Category Archives: Läkarlinjen: T5

Mörka dagar med ljusglimtar

Det har snart gått två dagar sedan Tara fick somna. Det har varit långa dagar med oändligt mycket tårar. Visste inte att man kunde sakna ett djur så här. Tara, min lilla kattunge (fast så liten var hon inte på slutet). Jag är inte i närheten av glad igen än, även om det går något längre mellan gråtattackerna nu. Jag har haft och har fortfarande oerhört dåligt samvete över att hon fick somna, även om alla inklusive veterinären sa och säger att det var rätt.  Att hon hade ont. Att hon inte trivdes.

Jag hoppas att hon har det bra nu.

Angel (min andra katt) har tagit det hela med ro. Tara var elak mot henne dagligen, jagade och fräste och höll på, så jag tror att hon tycker att livet känns tryggare nu. Jag hoppas att hon ska kunna få blomma ut ordentligt nu. Hon verkar inte brydd över att hon är ensam.

En och en halv timme innan Tara fick somna fick jag tentabeskedet. Godkänd. Farväl, preklin. Jag log och skrattade och var överlycklig. Sådan oerhörd glädje och lättnad. Och sedan, ner i nattsvartaste sorg. Farväl, Tara. Direkt efteråt skulle jag jobba. Jag växlade mellan patienter och att sitta och gråta. Samtidigt var det skönt att ha något att göra. Igår avsade jag mig allt jag skulle ha gjort. En av mina grannar i huset tog hand om mig och vi pratade om katter och sorg och annat. Sen gick vi ut och njöt av det vackra vädret. Himlen var klarblå och snön gnistrade i fjorton minusgrader. Jag önskade att Tara fortfarande fanns. Jag önskar fortfarande att hon var här hos mig. Det gör ont, väldigt ont.

Tog med systemkameran ut och tog några bilder.

Tog med systemkameran ut och tog några bilder.

L tog mig till Nori igår kväll för att trots allt fira tentaresultatet. Stans bästa sushirestaurang. Jag har testat sushi någon enstaka gång tidigare och jag tyckte inte alls att det var gott. Igår gav jag det en chans till och jag måste säga att det var fantastiskt. Tjejen som serverade oss var supergullig och väldigt hjälpsam när vi inte förstod något av menyn. Men det blev bra till slut – efter två “prov” (en med lax och en med avokado) beställde vi in Sushi Moriawase Deluxe (11 bitar) och stor sashimi med enbart råa fiskbitar, inget ris. Över all förväntan. Älskar lax och det fanns flera andra fisksorter med bland bitarna som var ljuvliga.

L har siktat in sig på sushin.

L har siktat in sig på sushin.

Vi gjorde ett snabbt besök på Karamello där L köpte något jag inte fick se – och så kom han in med två paket imorse, innan han skulle till jobb när jag låg kvar i sängen. Jag fick välja ett, innan han sa att “jag tänkte att om du väljer det ena känner det andra sig ensamt, så du får båda”. De innehöll lakrits från Lakritsfabriken, en supersalty och en salty. Än så länge har vi smakat den supersalta och den är grymt god. Det hela var för att vi firar 21 månader tillsammans idag. Min blivande make är helt underbar.

Idag har jag haft möte om köldstudien, med diverse folk från CMIV och annat håll. Vi har tjugofyra deltagare så här långt, så det närmar sig de tjugoåtta vi behöver.

Jag har varit fortsatt ledsen, gråtit ännu mer, men chocken börjar släppa taget lite grann nu. Saknaden kommer att finnas kvar.

Om en timme tar jag och L tåget till Stockholm. Imorgon är det bröllopsmässa på Grand Hotel, så vi ska dit, och det är dessutom en utmärkt ursäkt för att få träffa mamma och pappa. Det blir skönt.

Att få lov att må dåligt

Utanför är himlen grå. Det har snöat till och från hela dagen, någon enstaka minusgrad på termometern.

Vädret matchar mitt humör.

Två dagar efter tentan är jag inte strålande solsken av lycka över att vara ledig. Lättnaden finns inte. Istället är det som att den plats som adrenalinet tagit upp plötsligt istället är alldeles tomt. Jag har ingen energi att fylla det med något annat, så ett tomrum kvarstår, som ett vakuum i mig. I världen, men ändå inte riktigt närvarande. Vad gör man när man inte har en monstertenta hängande över huvudet?

Melankolin släpper efter ett tag. Det vet jag, det har den gjort förr. När jag vant mig vid friheten. Det bara tar ett tag.

När jag var yngre ansåg jag att det fanns två sorters människor. Den ena kategorin var svartvita, den andra gråa. Svartvita var de som blev deprimerade, men samtidigt som de kunde känna denna extrem av mörker var det också de som kunde känna den andra extremen – euforisk lycka. Gråa, å andra sidan, låg mer i mitten hela tiden. Aldrig riktigt lika glada, men heller inte vandrandes där på randen till avgrunden. De grå följde mer av en medelväg.

Med åren har jag insett att denna simplistiska bild i själva verket är helt inkorrekt. Desto mer jag öppnat ögonen för att titta mig omkring, desto mer har jag insett att alla mår dåligt. Jag hoppas att alla kan känna eufori också, glädjen över livet, lyckan över att ha våra nära och kära, få uppleva saker. Men den viktiga insikten för mig är att nej, det är inte bara en speciell typ av människor som blir deprimerade (i klinisk bemärkelse, eller den bredare termen för att bara vara “deppig”). Det är något som kan drabba alla.

Vid det här laget är det inte bara en av mina vänner i skolan som brutit ihop, mer eller mindre fullständigt, under tyngden av det vi gett oss in på. Människor som vid en anblick ser ut att ha det bra, med vänner, familj, käresta, och på väg på drömutbildningen. Jag lyssnar på dem, hör vad de säger, hör ekot av mina egna ord till min kurator en gång i tiden. Jag borde inte känna så här. Jag har det bra. Det finns så många som har det så mycket värre. För att vi inte “får lov” att må dåligt när vi har det så bra som vi har det. Som om de svältande barnen i Afrikas välmående eller avsaknad därav har någonting alls att göra med hur jag mår.

Min kurator påpekade för mig hur orimligt det är att jag i mitt liv jämför nivån där jag “får” må dåligt med nivån där svältande barn i Afrika får må dåligt. Ser man till Maslovs behovsstege igen befinner vi oss, alldeles uppenbart, i vitt skilda världar. Jag har mat och vatten för dagen (och morgondagen och nästa vecka), vi har tak över huvudet och mer därtill (behöver vi egentligen 65 kvadratmeter för två personer att bo på?), vi har säkerhet i form av att vara fria, egna människor och vi har vår hälsa i behåll, vi har våra vänner, och familjer. Helt plötsligt är vi uppe på de två översta nivåerna – självkänsla och självförverkligande. Och här är där det fallerar. När vi har allt det andra, då kan vi tappa fotfästet på de sista två trappstegen – och det gör vi. Då spelar det ingen roll att vi är högst upp. Och det är inte mindre tillåtet att falla bara för att vi är högt uppe. Vi är i helt skilda världar.

Jag trillar ner när tentan är klar, när jag inte har den som enskilt riktmärke på vart jag är på väg. Som att tentan är berget jag försöker bestiga och när jag tagit mig till toppen blickar jag ut över tomhet. När adrenalinet tar slut lämnas ett hålrum som gör att jag bara känner mig slut. Världen är lika grå som himlen – och det spelar ingen roll att jag har världens bästa fästman, underbara föräldrar, och goda vänner. Det är ändå… tomt. Bättre blir det inte av att jag är övertygad om att inte ha klarat tentan, över att jag kommer tvingas att göra allt igen inom en månad. Självkänsla? Nja.

Ibland behöver man hjälp. Jag tog tre år av hjälp i form av kurator när jag var yngre och jag har funderat på att göra samma sak igen. Men allra viktigast, inbillar jag mig, är att vi lär oss att vi får må dåligt, framför allt de av oss som kan stämplas med ‘insecure overachiever’-märket i pannan (dvs alla på läkarlinjen). Vi får lov att erkänna det för varandra, att våra liv inte är som vi presenterar det på Facebook där bara det fantastiska får klistras upp, som bevis på perfektionen i våra liv. Vi behöver inte ligga ensamma i fosterställning och gråta. Vi behöver inte tro att ingen i världen förstår, för precis som att man kan sitta och fundera på något på en föreläsning och inte våga fråga trots att det egentligen är så att hälften av klassen undrar samma sak, på precis samma sätt mår egentligen halva klassen mer eller mindre dåligt. Eller halva ens bekantskapskrets, eller vad man nu tar för urvalsgrupp. Berättar du så märker du snart att ja, andra mår som du, eller har mått som du någon gång tidigare i livet.

Och det är okej. Trots att vi inte är svältande barn i Afrika.

Stadietentan (första rundan)

Tenta skriven. Andra tyckte att den var enkel, jag tyckte inte det, och jag är följaktligen ganska övertygad om att det hela gick åt skogen. Därmed är det mindre än en månad tills jag sätter mig i tentasalen igen (anmälde mig till omtentan igår. It felt like the thing to do.).

Två fall började med misstänkt UVI. Den första övergick till att bli en klamydiainfektion och följdes av att patienten fick reaktiv artrit, något jag inte läst en rad om på hela tenta-P (eller nån annan gång). Yay. Dessutom en fråga på hur man tolkar resultatet av en ledpunktion (lättflytande, grumlig, halmgul vätska – vad betyder det?) som jag inte hade mycket koll på. Har varit med vid en ledpunktion och minns att vätskan var klar och lätt gul, men vad det betyder när den inte är klar? Tja, vi gissar celler (det var rätt).

Andra fallet började med en kvinna som kom in med pneumoni, återkom någon vecka senare och mådde dåligt och plötsligt hade fått en primär binjurebarksinsufficiens (var det någon som tog den frågan? I så fall är jag sjukt imponerad.), något som det inte fanns minsta hint om i första anamnesen (annat än trötthet under ett par veckors tid, vilket man ju kunde tro hade mer med lunginflammationen att göra). Plötsligt var patienten dessutom hyperpigmenterad. Fick till och med en fin bild av hennes hand – “patientens hand idag” bredvid “patientens hand för fyra år sedan”, för att verkligen driva hem poängen med vad hyperpigmentering är. För att sedan avsluta detta fall hade den stackars påhittade patienten dessutom en fortsatt anemi som visade sig bero på B12-brist. Plötsligt hade patienten även någon typ av autoantikroppar mot H/K-pumpen i magen, som gjorde att parietalcellerna förstördes och de inte kunde utsöndra intrinsic factor, IF (antar jag, eftersom IF är nödvändigt för B12-upptaget). Stackars patient.

Sista fallet tyckte jag bäst om. Även det började med UVI, men övergick snabbt till ett diabetesfall. Det är trevligt och där tog jag de flesta av tentans poäng, skulle jag tro. Om de inte rättar konstigt. Missade en del ändå, men det gör man alltid. En av de sista frågorna var på de perifera pulsarna på fötterna, vilka kärl det är man känner efter (a. dorsalis pedis och a. tibialis posterior) och jag var nöjd med att jag kunde dem.

En del frågor var lite kluriga och när jag fick rätt på några av dem var jag väldigt nöjd. Det är mekanismfrågor, sånna där man tar sin kunskap och applicerar den på ett kliniskt problem. När man ska förklara varför patienten får ett visst symtom, till exempel. Det är kul när man inser att man fattar, och även om man inte har exakt koll på just den mekanismen så har man utifrån sina övriga kunskaper möjlighet att ändå hitta svaret.

Nu är det i alla fall tio arbetsdagar av ledighet, innan tentaresultaten kommer. Tentaresultatsångesten har redan börjat vandra genom mitt huvud, men jag har sagt till mig själv att jag inte ska plugga under den här tiden oavsett. Stadietentan rättas hårdare än de flesta andra tentor som jag förstått det, vilket gör att nä, jag får nog inte de där ca fem poängen jag saknar till godkänt. Egentligen kan jag ju släppa det hela redan :)

Jag behöver vara lite ledig. Strax kickar vi igång T6. Det ser jag fram emot.

Värsta dagen (för studenter ;))

Dagen innan dagen D. Är inte det här alltid den värsta dagen? (Ja, inte om man jämför med att få ett cancerbesked eller att någon dött eller något sådant hemskt, men om man ser till att vara student…)

Tenta-P är slut, man vet att det man inte lärt sig till idag kommer man ändå inte att lära sig. Samtidigt är det omöjligt att slappna av – för imorgon är det dags för tentan. Och man tror att man kan tillräckligt, man tror att man kan de där 65% som krävs och mer därtill, men vad hjälper det om de frågar saker man inte själv tycker är inom curriculum? Som när de ber oss tolka CT-bilder – något jag verkligen, verkligen inte kan. Oftast är jag nöjd om jag vet vad det är för kroppsdel jag tittar på och vilket håll bilden är skuren. Eller när de frågar på detaljnivåer som är så mycket djupare än jag läst, för det finns en gräns för hur mycket jag kan ta in (kadmiumomsättningen, I’m looking at you).

Med allt det sagt så har det här varit det bästa tenta-P:t. Jag har lärt mig så löjligt mycket. Saker jag läst under två och ett halvt år som nu plötsligt fått sin plats bredvid varandra i en stor, sammanhängande bild. Mekanismer som återkommer i olika sjukdomar, som trots allt fakstiskt är logiska när de sätts ihop. Det är skönt, det är spännande, det är givande. Det är fem terminers plugg som kommer till en kulmination. Är jag redan där? Slutet av pre-klin. Jag förstår inte – det känns som att jag blinkade och nu är jag här.

Vill inte göra detta tenta-P igen. Men även om det blir omtenta så är det inte så att det kommer bli som den här gången. Det blir mindre plugg då, läsa om allt en gång till, men inte intensivplugga timtal varje dag. Fast ångesten dagen innan omtentan kommer vara precis likadan.

Har idéer om vad jag vill göra med min lediga tid. Läsa böcker. Kanske rita lite, det var längesedan. Skriva. Träffa folk som jag inte hunnit träffa på sistone. Titta på film utan att känna en krypande oroskänsla som stavas “varförpluggarduinte?”. Det ser jag fram emot.

Men tenta först. 8-14. Efteråt kommer jag som alltid att vara en liten gråtande fläck, bara för att den totala utmattningen hinner ifatt en. Under tentan hålls den borta med choklad.

See you on the other side.

Tentan närmar sig…

2013 firades in med sedvanligt fyrverkeri och sånna där lanternor som korsade himlen i en hiskelig fart eftersom det råkade blåsa en massa. En av dem fastnade i ett träd, men det småregnade så det blev inte en brinnande skog av det.

Nyårsdagen var lugn som en filbunke. Läste igenom det jag skulle för min halvdag om immun innan E kom hit för tentagrupp på kvällen. Halvdagar var trevligt. Tänk om hela tenta-P kunde vara halvdagar. Tänk, för den delen, om tenta-P kunde vara över.

Om en vecka är det lov.

Idag drabbades jag av Tentastress. Sympaticuspåslag á la grande. Har, som vanligt under tenta-P, haft vissa sömnsvårigheter. Oftast inte så svårt att somna, men däremot kan jag vakna klockan sex, halv sju på morgonen och sedan inte somna om, antingen alls eller åtminstone inte på länge. Idag lyckades jag somna om och sedan (mar)drömde jag om att jag satt på tentan och inte kunde ett enda svar. Vaknade extremtrött och samtidigt med hjärtat i halsgropen. Känslan satt kvar ända tills jag gick och tränade – nästan en timmes crosstrainer drog all energi ur kroppen, vilket var helt nödvändigt. Är således väldigt trött nu, men betydligt mycket lugnare.

Det händer inte något särskilt spännande här i övrigt. Tenta-P tar liksom över livet. Den tid man inte pluggar borde man ändå plugga. Imorgon är det dags att repetera neuro. Förhoppningsvis kommer jag ihåg större delen av den från för någon månad sedan då vi tentade (utom lateral inhibition. det förstod jag inte då och jag tror inte att jag kommer förstå det nu.). Neuro två dagar, sedan följer tre dagar repetition och sedan är det dags för The Tenta From Hell.

Håll tummarna för mig på tisdag?

Plugg-lugn

Ibland, framför allt när man sitter på dag typ sju av världens näst största tenta-P och fortfarande inte har särskilt mycket ångest, blir man, av denna avsaknad av ångest, nervös.

Jag borde ha ångest. Jag har ALLTID ångest på tenta-P. Tiotusenmiljoner saker man inte kan eller har tid att ens försöka förstå sig på. Ett berg av saker man borde kunna, borde ha fattat redan när man satt med basruppen men på tenta-P inser man att man absolut inte fattade ett jota (och om man gjorde det så har man glömt det). Så, jag borde ha ångest.

Men det har jag inte.

Jag pluggar lugnt. Tre timmar om dagen eller så, plus tentagrupp i någonstans mellan två och fyra timmar. Jag tränar en timme om dagen för att det är så skönt att få komma ut och röra sig. Jag fattar sakerna jag läser. Mestadels. Gastro är undantaget, för jag avskyr gastro. Det där med saltsyrasekretionen och vilka celler som gör vad och påverkas hur av ACh och gastrin och somatostatin är inte i närheten av min grej. Det är tråkigttråkigttråkigt och när man dessutom lägger till alla bakterier och virus som kan invadera ens tarmregion blir jag lite åt det gråtfärdiga hållet (vem fan orkar hålla reda på skillnaderna mellan Shigella och Yersinia och Salmonella och E. colis fem olika subtyper, som alla tillhör det fantastiska släktet Enterobactericeae som därmed är väldigt lika varandra men inte riktigt och därför ska vi kunna vilka som gör vad). Men det är det enda. Kanske är det så att det är lite för att jag har gett upp hela miljömedicindelen, för den hade annars också fått mig att gråta. Kadmiums exakta löjligt detaljrika väg genom kroppen är inte min grej, även om det gav typ 12 poäng på en av extentorna (frågorna var bisarrt lika de vi fick på T4-tentan. Undrar om den som skrivit stadietentafrågan inte orkade hitta på något nytt till vår T4-tenta och tyckte att den frågan satte dit alla så fint att det bara måste göras om en gång till).

Idag är det endokrin som gäller. E och jag gick igenom endokrin väldigt väl under repetitionsveckan under sista delen av terminen, så det känns mest som trevlig repetition att läsa igen. Jag har börjat verkligen förstå. En del aha!-upplevelser kom under repetitionsveckan, så idag är det bara för att försöka komma ihåg det igen. Det är lättare när man fattar, än när man bara ska trycka in saker som känns helt osammanhängande.

Igår var det njure. Jag har alltid avskytt njurplugg, men det gick bra igår. Jag och E var dock så trötta i slutet av våra fyra timmar långa tentagrupp att vi inte kom ihåg vad det hade varit för njurfrågor, trots att vi spenderade en timme på dem… bra där. Till slut kom vi fram till att de jävliga glomerulonefriterna, som T3-tentatorerna envisades med att göra ett helt fall om, inte fanns representerade alls i de samlade frågorna. Detta innebär dock inte att vi inte får dem, framför allt som de uppenbarligen hittat någon ny njurexpert nu som kan ställa allehanda frågor om ANCA och minimal change nefropati och annat skoj.

Igår gjorde jag förresten en översikt över kroppens artärer. Delar med mig:

Artärer! Klicka för större

Artärer! Klicka för större.

Vet inte riktigt i vilket kompendium jag ska lägga in den, för den passar ju in i samtliga. Så det kanske blir en add-on i samtliga. Eller också får den ligga här.

11 dagar kvar till tentan. När man tänker efter är det ju alldeles enormt mycket tid att ändå utveckla fullständigt, totalt ångestochpaniksyndrom. Jag njuter så länge det inte greppat tag om mig.

Aha-upplevelser

Tenta-P is upon us (läs: me) again. Det är som den oändliga historien – om och om och om och om igen. Hur många jular har jag haft som inkluderat den härligt stressande extrakryddan tentastress? Jag började på universitetet våren 2004. Så, 2005, 2006, 2007, 2008, 2009, 2010, 2011, och nu 2012. Det är åtta jular, det. Och tre år till lär det bli. Whoo!

Men. För att hålla det positivt. Det ska sägas att det här tenta-P:t så här långt faktiskt är riktigt givande. Det är ingenting nytt utan bara repetition av gamla saker. På de två dagar vi hittills haft har jag redan haft flera aha!-upplevelser. Sådana är trevliga, inte minst när det händer i ämnen som man verkligen verkligen inte har fattat innan och därmed trodde var übersvåra, men det som var übersvårt för ett år sedan är faktiskt inte riktigt det längre. Blodfetterna är ett sådant exempel. De har länge varit min mardröm, något jag blundat hårt för så snart det nämnts, och så har jag hoppats på att det skulle gå bra ändå och att det nog inte är så viktigt.

Igår ingick det i tenta-P-dagen och då fick jag ju sätta mig med det. Mina två sidor om ämnet i T3-kompendiet var inte tillräckligt utan jag satte mig med trygga Laurells Klinisk kemi i praktisk medicin som trots sitt tråkiga namn är en av de bästa böcker vi har – och dessutom är den på svenska. En och en halv timme senare hade jag skrivit två sidor till i kompendiet (säg till om ni som köpt vill ha den senaste!) och dessutom, viktigare än sidantalet, hade jag faktiskt fattat. På kvällen hade E och jag tentagrupp och plötsligt satt jag inte och blundade hårt och önskade mig någon annanstans när vi började prata blodfetter, utan jag fick hålla föredrag om allt jag lärt mig. Och jag förstod faktiskt vad jag sa. Och det var rätt.

Jag betvivlar inte att det kommer ämnen och hela dagar då det inte blir någon aha!-upplevelse och allting bara suger. Dagens ämne (FoF inklusive miljömedicin) är en sådan dag, där jag bara ska försöka slå in det totalt ointressanta som är miljömedicin och epidemiologi och olika studievarianter och analyser och blääää. Inga aha! Bara tråk. Imorgon börjar gastro, som jag lagt över två dagar eftersom det är ett stort område, och det kommer nog inte heller vara så mycket aha utan mer att tvinga in i huvudet. Men efter det har jag gjort de två områden jag tycker absolut sämst om! Sedan är det roliga saker att läsa om. Det blir lättare då.

Skummade igenom någon gammal tenta i letande efter FoF-frågor att gå igenom ikväll med E och råkade se någon fråga om de olika lagren i huden. Insåg, till min förtjusning, att jag utan att ha repeterat dem, faktiskt kunde dem. Mycket tack vare den eminenta kom-ihåg-ramsan vi fick lära oss, sannolikt av någon amanuens eftersom det brukar vara de som har minnesramsor – Come Let’s Grab Some Beer. Utifrån och in – stratum Corneum, (Lucidum, finns bara i handflator och fotsulor), Granulosum, Spinosum och Basale. Mycket nöjd med mig själv över att jag kom ihåg.

Och på måndag är det julafton. Jag har bestämt mig för att ta en extra dag ledigt och stannar i Barsebäck i ytterligare en dag. Lite tid att andas är alltid bra.

Funderingar i juletid

Om en vecka är det julafton. Denna tanke slog mig igår, alldeles oväntat, som om julen inte alltid kommer väldigt snabbt, inte minst när lucia passerat. Men det känns inte som jul. Det känns som plugg. En vecka till julafton innebär två veckor till nyår och tre veckor och en dag till tenta. Tisdag 8:e januari 8.00-14.00. Sex mördande timmar av kramp i händerna och huvudvärksframkallande fokusering.

De få julklappar jag tänker införskaffa detta året är antingen inköpta eller åtminstone klara i mitt huvud. Det blir inte så många, vilket är helt okej för min del. Hellre riktigt bra julklappar till det lilla fåtalet än att köpa saker bara för köpandets skull till en massa människor. Och det blir faktiskt riktigt bra julklappar.

Med julen kommer en massa diskussioner upp. Om huruvida barn ska få vara pepparkaksgubbar i luciatåget, om pojkar ska få vara lucia. Om vi ska ha avslutningar i kyrkan eller om det är kränkande för någon. Om att äta ekologisk mat och allra helst inte bara ekologisk utan också vegetarisk. Om att köpa miljövänliga julklappar eller allra helst inga julklappar alls, utan istället ge pengar till välgörenhet. Om att världen vi lever i lever så totalt över sina tillgångar. Jag gissar att den där apokalypsen som förutspås den 21 december detta år inte blir av, men det hindrar inte att vi visst står nära en gräns för vad denna planet mäktar med.

Jag funderar över dessa frågor.

A-M skrev väldigt bra om pepparkaksgubbar och pojk-lucior i luciatåg. Jag gåller med. Det finns traditioner och det finns regler för saker och ting. Man måste inte vara med i ett luciatåg om man inte vill, så får man inte vara det man vill vara så kan man ju låta bli att gå i det tåget och istället starta ett eget med en manlig lucia, pepparkaksgubbar och varför inte Luke Skywalker (han är ju trots allt klädd i nån ljus halvklänning och har en typ av ljus i handen).

Det är klart att vi ska kunna ha avslutningar i kyrkan. Nu är jag visserligen extremt svensk så långt tillbaka någon lyckats hitta i släktforskningen (även om vissa vill hävda att Skåne inte är riktigt svenskt) så jag är väl en av de där som inte egentligen tillåts ha någon säg i saken, men nu säger jag ändå att jag tycker att avslutningar i kyrkan är självklart. Varför inte? Vad är det som är så kränkande att vi har våra avslutningar i vackra lokaler? Jag tror inte på gud, men inte fasen blir jag kränkt av att någon pratar om gud på en avslutning. Jag kan himla med ögonen, men det spelar ju inte mig någon roll. Kränkt är de senaste årens modeord och jag blir galen på det. När L och hans klass skulle ta examen från läkarprogrammet fanns diskussionen om var de skulle ha ceremonin. Linköpings finaste lokal, domkyrkan, fanns uppe. Men det blev inte den för man hävdade att “någon” skulle kunna bli kränkt av att de hade ceremonin i en kyrka. Vem denna “någon” var specificerades aldrig och ingen i klassen hade egentligen något emot att ha ceremonin där – men i och med att “någon” skulle kunna bli kränkt blev det i slutändan en annan, betydligt tråkigare lokal.

Jag tänker inte äta vegetarisk mat på julen, lika lite som jag har någon som helst lust att äta enbart vegetariskt resten av året. Jag önskar att jag orkade, att jag tyckte att vegetarisk mat dagarna i ända var lika gott som att få äta kött, kyckling och fisk – men det gör jag inte. So, no. Ekologiskt kan jag välja ibland, men inte alltid.

Jag har gett pengar till välgörenhet – men jag fick något för pengarna (Dekkadans dansträning för Musikhjälpen förra veckan). Betydligt viktigare känns det för mig att ge kontinuerligt, för att det inte bara ska vara en engångsföreteelse av dåligt samvete, vilket är varför jag har en stående insättning varje månad till Läkare Utan Gränser. Jag har valt en organisation jag tycker är bra och håller mig till den, för det känns bättre att de vet att mitt bidrag kommer till dem varje månad, än att det kommer någon skvätt hit och någon skvätt dit till olika organisationer med väldigt ojämna mellanrum.

Det är dags att återgå till plugget. Kompendierna för T3, T4 och T5 är totalt ca 425 sidor, vilket är det enda jag tänker plugga från under tenta-P. Dessutom kollar jag lite i gamla T2-kompendiet. Jag vet inte alls vad jag känner inför denna tenta – någonstans mellan skräck och uppgivenhet. Pappa sa att jag ska fokusera på att plugga det som är roligt och det har faktiskt blivit roligare att plugga sedan dess. Dock tror jag (tyvärr) att den som är ansvarig för miljömedicin kommer att ta dessa två sista chanser att stoppa in så mycket miljömedicinfrågor som det bara går i stadietentan, eftersom det sedan inte längre kommer ingå (miljömedicin har från och med denna termin tagits bort från T4 – varför får vi aldrig sådana positiva överraskningar?). Miljömedicin, ihop med övriga FoF, är bland det tråkigaste som finns och ligger absolut längst ner på min lista över vad som är kul att plugga.

Tentastress och pappaprat

Igår presenterades T6-arbetet. Detta gick utan problem och på betydligt kortare tid än de utsatta fyra timmarna. Istället för att vara klara klockan 17 var vi klara innan tre, vilket var väldigt skönt eftersom jag skulle iväg och dansa efteråt. Jag var sist i gruppen att presentera mitt arbete och satt och ritade genom övrigas presentationer (det ska sägas, jag kan ändå säga vad varenda en av de som var närvarande ska göra sitt projekt om, trots att näsan var i pappret – bara så att det inte börjar gnällas om att min uppmärksamhet var någon annanstans). Jag förstår fullt ut om ingen lyssnade på min presentation heller. Det är ju verkligen inte särskilt spännande att lyssna på.

Efteråt var det dags för dans i Campushallen. Emma som driver Dekkadans, Linköpings dansgrupp, ville göra något för Radiohjälpens insamling för rätt till rent vatten till barnen i slummen-projektet. Resultatet blev två danspass, en timme långa, till en kostnad av 100 kr/timme där alla pengarna gick till Radiohjälpen. Det bör ha blivit ett par tusen, eftersom vi var över trettio pers på första passet och kanske tjugo på andra. Kul var det oavsett – första dansen var till Beyonces “Single ladies” och andra dansen till Britneys gamla goding “Oops… I did it again”. Nostalgi, den låten, framför allt när koreografin innehöll delar av originalkoreografin från musikvideon. Vi videofilmades i slutet av båda passen och när den videon kommer upp på YouTube kommer jag lägga länken här :)

Idag sov jag mig igenom EBM-seminariet. Jag ska inte ens låtsas att jag lyssnade – jag hade med mig ett tiotal sidor från T4-kompendiet och satt och läste under tiden. EBM, evidensbaserad medicin, är tråkigt att hålla på med själv, än mer att hålla på med i grupp och att lyssna på hur andra grupper har sökt genom olika sökmotorer är ännu mycket värre. Vår grupp fick bra kritik men jag kan bara ta åt mig en liten del av den – jag var inte med och redovisade, eftersom vi kände att det var onödigt att dela upp en presentation på tio minuter på åtta personer. De som var uppe gjorde ett bra jobb. Det gjorde egentligen övriga grupper också, men som sagt, ämnet är så dödstråkigt att det inte spelar någon roll hur bra de gjort saken, jag hade ändå inte lyssnat.

Nästa vecka har vi ytterligare slöseri med min tid – seminarium om Diagnostiska metoders tillförlitlighet. Seminarium. Det är ett skällsord, och det med rätta. Man grupparbetar om ett ämne och ingen lär sig särskilt mycket om något och sedan ska man upp och presentera ämnet och alla gör så mycket som möjligt för att behöva prata så lite som möjligt.

I eftermiddags ringde jag pappa. Stressen över stadietentan är i det närmsta överväldigande och L tyckte att jag varit så nere de senaste dagarna att jag borde ringa. L har oftast rätt, alltid i fall som dessa. Pappaprat i närmare en timme behövdes verkligen och jag gick ur samtalet med förnyad energi. Fokusera på det som är roligt, var en av hans punkter. Det har jag haft svårt för – på sistone har ingenting av plugget känts roligt. Men jag är ju på det program jag verkligen vill vara och jag älskar att läsa medicin. Det är klart att jag tycker att en hel del av det vi ska kunna till stadietentan är riktigt roligt. Så jag får väl fokusera på hjärta, lungor och endokrinologi till en början, eftersom det är roligast, och samtidigt trycka bort allt vad gastroenterologi heter eftersom det är det jag tycker absolut sämst om. Började läsa immunologi efter samtalet och det var faktiskt också roligare när jag tänkte om lite. Får se hur länge energin räcker, men jag ska försöka se det positiva.

Om inget annat så är stadietentan åtminstone, som pappa också påpekade, en väldigt tillfällig negativ stressor. Jag har så mycket positivt i mitt liv – jag har L, kompisar, familj, jag går den utbildning jag drömt om sedan jag var tio, jag har ett superroligt extrajobb och en ganska lugn termin framför mig. Jag har två erbjudanden om sommarjobb och jag gifter mig i juli. What’s not to like?

Vinter i Eklandskapet

Näst sista veckan av T5 har påbörjats. Denna termin har rusat på likt alla andra terminer på den här utbildningen och nu är det mindre än en månad kvar till tentan. De föreläsningar och urbota tråkiga, meningslösa seminarier vi nu genomlider är det sista rycket av preklin – sedan är vi klara. This still boggles my mind…

Förra veckan avslutades med andra rundan av patientövningar. Examination denna gång. Jag fick en gladlynt herre med hostproblematik. Vi började lite sent eftersom det var sista omgången på eftermiddagen. JL hade samtal med en annan herre som jag fick lyssna på. Det tog en timme och således var vi sent på det när jag skulle börja. Eftersom hållandet av långa samtal aldrig varit min starka sida, utan jag alltid tycker om att hålla saker och ting någerlunda korta och koncisa, lyckades jag trots denna försening sluta i tid. Samtalet tog väl tio minuter, undersökningen tjugo, och lite prat i “pauserna” (då patienten klädde av och på sig) med handledaren om mina misstankar om möjliga diagnoser samt fortsatt utredning, och så avslutade jag med att förklara min plan för patienten. Runt 40 min tror jag det tog. Jag glömde fråga om vad han arbetat med tidigare, vilket var dumt eftersom det visade sig att han hade KOL efter exponering för dåligheter i jobbet, men sånt är livet. I övrigt fick jag en massa positiva kommentarer om min hantering av patienten.

Kom hem och skrev en journal på det hela, på vilken jag fick kommentaren av handledaren, “Du gjorde ett bra och snabbt jobb och du höll ihop din patient. Man får ibland balansera så att man inte kör över patienten men jag tycker att du gjorde en bra avvägning. Du blir en utmärkt framtida kollega så fortsätt att öva som du gör!” Bra känsla.

På fredagen åt jag och L lunch på Gula huset. Rekommenderas. Mumsig mat.

I lördags gick vi en runda till stan och gjorde ärenden, även om jag inte alls kan komma på vad det var nu. Jo, vi köpte en hel del ost, samt lagrad julmust på Systemet som är en ny favorit för L. Jag gillar inte julmust något särskilt i originalet, och inte heller i lagrad form, men den är kul att bjuda på. På kvällen åkte vi, efter många om och men, till D&P och avnjöt där en del av osten och sagda julmust. Det var trevligt ända tills D&Ps son Z vaknade med utslag över hela kroppen, något som slutade med en tur till barnakuten där han fick antihistaminer. Jag gick hem vid 1-tiden, medan L var kvar hela tiden och till slut trillade i säng vid halv 4-tiden. Av förklarliga skäl kom vi inte upp särskilt tidigt, utan tog lång sovmorgon och sedan en mysig promenad i Eklandskapet för att njuta av den undersköna naturen och det vackra vädret.

Ute i Eklandskapet med min LHC-mössa. Den är rosa, så jag tycker om den (och den är dessutom riktigt varm!) :)

L och naturen. ^^

Fiiiiiint.

Solen på väg ner. Att klockan sen inte ens var tre är ju en annan sak… Vackert var det i alla fall.

D&P bjöd in oss på adventsfika och L fick ett kort av Z som tack. Vi mofflade pepparkakor, knäck och lussekatter och drack glögg. Det lektes en del med ungarna, som tycker mycket om att bli kittlade tills dess att de faktiskt blir kittlade, då vill de att man ska sluuuuuuta!

På kvällen kom en kompis hit och det käkades mer ost. Vi skulle sett “Brave” (Modig) men det blev inte av. Vi skulle sett den redan i fredags, men det har hänt andra saker. En Pixar jag inte sett. Suck, what’s the world coming to? Och sen ska man ju se The Hobbit när den kommer ut – men jag vägrar vara galen och stå i kö för en film som går på bio, så det får bli senare.

Imorgon ska jag presentera mitt T6-arbete. Snart är det inte skolaskolaskolapluggpluggskola längre. Längtar.