Category Archives: Uska

Roliga dagar, tråkigare dagar

Vissa dagar älskar man sitt jobb mer än andra. Idag var älska-faktorn hög, igår låg. Men så har det nästan uteslutande med aktiveringsgrad att göra också.

Trots att det var måndag igår hade jag under flera timmar på förmiddagen absolut inget att göra. Var placerad på C-teamet som i första hand tar hand om ortopedpatienter. Denna uppdelning är eftersom dessa patienter blir triagerade som “blåa”, vilket innebär att de kan vänta på doktor i princip hur länge som helst. Om dessa patienter placeras på övriga team – A, B och E – kommer de således att ständigt glida ner på prioriteringslistan, tills de väntat i sex, sju, tio timmar på att få en röntgen och ett gips/frikännande/linda/whatever. Således är det bättre att de alla kommer till ett eget team där de inte blir ständigt nedprioriterade.

Det är dock inte det roligaste av team att vara på som uska. Framför allt inte under en dag då inte en enda människa ska gipsas, vilket är ungefär det enda roliga man gör där. Under förmiddagen hade doktorn en massa patienter att kontakta efter röntgenronden och hon gjorde det till lunch. Vi hade dessutom knappt några patienter. Så jag läste nyheter (DN.se) och knappt-nyheter (aftonbladet.se) och läste lite neuro och sånt där som får tiden att i åtminstone ett sakta mak ta sig framåt. Tacksamt nog snabbade det hela på sig efter lunch, då det trillade in sju-åtta patienter på kort tid och några till och med skulle ha prover tagna. Det är roligt att sticka. Börjar bli ganska bra på det dessutom. Avslutade passet med blodprover på en herre med dyspné och han och jag hade en sån trevlig liten pratstund om allt möjligt. Jag hade ju gott om tid ändå. Läkaren däremot sprang som en skållad råtta.

Dagen idag har varit så mycket bättre. Hamnade på team B, vilket måste vara mitt favoritteam. Det mesta kan hamna där, men inte neuropatienter (de går till A där neurologjouren sitter) och inte ortopedpatienter (vilka, enligt ovan, går till C). Det man får är en hög bröstsmärtor och en hög buksmärtor, med lite dyspnéer, infektioner och annat kul inkastat mitt i. Det är många prover, urinstickor, en del odlingar och mycket att helt enkelt pyssla med. Jag gillar pysslandet. Jag gillar att ha att göra.

Fick också chans att testa artärblodgas idag igen – och lyckades. Yay!

Så idag var en bra dag. Jag bad LS (ledningssköterskan) om att få ha avbyten under eftermiddagen istället för att bara vara resurs, vilket innebar att istället för att bara traska omkring och försöka hitta arbeten så var jag på olika håll och kanter och löste av för att folk skulle få gå på lunch. Således blev det en timme på C (vilka givetvis hade mycket mer roligt att göra idag), en timme i triagen (vilket jag är tacksam att jag slipper sitta i hela dagarna, man blir lite knäpp efter en stund), och sedan avslutade jag med att gå tillbaka till B. Fick till och med sitta och brainstorma med en av läkarna en stund, gällande en klurig patient. Riktigt roligt.

Bara denna och nästa vecka kvar nu, suck. Men det ska definitivt bli enormt skönt med semester. Alldeles kopiöst otroligt fantastiskt skönt.

Berättelser från akuten, del 1

Hjärtstopp
Mitt första hjärtstopp är en äldre man. Han är mer än 80 år gammal. Han har haft hjärtstillestånd sedan långt innan ambulansen kom till platsen och när han väl kommer till oss har man gjort HLR på honom i över femtio minuter. Jag tar över när han kommer in på akutrummet. Känner de tunna revbenen som brutits under den hårda behandlingen. Fem defibrilleringar har inte tagit, hjärtat slår inte. När datorn återigen konstaterar asystoli bestämmer läkarna sig för att det är dags att ge upp. Jag släpper händerna från honom, redan varm och andfådd trots att jag bara gjort kompressioner i några minuter.

Jag tittar på klockan och undrar om de ska göra så där som i amerikanska TV-serier – time of death, 1.57 p.m. med en suck och en titt på klockan – men det gör de inte. Jag noterar tiden och det är bra, för senare kommer läkaren in och frågar vad klockan egentligen var när de bestämde sig för att livet var slut.

Vi gör i ordning honom, jag och sjuksköterskan. Tar av kläderna som är smutsiga och sätter på rent. Sluter ögonlocken och stänger munnen. Flyttar över honom till en riktig säng, den som står i DVA-rummet. DVA. Död Vid Ankomst. Det är rummet där folk som dött på väg till eller på akuten hamnar, för att deras anhöriga ska få en chans att säga farväl. Det är lugnt och stilla där, med levande ljus och tystnad. En korridor bort, så att det dagliga livet på akutmottagningen inte märks.

Han ser ut som att han sover. Jag stirrar på bröstkorgen, väntar på att den ska lyftas och sänkas för det brukar den ju göra.

Det är första gången jag sett en människa dö. Folk frågar mig hela eftermiddagen om jag är okej, och jag svarar ja. Det är sant.

Saft
Vi syr ihop pannan på henne. Hon är äldre, har ramlat och slagit i pannan i asfalt. Jacken blöder ymnigt. “Det är bra blodförsörjning, det kommer läka fint,” säger doktorn. När doktorn frågar om det gör ont när vi sätter bedövningen svarar kvinnan, “Ja, det gör ont i benet. Det krampar.” Jag och doktorn tittar på varandra, för de flesta tycker att bedövningen gör fruktansvärt ont.

Kvinnans händer är röda av blod. Vi tvättar av dem men efter att hon sytts går hon till vasken och sköljer av dem igen. Hon tittar på det rosa vattnet som strilar ner i hon. “Jag är alldeles röd om händerna,” säger hon. “Det kanske är saft. Har jag varit ute och plockat bär?” Hon tittar inte på mig, utan stirrar på sina händer. Efter en stund lägger hon till, “Eller också kanske det är blod. Jag minns inte. Vet du vad som hände?”

Så fort jag förklarat vad som hänt har hon glömt det igen.

Göra skillnad
Hon kommer in med andningssvårigheter. När hon är uppe och går blir andningen tung och det snurrar för ögonen på henne.

Jag kommer in till henne och hör hur det är med henne. Pratar en stund. Frågar om anhöriga, får svaret att hon inte har några. Hon är gammal, vänner och familj har dött undan för henne. Några barn blev det aldrig. Hon är glad ändå, åtminstone när jag sitter och pratar med henne. Jag hjälper henne till toaletten när hon behöver kissa – står man på vätskedrivande blir det ju en del rundor till toan – och hon ursäktar sig varje gång, ursäktar att hon behöver hjälp. Jag försäkrar henne att det inte gör något, att det är det jag är där för.

Timmarna går, för det gör de på akuten. Jag tittar in till henne när jag har möjlighet och när hon försiktigt frågar om hon skulle kunna få något att dricka ger jag henne kaffe och en macka. Hon blir så glad. Ytterligare timmar senare, när diagnos ställts och doktorn bestämt att hon ska få åka hem, följer jag henne ut till taxin och väntar med henne tills den kommer. Hon är glad åt sällskapet.

Den dagen känns det som att jag gjort en verklig skillnad för någon.

Nemi, örhängen, och jobb

Mitt i sommaren försvinner tiden med mycket bättre saker än att blogga, så det blir few and far between här just nu – men det stämmer för de flesta bloggare, känns det som.

Är inne på min femte vecka på akuten och saker och ting börjar bli rutin. Det känns väldigt skönt och jag är inte längre lika trött när jag kommer därifrån. Har till och med börjat träna efter jobb nu, från att ha varit helt slut efter jobb de första veckorna. Men så har antalet patienter också lugnat ner sig. Smärtgränsen för akuten här i Linköping – antalet då väntetiderna börjar stiga rätt rejält – är ungefär 120 patienter, och nu har vi snarare legat runt 100 per dygn istället. Folk har semester och har bättre saker för sig än att sitta på akuten. Det är generellt så att det är mer patienter på akuten när det är jobbdags, vilket betyder att måndag efter lunch någonstans är värst för det mesta, och sedan går det ner desto senare i veckan det blir.

Jag stortrivs fortfarande på jobb och bäst är det när det är att göra. Jag vantrivs, som med alla jobb jag haft, då det inte är något att göra. Då har någon hällt klister i klockan för det går så lååångsamt.

I övrigt har det varit familjemiddag med Ls familj med tio vuxna, fem barn och en valp, vilket var lagom kaosartat men trevligt. Det har varit letande efter bil eftersom L och jag bestämt oss för att köpa en sådan, och vi åkte på utflykt igår med Ls bror för att titta på en som vi sedan inte köpte så vi får fortsätta leta. Det har varit en del mys, bara jag och L, för att sådant ska man definitivt göra tid för, och sedan har det varit dagar i sträck då vi knappt setts eftersom vi jobbat omlott.

Det börjar dra ihop sig till semester och det ska bli väldigt, väldigt skönt.

Och nu, helt random saker. Först, Nemi från för någon vecka sedan. Såå väldigt sann för såå många. (L la ut den på sin Facebook, om några redan sett den.)

Nemi. Perfekt. Klicka på för större version.

Sen hittade jag ett tips på nätet som jag efter ett besök på IKEA bestämde mig för att testa. Örhängen är störiga att försöka hålla reda på, och jag ogillar boxar och sånt som tar massor av plats och sånna där plastbrickor som man får billiga örhängen på är svåröverskådliga. Tipset var att köpa en istärningsform och lägga ett par örhängen i varje fack. På IKEA hittade jag deras form för istärningshjärtan och köpte en. Ett (i något fall två) par örhängen i varje fack – överskådligt och praktiskt.

Praktiskt tycker jag :)

Vid samma tillfälle på IKEA köpte L och jag en Ribba tavelhylla och satte upp vår nya tavla på i sovrummet. Jag har velat ha det ett tag och det blev väldigt bra. Praktiskt att kunna flytta om när vi blir uttråkade. Ska eventuellt köpa två till att ha på den tomma väggen i arbetsrummet, så att vi kan sätta upp våra diplom och sånt där.

Resultat…

Så sånt är livet här i Linköping för tillfället. En lite tveksam sommar med tanke på vädret (på vår utflykt igår var det å ena sidan ösregn så att det inte gick att se vägen ett tag, med 13,5 grad ute, och å andra sidan strålande sol och 20,5 grader – svensk sommar när den är som bäst), med två personer i hushållet som ser väldigt mycket fram emot semester, och som hittar på trevligt mys mellan jobbpassen.

Trafikolyckor flera gånger om

Tre dagar in i en femdagarsvecka på akuten. Mina första tre dagar på egen hand som uska är avklarade och det funkar riktigt bra. Har tagit venprover, EKG, vitalparametrar, urinprover och allt möjligt annat, och kombinerat det hela med städning och plock och prat med patienter.

Gårdagsförmiddagen var så lugn att jag mest satt och läste nyheterna. När man gjort sina extrauppgifter (uskor och sjuksköterskor har extrauppgifter som hör till varje jobbpass, såsom städning av visst utrymme och koll att allt är påfyllt på olika rum, osv) och det är tomt eller nästan tomt i akutliggaren blir det inte så mycket kvar. Vi hade skickat iväg alla prover som skulle till KlinKem och patienterna hade det så bra som de kunde ha. Då blir det internet. Vi var två uskor och två sjuksköterskor på team A dessutom, så definitivt inte mycket nog att göra för alla. Några satt och surfade på hemnet.

(Det ska sägas att L hade att göra med en röd patient som kom in på förmiddagen och sen tog stora delar av hans tid. Men det var inte på mitt team.)

Sedan kom eftermiddagen.

Jag gick på lunch och när jag kom tillbaka började det hela. Först fick vi in en orange patient på bräda (immobilisering) och fick fixa med honom. Kort därefter kom första trafikolyckan in (personbil körde in i ett lastbilssläp i 80 km/h), andra trafikolyckan (personbil voltade) och tredje trafikolyckan (krockade på E4). Det var helt bisarrt – vi hade sex eller fler patienter på en gång som samtliga skulle vara immobiliserade. Vi har traumabrädor klara där man kan spänna fast patienter som behöver vara immobiliserade. Vi har vanligen två sådana stående, väntandes på patienter – den här gången fick vi kontinuerligt göra i ordning nya traumabrädor.

Samtidigt fanns givetvis de vanliga patienterna som blev sittandes. En av dessa patienters anhöriga skällde ut en av mina kolleger efter noter eftersom det tog tid. Vi beskylldes för att vara lata och att gå och äta och inte göra vårt jobb, och förklaringen att det finns folk på akuten just nu som inte andas köptes inte alls. Det är så enormt oförskämt. Ja, vi går och äter för att vi orkar inte annars – men det ska sägas att det var gott om personal som igår inte fick lunch förrän vid tre-halv fyra tiden, just eftersom det var så enormt många orange och röda patienter. Det var personal som jobbat sedan 7.45.

Man kan ju klart konstatera att om man åker till akuten när man inte egentligen är akut sjuk/skadad så kommer man få vänta. Framför allt när det blir eftermiddagar som igår. Jag hade ju hoppats att folk skulle förstå att inte andas eller stora blödningar eller bruten nacke går före jag-är-hungrig-och-vill-gå-hem, men…

Jag och L gick hem vid femtiden, ut i solskenet. Akuten är väldigt isolerad i sin avsaknad på dagsljus (än mer nu när det är en gigantisk byggarbetsplats precis utanför personalrummet) och det är fantastiskt skönt att komma ut. Vi avnjöt jordgubbar och en film som avslappning.

Efter att vi gått hem fick de in ytterligare en patient, en tvååring som blivit påkörd. Först framåt fyratiden var det lugnt, enligt rapport från nattpasset.

Artärblodgas och annat roligt

Sista nattpasset är över och nu är det dags att återgå till normal dygnsrytm. L väckte mig klockan ett idag. Det kändes som att jag bara precis slutit ögonen och det kan väl tyckas att 4,5 timmes sömn är ungefär det – sluta ögonen en liten stund. Tror inte att det blir något större problem att somna ikväll; det har blivit alltför få timmars sömn de senaste nätterna.

Natt har varit riktigt skoj att jobba, mestadels. I natt tyckte jag att vi hade precis lagom mycket att göra – ett ganska konstant flöde av patienter och en del att fixa med var och en av dem. Nattpasset är kul framför allt för att teamet blir väldigt tight – det är lite mindre att göra och man kan då interagera mer, både inom och mellan professionerna. Vi hade riktigt trevliga och kunniga läkare som jag vid femtiden på morgonen fick öva att ta venprov på. Den ene läkaren tyckte nämligen att, “Vi har ju inte låtit dig sticka så många patienter, så nu får du sticka mig” och den andra tyckte att, “Tja, då kan du ju sticka mig med.” Det gick alldeles utmärkt. Fick sticka tre patienter också, varav en gick på första försöket och de andra två behövde lite mixtrande innan det gick. De flesta ska dock ha infarter och dem får jag ju inte sätta, så vi får se hur mycket venprover det blir. Men jag blir bättre på det.

Tidigt på morgonen tyckte samme läkare som initierade venprovtagningen att jag kunde få testa att ta en artärblodgas. “Du är ju läkarstudent, och jag handleder dig,” sa han (undersköterskor tar inte artärblodgaser, det gör läkare). Det gick inte så bra på grund av aterosklerotiska, rullande kärl, men det var ändå kul att få testa. Dessutom tyckte läkaren också att det var trixigt, och det tog honom en stund innan han lyckades, så det kändes okej för min del att inte ha lyckats.

I övrigt har det varit buksmärtor i stor utstäckning, både mag-tarm och gynpatienter (till den grad att gynjouren var mindre glad när vi ringde för fjärde gången), vilket inneburit analys av ett antal urinstickor och några grav-test, och så har det varit städ och plock och assistans vid kateterinsättning och sondinsättning och allt möjligt. Middag vid halv tre på natten och denna gång inte så mycket sittandes och inget sovande alls, vilket gjorde att jag var piggare när passet var slut än igår (då jag fick sova i två timmar mellan fem och sju).

Nu har jag ledigt imorgon och jobbar sedan kvällspass på onsdag och torsdag och sedan är min introduktion slut. Det känns spännande och lite nervöst att jag ska bli släppt själv, men allt eftersom introduktionen varat har jag ju fått göra mer och mer själv. Prata med patienter, ta EKG, ta vitalparametrar, med mera är nu saker jag får göra på egen hand. Svåraste uppgiften är att “ligga steget före” som min handledare säger att man bör göra. Själv tänker jag att om jag håller jämna steg så är jag ganska nöjd.

Kul är det i vart fall fortfarande.

Barsebäck, midsommarfirande och nattjobb

Klockan är två, jag har ganska så nyss dragit mig ur sängen efter första midsommar-nattpasset på akuten. Jag väntade mig en hektisk natt, men den blev ganska så beskedlig. Det fanns att göra i stort sett hela tiden fram till fyra, varefter det tunnades ut till att vi hade knappt en patient att lämna över till morgonpasset klockan åtta. “Knappt en” eftersom patienten i fråga var färdig på akuten och bara väntade på transport hem.

Natten bjöd på roligheter som att sätta EKG helt utan assistans några gånger, låta folk blåsa i Alkometern – av någon outgrundlig anledning mer frekvent använd på midsommarafton än andra kvällar -, assistera då doktorn skulle sy två patienter, assistera vid kateterinsättning, och annat skoj. Min handledare släpper mig mer och mer fri, vilket oftast funkar bra. Har greppat hur man skickar prover med LabROS och hur aktiviteter och liknande ska uppdateras. Att göra själv känns bra och givande. Allra bäst är dock tacksamma patienter som efter gott omhändertagande är så nöjda att de vill krama om en (hände i natt).

Innan arbetspasset hann jag med lite midsommarfirande. Det var lite lyxigt att hinna några timmar med sill och nypotatis trots att jag skulle jobba – förra året arbetade jag hela midsommarhelgen utan möjlighet att medverka. Nu blev det en herrans massa mat hela eftermiddagen, med trevligt sällskap och söt valp, hemma hos L&D.. Eftersom jag inte hann vara med på grillningen tog L senare med sig en matlåda från grillningen och kom till akuten med den. Det smakade himmelskt gott klockan halv två på natten. Det är fascinerande hur gott det är med mat så dags. Också fascinerande hur jag, som inte alls är nattmänniska, kan hålla mig relativt pigg fram till klockan sex på morgonen, varpå jag går rakt in i en vägg av trötthet och bara vill sova.

L gillar midsommar. Eller mat. Eller både och.

Någon fick för många snapsar…

Den här veckan hann jag också med att ta tåget ner till Lund för att träffa mamma, pappa, lillebror och Malmö-K. Det blev bara en ganska kort lunch med lillebror, men det var trevligt att träffas eftersom vi inte setts sedan han var här i våras. Mamma och jag hann med lite shopping innan vi tog oss ut till Barsebäck. Malmö-K tog sig dit och vi umgicks sittandes ute i strålande solsken. På kvällen hämtade vi far min på Skurup. Torsdagen spenderades, till ingens förvåning, bland annat på golfbanan. Det går inte att åka ner till Barsebäck utan att det blir golf, allra minst när solen skiner och det är den varmaste dagen på länge. Så mamma och pappa spelade medan jag gick med och filmade mammas sving och njöt rent generellt. Som vanligt tyckte jag att upprepningen av slå på boll med metallpinne mot alldeles för litet hål blev tjatig vid hål tretton, så då traskade jag hemåt. När parenteserna tagit sig runt alla arton gick jag och pappa till poolen och doppade fötterna men inte mer eftersom det var kallt. På kvällen dukade mamma upp lax ute på terrassen och sen åt vi jordgubbar.

Mamma och pappa på golfbanan.

Till L:s stora förtret lyckades SJ med konsten att komma sex minuter för tidigt till Linköping när jag åkte hem, fast det är ett faktum han inte alls känns vid.

Lugnt nattpass

Klockan är fem på morgonen och här sitter jag på en nästan tom akutavdelning. Det har varit en fascinerande brist på patienter denna måndagsnatt. Vi tror att det beror på en kombination av fotbolls-EM och dåligt väder, men vi är inte säkra. Enligt folk här har det inte varit så här lugnt någon natt sedan förra sommaren.

Passet började trevligt med en äldre herre som tyckte att jag var så söt så och han undrade sålunda om jag var gift. Det är ett skojigt sätt att börja ett jobbpass på.

Midnatt fann mig ståendes som hjälpreda med sax i högsta hugg för att klippa tråd då en bråkig patient skulle sys. Senare fick väktare och polis tillkallas, alltid spännande. En annan patient kom in drogpåverkad. På det hela taget, mer instabila patienter än vanligt. Men totalt sett har vi haft i runda slängar fem patienter i teamet under natten, så det var otroligt lite att göra. Jag fick köra en bladderscan och har fått öva mig på LabROS, programmet vi använder för att skicka iväg prover i, samt gått igenom den halvautomatiska defibrillatorn igen, men annars har det mest blivit trevligt umgänge med övrig närvarande nattpersonal. Vilket är helt okej, för vi har haft roligt. Till allas förtjusning hittade vi frusna bullar i frysen och mumsade i oss det. Jag hade med mig mat också, vilket var förvånansvärt gott klockan halv två på natten.

Eftersom det inte brukar vara så här lugnt kan det bara antas att midsommarhelgen, då jag jobbar tre nätter i rad, kommer att bli annorlunda. Natten har dock försvunnit undan ganska fort ändå, mest eftersom jag trivs så väldigt bra på det här stället. Man vet inte riktigt vad som kommer in och patienterna kan verkligen ha drabbats av precis vad som helst.

Men snart – om lite under tre timmar – är passet slut och jag ska hem och sova. Har fått förvarning från sambon att jag inte bör sova för länge, så jag har satt klockan på tolv. Drygt tre timmars sömn, inte behöver väl jag mer än så? (Hah…)

I övriga nyheter har L genomfört ytterligare en Vätternrunda, på 9 timmar och 54 minuter. Mamma gjorde också de 30 milen, på 14 timmar och 54 minuter. Jag är djupt imponerad av dem båda, framför allt eftersom det regnade ungefär en tredjedel av vägen.

Nu, återgång till jobb. Eller en tidning i personalrummet, vilket kan vara mer sannolikt. Patienttavlan är fascinerande tom; i akutliggaren finns bara en enda patient.

Stuckit en patient för första gången

Första veckan på akuten har nu tagit slut. Kan inte påstå att min förälskelse för detta sommarjobb har minskat alls – framför allt inte som jag fick öka utmaningen lite till under de sista timmarna idag. Först fick jag testa att sätta en PVK på en av sjuksköterskorna som tyckte att jag kunde få öva på henne (sjuksköterskor är generellt stick-glada, har jag märkt – minns mamma redan för många år sedan då hon pluggade till syrra, då hon hungrigt tittade på pappas arm och sa, “Seee, vilka fina vener du har, här skulle jag kunna sticka!”, varpå pappa snabbt drog åt sig sin arm – och många av dem har dels övat på sig själv och dels inget emot att bli stuckna av andra). Det gick bra, faktiskt. Många steg nu i början, när man gör något första gången och det ska dras hit och dit och det är ju trots allt en slang som ska in i venen och ligga där (PVK:er är sånna där nålar man sätter för att kunna ta blodprov senare igen, så att man slipper sticka om och om igen). Så, yay.

Sedan frågade min handledare om jag ville ta några vanliga venprov på en riktigt patient. Nervös som alltid för nya saker kom jag till patienten och hon tittade på mig och sa roat, “Första gången?” eftersom jag säkerligen såg ut som Bambi. Meeeen även det gick bra och jag fick ut fyra fina rör. Det ska tydligen vara en viss ordning på dem också, grönt rör och lila rör och svart rör och jag vet inte allt. Finns typ sjuttontusen olika rör beroende på vad kemlabb ska göra med dem. “Det där gick ju jättebra!” sa patienten och jag strålade givetvis som en sol. Sen frågade handledaren om jag kunde skicka dem med rörpost utan intensivövervakning vilket jag tyckte att jag kunde, för det har jag gjort ett antal gånger nu. Tyvärr var det inte riktigt sant, eftersom rörposten på akuten då bestämt sig för att lägga av. Således avslutades mitt fredagspass på akuten med en runda till labb för att lämna in min patients prover och de andra som blivit stående.

Eftersom L inte är hemma hade jag viss lust att bara stanna kvar. Det är roligare att vara där än att vara ensam hemma och det är ju knappt en människa jag känner kvar i Linköping. L har åkt till Motala för att betala för att cykla trettio mil, för att han är mer än lovligt galen. Han har även dragit med sig min mor, som gillar galenskap alldeles för mycket. Oavsett vad gick jag hem från akuten lite efter fem och passade på att hjälpa några förvirrade själar till rätta (cafeterian är inte så lätt att hitta nu när det är ombyggnationer). Man är lite i hjälp-mode efter jobb, märkte jag, eftersom jag trots allt varit på sjukhuset ett antal gånger tidigare – läs: fem dagar i veckan i två år – utan att för den skull fråga om någon behöver hjälp att hitta när de ser förvirrade ut.

Veckan har också bjudit på en och en halv dag utbildning, med allt från HLR och ABCDE till brandsäkerhet och katastrofberedskap. Det var intressant och lärorikt, om än korvstoppning på hög nivå. Men som konstaterat i tidigare inlägg har hela veckan varit korvstoppning. Men kul korvstoppning, så det är helt okej. Har också varit med vid min första röda patient (rött är det mest akuta vi har), tittat på när ett stort trauma tagits omhand, och mött diverse patienter i alla möjliga skick. Tagit vitalparametrar på alldeles egen hand, analyserat urinstickor och annat. Det är riktigt kul när jag får göra saker själv. Av förklarliga skäl blir det mer och mer saker att göra på egen hand.

I övriga nyheter har jag påbörjat ett nytt pussel. 1 500 bitar denna gång. Fick dessutom tre som jag vunnit på Tradera, så nu har jag massor av pussel att lägga. Yay. Innan jag hämtade ut pusslen igår var jag och L hos D&L och träffade deras nya troll, en liten svart valp av någon trevlig ras som jag inte har minsta koll på. Det märktes inte att han bara bott där i ett dygn, utan han var pigg och lekte som en galning. Så det var mysigt. Mer än så har det inte hänt så mycket och nu väntar en oerhört lugn helg innan det är dags för nattpass på måndag. Det ska bli spännande (det också).

Sommarjobbsstart

Jag älskar mitt sommarjobb. Visst, jag har bara jobbat där i två dagar och jag har inte koll på en femtedel av allt jag ska kunna, men ändå. På dessa två dagar har jag träffat fler patienter än jag gjort på två år på läkarlinjen. Jag har fått se en del saker som vi läst om och mycket mer som vi inte läst om. Jag har fått lära mig EKG-maskinen och att ta snabb status (blodtryck, andningsfrekvens, temp, puls, saturation) i triagen och för den delen lärt mig var olika rum är och hur man kör en säng och hur man gör urinsticka och graviditetstest.

Det är väldigt mycket, ska ju sägas. Jag har tre veckors introduktion under vilka jag ska lära mig vara undersköterska tillräckligt mycket för att kunna sköta mig själv sedan. Det är tur att hjärnan är inställd på “inlärning” sedan tenta-P, för annars vetifan om jag lyckats trycka in allt. Som det är så trycks miljömedicinen ut genom andra örat när jag försöker lyssna och komma ihåg det nya från akuten. Men min handledare är snäll och trycker inte på för hårt, utan låter mig testa lite nya saker hela tiden men inte allt på en gång.

Efter bara två dagar på akuten kan redan konstateras att jävlar vad det är patienter där som inte borde vara där. I runda slängar borde 60% av alla patienter som kommer till akuten inte alls vara på akuten. Folk som haft ont någonstans under en längre tid och av oklar anledning söker akuten istället för sin vårdcentral, till exempel. Eller patienter som stukat foten eller motsvarande – varför söker dessa akuten? Visst om man inte alls kan gå på den, men… Idag hade vi under hela eftermiddagen uppåt 45 minuters väntetid för att ens komma in i triage och få en första bedömning. En patient som kom fram till oss vid sextiden påpekade att hon nu väntat fyra och en halv timme utan att någon endaste en sett till henne. Det är liksom det som blir effekten – en massa folk som inte borde åka till akuten åker dit och då tar det en evighet innan man blir undersökt. Vid sjutiden, en kvart innan jag skulle gå hem, meddelade ledningssjuksköterskan att vi hade slut på sängar och de enda som skulle ges en säng var folk som absolut inte kunde sitta. Resten fick snällt vänta i stora väntrummets hårda trästolar, för det fanns helt enkelt inte plats. Eftersom vi i triagen förklarade för alla som fick en låg gradering på allvarlighetsskalan att väntetiden var allt mellan en och fyra timmar, eller sex timmar för den delen, förstår jag inte riktigt varför inte åtminstone en del av dem gick därifrån och ringer sin vårdcentral imorgon. Menmen, each to his own.

Trots belastningen (igår 154 patienter under ett dygn, vilket är mycket) har jag inte upplevt det som särskilt stressigt. Man checkar av med sitt team och betar av en arbetsuppgift efter en annan. Man springer inte runt och yrar, utan det är en sak i taget. Jag känner en viss oro när min handledning är slut, över att jag kanske kommer springa runt och yra… men det lär vara mer av förvirring än av stress. Hoppas jag. Undersköterskorna i övrigt är väldigt lugna – de flesta har varit där i 10+ år, så de kan sitt och är mammor från och till, till mig och andra nya uskor, och nya läkare och sjuksköterskor. Det är väldigt skönt att ha dem.

För första gången har jag ett jobb jag knappt vill gå hem från. Whoo :)