt bra.

Slutligen verkar våren nu vara på g på riktigt – solen strålar från klarblå himmel. Igår uppmätte vår termometer 23,2 grader – visst, det var i solen, men ändå. Jag gick hem från Korpen i bara träningskläderna, utan tjock jacka och mössa och vantar och det var härligt. Väntar nu på allt det gröna.

Tempoväxlingar

Det växlar lite i hur mycket det är att göra just nu. Igår ställdes vår obduktion in och jag kunde således spendera hela förmiddagen på att skriva på mitt nya T4-kompendium, som går i rosalila skala efter T3:s fina gröna. Levern står på menyn och det är en liten aningen skrämmande hur mycket man glömt sedan januari. Suck. Det är väl en sak att minnas att ASAT och ALAT är leverprover (ALAT mer specifikt för levern än ASAT), men sen finns det ju tusen andra tester – gamma-GT, LD, ALP, någon? Och det är bara labbprover, sen ska man in och försöka minnas leversjukdomar…

Sedan blev det basgrupp och föreläsning och promenad och möte och träning och så var det fullt upp igen, ja. En innehållsrik föreläsning, även om andra halvan mest bestod av att föreläsaren läste innantill från PowerPointen. Men att få repeterat och klargjort lite om hyper- och hypokalcemi respektive -fosfatemi var bra. Promenaden togs tillsammans med L i ett grått eklandskap där gräset är så torrt och ihjälfruset att det knastrar under fötterna. Längtar till det gröna. Mötet var med MF:s (Medicinska Föreningen) valberedning eftersom jag ska designa deras affischer inför valet. Fick kommentaren, “Du låter så professionell!” och det var ju kul för det där med att sitta i kundmöten det har jag faktiskt gjort ett ganska stort antal gånger de senaste sju åren. Inom det området har jag både erfarenhet och kunskap.

Gick och tränade en liten stund efteråt, för att sedan med förvånansvärt stort intresse följa hockeyn. På något sätt har sambon lyckats få mig hockeyintresserad och LHC var ju försvinnande nära att hamna i kvalserien med allt vad det innebär. Så medan L tittade på matchen – och fick hjärtinfarkt ett par gånger om, enligt utsago – hos sin bror följde jag matchen via hockeyligan.se. Till slut lyckades LHC dock få rätt på saker och ting och jag slapp en deprimerad och kinkig sambo. Yay!

Idag har det varit fullt med plugg sedan morgonen grydde (eller lite senare än så, kanske, det är ljust väldigt tidigt numera – också yay). Eftersom den inställda obduktionen från igår istället blir av imorgon har jag den mellan 7.45 och 11.15 och en kvart innan vi slutar ska jag åka till Finspång för Strimma. Strimma som börjar närma sig sitt slut med stormsteg – imorgon är näst sista gången vi är hela gruppen, eftersom vi från och med om två veckor börjar med utbytena för att examineras. Det är konstigt, det känns som i förrgår vi åkte ut där första gången och tyckte att vi skulle fortsätta med det i en evighet. Anyhow, med denna heldag i åtanke var det bara till att ta sig igenom hela basgruppsfallet idag. Hypofystumörer och amenorré. Återigen kan konstateras att endokrinologi är betydligt mer begripligt än gastro. Och (därmed) roligare.

“Pausade” med en dryg timmes histo där vi studerade könsorgan i mikroskop. Den här utbildningen är fantastisk.

Ikväll blev det lång promenad till och från en visning av ett hus vi inte tänker köpa. Kallt ute, mina öron förfrös lite. Men vad gör man, nu har vi sett det i alla fall. Nu blir det snart mat och det behöver städas. På fredag blir det ju trots allt celebert besök från Malmö. Inte kan man då visa upp en stökig lägenhet. Eller vänta…

Skottdag

Solen värmer på när jag går mot obduktionssalen. Jag tar inte kortaste vägen, njuter lite extra av ljuset och den rent vårmässiga värmen. Tittar otåligt mot träden och undrar när de gröna knopparna ska våga visa sig.

Det är skottdagen. En ovanlig dag, en dag som bara inträffar vart fjärde år. Man kan tänka sig att något ovanligt skulle hända idag – på nyheterna igår sa de att skottdagen är den dag då tjejer friar till killar istället för tvärtom, om det nu räknas som ovanligt nu – men utöver den osedvanliga värmen är det inget särskilt.

En timme senare står jag böjd över en död människa och tittar ner i en tom bukhåla. Alla tarmar är borttagna så att vi ska kunna titta på njurarna, uppskurna för att vi ska kunna se insidan, och se hur aorta löper längs ryggraden med vena cava tätt bredvid sig. Amanuensen har en pincett i ena handen och pekar med den andra; han drar i urinblåsan och visar, förklarar att fylld kan den nå hela vägen upp till naveln – när sträckreceptorerna i ett visst område sträcks ut som sista område, då blir det bråttom till toan. Vi småskrattar.

På något sätt har det blivit helt normalt. Det är skottdagen och det kanske borde vara ovanligt men att stå över ett preparat och titta på dess utrensade inre, på nerverna och artärerna som knutits med trådar för att amanuensen ska kunna hålla reda på vilken som är vilken, på muskler som löper på bäckenets insida, och på en livmoder som knappt är större än en valnöt, det är inte det minsta ovanligt längre. Vi är vana. Vana vid lukten av preparaten, vid att klämma och känna, vid situationen. Vi klär på oss förkläden, handskar och skoskydd utan att direkt fundera på saken. Den här veckan har vi histologiföreläsning, basgrupp, dissektion, föreläsning, basgrupp. Ingen reagerar på att den där saken i mitten, det är att titta i en människa.

“Här, ni kan känna på prostatan,” säger amanuensen. Vi känner på den, stoppar handen i den öppna bukhålan och klämmer lite. Jag tänker att det var annorlunda när jag kände på en på Strimman. Det är också en helt vanlig sak, en undersökning som görs många gånger under en vecka på en vårdcentral. Första gången jag gör det är det konstigt. Det kanske skulle passa in på en skottdag, något annorlunda och speciellt. Men sedan kommer även det att bli rutin.

Vi får göra saker på den här utbildningen som vi aldrig skulle få göra annars. Saker som vi först reagerar på men som sedan blir vardag. Jag märker det knappt, avtrubbningen går så snabbt.

Jag går ut från obduktionssalen och går hemåt. Solen skiner fortfarande, varm mot huden, strålandes från blå himmel. Jag njuter.

Are you happy?

Läser gamla inlägg i bloggen och kommer ihåg saker. Känner lite stress just nu över T4 – första temat är slut men jag känner mig inte det minsta färdig med det – men det är verkligen ingenting mot T2:s panikartade, intensiva, överväldigande stress. Jag tvivlar lite på att något någonsin kommer att bli så krävande som den terminen.

Har tänkt en hel del på sistone, på min plats i livet, på läkarlinjen, framtid och nutid. L började sin AT igår, vilket givetvis får mig att tänka tusen tankar om att ligga efter. Jag är äldre, men ligger så långt efter. Eller? Jag räknar fortfarande knappt faktumet att jag har en juris kandiatexamen som att jag faktiskt gjort något vettigt innan läk. I mitt huvud är jag ständigt ett par år försenad. Det är så oändligt långt tills jag blir klar. Vad nu “klar” innebär.

Samtidigt tittar jag på hans dagar – 8 till 17 som de senaste veckorna, och under de kommande blir det jourer till höger och vänster – och tänker, fan, det är skönt att vara student. Den här veckan går vi två timmar om dagen. En föreläsning om histologi igår (där jag insåg att jag faktiskt kommer ihåg en del från T1), basgrupp idag, dissektionsundervisning imorgon, någon föreläsning på torsdag och basgrupp på fredag. Det är löjligt lite. Med det sagt kan ju konstateras att vi inte alls är lediga resten av tiden – till dagens basgruppsfall har vi binjuren och kortisol och relaterade sjukdomar, vilket inte är ett pytteområde – men det är ändå kravlöst. Jag är fri att göra som jag vill med min tid.

Vad är slutstationen? Vad är det jag eftersträvar? Precis som för ett år sedan, och fem år sedan, kämpar jag med att försöka leva i nuet. Att njuta av det jag har idag och inte bara längta mot en framtid som jag egentligen inte alls vet vad den innehåller. Jag försöker hitta lycka i något litet varje dag. Det är inte lätt när man är så målinriktad som jag.

Jag tycker den här är fantastisk. Delades en del på Facebook för ett par veckor sedan.

Pappa och jag diskuterade lillebror, som jobbar halvtid för närvarande. Hans arbetsgivare hade varit glad om han gått upp till 100%, men lillebror testade det under hösten och tyckte att det var för mycket. Pappa sa, “Egentligen är han klokast av oss alla,” och jag kan inte annat än att hålla med. Min lillebror är den människa jag känner som har absolut störst förmåga att leva i nuet och njuta av livet.

L sa att han aldrig träffat en onkolog (cancerläkare) som jobbat heltid. “De har fattat grejen,” säger han. “De har sett att vad som helst kan hända vem som helst när som helst.” Men det funkar inte att säga till skolledningen att man tänker plugga på 75%. Det kanske är lika bra det, annars hade det ju tagit ännu längre tid än de 5,5 år det tar idag. Det går inte heller att få en AT-tjänst på 80% eller något annat tal som är mindre än 100. Det fungerar inte så. Världen är inte gjord för att ta det lugnt, den är gjord för att vi ska jobba.

Det är ett ständigt pussel att driva mig själv mot mina mål och att samtidigt kunna stanna upp och känna lycka och glädje och samhörighet med andra. Att försöka känna mig nöjd över något. Jag kan inte på rak arm säga att jag någonsin varit riktigt nöjd med mig själv, men jag jobbar på det.

Tiden rusar

Torsdag igen, kväll igen. Fan vad tiden går.

Ringde föräldrarna igår och mamma tyckte att jag “inte uppdaterat bloggen på länge”. Lite mer “jaha” blev det när jag påpekade att det var i måndags, vilket alltså igår var i förrgår. Men, ja. Tiden går och det går defintivt dagar när jag varken hinner eller känner för att blogga.

Idag har det varit en runda till Finspång igen. Det var inte särskilt kul den här gången. Fick gå med en läkare till slut och det var ju trevligt, men sedan följde en eftermiddag där tre timmar snackades bort, mestadels i en monolog av vår ena handledare. Solen sken utanför, det hade varit så väldigt trevligt att få vara ute. Tacksamt nog kom vi därifrån klockan fyra i alla fall, så det var ljust när vi körde mot Linköping och när jag mötte upp L på sjukhuset för att gå hem.

Veckan har i övrigt inte bjudit på så mycket spännande. Senaste basgruppsfallet är sista på Gastro-nutrition-metabolism-temat; imorgon kör vi första Endokrin-tema-basgruppen. Sista GNM-fallet handlar om vitaminer och mineraler och vad som händer i kroppen då det blir brist på dessa ämnen. Det är småintressant men inte mer.

Det är konstigt att det redan är tema två, men fem veckor av T4 har redan passerat. Det känns inte som att vi alls är klara och tyvärr blir det nog ganska mycket att ta igen under tenta-p.

L jobbar sin sista dag på ryggkliniken imorgon. Han verkar ha trivts väldigt bra och verkar allt nöjdare när han kommer hem från jobb, vilket givetvis är bra på alla sätt. Nu tar AT:n vid från och med måndag, vilket innebär mindre struktur på vardagen när det blir jourer och växlande schema. Något nytt att vänja sig vid, igen.

Tiden rinner iväg, brukar man säga. Nu känns det som att den rusar, i ett väldigt vattenfall. Men jag trivs ganska bra ändå.

Magtarmsjukdomar och hockey

Lördag förmiddag igen, tiden springer förbi. Eftersom L går upp 6.45 om morgnarna är jag oftast uppe nån gång runt 7 också, så helgerna är sköna för då får man sova ut.

Veckans basgruppsfall har bjudit på IBS och nu IBD. Irritable Bowel Syndrome respektive Inflammatory Bowel Disease. Jag tycker tyvärr att magtarm är aptråkigt och eftersom IBS dessutom är en hittpå-diagnos för tillstånd man inte vet orsaken till… det är svårt att läsa om. Det är jobbigt för patienterna i fråga, men det handlar mer om bemötandet av dem än om så mycket läkemedelsbehandling, eftersom det inte finns något patologiskt fel att hitta. Det finns “fynd” som är gemensamma bland en del av de som har IBS, men inget mer generellt än att man på olika sätt har problem med magen som inte kan förklaras av annan sjukdom. IBD är mer konkret – som hörs på namnet är det inflammatoriskt och man ser också både histologiska och makroskopiska förändringar.

I torsdags roade jag mig med en kväll hos C, där det blev lite lätt middag, hockey på datorn eftersom C:s pojkvän spelade, och trevligt sällskap med två av L:s andra f d kursare. Det var en trevlig kväll. Det pratades mycket medicin av självklara skäl, en hel del mat, lite jämställdhet och mycket annat. Jag gjorde LCHF av maten genom att äta kotlett med sås och lite utplockning av de ungsrostade grönsakerna. Semlan till efterrätt var kanske mindre LCHF, men… :)

Fortsatt intresse i kost, lågkolhydratkost, diabetes, mättade vs omättade fetter, med mera. Läst ut Matrevolutionen (rekommenderas fortfarande för alla; den blir en aningen upprepande och är lite selektiv i vilka studier författaren lägger tyngd vid, men den är väldigt lättläst och en riktig ögonöppnare), läser nu Forskningsfusket! som är oerhört intressant inte bara gällande kost utan även för att förstå dagens medicinska forskning inom alla fält. Den har en lång redogörelse för hur läkemedelsindustrin och livsmedelsindustrin har utvecklats i något som nästan får kallas symbios. Än idag satsar livsmedelsföretag enorma summor på forskning – men det är ju knappast så att CocaCola kommer sponsra forskning som konstaterar att socker är dåligt. Ralf Sundberg som skrivit boken har också en blogg som jag lagt till i länklistan här i sidan. Har också lagt till diabetes.doc (allmänläkare som skriver om diabetes) och Coltingblogg (triathlonmästaren Jonas Coltings blogg).

Nästa bok på läslistan, nu hemlånad från biblioteket, är Den hemlige kocken om alla dumheter som stoppas i maten för att den ska bli billigare att producera men ändå smaka “rätt”. Det är bra med böckerna, för de innehåller massor av referenser till andra böcker, så man kan bara fortsätta läsa och läsa.

En hjärna i handen

Det här inlägget handlar om obduktion. Consider yourselves warned och läs inte vidare om ni inte vill läsa om obduktion. Många av er som inte går på läkarprogrammet (och sannolikt även några som går läk) kan förmodligen tycka att det är ordentligt obehagligt att ens tänka på.

Obduktion är en del av läkarprogrammet, förmodligen en av de absolut äldsta delarna av skolningen till läkare. Även om läkare för några hundra år sedan tyckte att lösningen på alla sjukdomar var åderlåtning så kunde man i alla fall inte argumentera med hur kroppen såg ut på insidan, när man öppnade upp den och tog ut organen. I Rörelseapparatens anatomi står att läsa:

Under 1400- och 1500-talen blev det vanligt att avhålla offentliga “anatomier” vid de europeiska universiteten. [….] En “anatomi” var konstruerad så att professorn satt högt upp och läste ur de klassiska skrifterna, medan lekmän och fältskärer dissekerade och visade upp organ m.m.

~ Rörelseapparatens anatomi, s 107

Idag har vi obduktioner i obduktionssalen. Vi hade fyra amanuenser, vi var två grupper, och varje grupp hade en patolog som genomförde obduktionen. Vår var en kvinna, tidigare kirurg som nu omskolade sig till rättsläkare. Hon var riktigt duktig och gick igenom allting på en precis lagom nivå.

Jag hade ingen aning om hur jag skulle reagera. Allra första gången jag var med på obduktion – då endast “yttre” obduktion, dvs utan att man öppnar kroppen – blev jag yr och illamående och fick sätta mig ner. Det var i Umeå, när jag gick kursen i rättsmedicin 2008. Det har hänt en hel del sedan dess: jag har tagit juristexamen, börjat på läkarutbildningen, “mött döden” på ett lugnt sätt, varit med på flertalet dissektioner och själv dissekerat. Detta till trots går det inte att veta hur man kommer reagera. Vi är fundamentalt inställda på att det obduktionen innebär – att skära i en kropp – är fel. Det är inprogrammerat.

För min del är den yttre inspektionen fortfarande jobbigast. Det där med att det är en riktig människa som ligger där, bara… död. Bara sådär. Det är jobbigt. Resten är mindre krävande, för även om organen på insidan kan vara nog så kladdiga och blodiga så är det ändå ett steg bort, det är inte direkt kopplat till oss själva, till alla runt omkring oss. Det finns inuti men det syns inte. Inte som att titta in i en död människas ögon, eller undersöka dess händer.

Organen hade tagits ut då vi kom dit – bröstkorgen öppen och organpaketen liggandes på olika ställen, redo för att obduceras. Lungor, hjärta, mag-tarm, urogenitalpaketet och så till slut hjärnan. Jag höll i en hjärna. Det är en fascinerande känsla. I den där fanns innan döden alla minnen, all kunskap, allting den vi obducerade hade upplevt under hela sitt liv. Inkapslat i vit och grå substans. Hjärnan låg tung i mina händer men ändå så oändligt liten för allt den en gång innehållit. Utåt sågs inte ett spår av kärlek som upplevts, språk som lärts, länder som besökts, mål som uppnåtts… Nu var det bara en grå klump.

Efteråt fick vi själva undersöka varsitt organpaket, för att kunna skriva ett obduktionsprotokoll om det. Jag mätte och lyfte och undersökte och kände på allt i mag-tarm-paketet – den stora, rödbruna levern, pancreas som var sladdrigare än jag föreställt mig och annorlunda mot anatomiböckerna, gallblåsan med galla som inte alls är grön som den är på de flesta bilder utan rödbrun, den svampaktiga mjälten… Ju mer man går in i det, desto enklare är det. Man fyller huvudet med detaljerna så glömmer man att det kommer från människan som ligger där på obduktionsbordet.

Det är inte riktigt naturligt, allt det vi gör på den här utbildningen.

T6-arbete, dagisfasoner och lax-middag

På Aktuellt håller de nu på att diskutera jämställdhet på dagis. Ett dagis har tagit bort “typiska pojk- och flickleksaker”, som bilar och dockor. Jag kräks på debatten.

När jag var liten och bodde i Schweiz med familjen fanns det en del barn som vi lekte med – men det föll sig så att det uteslutande var flickor, innan dess att vi började skolan. Lillebror var således ensam pojke. Men oavsett att han gavs chansen att vara med oss flickor valde han – gissa vad! – bilar att leka med. Han var inte alls gammal när han började plocka upp billeksaker och härma tut-ljud och köra med dem på vägar på golvet. Själv var jag, trots samma tillgång till billeksaker (vi lekte trots allt ihop väldigt mycket), totalt ointresserad av bilarna.

Så, kan inte ungarna få vara olika? “Pojkar ska få lov att gråta,” försvarar en av männen bakom satsningen det hela med – ja, det är klart. Men ligger det verkligen i om de får leka med bilar eller inte? SVT spär på med att “3 av 10 förskolor är ojämställda” – utan att poängtera att det betyder att 7 av 10 är jämställda.

På ämnet om flick- och pojkleksaker och reklamen runt om rekommenderas dock denna 7-minutersvideo av The Feminist Frequency.

I andra nyheter har jag lagat middag ikväll. Sten Sture Skaldemans kokbok är helt fantastisk – jag har nu lagat flera rätter i den och den ena efter den andra har varit så löjligt god. Ikväll blev det laxgratäng. L och jag köpte en hel lax i fredags, för den kostade 39 kr/kg, och efter rensning blev det 1,5 kg lax kvar. Jag tog två bitar, omgav det av svamp, broccoli, vitkål och purjolök, droppade över räkor och toppade med mozzarella. En sås gjordes på creme fraiche, majonäs, lite tomatpuré, lite vitt vin, lite citronsaft, äggula och basilika. En halvtimme i ugnen och så var det klart – mums!

Innan såsen åkte på...

...och efter sås och ugn. Mums!

På första bilden syns receptboken i bakgrunden; det blev ganska likt :)

Idag började jag lägga ut en plan för mitt T6-arbete. Får se hur det blir med den saken, men det är ju inte utan att det vore kul att göra ett arbete inom något som jag spenderat massor av tid på att läsa om: matens inverkan, framför allt LCHF jämfört med tallriksmodellen (eller annan lågfett-diet), på diabetes – eller ja, någon del av diabetes. Skulle jag dessutom få Fredrik Nyström som handledare så lär väl inte arbetet släppas iväg med mindre än fulländad perfektion. Någon som är intresserad av att jobba med mig? Han föreslog att vi skulle vara två eftersom det brukar bli ett ganska stort jobb – men med publikation som mål… Aja, vi får se hur det blir.

Strimmasamtal och 30-årsfest

Ytterligare en vecka till ända. De försvinner som vanligt i ett rasande tempo.

Den här veckan bjöd på en tur till Finspång, första som T4:a. Sista terminen som vi åker dit för Strimman. Det känns väldigt skumt – var det inte bara ett litet tag sedan vi åkte dit första gången och suckande konstaterade att det skulle bli många, många timmeslånga bilresor dit innan vi var klara?

Eftersom vi bara var tre som åkte ut (pga omtentor) fick alla närvarande ha samtal. Själv fick jag ett samtal med barn – en tvååring och hennes pappa och dessutom en ettåring med i rummet. Det blev ett lite rörigt samtal eftersom, tja, tvååring – men jag fick bara positiv kritik för hur jag hanterat det. Flickan var blyg och tyst till en början men kände snart nog trygghet att springa omkring och leka medan jag fortsatte samtalet med pappan. Jag talade till barnet i så stor utsträckning som det gick och fick således med henne i samtalet, som våra föreläsare och handledare påtalat är så viktigt. Jag var väldigt nöjd när vi senare satt och kollade på samtalet; det är få gånger jag riktigt känt att jag lyckats så bra.

Veckan i övrigt har innehållit bara två föreläsningar, basgrupper, och inte så mycket mer. Vi hade andra delen på diabetesfallet till i torsdags, varpå jag (givetvis) drev frågan om vad typ 2-diabetiker bör och inte bör äta, och i övrigt fokuserades det på mediciner att ge dem.

Igår var det födelsedagsfest för Ls storebror – 30-årsfest med god mat, mycket dricka och gott sällskap. Folk säger att det inte går att äta LCHF när man går ut eller går på fest, men med bufféupplägget de hade gick det alldeles utmärkt. Sallad, kött och flera ostar gjorde det hela enkelt. Efterrätt är svårare, men vi beslöt båda två att “det är fest en gång i månaden ungefär” så vi åt lite grann. Idag, med spänd mage som gör ont, har jag bestämt mig för att vi fortsätter med LCHF oavsett vad annat – min mage har varit i kalasform sedan jag började med LCHF och så fort jag åt kolhydrater kom spänningarna som ett brev på posten. Dessutom, en diet där man kan äta oxfilé med kryddsmör och bea, en aubergine- och rättikagratäng och sallad känns inte alls som en diet (det var fredagens middag; vi firade inte något, vi hade överbliven oxfilé i frysen sedan inköpet av två kilo oxfilé till nyår. Vardagsfest is da shit.).

Läser vidare i Matrevolutionen och rekommenderar den till alla och envar. Oavsett vad man tycker och tänker om LCHF är det en välskriven, väl underbyggd bok som inte kan annat än att få en att börja fundera.

Nya veckan kommer bjuda på obduktion. Det ska bli… spännande. I vår utbildning får vi verkligen göra saker som man, om man gjort det i samhället i övrigt, hade satts bakom lås och bom för.

BVC, to-do-lista, och helg

Så har helgen ersatts av en ny vecka. Tredje veckan på T4, redan.

Med L borta hela helgen plus lite till (torsdag till söndag) hade jag en lång to-do-lista som jag tänkte vara klar med till hans återkomst. Lyckades inte pricka av allt, men å andra sidan prickade jag av saker jag inte hade på listan, såsom att frosta av frysen. Det behövdes. Centimetertjockt lager med is runtom hyllorna, no good. Nu är den fin och dessutom sorterad.

I lördags var det BVC, min fjärde. Hade en liten roll i det hela som kändes väldigt, väldigt lagom. Istället för att komma till skolan klockan 9 och börja repetera kunde jag komma instrosandes klockan 14 och sedan gjorde jag och mina kära patetvänner ett bejublat framträdande i fem minuter, där vi rakade av delar av en Fadderists skägg (heh. kul), J parodierade den blottande pingvinen från förra terminens nollning, och A var sjukt rolig som först föreläsare i grönt och därefter… tja, lagom obeskrivligt. Det jag var mest glad över var att alla skrattade – inklusive Nollan. Annars har vi pateter en tendens att göra saker som är så mycket internskämt att Nollan sitter som ett levande frågetecken.

Även Fadderiet bröt ihop, först med Js show och sedan med As. E hade extra svårt att hålla sig när jag stod framför henne och gjorde miner. Med tanke på att jag började nollningen med att driva med henne nere i kulverten kändes det oerhört passande att även sluta med den på det sättet. Hon bannade mig efteråt. Heh.

Mitt bidrag till BVC:n i övrigt var att redigera “storfilmen”, resefilmen. Det blev en bra film. Det är en ren njutning att efter ett antal timmars jobb kunna luta sig tillbaka och lyssna när andra skrattar på de ställen man hoppades att de skulle skratta. Det är då man blir glad. Dessutom gav Fadderiet mig blommor som tack, vilket gjorde mig jätteglad.

Blommor från Fadderiet :)

Fadderiet själva var riktigt duktiga. De framförde de vanliga låtarna – Det vackraste och Demaskeringsvisan – och Ps låt från förra terminen, Grön fantasi (fortfarande grym), och mer som jag just nu inte minns. Även hembesöksfilmen var riktigt bra och framkallade många skratt (och några “åh nej!” från involverade Nollan). MedSex var duktiga som sig bör och hade bytt lite saker så att det blev lite nytt – ingen pyntning av Fadderiet den här gången (bra) utan istället lite dans (helskojigt) och annat roligt. Min favoritlåt är fortfarande Dansa med oss (eller vad den kan heta, jag vet inte, men den är bra).

På kvällen träffade jag D och satt och snackade tills vi båda var jättetrötta. Vilket var ungefär vid tio, för jag är gammal och hon är trebarnsmamma. Men det var trevligt.

Igår var jag på visning av ett bostadsrättshus, vilket kändes väldigt vuxet. Det är kul att gå på visningar, se vad jag gillar och inte gillar, vad jag verkligen tycker är viktigt och vad som jag inte tycker behövs. Inte nödvändigtvis för att köpa nu, men för att hålla koll på utbudet. Jag är dock inte Hemnet-beroende, såsom mamma var för ett par år sedan (då kunde hon vilka lägenheter och hus som var ute utantill, inklusive pris, ungefär hur länge de varit ute, storlek, adress, och så vidare…).

När L kommit hem gick vi båda och tränade och avslutade dagen med en fantastiskt god fisksoppa à la LCHF, med lax, nån vit fisk, kräftstjärtar, grönsaker, grädde, mm. Mumma.

Idag blir det plugg för hela slanten, eftersom det är en av de boxar som inte checkades av på to-do-listan på hela helgen. Jag är en dålig student. Å andra sidan har jag läst non-stop om LCHF den senaste veckan, så på något sätt känns det som att jag sugit i mig en del av det som är viktigt för ett fall som handlar om fetma. Dessutom är ju världen uppenbarligen inte överens om hur man ska behandla fetma, så det hela kommer bli en viss känsla av “he says, she says”.