Category Archives: Uska

Jobbslut och ridning

Igår hade jag min sista dag på BRIVA, vilket innebär att jag nu har härliga tre och en halv veckors semester framför mig. “Och en halv” kommer från att jag bad om att få vara ledig sista helgen och så gav de mig ledigt även torsdag och fredag. Härligt! Har visserligen betytt att jag jobbat sex dagar i veckan flera av veckorna, men det är det ju värt nu.

Jobbet har varit… annorlunda. Fantastiska arbetskamrater har gjort det mesta roligt, men det är klart att det blir tungt när en patient går bort och när man har långa och djupa funderingar på medicinsk etik och värdet på människoliv. Det är nog framför allt de delarna, tankarna om hur jag värderar människoliv och min egen syn på etiken, som jag tar med mig från denna sommar. Jag har givetvis lärt mig en hel del om intensivvård också, en del om respiratorer och såromläggningar och läkemedel som används. Men jag planerar inte en karriär inom intensivvård/narkos, så mest blir det etiken.

Det sammanlagda blir en sommar med nya erfarenheter och ett gäng nya vänner, vilket trots allt inte på något sätt är ett dåligt resultat.

Hade med mig tårta. Den var, inte oväntat men alltid kul, väldigt populär och folk ville inte skära i den för att den var så fin.

Hallon-lakritstårta dekorerad med smörkräm i två färger och chokladdekoration runtom.

Hallon-lakritstårta dekorerad med smörkräm i två färger och chokladdekoration runtom.

Igår kväll blev sedan sommarlovsstarten också lite annorlunda mot hur jag hade tänkt mig. Jag åkte ut för att rida och den här gången skulle jag få testa en av de andra hästarna, Fiona, som inte brukar ridas av så många andra än hon som äger stället och en av de andra tjejerna som har sin häst där. Fiona är ett Rocky Mountain-sto, och Rocky Mountain är en stor häst som kan tölta. Jag fick försöka mig på det i paddocken innan vi skulle rida ut, eftersom det inte är helt enkelt. Man ska driva på och göra halvhalter samtidigt, och sitta djupt i sadeln. Det blev lite protester från Fiona när jag drev på lite mycket, men efter en liten stund kom jag in i det. Har aldrig töltat tidigare, så det var riktigt kul. Behaglig gångart.

Sedan satt även min ridlärare upp för att vi skulle ta oss ut på vår kvällstur. Hon tog Sunshine, hästen jag ridit på varje gång hittills.

Och sedan kom vi en minut från stallet när vi stötte på en död grävling som Sunshine blev rädd för, hon fick panik, ridläraren trillade av, trillade illa, och blev trampad på. Min häst blev rädd men jag hade bra kontroll på henne och lugnade henne efter ett par steg. Ridturen var slut och jag fick hoppa av, hämta Sunshine, och sen tog vi oss tillbaka till stallet. Jag tog hand om hästarna lite snabbt, släppte ut dem i hagen och istället för en härlig tur i skogen fick ridläraren åka till akuten. Jag åkte hem, lite lätt skakad.

L konstaterade att det inte finns dummare stora djur än hästar. Jag konstaterade att han nog har rätt. Trots det tycker jag det är så himla roligt och härligt att rida. Så man får väl väga det positiva mot det negativa… Men L opererar ofta folk som ridit sig till skador, så han ser ju mest den biten. Ungefär som min bild av motocross är att ligga på en spineboard på akuten.

Han sa att jag aldrig får rida utan min väst, hjälm och stålhätteskor. Jag fick ju medge poängen (dessutom är västen, som var min största protest, mycket mer bekväm när man sitter på hästen än jag kunnat föreställa mig, så det är helt okej). Funderar även på handledsskydd och benskydd och… en skumgummidräkt runt hela mig, kanske? Heh.

Nu blir det paus från ridningen ett tag i alla fall, för nästa vecka åker jag till Stockholm och hälsar på föräldrarna medan L ändå jobbar. Vänner från USA är på besök, så det blir riktigt kul att träffa dem.

Och så fyller jag trettio…

Säkerhetstänkande make

På tisdag ska jag rida. Det är över femton år sedan jag red regelbundet, men jag har kommit fram till att jag skulle vilja börja med det igen, så det tänker jag göra. Har hittat en gård utanför stan som erbjuder uteridning och bokat in mig på en timme där. Det ska bli riktigt kul, hoppas jag.

Idag besökte jag och L Tornby för att köpa lite utrustning för att kunna rida. Eftersom L hanterar alldeles för många hästrelaterade skador i sitt yrke och senast för någon dag sedan opererade en patient med hästrelaterad skada är han ganska mån (dagens underdrift) om att jag ska ha allt vad säkerhet heter på mig. Således är nu ridhjälm (självklart) införskaffad, liksom säkerhetsväst (mindre självklart för mig, red i sex år utan det när jag var ung, då kan jag inte minnas att det var så många som hade sånt), och ridskor med stålhätta om någon av “de där 600 kilos-lasange-arna trampar dig på tårna”. Samt ett par ridbyxor, för jag har ridit i jeans och det är inte skönt.

Så jag är utrustningsmässigt redo.

I övrigt rullar livet på med mycket jobb. Är nu klar med introt på BRIVA (har gått bredvid i tre veckor) och det är dags att pröva vingarna som uska på en intensivvårdsavdelning på egen hand. Det ska nog gå bra. Jobbigare är att det nu följer sex dagars jobb på raken, med start imorgon. Blir lite trött av att tänka på det. Men sedan lättar schemat och de resterande fyra veckorna har jag arton pass.

Och sen är det semester på riktigt.

Yes, I’m looking forward to it…

Det har blivit lugnare i huvudet sedan jag fick tentaresultatet. Det är en oerhörd lättnad att kunna lägga en termin bakom sig och gå vidare. Att veta att jag verkligen, på riktigt, är ledig. Samtidigt är det en skum känsla, att jag kan vara ledig – som alltid när jag blir det på sommaren drabbas jag av en känsla av “jaha? Vad gör man när man är ledig?”. Jag har fyllt tiden med en hel del skrivande. Vi får se hur länge mitt mål om 500 ord skrivna varje dag håller – än så länge fyller jag måttet med råge.

Lördag med mamma och pappa

I helgen var det… helg. Igen. För den kommer när man minst anar det.

Mamma och pappa hälsade på i lördags. Linköping bjöd på strålande väder och visade upp sig i sin allra vackraste höstskrud, så det blev en del promenerande ihop med en riktigt lång lunch på Storan (något längre än planerat eftersom servicen var bara aningens, aaaaningens långsam). När de kom hem till oss började vi med att visa fotografens bilder från bröllopet. Det tog ju en stund – det är ganska många. Men alla blev på väldigt gott humör av det. Man kan liksom inte låta bli att le när man tittar på bilderna. Dels är bilderna härliga, dels är det ju fantastiska minnen som väcks till liv varenda gång.

Vacker höst

Vacker höst

Vi gick ner till stan genom Trädgårdsföreningen och njöt av all vacker natur. Hösten var verkligen på sin topp med alla brinnande färger.

På Storan åt vi god mat tills vi var alldeles mätta och pratade om allt möjligt. Jag konstaterade att livet förändrats en aning sedan jag var där sist, för tre år sedan. Då också med mamma och pappa, men ingen L än. Då var mamma och pappa här för fixarhelg – det sattes upp bokhyllor och gardiner och köptes blu ray-spelare och allt möjligt. Jag gick HEL-kursen och hade inte ens börjat lära mig medicin.

Pappa och L :)

Pappa och L :)

Mamma och jag :)

Mamma och jag :)

Promenad!

Promenad!

Att jag har lärt mig något under dessa tre år fick jag lite bevis på när jag fick diagnosticera pappa. Inget kul att behöva göra, men är nöjd med att jag fick det helt korrekt – inte minst med tanke på att vår ögonplacering varit… mindre imponerande.

Efter Storan gick vi hemåt igen, förbi Domkyrkan och parken och Kanberget. Sedan drack alla vuxna kaffe (dvs alla utom jag) och vi tittade på mer bilder, denna gång från USA-resan. Också en massa fantastiska minnen.

Mamma och jag

Mamma och jag

Mamma

Mamma

Vid femtiden gick alla mot stan igen – jag gick för att jobba halvnatt på akuten, mamma och pappa till tågstationen för att åka hem, och L med till tågstationen för att vinka av föräldrarna och vidare mot Cloetta center för att se LHC förlora hockeyn (HV71 förlorade dock också, så L är okej ändå).

Uska :)

Uska :)

Halvnattspasset bjöd på mitt första esofagus-EKG (kul att ha gjort) och så fick jag sy ihop en knoge. Inte direkt usk-jobb det senare, men vid det laget hade vårt team inga andra patienter så jag bad snällt och doktorn ryckte på axlarna och tyckte att det kunde jag väl få göra. När passet slutade mitt i natten kom L och mötte mig, för han är så söt och stannade uppe för att kunna göra det.

Söndagen var luuugn, förutom ett buggpass som man blev riktigt rejält svettig av. Det var helkul. Tempot har skruvats upp en hel del sedan vi började och alla blir bara bättre och bättre.

Och idag var det skola igen. Denna vecka blir fokus något mer på hudtemat, så dagens enda föreläsning handlade om det. Imorgon blir det psoriasis och svamp och “blandade dermatologiska fall”. Lång dag, vi slutar först klockan 18. Idag var bättre och den “lediga” eftermiddagen har spenderats på dels jobb, dels att titta på grunderna för dermatologiska sjukdomar, och dels att skriva om några av “five killers”. Staphylococcus aureus lades det mest tid på. Övriga tänker jag inte göra lika djupa, då blir jag aldrig klar.

Helg

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva på bloggen just nu. Man kan ju tycka att när man är ute på praktik så borde det hända en massa saker man kan skriva om, men jag tycker inte att praktiken är något vidare och då blir det inte så mycket intryck man verkligen vill skriva om. Det har varit många seminarier eftersom vi är för många studenter som har ögon-/öronplaceringen i Linköping och de ansvariga därför måste fylla ut med sådant. Vi ser ju helt enkelt inte tillräckligt många patienter. Det blir dock lite konstigt ibland, för seminarierna tar ju en hel del tid, som gör att vi är ändå mindre tid på kliniken. Nästa vecka har vi egentligen bara måndagen på kliniken – resten av veckan försvinner flera dagar till seminarier (och en dag ska vi vara på käkkirurgen, 18 studenter som ska… jag vet inte riktigt vad vi ska göra. Käkkirurgerna är dock hur trevliga som helst (enligt erfarenhet från när jag fått jobba med dem akuten) så det ska bli ganska kul ändå) – så då är det bara måndagen vi har på oss att möta verkligheten. Ganska lite tid, alltså.

Var med på en halvspännande ögonjour i onsdags, med många enligt jourläkaren annorlunda fall. Tyvärr skickas ju allt som är det minsta roligt (för oss, inte för patienten) vidare, framför allt till neurologen och akuten, för vidare handläggning.

Men man lär sig snabbt. På dessa veckor har jag fått åtminstone en grundläggande kunskap i att hantera både ögon- och öronmikroskop, otoskop och oftalmoskop, och lite förståelse för hur det ska se ut när man tittar i munnen och i näsan. Har fortfarande svårt att se ögonbottenförändringar, det är så små skillnader man letar efter där.

I torsdags jobbade jag kvällspass på akuten. Fick reda på att en patient vi hade en av de föregående gångerna jag jobbade hade dött dagen efter. Det kändes väldigt trist. På sistone har det varit fall på akuten som jag funnit jobbigare. Saker som känts så onödiga. Saker som är psykiskt tungt att hantera. Jag fick vara anhörigstöd vid en olycka i somras och det var otroligt jobbigt. Jag tänker fortfarande på det. På samma sätt känns det med denna patient, som jag ändå jobbade med under hela det passet på akuten. Det är väl bara så det blir ibland, några tyngre saker som händer, men det hände inte egentligen alls förra sommaren. Då var jag med när en riktigt gammal person dog, men det kändes aldrig jobbigt – jag tycker att det är okej att man dör när man närmar sig hundra. När någon i ens egen ålder dör är det inte alls lika enkelt att hantera. När det bara känns så fruktansvärt onödigt.

Igår undervisade jag T2 om hjärt-/lungstatus. Det var första gången jag höll i den labben, men det gick bra. Återigen är det en labb som får studenterna att känna sig som riktiga doktorer, så det är en tacksam labb att ha.

Men sedan, när dagen var slut efter dubbla seminarier och träning och handling och allt det andra som behöver göras innan man kan sjunka ner i soffan (med ett och ett halvt kilo räkor för det köpte vi på fiskauktion), sedan var det helg. Är det helg.

Det behövs helg.

Siktet inställt…

Nyss hemkommen från ett pass på akuten som blev något längre än det skulle vara – skulle slutat kvart i nio, var därifrån tio. Det blir så ibland när man har akut sjuka patienter. Men det var definitivt ett sånt där pass när jag kom därifrån och tyckte att JA-A, jag ska verkligen bli akutläkare. Jag trivs så väldigt bra på akuten, med patientflödet och att man aldrig vet vad som komma skall. Den där patienten som kommer in och man tror inte är det minsta sjuk, som man planerar att skicka hem innan man ens påbörjat den, visar sig vara jättesjuk och hamnar på intensivvården, samtidigt som det kommer in högprioriterade patienter som efter tjugo minuter konstaterats vara helt utom fara. Och allt däremellan.

Jobbade med en fantastisk läkare och fantastisk sjuksyrra och då är allting så enkelt. Dessutom kan jag verkligen jobbet numera och det är en väldigt skön känsla. Allt flöt fantastiskt fint trots att det blev en hel del att göra med en av patienterna.

Så, akutläkare. Siktet är inställt. Innan dess måste jag dock ta mig igenom allt det här dravlet som är resten av läkarutbildningen. För närvarande innebär det tema öron-näsa-hals (ÖNH) och ögon. Det är så oerhört tråkigt att jag bara med nöd och näppe hållit mig vaken under föreläsningarna. Dessutom blir föreläsningarna ofta på en obegriplig nivå, såsom när man har en käkkirurg som står och, på ett visserligen engagerat och positivt sätt, undervisar om hur man utför olika typer av käkkirurgi. Saker som var man sätter titanskruvarna och lägger snitten. Vilket blir en konstig nivå, för jag ska inte bli käkkirurg och även om jag skulle bli det så hade jag inte blivit det på en föreläsning på T7. I bästa (?) fall kommer jag stå bredvid och titta på, eventuellt sy ett stygn nånstans nån gång på en käkoperation. Annars kommer jag bara skriva remisser dit.

I övrigt ska jag vara mentor åt någon T1-basgrupp ihop med E. Vi gick därför en mentorsutbildning i veckan. Fick lära oss vikten av mångfald och fick fundera över varför vi vill vara mentorer. Jag vill vara mentor för att jag vill träffa yngrekursare, för att kunna föra vidare en del av de insikter jag fått under dessa år, och för att kanske kunna vara något slags stöd. Det ska bli väldigt roligt att få träffa dem om ett par veckor.

Var också på dissektion i veckan. ÖNH. L och jag hade det som dejt – han följde med eftersom det är en dissektion han inte gått på – och det där var ju stället vi träffades på, så vi är lite lagom weird men det var skoj. Det är första gången vi varit tillbaka i dissektionssalen tillsammans sen den där första gången. Fortfarande en kul hur-vi-träffades-berättelse.

På måndag börjar första klinikplaceringen. ÖNH i Linköping. Har inte hört så mycket gott om det, hoppas på att det trots allt är bättre än sitt rykte. ÖNH och ögon är de enda placeringarna jag har i den här stan denna termin, så om inget annat borde resten bli bättre.  Jag ser fram emot infektionsplaceringen, det ska bli skoj. Mycket mer min typ av område.

Och kompendierna säljer som smör i solsken (obegripligt uttryck – varför skulle smör sälja i just solsken?) och jag har skrivit 3500 ord på en av mina fantasy-ish-böcker igår.

Så nu har ni en uppdatering på det mesta. Om nu någon bryr sig.

Lärorikt arbetspass

Dagen var en lärorik en på akuten. Det var egentligen tänkt att jag skulle jobba kvällspasset (12.45-20.45) – det var det jag sa ja till igår – men klockan sex imorse ringde de från akuten och väckte mig för att fråga om jag kunde tänka mig att jobba morgonpass istället. Eftersom jag vid det laget var vaken med hjärtat i halsen efter att ha blivit väckt av telefonens ringsignal tyckte jag att jag lika gärna kunde gå upp – att somna om skulle ju ändå ta en evig tid. Dessutom föredrar jag morgonpasset över kvällspasset. Så det blev ett ja.

Förmiddagen blev lugn. Vi hade flera patienter som vi handlade snabbt och effektivt, gav lite smärtlindring i några fall, och sedan skickade hem. Vi fick också in en höftluxation (höftkula ur led) som vi efter Stesolid och Ketalar (muskelavslappnande och smärtstillande) kunde dra rätt. Jag stod och “höll höften” – tryckte ner den för att hålla den på plats medan doktorn drog i benet – och kunde mycket väl både känna och höra när kulan hoppade tillbaka på plats. Just höftluxerade patienter är väldigt smärtpåverkade patienter, men det är fint att se hur de så snart vi får höftkulan på plats igen börjar slappna av. Efteråt får man hålla koll på andning och sånt, eftersom mycket morfin kan ge andningsdepression.

På eftermiddagen kom doktor D till C-teamet. Jag fick då vara läkarstudent istället för uska i omgångar (vi hade inte särskilt många patienter) och fick lägga min första bedövning – en fingerbasblockad – samt dra den bedövade och brutna tummen rätt. Att jag skulle lägga blockaden (hälften av den åtminstone; doktor Ds “riktiga” läkarstudent la den andra sidan av blockaden) fick jag inte så mycket förvarning på, vilket hjälpte – det var bara att köra. Har lärt mig det en hel del på akuten, bland annat detta: man kan inte hålla på att mesa, det går inte. Så in gick nålen och in gick bedövningen och efter en stund var det bedövat nog. Vi gick in i gipsrummet eftersom vi har en genomlysningsapparat där. Det är en sorts röntgen där man ser vad som händer i realtid på en datorskärm – oerhört praktisk när man ska dra en bruten tumme rätt. Även här gällde det att inte vara mesig, utan jag tog i och den brutna biten hamnade där den skulle. Vi gjorde också hål i nageln, vilket var en ny insikt att man bör göra, för att låta det ansamlade blodet (ett blåmärke under nageln) komma ut så att det inte trycker på nageln.

Jag avslutade dagen med att sätta en kateter på en patient som skulle upp till operation för att få en spik inbankad i höften. Inför op har vi en hel hög saker som ska göras – prover och EKG ska tas, kateter sättas, mm. Jag börjar få bra koll på katetersättning. Vi någon timmes undervisning i på termin tre om hur man sätter kateter och vi får testa att göra det på dockor varsin gång – sedan “kan” vi det. Eller inte, trots att vi får papper på det. Så jag övar gärna så att jag kan det, precis som PVK:er, eftersom vi som läkare ska kunna göra det om situationen kräver det.

Tycker fortfarande att mitt jobb på akuten är det bästa extrajobb man kan ha som läkarstudent.

Jobb och studie

Jobb och studie avlöser varandra. Veckorna rusar på, är ju nu en bit över halvvägs genom termin 6. I fredags hade T5 sin neurotenta och jag är bara så glad att jag inte är där – i den där vänta-på-tentaresultat-ångesten som just på T5 samtidigt kombineras med helvete-jag-ska-hitta-orken-att-plugga-till-stadietentan-tröttheten. Det är inte ett dugg roligt och det är så skönt att ha det bakom sig.

Jobb har det blivit både i söndagskväll och igår. Söndagens halvnatt var inplanerad sedan någon vecka tillbaka (ovanligt lång framförhållning), medan gårdagen blev närmast kortast möjliga förvarning – jag vaknade tio (efter att bara ha sovit fem timmar natten söndag-måndag var jag lite trött) och fann en hel radda sms i min telefon om pass på akuten. När jag höll i telefonen fick jag ytterligare ett och då ringde jag och sa att jag kunde ta passet. Det blev en ovanligt trevlig dag i triagen. Jag brukar inte tycka särskilt bra om att vara där, men vi behandlade tillräckligt många patienter på egen hand utan att skicka dem vidare till något team att det ändå var skoj. Fick också ta hand om en patient nästan som min egen – jag gjorde triageringen (under lite lagom övervakning av min sjuksköterskekollega) och efter kort prat med en av läkarna gav jag behandlingen. Patienten blev bra och fick, mycket nöjd, åka hem.

I söndags fick jag vara med vid min första höftblockad. Det är kul att se nya saker. Dessutom var det två patienter som skulle sys, vilket är skoj att vara med på. PVK-sättning funkar för närvarande bra (jag är lite mer bestämd i min “jag ska klara det här”; det funkar bättre då). Vi hade också stroke-larm och någon fraktur att hantera. Det var en trevlig kväll.

Vad gäller studien är den snart över – i slutet av denna vecka ska förhoppningsvis alla deltagare ha tagit sig igenom samtliga undersökningar och därmed vara klara med studien. Efter det väntar inknappande av alla data i fina SPSS-dokument samt skrivande av hela rapporten. Whoo! Dessutom ska jag gå lite introduktion in för sommarens forskningsjobb, vilket ska bli spännande. Labbjobb! Jag! Inte trodde väl jag… Men det ska förhoppningsvis blandas med något pass på akuten ibland, så blir det lagom.

Idag kommer mamma hit. Det ska bli riktigt roligt, det var ett tag sedan hon var här och ett tag sedan vi sågs – senast jag var i Stockholm var hon i Kina och roade sig.

Om att vara på akuten

Igår jobbade jag på akuten. Det var tiotusenmiljoner patienter där. Inte helt oväntat eftersom det var första dagen efter påsk och således kunde antas vara som en vanlig måndag, men ändå. Jag fick SMS om att jobba och jobb blev det.

Vid ingen tidpunkt hade vi färre än femtio patienter på akuten. Det kanske inte säger folk som inte jobbar på akuten något, men för att beskriva det: jag skulle hjälpa en dam ut. Hon var färdigbehandlad och skulle hem. Hon skulle vänta i väntrummet eftersom hennes barn skulle hämta bilen. När vi kom ut i väntrummet fanns det inte en enda plats ledig – en ung man fick till slut ställa sig upp och ge sin plats till damen. Denna stolsbrist var trots att vi satt ut fler stolar i väntrummet.

Likadant såg det ut inne på akuten. Vi fick leta efter sängar. Inte bara rum/plats att ha sängen på, utan leta efter faktiska sängar att lägga patienterna i. De var slut så att vissa patienter fick sitta på stolar istället. Varenda rum var upptaget och när doktorn skulle titta på en patient var det ett pusslande med flytt av patienter från ett ställe till ett annat för att frigöra rum.

Jag sprang som en skållad råtta. Det var EKG:n, assistans vid en lumbalpunktion, folk som skulle till röntgen, från röntgen, prover som skulle tas, nålar sättas och rör skickas, det var urinprover och titta till patienter. Det var mycket att göra.

För någon vecka sedan när jag jobbade fick jag min första utskällning. Det kan väl sägas vara lite bra gjort – jag har jobbat på akuten från och till sedan i somras och har hittills undgått dem. Så inte längre. En anhörig skällde ut mig och ansåg att jag var grymt otrevlig mot henne. Frågan jag fått? “När kommer doktorn?” Med en patient i fråga som var gulprioriterad, bland ca tolv andra gulprioriterade patienter på vårt team, var det givetvis så att det skulle ta tid, vilket jag också sa, även då hon frågade en andra gång. Jag kan aldrig svara en patient/anhörig om när doktorn kommer. Det beror alltid på. Det beror på hur många andra patienter som finns på akuten och framför allt hur sjuka dessa andra patienter är – och även om det är lugnt då jag står och pratar med patienten i fråga så kan det bara någon minut senare komma in ett traumalarm eller en rädda-hjärnan eller något annat som kommer kräva all vår tid.

Sedan jag jobbat på akuten har jag kommit fram till en sak: om man är på akuten och inte blir omhändertagen omgående så ska man vara tacksam – för om vi har dig som högsta prioritet, om du är den som vi står och väntar på när du kommer, då är du förmodligen ganska illa däran.

Visst är det inte kul att ligga på akuten i flera timmar (den stackare jag sett som legat längst hade varit där i sexton timmar), men att gå till akuten är inte, som vissa tror, en snabblösning. Det får vi ofta – “Jag kom till akuten för att det skulle gå fort.” Det gör det inte (om du inte, som sagt ovan, är väldigt väldigt dålig). Det tar allt som oftast timtal på akuten. Det är givetvis inget mål vi har – vårt mål är att patienter ska lämna akuten, antingen till andra avdelningar eller för att gå hem – inom fyra timmar, liksom vi vill att de träffar läkare inom en timme. Det är dock inte något vi alltid lyckas med, allra minst när det är mycket högt tryck på akuten.

En annan anhörig skällde på en kollega. “Jag har stått här och räknat er. Ni är jättemånga och ni bara går fram och tillbaka.” Vi tog givetvis inte hand om hans anhörige fort nog. Att man får bilden av att vi bara går fram och tillbaka är väl inte så konstigt – vi går fram och tillbaka mellan olika rum och platser på akuten – men att man inte antar att vi gör något på de ställen dit vi går? Really? Vi får givetvis också skäll ibland för att vi tar rast och, chockerande nog, äter lunch. Vi äter lunch medan det sitter patienter och väntar! Ja, det gör vi. För att vi arbetar åtta eller nio timmar långa pass och då måste vi det. Får du äta lunch på ditt heltidsjobb? Då är det väl ändå inte mer än rätt att vi får det också. Vill du verkligen ha vårdpersonal som inte ätit på åtta timmar till att ta hand om dig? Så vi äter, trots att det finns patienter. Sköterskorna har avlösning med schemalagd lunch, men vår läkare fick igår inte lunch förrän klockan var nästan halv åtta på kvällen.

En tredje anhörig sa till mig, “Jag läste i tidningen att det tar lång tid på akuten, men jag trodde inte på det.” I det här fallet måste sägas: det som står i tidningen är sant.

Men för att avsluta positivt – varför jag ändå älskar mitt jobb: De allra flesta av våra patienter är underbara. De är snälla och goa och antalet gånger jag har fått höra, “Det är tur att ni finns!” och “Ni är ena änglar!” och “Jag förstår inte hur ni orkar, ni gör ju ett sånt jättejobb!” är många. Det är så roligt att ta hand om människor, att jag kan göra mitt för att få någon att må bättre, även om det i stunden bara är att ge dem en filt eller prata med dem. Det är intressant att lyssna på människor, att se hur de blir lättade av något jag kan säga till dem. Det är ett tungt jobb ibland, det är många steg att gå under ett pass, men jag tycker det här jobbet är fantastiskt.

Infektionspatienter och vigselringar

Det händer saker just nu – alldeles nyss blev jag klar med bokningen av min och Ls resa till London i början av maj, och för två dagar sedan beställde vi vigselringar. Inbjudningskorten till bröllopet är klara för utskick och vi ska bestämma musik och upplägg i övrigt till vigseln. Dessutom har vi varit på Blåljusfest och jag fick uppleva ett infektionstema bland patienterna på akuten igår. Så, fun times.

Vigselringarna är specialbeställda från Sandström-Dewitt. Den ring L bestämde sig för fanns i butiken men inte i rätt storlek och min fanns inte alls utan görs utifrån mina specifikationer. Det kommer att bli så fint så. Riktigt bra känsla att beställa dem. Killen som tog vår beställning undrade hur bråttom det var, eftersom par tydligen ibland kommer in mer än lovligt sent och ska gifta sig om någon dag. Vi är ute fyra månader i förväg eftersom vi inte ser någon poäng i att vänta, när vi ändå vet vad vi vill ha. Dessutom är vi lite control freaks båda två och hade nog inte kunnat vänta så sent även om vi försökt…

Igår jobbade jag på akuten. Det var två grupper av patienter som utgjorde temat för dagen – infektionspatienter och neurobortfallspatienter. Neurobortfallspatienterna hade dessutom i flera fall samma neurobortfall (påverkad syn), så ännu mer tema på det. Infektionspatienterna var olika infektioner, men icke desto mindre extremt pyssliga patienter där det var alla möjliga undersökningar som gällde, från EKG och en hel rad blodprover till odlingar av såväl blod som en massa annat. Det var ansiktsmask, förkläde och handskar som gällde. Jag och “min” sjuksköterska hade tre läkare att serva på teamet, så det var mycket att göra hela tiden. Det tar betydligt mindre tid att skriva en ordination på något prov eller att hänga ett dropp, än det tar att faktiskt utföra ordinationen. Men jag tycker om att ha mycket att göra och har hellre mycket att göra än ingenting att göra. Lyckades dessutom sätta nål varje gång jag försökte, vilket var lite känsla av “success!”, inte minst efter de senaste omgångarna på akuten då jag misslyckats kapitalt med varje försök att sätta nål.

Idag ska jag och L gå och prova mer bröllopsmiddag och efter det blir det mer jobb. Akuten ringde nyss och frågade om jag kunde jobba och efter att ha bokat om frisören som jag skulle gått till i eftermiddag gick ju det alldeles utmärkt.

Imorgon är det medicinarbal, vilket ska bli väldigt roligt. Längesedan jag klädde upp mig och sminkade mig ordentligt och så. Dessutom har jag ju en ny och oanvänd balklänning som jag ska få använda. Yay!

Efter helgen är det dags för den andra rundan av BMR och blodprover att starta. Jag, Nyström och en av deltagarna i studien intervjuades av TV (24Corren) i onsdags och det klippet ligger nu uppe, med lite av en förklaring om vad det är jag håller på med för studie. Det var helkonstigt att bli intervjuad – har inte blivit det sedan vi gjorde våra “nyhetsinslag” när jag gick på Mediegymnasiet i Malmö. Och det var ju ett tag sedan.

Lördagskväll på akuten

Igår jobbade jag halvnatt och det var ett riktigt skoj pass att jobba. Fantastiska arbetskamrater påverkar enormt hur bra ett pass blir. Doktorn, sjuksyrran och jag hade, om jag får säga mitt, riktigt roligt ihop.

Det var en ganska lugn kväll på akuten. Det har inte varit så tunga pass de senaste gångerna jag jobbade, men det verkar mest vara en slump – i torsdags var det tydligen hysteriskt. Då fick dagpasset gå hem vid nio (tolv, tretton timmars arbetsdag) och kvällspasset vid midnatt (elva timmar). Det är ovanligt att det är så på en torsdag. Anyway, lördagskvällen var precis lagom. Ett kontinuerligt flöde av patienter som vi hade riktigt bra snurr på. De senaste veckorna har akuten börjat med team-triagering, vilket innebär att istället för att det finns ett triage-team som gör den första bedömningen, ska nu varje team, med läkare, sjuksköterska och undersköterska, göra bedömningen. Med en del läkare fungerar det jättebra (såsom igår), med andra inte alls (tyvärr fler). Igår team-triagerade vi alla patienter utom en.

Det var en del buksmärtor, ryggsmärtor, någon misstänkt fraktur och ett knä ur led. Jag försökte sätta nålar och det gick helt åt skogen (förra gången satt varenda nål, så det går ju troll i det där…). När jag kom ut från en patient som hade motorvägsvener (mitt ord för vener som man ser utan att behöva stasa; oftast unga killar) där jag ändå inte lyckats sätta nålen, stirrade sjuksyster F på mig och sade, med ord helt från hjärtat, “You’re shitting me!”. Jag tackade henne för hennes starka stöd och stora empati över mitt problem med att sätta nålar, och retades med henne om detta resten av kvällen.

Det som däremot funkade var att sätta kateter, vilket jag gjorde med doktorn som assistent där det inte behövdes så mycket assisterande. Yay! Att sätta kateter är, som doktorn sa till patienten, något av det mest konkret problemlösande vi kan göra. Patienten hade över en liter urin i blåsan och blev omedelbart hjälpt av katetern. Visst är den underliggande orsaken inte löst, men problemet är borta, vilket patienterna uppskattar väldigt mycket. Vidare utredning sker sedan genom vårdcentralen.

L hade inte en lika rolig natt – vid niotiden imorse kom han och la sig efter en intensiv natt med massor av patienter. Skrikiga fyllon och annat hade belägrat akuten under ett antal timmar. Nu är han dock klar med sin nattjoursvecka på akuten och återgår till sitt normala schema. Även om herrn i huset inte tycker om tidiga morgnar misstänker jag att han ändå uppskattar återgången till normal dygnsrytm och lite lugnare tempo än på akuten. Själv ska jag försöka ta de pass som kommer ut under de närmsta veckorna, eftersom studien nu är igång och deltagarna i stort sköter sig själva.