Category Archives: Uska

Nattjobb, studie och intressanta ämnen

Bloggen tog visst lite paus. Det var inte riktigt meningen, men förra veckan var sprängfylld med aktiviteter och då blir det så att reflektion på bloggen inte är högst prioriterad. Det betyder inte att jag inte egentligen haft lust att skriva – flera ämnen är intressanta just nu: först och främst finns den fantastiska serien i DN om Den olönsamma patienten. Den serien förtjänar en eloge. Tragiskt sann. LÄS DEN. L berättar om hur MOA, medicinsk övervakningsavdelning, som är en subenhet under MAVA (medicinsk akutvårdsavdelning) där han är just nu, inte får betalt ordentligt för en del patienter. En överdos som kommer in och måste övervakas behöver inte alltid övervakas i ett helt dygn – men om vårdtiden understiger 24 timmar räknas det bara som ett förlängt polykliniskt besök. Ni kan ju gissa att det är aningen mindre betalt för det, än för ett vårddygn på MOA.

Annat jag vill ha tid att sätta mig och skriva om är något som kommit upp på sistone i Läkartidningen – rätten för patienter att fotografera, göra ljudupptagningar och filma vid besök hos läkare. Jag blir irriterad bara av att läsa om saken, så det ska nog upp ett inlägg om det förr eller senare.

När jag inte läser tidningar och sånt – vilket det varit tråkigt lite av, om jag ska vara helt ärlig – så har jag sprungit runt som en trots-allt-inte-så-yr höna. 27 av 28 deltagare i köldstudien har nu gjort sina undersökningar och den sista blir imorgon. Sedan är alla klara och förhoppningsvis igång, och jag får lite lugn och ro innan kaoset drar igång igen om fyra veckor. Det ska bli skönt med lite lugn – förhoppningsvis kan jag trycka in en hel del jobb i denna down-period.

Jobbade gjorde jag natten mellan måndag och tisdag. L har jourer på akuten flera nätter den här veckan och jag tyckte att det kunde vara en idé att jobba samtidigt, så att vi slapp vara på helt motsatta scheman. Att jobba natt är egentligen inte alls min grej (jag vet att jag kommer att få vänja mig, men…), men det går. En, två nätter är helt okej. Tredje natten i somras, när jag jobbade över midsommar, var mördande. Måndag-tisdagnatten var hur som haver ganska lugn för min del, medan L sprang benen av sig för två röda patienter som team A av någon anledning tilldelades samtidigt. För egen del satt jag på team B och hade diverse gulprioriterade att roa mig med, allt från buksmärtor till neurobortfall. Patienterna höll ut så gott de kunde, men väntetiderna var långa – jag tror inte att någon var därifrån på under sex timmar. En anhörig sa, “Jag hade hört att det var långa väntetider på akuten, men jag trodde inte på det,” på vilket jag inte riktigt visste vad jag skulle svara. Det är precis sådär som det beskrivs i tidningarna. Framför allt måndagar och fredagar, då är väntetiderna extremt långa eftersom belastningen på akuten är så hög.

Klockan åtta gick L och jag hem. Det var nio grader kallt men strålande sol och väldigt vackert. Mysigt, och betydligt trevligare än att komma ut till beckmörker. Det kanske blir vår trots allt även detta år?

Vi har också hunnit hämta ut allt material till våra bröllopsinbjudningar, så det är på gång och det ska klippas och klistras en del innan de är färdiga för ivägskickande. Idag var jag hos frisören som ska göra min bruduppsättning och pratade en stund. En del saker har fallit på plats, medan andra fortfarande bara är på planeringsstadiet. Det känns i vilket fall som helst väldigt bra.

Helgen var skönt lugn, för att bryta från veckornas intensitet. Större delen av lördagen spenderades hos D&P, med barn och svärföräldrar. Det blev till och med pulkaåkning, något jag inte gjort på åratal. Om inget annat så är barn åtminstone bra för att man själv får leka lite. Pulka var fasligt kul.

Svärfar och E tyckte att det var skoj med pulka :)

Svärfar och E tyckte att det var skoj med pulka :)

Massor att göra

Fötterna värker en aning denna tisdagskväll. Jag har varit igång sedan 6.15 (okej, 6.30 – jag orkar inte upp direkt när klockan ringer, om jag inte verkligen måste) och nu är klockan 21.26, så lite trött är jag. Dagen har inkluderat blodprover och BMR på ett antal av studiedeltagarna, och en åtta timmar lång arbetsdag på akuten. En likadan dag kommer det bli på torsdag. Imorgon blir också en halvlång dag med BMR och enstaka blodprover på morgonen, samt amanuens-auskulterande på eftermiddagen.

Men det är roliga dagar, så det gör inget.

Helgen var lugn som en filbunke – i fredags orkade vi alls ingenting, än mindre efter att vi varit och handlat, så det blev middag och TV och sova i elva timmar. På lördagen gick L på spinning och sen umgicks vi med såväl D&P med barn (och deras Xbox 360 med allt möjligt roligt – bäst var dansen, även om jag också råkade vinna bowlingen (det har aldrig hänt i verkligheten. jag suger på bowling.)) som med L&D som bjöd på middag och filmvisning. Trevlig dag. Söndagen var mest bara lugn och lite träning. L hade bestämt sig för att jobba på sin artikel, vilket inte hände – när han väl kom iväg till sjukhuset för att sätta sig med det hela krånglade SPSS för honom i över en timme (ska jag nämna att jag löste problemet på under tio minuter? jaa, varför inte.).

Igår kickade jag igång veckan med blodtryck/perifera pulsar-labb med T2. Det är skoj att undervisa. Den labben är dessutom sådan att studenterna verkligen får känna sig som doktorer – det är en av de första praktiska labbarna man har om jag minns rätt, och jag minns hur coolt jag tyckte det var att lära mig få ta blodtryck. Det var ju doctor-stuff på riktigt. Förhoppningsvis lär de sig något också.

Imorse kom E till min undsättning och hjälpte mig med alla blodprover som skulle tas och framför allt centrifugeras/pipetteras. Det var enormt mycket enklare när vi var två. Vi fick schwing på det hela så att nio personer fick blodprover dragna (fem rör till KlinKem, och sedan två olika till att sätta i kryorör), och två personer fick göra BMR, och vi var ändå klara till klockan elva. Det kändes riktigt bra. Sedan tog vi lunch ihop innan jag skulle börja på akuten.

På akuten hann vi inte mer än att få rapport från teamet som jobbade dag, innan LS kom in och informerade oss om att vi strax skulle få in en orange patient. Med detta följde att vi inte kom att hinna med så många andra patienter, eftersom denna orange patient var ganska krävande. När vi väl fått iväg denne till MOA (medicinsk observationsavdelning, en subenhet under MAVA (medicinsk akutvårdsavdelning, tillika Ls nuvarande arbetsplats)) tyckte vi att vi skulle få tid för någon av de stackars lägre prioriterade patienter som redan väntat i några timmar – men då fick vi en röd patient som vi fick pyssla med i stort sett resten av arbetspasset. Röda patienter, den högsta prion vi har, ska hållas under konstant observation, vilket innebär att jag eller sjuksköterskan hela tiden fick stanna kvar i rummet. Det blev besök från kirurgen, besök från KlinFys (klinisk fysiologi), och senare en CT, innan patienten en halvtimme innan slutet av vårt arbetspass till slut fick komma iväg till avdelning.

Det var dock ett kul pass med lagom mycket att göra. Blev inte stressad utan tog ett djupt andetag när det kändes som att det var lite mer att göra, och sedan gjorde jag det jag skulle. Det är en bra känsla.

Redan februari

Februari.

Vid varje månadsskifte tänker jag alltid, “Var tog förra månaden vägen? Började den inte nyss?” Samtidigt måste jag ju säga att jag ändå hunnit med en och annan sak under januari – tenta-P, tenta, klarad tenta, påbörjat T6-arbete, planerat bröllop, åkt till Stockholm, haft besök av T&F – och låtit Tara somna. Det hände mycket under januari.

Den senaste veckan har jag jobbat tre dagar på akuten samt haft möte med mer än hälften av köldstudiedeltagarna. Akuten har varit varierande – en alldeles lagom måndag, en halvt hysterisk tisdag, och en lugn fredag. Igår var jag på team C som i första hand tar ortopediska patienter. Det är alltid ett lugnare team att vara på eftersom ortopediska patienter inte är särskilt pyssliga, utan ska tittas på av en doktor för att förmodligen skickas till röntgen och sedan antingen skickas hem om röntgen är felfri, eller gipsas/få Collar’n’cuff/liknande. Än så länge gipsar jag inte (även om jag planerar att åtminstone börja lära mig detta under våren), vilket gör att arbetsbördan blir ännu lägre. Dagar som idag, då övriga team har flera orange och nån röd patient, får vi dock också en eller tre icke-ortopediska patienter. Roligare att pyssla med.

Efter jobb gick jag och fästmannen till Bröllopshuset och bokade hans jaquette och övrig klädsel till bröllopet. Känns bra att ha det gjort – och han kommer att vara väldigt snygg. Vi fortsätter att tillsammans planera inför bröllopet så att det blir precis så bra som vi båda hoppas.

Helgen blir lugn. Idag åker vi till Jönköping över dagen för att träffa Ls föräldrar. Vi kan inte sova över eftersom L har jour hela söndagen från klockan åtta på morgonen (det behöver knappast sägas att han hoppas intensivt att ingen ringer och väcker honom på söndag morgon – det räckte att de ringde klockan tre på natten i onsdags när han hade jour). För min del blir det bara ta det lugnt. Försöka få ihop ett schema för alla köldstudiedeltagare som är godkända och nu ska på MR. Det är lite trixigt att få ihop.

Så det är det som händer just nu.

Sammanhängande tenta-P

Så var man mitt i tenta-P igen. Lördag (och det vet jag mest eftersom L inte jobbar idag och således kan det inte vara vardag; i övrigt är inte dagarna nämnvärt åtskilda).

Idag är det hjärntumörer, intracerebralt tryck, cerebrovaskulära sjukdomar (stroke mm) och sådant trevligt som gäller. Tur att tenta-P finns så att jag korrekturläser mitt kompendium – idag insåg jag att jag på mitt flödesschema över hur en propp ger skada i hjärnan skrivit att syre ökar vid propp. Nja, kanske inte. Fixat nu. Alla som köpt kompendiet kommer få ett nytt någonstans i slutet av eller efter tenta-P, precis som vanligt… Det blir ju så.

Tenta-P har hittills gått oroväckande bra. Det är väldigt skönt att allt man läser hänger ihop för en gångs skull – det är inte lite immunologi, lite gynsjukdomar, lite metabola sjukdomar, lite endokrinologi, lite FoF, osv såsom det är på T1-4, utan nu är det just bara neuro. Saker och ting hänger ihop och skadorna vid en hjärnblödning kommer påverka de andra system (syn, smärta, proprioception, mm) jag läst om de första dagarna av tenta-P. Det ger en mer sammanhängande känsla och man repeterar hela tiden alltihopa. Visst måste jag fortfarande tvinga in viss utantillkunskap i huvudet (vad heter de olika lagren i retina?) men mycket av det går att lista ut om man kan de olika delarna.

Men vi får väl se vad tentan bjuder på. Som vanligt kan de ju bestämma sig för att fråga om saker jag bestämt mig för att tycka är helt irrelevanta.

Igår kväll hoppade jag in och jobbade en stund. Med dubbla svåra trafikolyckor (ett och två) plus en del annat blev det “förstärkningsläge” på akuten. Fick tre sms på en timme om att de behövde förstärkning och till slut tyckte jag att jag kunde hjälpa till, när tentagruppen var klar och så. När jag kom till akuten var det imponerande lugnt – folk överallt och ett antal patienter på spineboards, intuberade och sönderslagna, men ändå lugnt. Jag blir alltid så djupt imponerad av mina kollegor på akuten. Även i riktigt svåra situationer (och det var det igår, med en som dog och flera mycket svårt skadade) lyckas de hålla huvudet kallt och vara så oerhört professionella. De är så duktiga på det de gör och så vänliga och medkännande under tiden de gör det. De förtjänar blommor, bakelser, eloger och, mest av allt, högre lön – inte minst med tanke på den artikel som tidigare i veckan var i Corren, om hur dåliga arbetsförhållandena på akuten är. De är fantastiska.

Klockan nio fick jag gå hem och L hade gjort hamburgermiddag och vi såg ett avsnitt av The West Wing (Vita huset) som är den serie vi nu tar oss igenom. Köpte den snyggaste DVD-box jag hittills hittat till pappa för några år sedan när jag var i USA, och den har vi nu fått låna. Både jag och pappa älskar serien. Jag har sett hela redan och försöker nu få L lika entusiastisk.

Ikväll blir det Jönköping eftersom jag har en dag ledigt i mitt tenta-P-schema och för att jag inte ska sitta och plugga hela dagen trots allt så väljer vi att åka härifrån. Sedan blir det tre dagar tenta-P ytterligare, en repetitionsdag, och sedan är det tenta på fredag. Ni får gärna hålla tummarna under fredag förmiddag :)

Neurotema på akuten

Det är höst. Sådär in i bänken mycket höst, med regn som droppar kontinuerligt på fönsterblecket och himlen är entonigt grå hela vägen härifrån till andra sidan av Eklandskapet. Räddningen är att Eklandskapet ännu inte hunnit bli lika stendött grått, utan är rostgult och ganska vacker trots allt. Klockan är halv fem och det är inte mörkt än, så man vet åtminstone att det inte är december.

Högar av löv på marken.

Igår jobbade jag igen. Fredagkväll, jag tänkte att det skulle bli lugnt – men sedan trillade det in patient efter patient och, mer ovanligt, läkare efter läkare, och plötsligt var jag och P två sköterskor med sex läkare och närmare dussinet patienter och då var det inte så lugnt längre. Lådan med ordinationer (prover, mediciner, allt möjligt) växte sig stor. Röntgen är för närvarande på plan 11 helt och hållet, istället för som det brukar vara med akutröntgen på plan 10, så alla som ska till röntgen tar just nu mycket längre tid. Det kommer inte vara för evigt, bara tills plan 10 fått sin nya CT-maskin installerad, men det hjälpte inte mycket igår.

Det var väldigt, väldigt mycket neuropatienter, i stil med 4:1-förhållande mellan neuropatienter:övriga patienter. En halvtimme efter att jag kom dit fick vi en röd misstänkt stroke med sluddrigt tal. Omprioriterades relativt omgående till orange och sedan gul efter att varken prover eller CT visade på stroke, men det var bara början. Ytterligare två orange – en dement och en med diverse andra sjukdomar i botten – kom in med ambulans och vi hade under eftermiddagen och kvällen tiotalet patienter med sökorsak neurobortfall, huvudvärk, och yrsel. En patient hade dagen innan svarat konstigt då hon talat med sina vänner, och kom i efterhand inte ihåg särskilt mycket av det, en annan kände domningar i ena sidan, en tredje hade fallit omkull och varit okontaktbar och skakat, enligt anhöriga. Strokeprover, CT-skalle, ad infinitum. Flera patienter lades in på neurologen, NIVA, strokeenheten, m fl.

Vid femtiden var det nio orange patienter på akuten. Team E, som förutom att de hade lika få sköterskor som vi dessutom också hade väldigt få läkare men ungefär lika många patienter som vi, var småstressade och nån patient flyttades över på oss istället. Det blir så. Och klockan sex stänger ALMA, som tar hand om multisjuka äldre som på ALMA får lite mer omvårdnad med möjlighet att ta kontakt med boenden och allt möjligt i mycket större utsträckning än akuten i övrigt, så då fick vi en patient därifrån. Samtidigt var väntrummet aldrig tomt och personer-som-väntar-på-triage-skylten aldrig släckt. Och rörposten slutade fungera. Whoo.

Mitt i alltihopa fick jag sätta min första kateter igår. Det gick alldeles utmärkt och jag kände mig duktig. Tur det, för nålarna gick helt åt skogen igår. Stackars P som fick göra om de flesta.

Får se nu om jag kommer jobba mer innan neurotentan. Det känns som att det börjar bli dags att helhjärtat koncentrera sig på den istället.

Lång måndag

Igår blev en väldigt lång dag. Efter en ganska lat helg kickstartade jag den nya veckan genom att vakna kvart i sex och tycka att det var onödigt att somna om. Det är trots allt lättare att gå upp när man vaknat av sig själv, än att somna om igen och tvingas upp från medvetslöshet en timme senare. Jag satte mig och pluggade tills L trillade ur sängen då vi skulle ha gått upp. Efter ägg och annan frukost gick vi till sjukhuset och jag fick lov att börja den nya veckan med fyra timmar föreläsningar om smärta och smärtlindring. Det är egentligen intressant men det var lite för tidigt på morgonen och lite för många timmar för att min uppmärksamhet skulle hålla genom det hela. Lärde mig säkert något, men kan just nu inte komma på vad. Det känns som ett återkommande tema just nu, med så mycket nytt som ska pressas in på så kort tid. Trevligt är dock att vi mestadels håller oss till en enda del av kroppen – hjärnan. Jobbigare är att den är så komplicerad. Men sådant är livet när man är läkarstudent.

Under andra föreläsningen trillade ett sms från akuten in och jag avfärdade deras önskemål om någon som kunde jobba kväll eftersom jag skulle ha basgrupp klockan 15 och den är superduperobliga-omduinteärdärsåkastarviutdigfrånutbildningen-torisk. Jag gick till Korpen för att träna. Åtta minuter in i träningen tänkte jag att akuten kanske hellre hade någon som var där 12-15 och 17-21, än ingen alls, så jag ringde dem. Mycket riktigt, de ville gärna ha mig. Så jag traskade till omklädningsrummen och bytte om till vita kläder och sen var det jobb som gällde. Någonstans halvvägs till akuten kom jag på att det fanns en detalj som heter mat som jag helt glömt bort. Äta? Äh. Jag åt ju frukost.

På akuten var det halvlugnt, framför allt för att vara måndag. Jag tyckte att det var väldigt lagom och fick med tiden väldigt bra koll på samtliga våra patienter. Jag tycker om att ha koll. En hel hög pysselpatienter av olika prioritet och jag ska väl säga att jag inte tror att vi klarade varesig läkare-inom-en-timme-gränsen eller från-akuten-på-fyra-timmar-gränsen särskilt väl. Men vi jobbade på.

Klockan 14.50 gick jag till HUB för basgrupp som handlade om smärta och sånt, passande nog med tanke på förmiddagens föreläsningar. I vår paus fick jag chans att äta snabb lunch, vilket var basgruppens höjdpunkt. Ja, jag är något trött på basgrupper. Visst ger de en hel massa ibland, men ibland not so much och jag är sällan på humör för det. Har en bra basgrupp, men konceptet börjar bli tjatigt. Igår hade vi en vikarie för våra ordinarie handledare, och det var ganska meningslöst eftersom hon inte sa något som påverkade något på hela tiden. Blir bra med T7 då vi inte längre har handledare.

När vi var färdiga vid fem skyndade jag tillbaka till akuten, som givetvis fyllts på rejält. Det var ju trots allt måndag. Det var en salig blandning av bröstsmärtor, huvudvärk, generell trötthet, och annat. Jag lyckades med den tredje PVK:n jag försökte sätta. Den ena jag inte lyckades med försökte fyra erfarna sjuksköterskor efter mig att sticka, utan resultat.

Akuten har, tro det eller ej, ofta teman. Detta är då det av någon anledning trillar in en massa av samma sort på en dag, t ex fem buksmärtor, eller nio EKG:n på en eftermiddag, eller åtta urinstickor som ska analyseras, fem pers på spineboards på en gång, eller som igår – två LP (lumbalpunktioner). Två är kanske inte så många i sammanhanget, men med tanke på att jag bara var med på en enda på hela sommaren är det faktiskt en del. Båda var med tryckmätning, vilket jag inte visste att man kunde göra, men nu vet jag det. Den första gick lätt som en plätt medan den andra tog flera stick innan det gick. En LP går ut på att sticka en lång nål i ryggen för att komma åt cerebrospinalvätskan. Det är mycket längre in än man tänker sig…

När vi till sist slutade klockan kvart i nio lämnade vi över fyra helt opåtittade patienter. Kändes inte helt bra, men vi hade gjort allt vi kunnat. Jag fick komma hem till en färdiglagad middag och sedan föll jag i säng ganska omgående efter det.

Idag har jag varit schemafri. Hade anatomigrupp med E och gick igenom arm och rygg, som repetition inför stadietentan. Efteråt satt vi på HUB och läste om hjärntumörer (nya basgruppsfallet). Det finns, som vanligt, många olika typer. Efter ett par timmars läsande utbrast E, “Varför kan inte cancer bara vara cancer?” och jag håller med. Histologiska bilder hit och dit och ursprung av den ena eller andra sorten. Sammantaget kan sägas att hjärntumörer är olika nivåer av dåligtdåligtdåligt.

Imorgon ska jag vara ATLS-markör. Det enda jobbiga med det är att vi ska vara där kl 7.30. I övrigt ska det bli riktigt skoj.

Tänk så skönt det vore

Även gårdagen spenderades på akuten. Både sambon och jag fick kvällspass – och det var mycket jobb för pengarna. Patienterna trillade kontinuerligt in – när jag kom var det sex personer i kö och en triageväntetid på en timme. Eftersom jag är van vid lugna söndagar innan måndagsstormen var det här lite annorlunda. Det blev EKG:n på löpande band, en del stickande, urinprover, transporter till röntgen, mängder med prover, två personer på immobiliseringsbräda, och vi avslutade med en röd patient som kom in fem minuter innan mitt pass skulle slutat, vilket gjorde att mitt pass slutade först en dryg halvtimme efter utsatt tid. Vilket visserligen inte gjorde något, eftersom L inte var klar med sina dikteringar förrän då heller, men jag var trött och småförkyld och ville hem.

Fick för första gången hantera patienter jag upplevde jobbiga – inte på så sätt att de var odrägliga eller liknande, utan för att de inte ville leva. Vad säger man till en patient som är så trött på att leva att han ber en köra en till kanten av ett stup? Som pratar om en bilolycka med längtan i rösten och säger, “Tänk så skönt det vore”? Jag har ingen aning. Det finns ingenting jag kan säga till en sådan patient – jag förstår att det inte är roligt när hälften av organen sviktar och man inte får göra annat än ligga i en säng.

Vi pratade en stund, tio minuter, en kvart. Han hade ju legat på akuten i flera timmar vid det laget och precis just då hade jag inget annat brådskande att göra.

På kvällen fick vi in en annan patient som också berättade om hur trött hon var på att leva. Av någon anledning kommer saker och ting sällan ensamma på akuten – det kan vara dagar som är präglade av att det känns som att urinstickor på buksmärtor är det enda jag gör, eller EKG:n på löpande band, eller den där dagen i somras när det kom in sju personer som var immobiliserade inom ett spann av ett par timmar. Igår kommer jag minnas som en dag då patienterna inte ville leva. De var bara två, men det präglar en.

Idag börjar T5 på riktigt – neurotemat drar igång. Efter två veckors semester (HEL2) är det nu dags för ett tema som många beskrivit som ordentligt krävande. Jag har pluggat embryologi, anatomi, synapstransmission och neurotransmittorer de senaste två veckorna och till och med skrivit ett par sidor i mitt nya kompendium. Med två veckors frivilligt plugg istället för basgruppsmåsten har jag hunnit rita en hel del, med plan för att dessa bilder ska in i kompendiet.

Halvfärdig sida i nya kompendiet :)

Vi har två dagar framför oss som ligger som “instuderingsdagar”, så det blir en del plugg ytterligare innan basgrupperna drar igång på torsdag. Har beställt Essential Neuroscience som komplement till Purves, som jag har hemma redan. Gillar bilderna och sammanfattningarna i Essential.

Utöver plugg och jobb fortskrider bröllopsplaner med funderingar kring när och var vi ska ha bröllopet. Det är inte helt enkelt, men vi måste bestämma oss inom en vecka. Det är skönt med en deadline, så att det blir bestämt, så att vi kan komma vidare.

HEL2 och mycket att göra på akuten

En dryg vecka in i T5 har jag hunnit två pass på akuten, ett antal timmars neuroplugg, och betydligt mindre HEL2-plugg. Är helt inställd på att göra så lite som det bara går på HEL2, en inställning jag som tur är delar med resten av min grupp. Vi har fått ett förbättringsarbete att göra på Rehabgruppen, där vi ska lägga fram ett förslag på hur de kan utreda sina medarbetares stress, för att de senare via en LEAN-tavla ska kunna göra något åt sagda stress. Jag tycker inte att det är så mycket till förbättringsarbete egentligen eftersom vi inte kommer längre än till utreda-stadiet, men med tanke på vad jag hört om några av de andra gruppernas så kallade problem är vårt faktiskt ändå definierat och ett äkta problem. Detta istället för något påhittat utan egentlig frågeställning. Så, lite bättre än det kunnat vara alltså.

Igår var vi på Rehabgruppen och intervjuade lite folk som jobbar där, för att få oss en bild av vad det är som stressar dem. Vi gjorde en intervju var eftersom vi är sex i gruppen och hela Rehabgruppen består av trettio pers, så det kändes som ett ganska lagom urval. Jag fick en som inte verkade det minsta stressad.

Direkt efter Rehabgruppen gick jag bort till akuten, där stressnivåerna nog kunde sägas var något högre. När jag kom var det 16 personer i stora väntrummet som ännu inte triagerats och väntetiden var närmare 75 minuter. Målet på akuten är triage inom 15 minuter, så just den rutan på akutens LEAN-tavla tror jag är ganska röd denna morgon (vi utvärderar varje arbetspass och sätter röda och gröna pluppar beroende på om det varit bra eller dåligt på olika håll – saker som utvärderas är t ex stress, kommunikation i teamet, läkarprocessen, sjuksköterskeprocessen, undersköterskeprocessen, hur röntgen arbetat, hur labb fungerat, och så vidare). De stackars sköterskorna och sekreterarna i triagen gjorde och gör ett jättejobb, och kämpade på oerhört bra, men vad hjälper det när det bara trillar in fler och fler? När jag kom till team A var där någonstans runt 13 patienter, vilket är många. Lika många fanns på B, C och E, och Alma som tar hand om gamla multisjuka och egentligen bara har fyra platser var överbelagda upp till fem. Det var enormt mycket folk och väntetiderna var extrema. Det sjönk dessutom inte förrän någonstans till kvällen. När jag gick hem kvart i nio på kvällen var det en stackare som varit där sedan 10.40.

Vi jobbade dock på bra. Prover togs och skickades och undersökningar gjordes och på något sätt flöt saker och ting ganska väl. Jag fick sätta PVK:er och till skillnad från i lördags, då varenda stick jag försökte mig på gick åt skogen, satt varenda en av dessa. Bra för självförtroendet, helt klart. Övning ger färdighet, inte minst när det gäller nålsättning, och det kanske inte är så konstigt att det inte gick lika bra i lördags, när det var en månad sedan förra gången jag jobbade.

Som tur var var folk som var där inte extremsjuka. Om det varit den belastning vi hade igår men en del av dem varit dåliga orange patienter som måste hållas under uppsikt mest hela tiden, eller för den delen om de varit röda, då hade resten fått vänta i ytterligare timtal.

Jag tycker fortfarande så väldigt mycket om att jobba på akuten. Alla som jobbar där är så gulliga och hjälpsamma och det spelar ingen roll om man inte kan allt, vilket jag definitivt inte kan – man frågar och får hjälp och så lär man sig förhoppningsvis. Sköterskorna, såväl under- som sjuksköterskor, gör ett enormt jobb. De sätter rull på det hela och även om det är stressigt är det inga sura miner. Visst kan det vara frustrerande, som när listan på patienter bara växer och växer, men det är inget som visas utåt.

Vid niotiden kom jag hem, lagom trött. Efter en god natts sömn blir det nog neuroplugg och träning på dagens schema. Det låter ganska lagom.

 

Berättelser från akuten, del 2

Fingret
En dag har vi ett finger liggande på expeditionen. Det är en patient som lyckats såga av sig fingret och någon omtänksam person hade sinnesnärvaro att lägga den avklippta kroppsdelen i en påse. Påsen i sin tur ligger i ytterligare en påse, denna med is i. Som tur är för patienten är det bara en liten del av fingret han lyckats såga av, så doktorn tycker inte att det är lönt att försöka sätta fast fingertoppen igen, eftersom det ändå bara kommer att dö. Istället skrapar man bort benkross i såret och syr igen det, och vi sköterskor paketerar det tills tummen är lika stor som handen, ungefär.

Några timmar senare kommer avlösningen in och tar upp påsen. De frågar vad det är och vi säger att det är en tumme. Sedan tittar vi lite på varandra och småler. Vi sitter bland datorerna med blodprover och urinprover liggandes i väntan på analys. En tumme i en påse är inte så där väldigt speciellt egentligen, även om det är något mer ovanligt än blodproverna. Men tänk vilket jobb det är, ändå. En tumme i en påse bredvid datorn.

Lika?
Vi får in en ung kvinna på akuten med ambulans. Hon är orange-prioriterad, vilket innebär att hon ska påtittas av en doktorn inom 20 minuter. Hon sitter och gungar fram och tillbaka och upprepar några få ord, mumlandes väldigt tyst. Sjukhus, är ett av orden, och så är det Linköping, och hjälp. Om och om och om igen. Hon är heroinberoende, ett ångestpaket med stripigt hår, klädd i bara en morgonrock och inget annat. Under morgonrocken putar en rund mage ut – hon är gravid och vi får veta att födseln är planerad till morgondagen.

Doktorn kommer in och det blir en krock av kontraster. Hennes hår är i en proper knut och hon går med bestämda steg; hela hennes person utstrålar säkerhet och kompetens. Men det jag tänker på mest av allt är att doktorn också är höggravid, med den vita tröjan tight över magen och läkarrocken utanpå.

Att se dem bredvid varandra får mig att tänka på hur politiker och alla andra vill hävda att vi är lika. Vi ska ha samma chanser i livet. Jag tittar på kvinnan på sängen, knappt kontaktbar, mumlandes och halvnaken utan att bry sig det minsta, och tittar sedan på läkaren, samlad och ansvarig, och jag tänker nej. Nej, vi har inte alls samma chanser i livet. Vi är inte lika. Barnet som ligger i heroinmissbrukarens mage kommer inte alls ha samma chanser i livet. Redan under fosterlivet formas vi av våra mammor och sättet de lever på, och det barnet riskerar såväl missbildningar som neurologiska problem som abstinensbesvär som start i livet. Jämför det med läkaren som kanske inte lever perfekt, men allt talar för att det barnet kommer att ha det bättre förspänt. Det är möjligt att det trots allt går bra för heroinistens barn, men då är det mot oddsen.

Vi är inte lika.

Att men inte när
Jag tittar på patienten i sängen – 80 år, håret nästan vitt och huden skrynklig. Mungipan hänger på ena sidan.

Han skulle vara min första “rädda hjärnan”-patient. Vi kallar dem så, strokepatienterna. Det finns protokoll för hur de ska behandlas, eftersom det behöver gå fort (behandling med trombolys inom 4,5 timme) – poängen är just att rädda hjärnan. När den här patienten väl kommer in med ambulansen blir det snabbt uppenbart att det inte finns så mycket hjärna kvar att rädda. Klockan är åtta på morgonen. Personalen på hemmet där mannen bor har hittat honom liggandes på golvet och ringt ambulans eftersom han inte svarar på tilltal eller stimulering. De har ingen aning om hur länge han legat på golvet; senaste kollen var kvällen innan.

Hans hjärtrytm pendlar mellan bradykardi på 30 och takykardi på 180, andningen kommer ojämt och hans syresättning ligger i omgångar på under 80%. När vi försöker vända honom börjar han kräkas upp brunsvarta spyor som ser ut som kaffesump.

Det första jag tänker när jag ser honom är att han kommer bli den första patient jag ser dö.

Den ansvarige läkaren är ung och nervös, men han får uppbackning och alla gör vad vi ska. Patienten kopplas upp – blodtryck, syresättning, puls, andningsfrekvens – och han får ett armband för identifikation, precis som de andra hundra patienterna som kommer till akuten varje dag. En CT-skalle beställs, vi tar EKG, infarter sätts, dropp hängs och blodprover tas. Det flyter på, allt vi ska göra. Vi har våra ansvarsområden, vet vad vi ska göra.

Någon timme senare har patienten varit på röntgen och jag sitter i rummet eftersom han ska vara under konstant observation. Röntgen har visat att han har hela hjärnan full av blod där det inte ska vara. Massiv hjärnblödning. Jag tänker att det är fascinerande att hans hjärta ännu slår, att de suckande andetagen ändå kommer regelbundet. Kroppen verkar ha vant sig vid sitt nya tillstånd, för ett tag åtminstone.

Vi väntar på att han ska dö, för det kommer han att göra snart. Om några minuter, några timmar eller några dagar – vi vet bara att, men inte när.

(Men det är å andra sidan sant för oss alla.)

Slut på sommarjobb

Så var sommarjobbet slut. Kom plötsligt på detta, sådär så att det verkligen slog mig, när jag gick från omklädningsrummet efter passet. Visserligen låste jag in mina grejer i skåpet inför min fortsatta timanställning, men ändå. Sommarjobbet är slut. Åtta veckor blev det.

Jag tänkte också att om jag jämför det jag gjorde idag med vad jag kunde när jag började, då känns det lite som natt och dag.

Avslutade sommaren med att börja sätta PVK:er på egen hand idag. Fick öva i förrgår och igår, på syrror och senare på patienter som jag inte lyckades med – men idag lossnade det och på förmiddagen sattes tre PVK:er utan problem. PVK, perifer venkateter, är en nål man sätter som sedan får sitta kvar. I den kan man sätta dropp och dra fler blodprover om så skulle behövas, utan att sticka igen. Det är praktiskt, men vi sommar-uskor har inte fått sätta dem. I förrgår bad jag att få testa och sedan dess har jag som sagt övat, på villiga, icke-stickrädda patienter.

Andra saker jag inte kunde när jag började: assisterade en suturering och la om såret efteråt. Jag vet vad som behövs och är inte längre totalt förvirrad. Det ska vara Xylocain (bedövning), två nålar, en spruta, hålduk om läkaren önskar, sutureringsset, nål/tråd-kombo, sterila handskar, kompresser, lite natriumklorid… och så vidare. Det är kul, och när det sys klipper jag och kan samtidigt stå och prata med doktorn (en av L:s gamla kursare, så jag har träffat henne innan) och lugna patienten, och ta det allmänt lugnt. Det är väldigt skönt att jobba när man känner att man kan.

Hela perioden har varit en lärandekurva. Igår var jag med vid min första LP, lumbalpunktion. Sticka en nål i ryggen, vill säga. Det råkade bli L som fick göra den. Mitt jobb är inte så stort, mest hålla koll på patienten och ge doktorn rör att låta likvorn droppa ner i, men ändå. Det blev mest spännande när skåpet patienten var uppkopplad till började pipa högljutt med larm om bradykardi. Hjärtfrekvensen hade fallit till 34. L bad mig ta pulsen vid radialis för att se om skåpet hade fel, men patientens händer var kalla och jag kände ingen puls alls. Okontaktbar, genomsvettig patient helt plötsligt, och ledningsläkaren fick kallas in. LP:n fick avbrytas efter i runda slängar åtta minuter, och jag sprang till KlinKem för att lämna likvorproverna sådär omgående som behövdes.

Det har inte varit så mycket akut-akut känns det som, de senaste två veckorna. Det har varit orange patienter, alltså ordentligt sjuka, men jag har inte varit med vid något livshotande på ett tag. Orange ger dock alldeles tillräckligt mycket sysselsättning, så det är inga problem. Även gula, framför allt gul-prioriterade buksmärtor, kan vara enormt pyssliga eftersom det är så svårt att ta reda på vad som är fel med dem.

Satt i triagen hela lördagen och träffade mängder med patienter. Jag kan inte direkt förneka att jag blir ganska grinig, dock, när patient efter patient kommer in med saker som absolut inte hör hemma på en akutmottagning.

Tillstånd som inte hör hemma på en akutmottagning (exempel från hela sommaren):

– En sprucken tånagel som är fixad av fotvårdare. Inte värmeökad, inte varig, inte något fel alls. Men det gjorde ont. Hint: det gör ont med naglar som är spruckna hela vägen ner till nagelbandet.

– Smärta i en kroppsdel som är planerad för operation fyra dagar senare, och som man dessutom har smärtstillande mediciner för, men som man inte tar sina smärtstillande mediciner för. Vad är tanken att vi ska göra åt saken?

– Matförgiftning. När hela ens jobb blir matförgiftade av en tårta behöver man inte komma till akuten efter att ha kräkts en gång. Gå hem, ta en panodil, gå och lägg dig. Och nej, vi vill inte ha en bit av tårtan för att analysera varför du blev sjuk.

– En träflisa på några millimeter i handen på en treåring, som suttit där i exakt tre minuter innan föräldrarna bestämmer sig för att åka till akuten. Föräldrar borde ha något sorts krav på sig att försöka själv. Resultatet nu var istället en treåring som efter fyra timmar på akuten var helt hysterisk, eftersom läkaren kommit in med något vasst för att försöka få ut träflisan. Inte en bra erfarenhet av akuten.

Och sist men inte minst:

– En svald insekt. Nej, den kommer inte “surra omkring” i bröstet. Nej, du behöver inte ett EKG. Ja, du behöver en CT-skalle med frågeställningen: Tomt? (som föreslogs av briljante T). Ja, eventuellt kör vi en rektoskopi också, bara för sakens skull – vi måste ju se hur långt insekten kommit (som föreslogs av lika briljante L).

Och så vidare, ad nauseum.

Nu är det i varje fall semester. Det ska bli väldigt, väldigt skönt. Ikväll blir det middag ute och sedan bio – senaste Batman – och på lördag drar vi mot Skåne med stopp i Jönköping, för att senare ta oss vidare utomlanders…