Category Archives: Läkarlinjen: T5

Brudklänningar och patientövning

Genom ett snöblaskigt, mörkt Stockholm har mor och jag vandrat hela dagen lång. Vi har besökt Lillys och Milagro, två bröllopsbutiker med längor av både vackra och mindre vackra brudklänningar. Har provat några stycken och tanken är att jag någonstans imorgon ska tänkas välja en som blir The One. Har en som det lutar åt, men vi får väl se om det trollas fram någon imorgon som jag faller stenhårt för istället. Roligt har vi haft i alla fall, mamma och jag. Jag har ju sett fram emot det här sedan åtminstone någon månad tillbaka. Jag har aldrig varit en sådan som drömt om bröllop och ritat brudklänningar dagarna i ända, men nu när jag är här så tycker jag att det är väldigt skoj.

Igår var det patientövning. Vi studenter var ihopparade två och två där den ene hade samtal och den andre lyssnade ihop med en handledare. Patienterna är inte riktiga patienter, utan personer som ställer upp på att bli petade och klämda på. De har en påhittad anamnes och vårt fokus är att ta in patientens berättelse och sedan göra relevanta undersökningar. Jag lyckades inte lista ut vad min patient hade för sjukdom, men förutom den lilla detaljen så var jag så häääääär långt över godkänt, som min handledare sa. Det var väldigt roligt att höra. Jag vågade ta i patienten, och var mycket uppmärksam, enligt patienten själv.

Efteråt fick vi skriva journal för vårt möte, och det mailade jag till handledaren som svarade idag – med att den var bra och att jag fått med det väsentliga. Tror inte att jag någonsin kommer bli särskilt långrandig i mina journaler, det känns inte som jag. Det är ju också en svaghet, då jag inte alltid är så grundlig i mitt intresse i patientens hela sjukhistoria som en del handledare skulle önska. Å andra sidan tycker jag ju inte att vi alltid kommer ha tid med så grundliga anamneser som våra handledare på Strimman önskade sig.

Efter att ha städat hela lägenheten, pluggat lite, och packat, tog jag igår kväll tåget upp till Stockholm. Till allas stora förvåning var vi i tid, trots “snökaos” som brukar försätta SJ i fullständig paralys. Själv pluggade jag hela vägen upp och lyckades få en äldrekursare som medpassagerare bredvid mig. Trevligt att diskutera stadietentan med någon.

 

Tentaresultat

Idag kom tentaresultaten för neurotentan och pappa frågade, “Jaha, då har du klarat din vad, fyrtionde tenta?” eftersom det faktiskt blev ett godkänt. Man borde lita på sig själv idag. Jag hade en hel massa procent tillgodo – de var betydligt fler än jag räknade med. Dock inte i närheten av högst, där den som hade allra bäst hade 91,07%. Det är en helt galen siffra. Sju underkändes, vilket är ganska många för just den här tentan om man frågar L. Inte vet jag – av 84 som skrev är det i alla fall ingen hög procent.

Dags nu att ladda om för stadium II-tentan. Jag orkar inte riktigt, men måste väl ändå.

Imorgon har vi “patientövning”. Fejk/proffspatienter som vi ska ha ett entimmessamtal-och-undersökning med. Vi ska ta anamnes som är fint täckande, och sedan ska vi göra ett antal kroppsundersökningar som är mer eller mindre påkallade av anamnesen. Det är lite nervöst, men ska samtidigt bli roligt. Som en av våra lärare påpekade är det ju trots allt det här de flesta av oss går utbildningen för att få göra – träffa människor som behöver hjälp och leka detektiver i jakten på diagnos. Eftersom vi fått ganska lite praktisk undervisning i många av undersökningsmetoderna (ingen alls i tyreoidea-, buk- och lymfkörtelundersökning; dessa har bara varit med i föreläsningarna) bad jag L gå igenom dem igår. Han föreslog en Facebookuppdatering (som dock aldrig lades ut) – ‘Har lekt doktor med blivande frun’. Heh.

Imorgon kväll blir det sedan tåget till Stockholm. Yay! Ska vara där ända till söndag, vilket ska blir ett enormt skönt avbrott från skolan och den gråa, regniga verkligheten här. Visserligen tror jag inte att Stockholm blir mindre grått och regnigt – och blir det det så är det för att det blir svinkalla minusgrader i mängder istället – men ändå. Not the same som att rulla nerför backen till skolan varenda dag, för att ha mer eller mindre dåliga föreläsningar om saker jag knappt orkar lyssna till. Evidensbaserad medicin. Blä. Tråkigttråkigttråkigt. En enda av dagens föreläsningar var värd att gå på – Pediatrisk undersökningsteknik. Hur man undersöker barn, både nyfödda och lite större barn. Det var riktigt intressant och den enda av alla undersökningsteknik-/statusföreläsningar som vi haft de senaste dagarna som varit riktigt bra.

Lillebror fyllde år i helgen och jag önskade att jag varit där. Fick dock istället tillfälle att gå på klassittning (den första på flera terminer, eftersom annat kommit emellan de övriga terminerna). Den så kallade preklinsittningen, som T5 har. Vi är ju trots allt klara med preklin snart (bara den lillalilla detaljen Stadium II-tentan kvar). Sittningen var över all förväntan. Roliga tal, gyckel och skojigheter, prisutdelningar – temat var The Preklin Awards – och trevligt bordssällskap. Maten var som vanligt sådär, för det är den alltid på sittningar, till och med på finsittningar på Garnisonen. Nu var vi på NH (Nationernas Hus) och då förväntar jag mig inte mer än det vi fick. Efter sittningen var det dålig musik och således slutade kvällen vi ett-tiden. Jag var fullt nöjd med det.

 

Saffransmuffins and other ramblings

Så var första veckan efter neurotentan slut. Enligt herr Theodorsson som ansvarar för neurotemat ska vi få tillbaka tentorna nästa vecka och “det ser bra ut” för de flesta. Man vill således i detta fall vara en av “de flesta”. Det vore väldigt trevligt att ha klarat den här tentan (också) eftersom jag som vanligt inte har minsta energi för att sätta mig och tentaplugga samma sak igen. Dessutom är omtentorna oftast svårare. Jag tycker att jag bör ha gjort bra nog ifrån mig, men samtidigt känns det som att en sådan kommentar kommer att få livet, universum och allt att ställa sig mot mig och säga “bara för att du sa det där ska du KUGGA”. Så.

Inte mer motiverad är jag heller till att plugga till stadium-II-tentan. Inte det minsta, faktiskt. Har satt upp en repetitionsplan fram till jul då riktiga tenta-P börjar, och den handlade denna vecka om sjukdomsmekanismer, gastroenterologi och FoF. FoF ignorerade jag helt, det bara blev så. Sjukdomsmekanismer var trevligt att läsa, för där insåg jag att jag faktiskt kan det mesta. Inte för att jag intensivpluggat sjukdomsmekanismer i sig, utan för att det är grundläggande saker som återkommer om och om och om igen i patologin vi läser. Farmakologin lite samma sak. Gastroenterologi däremot har jag uppenbarligen nöjt förträngt. Jag avskyr det temat, det är urtråkigt. Magsäckens syraproduktion och H. pylori och blablabla. Inte det minsta intresserad är jag. Den delen kommer bli tuff att lära in igen. Diabetes är lite roligare.

Veckan har varit FoF-fylld, med halv- till helflummiga föreläsningar samt statistik som inte är det minsta flummigt. Jag var sjuk i tisdags och missade således föreläsningen om sekretess, vilket jag i efterhand tycker var synd. Föreläsaren började med väldigt grundläggande juridik. Tydligen har folk inte jättebra koll på att vi har fyra grundlagar i Sverige och sånt smått. Jag tycker fortfarande att JIKen, JÖKen eller GRUNKen (Juridisk introduktions/översikts/grundkurs) hade varit en fasligt bra idé för typ hela Sveriges befolkning. Kanske inte någon som bryr sig så mycket om grundlagarna (Successionsordningen, oj vad den påverkar mitt liv (övriga tre däremot…)) men det vore så bra om folk visste lite mer om t ex köprätt, arvsrätt, sambolagen, och lite annat sådant smått och gott. Allmänbildning helt enkelt.

Igår lämnade jag in mitt kontrakt för T6. Det känns väldigt skönt att ha det gjort. Nu ska vi hålla nån presentation om ett tag, men det blir ett senare problem.

Ikväll kommer Ls parenteser hit, så jag ska baka saffransmuffins. Gjorde en hög igår, ihop med “Dubbel D”-muffins (Daim och Dumle i chokladmuffins), som L fick med till jobb eftersom det är hans sista dag på ortopeden. Får således göra nya idag. Grymt gott. Som saffranssockerkaka. Rekommenderas.

Imorgon blir det klassittning (preklinsittning) och nästa vecka blir det Stockholm i flera dagar. Yay!

Andningspaus

Sådär, helgen till ända.

Tentan gjordes på fredagsförmiddagen. Det var precis lika ångestfyllt som alltid, med mängder av adrenalin utan nytta för det var ju inte så att jag skulle fly eller fäkta, som hormonet är till för, utan istället skulle jag sitta ner i fyra timmar och skriva för glatta livet. En del frågor var bra, en del frågor tolkningsbara, och en del frågor hade jag ren tur på då jag lyckades svara rätt på dem. Vi vet ju att vi svarat rätt (eller fel för den delen) eftersom svaret kommer på sidan efter. Sju poäng på örats anatomi kändes bra, för den har kommit ett antal gånger i extentorna så jag ritade upp samma bild som vi ritat då, och förhoppningsvis gav den ihop med lite text majoriteten av poängen. Sista frågan var vibrationers bana från tå till cerebrala cortex, vilken jag tror jag lyckades ganska väl med. Sex poäng var den värd och några av dem kan jag väl ha lyckats med.

Tummar hålls under den närmsta tiden för snäll rättning och godkänt betyg.

Efter tentan var jag sedvanligt slut i huvudet och satt mest och stirrade rakt ut i tomma intet (läs: på datorskärmen) under eftermiddagen utan att vidare taxera mina stackars hjärnceller. När L kom hem fann han mig i badet, vilket var väldigt skönt. Vi åt kycklingtacos till middag och kollapsade i säng relativt tidigt.

På lördagen vaknade L med feber och illamående och vår tur till Jönköping blev tveksam. Till slut blev den ändå av, vilket var bra. Höll på att vara med i en rejäl trafikolycka och testade bilens väjningsförmåga å det grövsta då en idiot som skulle köra av på en avfart plötsligt insåg att han hade för hög fart och skulle ramma bilen före, varpå han helt sonika svängde ut i motorvägen. Där kom vi i 90 km/h och det var ren tur att ingen låg bredvid eller bakom oss, eftersom jag både bromsade och utnyttjade hela det vänstra körfältet för att inte köra rakt in i idiotbilen. Lite adrenalin på det. Kom hem till Ls föräldrar och fick lugna oss med god middag inklusive efterrätt, som L knappt orkade sätta i sig. Då föräldrarna gått iväg på en november-kräftskiva (!) la vi oss framför TV:n. Jag tittade på naturprogram av olika slag medan L sov. Klockan tio masade vi oss i säng på riktigt. Trots att jag knappt gjort två knop under dagen somnade jag och sov som en stock. Jag tror att jag eventuellt hade en viss kvarvarande sömnskuld efter tenta-P och tolv veckor neuro.

L vaknade sju imorse, pigg och frisk efter tretton timmars sömn och lite Alvedon. Själv sov jag vidare till någonstans runt halv nio. Frukost med föräldrarna intogs, liksom en promenad i det väldigt höstiga landskapet, och sedan satte vi oss i bilen med sikte mot de djupa smålandsskogarna för att träffa Ls klasskompis från gymnasiet, E. Jag har inte träffat henne tidigare, trots att L och hon har god kontakt, eftersom hon i vanliga fall håller till i Uppsala och livet i allmänhet inte har tillåtit utflykter dit. Nu var det oavsett vilket mycket trevligt att till slut få träffa henne, eftersom L pratat en del (gott) om henne. Det blev årets godaste kladdkaka med grädde och många skratt, samt en promenad runt den vindstilla sjön. Funderade på hur mycket mindre stress det skulle kunna tänkas vara att bo där, jämfört med att bo här i stan med alla tusentals måsten. Kom sedan fram till att det faktiskt inte går att flytta härifrån på bra många år även om vi skulle vilja, med tanke på hur bundna både jag och L är och förblir till sjukhuset.

Oavsett vad var det en välbehövlig andningspaus och en rolig eftermiddag med många skratt.

Körde slutligen hemåt igen, på obehagligt mörka vägar med tanke på alla viltolyckor på sistone. Ett kort stopp i Jönköping för att äta lite på någon snabbmatsrestaurang med initialerna B och K gjordes, och sedan körde vi vidare hemåt. Nu är det dags att sova igen, innan nya veckan med en massa FoF börjar. Som vanligt innebär FoF långa dagar i skolan, vilket jag inte alls ser fram emot. Dessutom börjar plugget inför stadium II-tentan. Ingen rast och ingen ro här, inte.

Tentaångest, version femtusenfyrahundraåttionio

Så var man här igen – ångestfylld med 14 timmar till tenta. Som vanligt kan jag ingenting, förstår ingenting och allt kommer att gå åt skogen. Den braiga känslan från tenta-P:s tidigare dagar är sedan länge försvunnen och nu är deppigheten över allt jag inte lyckats lära mig under tenta-P åter över mig. Det är så mycket jag borde kunna.

Men om tjugofyra timmar är det över. Tjugo timmar, till och med. Och sen har vi en ledig helg innan plugget inför stadie II-tentan börjar (vilket jag lovat att inte nämna för E förrän efter neurotentan, så inte mer om den saken nu).

Någonstans finns en lätt bisarr känsla – det här är T5-tentan. Efter den här tentan kommer det inte mycket nytt under terminen. Det blir statistik och forskningsupplägg och sånt där, samt patientsamtal och lära oss skriva journal, men ingen patologi och mekanismer på cellulär nivå och allt annat sådant. Det blir repetition av gammalt – och sedan är, förhoppningsvis, preklin slut. Which is weird. Det känns som i förrgår man stod där utanför NH och tittade, lätt förvirrad, på allt folk. Slutet av preklin kändes oändligt långt bort.

L kom hem och var som vanligt supersöt. “Har du köpt tentachoklad än?” frågade han och det hade jag inte. “Bra!” sa han och tog fram två små Tarragona. Blir precis lagom någonstans vid elvatiden, då man börjar bli trött i huvudet efter flera timmars skrivande.

Han gjorde tidigare idag sitt bästa för att skrämma upp mig:

Det här fick jag på mailen…

Bilden kom med kommentaren “Trillade i trapporna…” Jag tyckte dock att det var lite väl misstänkt – han är på ortopeden just nu, han ser ganska nöjd ut där han ligger, och på något sätt tycker jag inte att det är okej att ens fästman meddelar att han brutit benet via mail. Så, I called his bluff och han svarade med att jag var tråkig som inte gick på det. De har tydligen väldigt lite att göra, han och hans AT-kollega, så de tyckte att gipsningsträning var en god idé…

Igår var vi på chokladprovning. Det var väldigt trevligt. Fick en hög med choklad som vi fick testa efter hand som föreläsaren pratat om chokladen. Det var framför allt kul med den rena chokladen från olika håll i världen – när vi övergick till att “provsmaka” Plopp blev det lite tråkigt för det vet jag hur det smakar (sötsliskigt). Men det var roligt och lärorikt. Efteråt gick jag och L på restaurang eftersom vi inte orkade laga mat, och vi blev glatt överraskade av Gula Huset. De hade ett erbjudande om entrecôte med chilibearnaise. Det visade sig vara perfekt stekt kött ihop med lite grönsaker och en bea med trevlig hetta – och allt detta till ett väldigt humant pris (149 kr).

Så, åter till tentaångesten. Halv sju – hur mycket hinner man läsa på tolv timmar om man låter bli att sova och sånt där oviktigt?

 

Sammanhängande tenta-P

Så var man mitt i tenta-P igen. Lördag (och det vet jag mest eftersom L inte jobbar idag och således kan det inte vara vardag; i övrigt är inte dagarna nämnvärt åtskilda).

Idag är det hjärntumörer, intracerebralt tryck, cerebrovaskulära sjukdomar (stroke mm) och sådant trevligt som gäller. Tur att tenta-P finns så att jag korrekturläser mitt kompendium – idag insåg jag att jag på mitt flödesschema över hur en propp ger skada i hjärnan skrivit att syre ökar vid propp. Nja, kanske inte. Fixat nu. Alla som köpt kompendiet kommer få ett nytt någonstans i slutet av eller efter tenta-P, precis som vanligt… Det blir ju så.

Tenta-P har hittills gått oroväckande bra. Det är väldigt skönt att allt man läser hänger ihop för en gångs skull – det är inte lite immunologi, lite gynsjukdomar, lite metabola sjukdomar, lite endokrinologi, lite FoF, osv såsom det är på T1-4, utan nu är det just bara neuro. Saker och ting hänger ihop och skadorna vid en hjärnblödning kommer påverka de andra system (syn, smärta, proprioception, mm) jag läst om de första dagarna av tenta-P. Det ger en mer sammanhängande känsla och man repeterar hela tiden alltihopa. Visst måste jag fortfarande tvinga in viss utantillkunskap i huvudet (vad heter de olika lagren i retina?) men mycket av det går att lista ut om man kan de olika delarna.

Men vi får väl se vad tentan bjuder på. Som vanligt kan de ju bestämma sig för att fråga om saker jag bestämt mig för att tycka är helt irrelevanta.

Igår kväll hoppade jag in och jobbade en stund. Med dubbla svåra trafikolyckor (ett och två) plus en del annat blev det “förstärkningsläge” på akuten. Fick tre sms på en timme om att de behövde förstärkning och till slut tyckte jag att jag kunde hjälpa till, när tentagruppen var klar och så. När jag kom till akuten var det imponerande lugnt – folk överallt och ett antal patienter på spineboards, intuberade och sönderslagna, men ändå lugnt. Jag blir alltid så djupt imponerad av mina kollegor på akuten. Även i riktigt svåra situationer (och det var det igår, med en som dog och flera mycket svårt skadade) lyckas de hålla huvudet kallt och vara så oerhört professionella. De är så duktiga på det de gör och så vänliga och medkännande under tiden de gör det. De förtjänar blommor, bakelser, eloger och, mest av allt, högre lön – inte minst med tanke på den artikel som tidigare i veckan var i Corren, om hur dåliga arbetsförhållandena på akuten är. De är fantastiska.

Klockan nio fick jag gå hem och L hade gjort hamburgermiddag och vi såg ett avsnitt av The West Wing (Vita huset) som är den serie vi nu tar oss igenom. Köpte den snyggaste DVD-box jag hittills hittat till pappa för några år sedan när jag var i USA, och den har vi nu fått låna. Både jag och pappa älskar serien. Jag har sett hela redan och försöker nu få L lika entusiastisk.

Ikväll blir det Jönköping eftersom jag har en dag ledigt i mitt tenta-P-schema och för att jag inte ska sitta och plugga hela dagen trots allt så väljer vi att åka härifrån. Sedan blir det tre dagar tenta-P ytterligare, en repetitionsdag, och sedan är det tenta på fredag. Ni får gärna hålla tummarna under fredag förmiddag :)

Dan före dan före tenta-P

Så, då var man där igen – någon dag innan tenta-P börjar. Jag drabbas alltid av en simultan jagvillintejagvillintejagvillinte-känsla och komigennubörjadåkomigenva!-känsla. Mycket av det är en önskan om att få det överstökat. Jag vet hur jobbigt det är varenda gång. Det är långa dagar där huvudet värker i slutet för att alla de där neuronen i nu läser om gör nya synapser med varandra och det kommer långtidspotentieras en hel massa i mitt limbiska system. Förhoppningsvis. Så att jag kommer ihåg saker.

T5-tentan har en ganska så god klarande-procent. De flesta klarar sig faktiskt redan på första försöket – betydligt fler än på samtliga övriga prekliniska tentor i alla fall. Jag håller denna tanke varm om hjärtat då jag börjar slå i de 140 sidor jag skrivit under terminens gång. Det mesta i kompendiet har jag ett minne av att ha skrivit, men jag har ingen aning om vad det står. Aningens jobbig känsla.

Det är alltid kul att lägga ut nya anteckningar för köp eller för fri nedladdning. Samtidigt som jag lägger ut de nya får även de gamla kompendierna ett uppsving, med resultatet att T2-anteckningar och T3:s EKG-uppgift och läkemedelslista laddats ner ytterligare runt 20 gånger de senaste timmarna. Det är trevligt. Jag är fortfarande så nyfiken på vem det är som laddar ner – med 630 nedladdningar av T2-anteckningarna kan det ju inte bara vara T2 på läk i just Linköping som drar hem dem. Menmen. Hoppas ni har nytta av dem!

Helgen passerade utan något större äventyr. Igår gick vi på bio och såg Skyfall, vilken jag tyvärr inte alls tyckte särskilt mycket om. Visst var det snyggt foto och en bra skurk, men resten av filmen var bara oändligt lång. Tröttnar dessutom på att de försöker göra Bond till någon djup, tänkande figur, framför allt eftersom de helt misslyckas i detta strävande. Han är fortfarande bara helt kall och avstängd, Agent 007 med rätt att döda. Och Judi Dench, denna vackra och så enormt talangfulla kvinna, är precis lika träigt tråkig genom hela filmen. Aja. Det mysigaste med kvällen var att gå med L till och från stan, en riktigt mysig promenad.

Idag var det helt meningslös föreläsning om psykisk status. Varför meningslös, frågar du kanske? För att vi fick hela föreläsningen i PowerPoint-form och föreläsaren stod och sa varenda ord som stod i PowerPointen. 45 minuter spenderades på detta (föreläsningen var bara så lång, men annars hade jag ändå gått i pausen) och sedan var det basgrupp. Sista basgruppen för neurotemat eftersom vi likt många andra basgrupper tog två fall till idag så att vi blir lediga på torsdag. Skönt – det är tenta-P dag 2.

Och det är ungefär allt som händer just nu.

T5-anteckningar

T5-anteckningar för neurotemat. Ca 140 sidor, PDF ca 40 MB stor. Skickas via Sprend efter beställning. Som vanligt är det hela med förbehållet att det är elevanteckningar. Säljes för 50 kr/st. Maila mig eller prata med mig i skolan om ni skulle vilja ha dem.

Övriga anteckningar:

T2-anteckningar – handskrivna, mycket fokus på anatomi men även annat (gratis)
T3-anteckningar – kompendium att köpa (50 kr) finns EKG-arbete och läkemedelslista (gratis)
T4-anteckningar – kompendium att köpa (50 kr)
T7-anteckningar – kompendium att köpa (50 kr)
T8-anteckningar – kompendium att köpa (50 kr) samt läkemedelslista (gratis)
T9-anteckningar – kompendium att köpa (50 kr)
T10-anteckningar – kompendium att köpa (50 kr) samt läkemedelslista och bildtentakompendium (gratis)
T11-anteckningar – kompendium att köpa (50 kr)
Övriga anteckningar – blandade bilder att ladda ner (gratis)

Innehållsförteckning.

exempelsida t5-kompendiet

Exempelsida T5-kompendiet.

Belöningsförskjutning

Igår låg jag på soffan eftersom hjärnan var helt slut efter en dag med plugg, först på egen hand och sedan i obduktionens föreläsningssal med anatomiamanuenser. Kan nog ha blivit sju timmars plugg – med den sammanlagda känslan att jag fortfarande inte kan någonting. Detta inte minst när amanuenserna påpekar allt vi bara måste kunna. Mindre än två veckor till tentan – känns suboptimalt.

Anyway.

L kom ut till mig då jag låg på soffan. Han var lika trött som jag efter en vecka på ortopeden i Motala med löjligt tidiga morgnar (han går upp 05:50) och han tittade på mig och sa att vi borde ‘fuck it’. Så elokvent (not), men det kändes så rätt. Varför gör vi det här? Varför envisas vi med att utsätta oss för dessa nivåer av stress, ångest, och för lite sömn? Vad är belöningen?

I veckan har vi haft föreläsningar på just belöning. En av våra föreläsare pratade om ett experiment man gjort på barn om belöning – en vuxen lägger en kaka framför dem, och säger till barnet att om kakan är kvar då den vuxne kommer tillbaka, så kommer barnet att få två kakor. Det är för att se hur vi kan acceptera att skjuta fram en belöning till senare, om vi då får mer belöning. Barn som inte tar kakan direkt är oftast bättre på att förskjuta belöning även senare i livet. Sådana är vi (läkarstudenter), konstaterade föreläsaren. Ja, inte är vi några som kräver belöning direkt i alla fall. Då är läkarlinjen helt fel.

Tänk så skönt det vore att bara lämna allt (utom L, som definitivt ska följa med mig vart än resan går). Jag har en enorm längtan efter studieuppehåll just nu. På något sätt känns det logiskt, efter tjugotvå år i skolan med bara ett halvårs paus. Har faktiskt lite fundering på att ta ett halvårs uppehåll och jobba som uska på akuten på heltid. Men jag ska ta mig igenom den här terminen och sedan är det T6, vilket jag har stora förhoppningar på att uppleva som ett studieuppehåll eftersom det inte kommer vara tenta och två basgrupper i veckan och allt annat.

Just det där med basgrupper två gånger i veckan diskuterade jag och E för någon dag sedan. Vi konstaterade att den mängd vi läser till varje enskilt basgruppsfall hade, på gymnasiet, tagit en halv termin att läsa om. Ungefär. Det har vi istället tre dagar på oss att läsa in. Och sedan undrar man varför man inte kommer ihåg allt…

Jag vet inte vad belöningen för läkarprogrammet är, egentligen. Att få arbeta som läkare? Tja, på något sätt tror jag inte att man har lägre stress- och ångestnivåer och får sova mer då.

Näst sista veckan av neuro

Helgen – eller snarare torsdag kväll till lördag dag – bjöd på sällsynt välbehövd återhämtning i Stockholm. Började närma mig ett totalt sammanbrott under all stress och messade således mor min om jag kunde komma upp. Så länge jag fann mig i att hon skulle träna på fredagen var det helt okej, och jag åkte upp med tåg klockan fyra på torsdagseftermiddagen. Det blev på inget sätt någon avancerad vistelse. Torsdagskvällen spenderades i köket och lite senare i soffan, pratandes med mamma om bröllop och allt möjligt annat. Fredagen fortsatte ungefär likadant, med en promenad på stan, lunch ute, fika hemma, och sedan kom pappa hem på kvällen och det blev en nästan traditionsenlig familjemiddag (utan lillebror). Riktigt mysigt och väldigt, väldigt skönt med mycket prat och dessutom lite massage – och att under 48 timmar inte plugga. Har inte gått så länge utan plugg sedan den här terminen började, vill jag med säkerhet påstå. Sedan pluggade jag inte heller på lördagen när jag kom hem, så det blev totalt 2,5 dygn utan plugg.

Igår började en ny vecka – näst sista veckan av neurotemat och således är vi jobbigt nära tenta-p och tenta – med en excentrisk föreläsare som bestämde sig för att inte komma till föreläsningen. Efter att ha väntat i 25 minuter (och ringt kursledningen) fick vi nog. Tydligen har föreläsaren gjort likadant tidigare, men han är såå bra som föreläsare att de ändå inte vill skippa honom. Hopp. Jag gick och tränade och satte mig sedan på HUB för att försöka plugga lite innan eftermiddagens föreläsning om något och den efterföljande basgruppen. (Det är intressant att jag på allvar inte minns alls vad den handlade om eller vem som hade den. Bra där.). Basgrupp 15-17 på måndagseftermiddagen efter plugg hela dagen är inte vidare givande, eftersom alla är trötta och lättdistraherade.

L kom i alla fall hem med ett strålande leende på kvällen. För hans del var det första dagen i Motala på deras ortopediavdelning och eftersom det varit en del klydd i hans schemaläggning slipper han denna vecka mottagning helt, och kan istället bo i operationssalarna. Han ska ju bli ortoped, så han var givetvis väldigt nöjd. (Och en nöjd L ger en nöjd jag.)

Idag var det återigen dags för föreläsningar. Morgonens ‘Clinical reasoning’-föreläsning var över all förväntan – hade väntat mig flum à la HEL vilket är dumt eftersom Annette Theodorsson som höll i kalaset är allt utom flummig. Istället var det en fallgenomgång med mycket interaktion, upplagd ungefär som en MEQ-tenta eller ett fall på akuten. En snubbe kommer in med vissa symtom, vad gör vi, vad misstänker vi? Får mer information, vad gör vi, vad är fördelarna/nackdelarna med olika föreslagna undersökningar, och så vidare. Riktigt kul och givande.

Andra föreläsningen fick vi återigen efterlysa föreläsaren. Dock inte samme föreläsare som igår, och denne kom springandes med andan i halsen och bad så hemskt mycket om ursäkt. Bra föreläsning om droger, följdes av lunch och därefter mer föreläsning om droger. Ska nu sätta mig och läsa om droger också. Känns som ett tema.

Så sånt är livet nu – efter en kort paus i Stockholm handlar livet återigen mest om plugg. Men jag hann ladda batterierna en aning, så det känns lite lättare nu.