Category Archives: Läkarlinjen: T6

Tentastress och pappaprat

Igår presenterades T6-arbetet. Detta gick utan problem och på betydligt kortare tid än de utsatta fyra timmarna. Istället för att vara klara klockan 17 var vi klara innan tre, vilket var väldigt skönt eftersom jag skulle iväg och dansa efteråt. Jag var sist i gruppen att presentera mitt arbete och satt och ritade genom övrigas presentationer (det ska sägas, jag kan ändå säga vad varenda en av de som var närvarande ska göra sitt projekt om, trots att näsan var i pappret – bara så att det inte börjar gnällas om att min uppmärksamhet var någon annanstans). Jag förstår fullt ut om ingen lyssnade på min presentation heller. Det är ju verkligen inte särskilt spännande att lyssna på.

Efteråt var det dags för dans i Campushallen. Emma som driver Dekkadans, Linköpings dansgrupp, ville göra något för Radiohjälpens insamling för rätt till rent vatten till barnen i slummen-projektet. Resultatet blev två danspass, en timme långa, till en kostnad av 100 kr/timme där alla pengarna gick till Radiohjälpen. Det bör ha blivit ett par tusen, eftersom vi var över trettio pers på första passet och kanske tjugo på andra. Kul var det oavsett – första dansen var till Beyonces “Single ladies” och andra dansen till Britneys gamla goding “Oops… I did it again”. Nostalgi, den låten, framför allt när koreografin innehöll delar av originalkoreografin från musikvideon. Vi videofilmades i slutet av båda passen och när den videon kommer upp på YouTube kommer jag lägga länken här :)

Idag sov jag mig igenom EBM-seminariet. Jag ska inte ens låtsas att jag lyssnade – jag hade med mig ett tiotal sidor från T4-kompendiet och satt och läste under tiden. EBM, evidensbaserad medicin, är tråkigt att hålla på med själv, än mer att hålla på med i grupp och att lyssna på hur andra grupper har sökt genom olika sökmotorer är ännu mycket värre. Vår grupp fick bra kritik men jag kan bara ta åt mig en liten del av den – jag var inte med och redovisade, eftersom vi kände att det var onödigt att dela upp en presentation på tio minuter på åtta personer. De som var uppe gjorde ett bra jobb. Det gjorde egentligen övriga grupper också, men som sagt, ämnet är så dödstråkigt att det inte spelar någon roll hur bra de gjort saken, jag hade ändå inte lyssnat.

Nästa vecka har vi ytterligare slöseri med min tid – seminarium om Diagnostiska metoders tillförlitlighet. Seminarium. Det är ett skällsord, och det med rätta. Man grupparbetar om ett ämne och ingen lär sig särskilt mycket om något och sedan ska man upp och presentera ämnet och alla gör så mycket som möjligt för att behöva prata så lite som möjligt.

I eftermiddags ringde jag pappa. Stressen över stadietentan är i det närmsta överväldigande och L tyckte att jag varit så nere de senaste dagarna att jag borde ringa. L har oftast rätt, alltid i fall som dessa. Pappaprat i närmare en timme behövdes verkligen och jag gick ur samtalet med förnyad energi. Fokusera på det som är roligt, var en av hans punkter. Det har jag haft svårt för – på sistone har ingenting av plugget känts roligt. Men jag är ju på det program jag verkligen vill vara och jag älskar att läsa medicin. Det är klart att jag tycker att en hel del av det vi ska kunna till stadietentan är riktigt roligt. Så jag får väl fokusera på hjärta, lungor och endokrinologi till en början, eftersom det är roligast, och samtidigt trycka bort allt vad gastroenterologi heter eftersom det är det jag tycker absolut sämst om. Började läsa immunologi efter samtalet och det var faktiskt också roligare när jag tänkte om lite. Får se hur länge energin räcker, men jag ska försöka se det positiva.

Om inget annat så är stadietentan åtminstone, som pappa också påpekade, en väldigt tillfällig negativ stressor. Jag har så mycket positivt i mitt liv – jag har L, kompisar, familj, jag går den utbildning jag drömt om sedan jag var tio, jag har ett superroligt extrajobb och en ganska lugn termin framför mig. Jag har två erbjudanden om sommarjobb och jag gifter mig i juli. What’s not to like?

Julpynt och snömys

Det snöar ute. Vräker ner, till och med. Sedan imorse har det nog kommit två decimeter. Det som är betydligt mer ovanligt än att det snöar i Linköping i december är att jag faktiskt trivs med det. Jag brukar inte tycka om snö – det är i vägen, det betyder att det är kallt ute, och det blir slask när det smälter och sedan is när det smälta fryser. Alla dessa saker är visserligen fortfarande sanna, men när man inte ska ut och cykla i det, när man har en ordentlig kappa och fina tumvantar och det är -4 grader ute, då är det betydligt mycket mer okej med snö.

Efter att igår knappt ha satt en fot utanför dörren – bara fram och tillbaka till garaget, och fram och tillbaka från bilen till L&D – och dessutom med en ledig dag till mitt förfogande hade jag sedan tidigare bestämt mig för att besöka stadskärnan. Tvekade länge med blickar ut genom fönstren. Snön öste ner i 45 graders vinkel vilket tydde på en del blåst, utöver de fyra minusgraderna och snöandet i sig. Till slut tröttnade jag dock på att sitta inne och klädde på mig ordentligt: nya kappan, tumvantar, mössa, kapuschong uppdragen över mössan, halsduk upp över hakan, och knästrumpor under byxorna, samt ordentligt varma skor. Och hör och häpna – jag frös inte en sekund. Visst blir det lite kallt om näsan efter en stund, men inget ohanterligt. Så traskade jag hela vägen till stan, en runda där, och hem igen. Det är visserligen inte särskilt långt, men det blir lite jobbigare när man går genom en oskottad Trädgårdsförening där snödjupet är någonstans åt trettiocentimetershållet.

Det blev införskaffning av diverse julpynt. Det smarta är egentligen att vänta till efter jul att köpa sådant, men eftersom två saker spelar in där – a) jag har tenta-p då och b) sakerna jag vill ha finns inte nödvändigtvis kvar vid det laget – blev det istället inköp till ett något högre pris, men med fritt val och gott om tid. Det blev en liten boll som nu hänger i fönstret och lyser, en tomte, en liten blomma, och glassak som får funka som hållare till vårt datumljus (som inte börjat brännas än eftersom vi var bortresta i helgen och inte tog fram det förrän igår). Det var mysigt att gå på stan. Väldigt lite folk, vilket var jätteskönt. I Stockholm i helgen var det ju tiotusen människor överallt, hela tiden. Jag orkar inte med det.

Jultomte, datumljus, ljusboll i fönstret… och två lata katter.

Adventsljusstaken kom upp till slut. Den gjorde jag i slöjden på högstadiet. Hittade siffror att hänga på, nu för halva priset eftersom första advent redan är avklarad. Egentligen borde det ju vara 25% billigare då, det är ju tre adventisar kvar – men vem är jag att klaga? :)

Nu är det julpyntat hemma. Jag borde plugga, både lite läsning inför morgondagens patientövning (examination den här gången, istället för övning som förra gången) och inför stadium II-tentan, men jag finner att jag helt saknar motivation att plugga. Orkar bara inte. Procrastination, thy name is Camilla.

E och jag hade pre-stadiumtentagrupp igår då vi satt och diskuterade igenom veckans teman (hjärta, lungor, blodtryck, blodfetter). Medan tentan stressar mig något enormt (som vanligt) är det ändå skönt att märka att det vi nu pluggar in igen dels inte är något vi behöver plugga in från noll, och dels är det saker man i mycket större utsträckning kan ta på logik istället för att lära sig utantill den här rundan. Vi pratade hjärtljud och var/när man kan höra specifika hjärtljud. Till skillnad från T3, då jag mest såg till att lära mig de olika ljuden, när de kom och till vilket fel de hörde utantill utan djupare förståelse, kan vi nu resonera oss fram till var och när ljudet borde höras. Det gör det betydligt lättare att komma ihåg (även om jag inte rent fysiskt skulle kunna bedöma ett hjärtljud om jag tog ett stetoskop och lyssnade på någon – det är en helt annan sak…). Detta gäller dock inte saker vi bara måste lära oss utantill, såsom syrasekretionen i magsäcken, som dessutom är så urbota tråkig att jag bara kräks på det hela.

Ute fortsätter det snöa. Eftersom jag tröttnade på att sitta inne gick jag ut och skottade uppfarten till nummer 16, och sedan gjorde jag en snöängel, och gick omkring och bara var ute och njöt (!) av snön. Riktigt mysigt. Kunde även konstatera att de inte hittar till vårt område med plogbilarna. Å andra sidan verkar de, enligt L, inte hitta någonstans alls, för knappt nåt är plogat. På sin väg hem från Motala idag körde han förbi inte mindre än tio olyckor på 2,5 mil. Bra jobbat. Jag håller mig till att gå!

Små luciafigurer på stege, inköpt för flera år sedan på mellandagsrea. Ljusstake snodd från mamma, också för flera år sedan. Utanför min snöängel, inte gjord för flera år sedan.

Saffransmuffins and other ramblings

Så var första veckan efter neurotentan slut. Enligt herr Theodorsson som ansvarar för neurotemat ska vi få tillbaka tentorna nästa vecka och “det ser bra ut” för de flesta. Man vill således i detta fall vara en av “de flesta”. Det vore väldigt trevligt att ha klarat den här tentan (också) eftersom jag som vanligt inte har minsta energi för att sätta mig och tentaplugga samma sak igen. Dessutom är omtentorna oftast svårare. Jag tycker att jag bör ha gjort bra nog ifrån mig, men samtidigt känns det som att en sådan kommentar kommer att få livet, universum och allt att ställa sig mot mig och säga “bara för att du sa det där ska du KUGGA”. Så.

Inte mer motiverad är jag heller till att plugga till stadium-II-tentan. Inte det minsta, faktiskt. Har satt upp en repetitionsplan fram till jul då riktiga tenta-P börjar, och den handlade denna vecka om sjukdomsmekanismer, gastroenterologi och FoF. FoF ignorerade jag helt, det bara blev så. Sjukdomsmekanismer var trevligt att läsa, för där insåg jag att jag faktiskt kan det mesta. Inte för att jag intensivpluggat sjukdomsmekanismer i sig, utan för att det är grundläggande saker som återkommer om och om och om igen i patologin vi läser. Farmakologin lite samma sak. Gastroenterologi däremot har jag uppenbarligen nöjt förträngt. Jag avskyr det temat, det är urtråkigt. Magsäckens syraproduktion och H. pylori och blablabla. Inte det minsta intresserad är jag. Den delen kommer bli tuff att lära in igen. Diabetes är lite roligare.

Veckan har varit FoF-fylld, med halv- till helflummiga föreläsningar samt statistik som inte är det minsta flummigt. Jag var sjuk i tisdags och missade således föreläsningen om sekretess, vilket jag i efterhand tycker var synd. Föreläsaren började med väldigt grundläggande juridik. Tydligen har folk inte jättebra koll på att vi har fyra grundlagar i Sverige och sånt smått. Jag tycker fortfarande att JIKen, JÖKen eller GRUNKen (Juridisk introduktions/översikts/grundkurs) hade varit en fasligt bra idé för typ hela Sveriges befolkning. Kanske inte någon som bryr sig så mycket om grundlagarna (Successionsordningen, oj vad den påverkar mitt liv (övriga tre däremot…)) men det vore så bra om folk visste lite mer om t ex köprätt, arvsrätt, sambolagen, och lite annat sådant smått och gott. Allmänbildning helt enkelt.

Igår lämnade jag in mitt kontrakt för T6. Det känns väldigt skönt att ha det gjort. Nu ska vi hålla nån presentation om ett tag, men det blir ett senare problem.

Ikväll kommer Ls parenteser hit, så jag ska baka saffransmuffins. Gjorde en hög igår, ihop med “Dubbel D”-muffins (Daim och Dumle i chokladmuffins), som L fick med till jobb eftersom det är hans sista dag på ortopeden. Får således göra nya idag. Grymt gott. Som saffranssockerkaka. Rekommenderas.

Imorgon blir det klassittning (preklinsittning) och nästa vecka blir det Stockholm i flera dagar. Yay!

ATLS-markör och T6

T6-arbetet ser nu ut att ordna upp sig alldeles förträffligt. Tre olika projekt finns uppradade för mig att ta mig an, alla projekt som min blivande handledare Fredrik Nyström vill ha gjort, allra helst i förrgår. Vid intresse finns möjlighet att fortsätta under sommaren, vilket gör att jag nu har inte bara ett utan två sommarjobb uppradade. Förhoppningsvis går de att kombinera, för jag trivs så bra på akuten och vill fortsätta där, men projekt två hos Nyström lockar samtidigt rejält. Till en början blir det dock, förutsatt att den pilotstudie som nu ska dra igång ger någon typ av resultat, den studie som vi kort kallar Köldstudien. Mer om den lär komma.

Idag var jag ATLS-markör. Advanced Trauma Life Support. Började redan 7.30 eftersom vi skulle hinna få vårt scenario och sedan även sminka den som skulle vara patient. Det var knivskador, trafikolyckor, fallskador och annat kul. Samtliga stora trauman, uppenbarligen, eftersom kursen heter som den gör. Kursdeltagarna lär sig principen om ABCDE (Airway Breathing Circulation Disability Environment) och att jobba utifrån denna då de får in ett trauma. Sista momentet är en praktisk tentamen där de går in ensamma i ett rum 0ch möter en ledare samt två markörer. Jag lekte sjuksköterska som var helt ny på jobbet, första dagen efter utbildningen. Vi fick in en fallolycka som skulle tas omhand. Jag fick vara behjälplig med diverse nålsättningar, Ringer-hängande, huvudhållande, och klädklippning. Med mera. Kände redan från början att jag faktiskt hade lite koll på situationen (kände mig inte särskilt “ny”) och efter åtta omgångars repetition som visserligen inte var helt exakt lika så hade jag ändå lärt mig en hel del. Alltid bra att veta hur en skallbasfraktur yttrar sig, till exempel. Så det var givande och skoj.

Hemma har det inte alls blivit något plugg, vilket det borde blivit. Jaja, sånt är livet ibland och jag hann faktiskt med allt jag behövde inför basgruppen redan igår. Får väl bli mer ordentlig imorgon. Å andra sidan känner jag mig denna vecka väldigt duktig. Har hunnit med jobb, en hel del plugg och de föreläsningar vi haft, ATLS-kurs idag samt dans igår och dessutom krossade jag 50 000 ord-barriären på min lilla saga för någon dag sedan. I sidor är den nu över 100. Yay.

Riktigt trött och seg och bara halvvägs genom veckan. Hade önskat mig en sovmorgon imorgon, men det blir det inte. Först på lördag blir det till att sova (och bara för att kommer jag väl vakna halv åtta då också).