Category Archives: Berättelser Från Akuten

Jakten på den Gyllene Sängen

En lugn förmiddag på akuten. Klockan halv tolv har jag dragit två blododlingar och serverat fika till två patienter, i övrigt har vi mest tagit det lugnt. En av de få patienter vi har på teamet, vi kan kalla honom Arne, mår inte så bra. Han är faktiskt så pass dålig att vi inte kan skicka hem honom, utan han måste läggas in. Dessa ord – “läggas in” – är de magiska orden. Nu börjar det roliga: Jakten på den Gyllene Sängen. En titel på en spännande roman, kanske? Blivande actionfilm?

Nah. Istället är det det ständigt återkommande problemet på sjukhuset. Det finns en yrkeskategori, vårdplatskoordinatorerna, som gör ett enormt jobb för att minska problematiken, men när det ligger 22 patienter på en avdelning med 18 sängplatser så kan inte ens de alltid fixa mirakel (de lyckas dock överraskande ofta).

Så varför är det så överfullt? Många sjuka, givetvis, ihop med för små avdelningar för vår åldrande befolkning där allt fler kan hållas vid liv väldigt länge, men det finns ytterligare ett problem, inte minst så här i jul- och nyårsledighetstider: kommunen.

Avdelningsläkaren som kommer till akuten för att diskutera Arne är trött. ”Vi har inga platser kvar. Vi kan inte skicka hem någon trots att de är klara, för de måste till korttidsboende, och det finns ingen på kommunen som kan se till så att de kommer dit.”

Kommunen tillhandahåller så kallade korttidsboenden, servicehus, och äldreboenden av andra slag. Korttidsboende är till för att vara just korta, på väg mot något annat (även om de inte alltid är det):

Den vanligaste anledningen till korttidsvistelse var rehabiliteringsskäl. Många personer fanns också på korttidsboende i syfte att utreda om han/hon kunde återgå till hemmet eller hade behov av att flytta till ett särskilt boende.

~sidan 6 i Korttidsboende – en kort tids boende?

För att man ska kunna komma till korttidsboende efter en sjukhusvistelse krävs det att det görs en vårdplanering. Då ska patienten, sjukhuspersonalen, kommunens biståndshandläggare, och andra berörda parter vara med, för att bedöma behovet av vård och omsorg. Låter ju bra – förutom det där med kommunens biståndshandläggare. För till skillnad från sjukhuset, som har öppet dygnets alla timmar årets alla dagar så tar kommunens biståndshandläggare semester. Röda dagar är röda dagar, och att ta ut lite semester på klämdagarna för att få väldigt lång ledighet är ju varje svensks rättighet.

Och då ligger Agda och Gösta och Margot och Sven kvar på sjukhuset i väntan på korttidsboenden, eftersom de är för sjuka för att åka hem och eftersom biståndshandläggaren hoppar runt julgranen.

Och det medan Berit och Gittan och Evert är fast på akutmottagningen i timtal för att inte ens vårdkoordinatorerna kan göra det omöjliga. Sjukhuset är helt enkelt fullt.

Min sjuksköterskekollega säger till mig att han hade blivit vansinnig om han hade varit doktor och hade varit tvungen att spendera större delen av sin tid på att försöka hitta sängplatser åt sina patienter. Fem och ett halvt års utbildning, arton månaders AT-tjänst, och kanske även mångårig specialisttjänstgöring – och det läkarna spenderar en väldigt stor del av sin tid på är att leta sängplatser på ett överfullt sjukhus där ingen avdelning kan ta fler patienter.

”Men imorgon börjar dom jobba på kommunen igen”, säger avdelningsläkaren trött. Hon har sex patienter som ska till korttids, som bara ligger i förvar på hennes avdelning. Människor som är färdigbehandlade på sjukhuset, men som inte är i skick att bo på egen hand.

På en annan avdelning ligger nio patienter och väntar på plats.

Imorgon är det måndag och helgerna är slut – men det innebär bara att kommunen börjar i ena änden av berget av patienter som behöver boenden. Det kommer ta tid innan patienterna kommer iväg till sina boenden, säkerligen både dagar och veckor, och under den tiden fyller det på sig med nya. Kommunens straff om de tar för lång tid på sig (det finns en gräns på fem dagar, innan dess ska patienterna måste ha flyttat; de dagarna är givetvis bara svarta dagar i kalendern, röda dagar räknas inte) är att de måste börja betala för sjukhusplatserna, men det vet jag inte om någon bryr sig så mycket om. Framför allt spelar det inte någon som helst roll för vår käre Arne. Han behöver bara den där upptagna platsen, och han behöver den nu.

Jag förstår att kommunanställda vill vara lediga på jul och nyår – det hade vårdpersonalen säkert också velat, men det går inte, lika lite som det uppenbarligen fungerar att kommunens biståndshandläggare är det. Och om de röda dagarna ska få fortsätta vara röda för biståndshandläggarna, då borde man kraftigt öka bemanningen de svarta dagarna, så att inte patienterna hamnar på hög och bara ligger på sjukhuset och väntar. Det håller bara inte.

(Arne får sin plats till slut, mer än två timmar efter att vi är klara med honom. För att vårdplatskoordinatorerna återigen trollar med knäna.)  

Andra som skrivit om ämnet: DNs Hanne Kjöller, MMA farsan

Om att vara på akuten

Igår jobbade jag på akuten. Det var tiotusenmiljoner patienter där. Inte helt oväntat eftersom det var första dagen efter påsk och således kunde antas vara som en vanlig måndag, men ändå. Jag fick SMS om att jobba och jobb blev det.

Vid ingen tidpunkt hade vi färre än femtio patienter på akuten. Det kanske inte säger folk som inte jobbar på akuten något, men för att beskriva det: jag skulle hjälpa en dam ut. Hon var färdigbehandlad och skulle hem. Hon skulle vänta i väntrummet eftersom hennes barn skulle hämta bilen. När vi kom ut i väntrummet fanns det inte en enda plats ledig – en ung man fick till slut ställa sig upp och ge sin plats till damen. Denna stolsbrist var trots att vi satt ut fler stolar i väntrummet.

Likadant såg det ut inne på akuten. Vi fick leta efter sängar. Inte bara rum/plats att ha sängen på, utan leta efter faktiska sängar att lägga patienterna i. De var slut så att vissa patienter fick sitta på stolar istället. Varenda rum var upptaget och när doktorn skulle titta på en patient var det ett pusslande med flytt av patienter från ett ställe till ett annat för att frigöra rum.

Jag sprang som en skållad råtta. Det var EKG:n, assistans vid en lumbalpunktion, folk som skulle till röntgen, från röntgen, prover som skulle tas, nålar sättas och rör skickas, det var urinprover och titta till patienter. Det var mycket att göra.

För någon vecka sedan när jag jobbade fick jag min första utskällning. Det kan väl sägas vara lite bra gjort – jag har jobbat på akuten från och till sedan i somras och har hittills undgått dem. Så inte längre. En anhörig skällde ut mig och ansåg att jag var grymt otrevlig mot henne. Frågan jag fått? “När kommer doktorn?” Med en patient i fråga som var gulprioriterad, bland ca tolv andra gulprioriterade patienter på vårt team, var det givetvis så att det skulle ta tid, vilket jag också sa, även då hon frågade en andra gång. Jag kan aldrig svara en patient/anhörig om när doktorn kommer. Det beror alltid på. Det beror på hur många andra patienter som finns på akuten och framför allt hur sjuka dessa andra patienter är – och även om det är lugnt då jag står och pratar med patienten i fråga så kan det bara någon minut senare komma in ett traumalarm eller en rädda-hjärnan eller något annat som kommer kräva all vår tid.

Sedan jag jobbat på akuten har jag kommit fram till en sak: om man är på akuten och inte blir omhändertagen omgående så ska man vara tacksam – för om vi har dig som högsta prioritet, om du är den som vi står och väntar på när du kommer, då är du förmodligen ganska illa däran.

Visst är det inte kul att ligga på akuten i flera timmar (den stackare jag sett som legat längst hade varit där i sexton timmar), men att gå till akuten är inte, som vissa tror, en snabblösning. Det får vi ofta – “Jag kom till akuten för att det skulle gå fort.” Det gör det inte (om du inte, som sagt ovan, är väldigt väldigt dålig). Det tar allt som oftast timtal på akuten. Det är givetvis inget mål vi har – vårt mål är att patienter ska lämna akuten, antingen till andra avdelningar eller för att gå hem – inom fyra timmar, liksom vi vill att de träffar läkare inom en timme. Det är dock inte något vi alltid lyckas med, allra minst när det är mycket högt tryck på akuten.

En annan anhörig skällde på en kollega. “Jag har stått här och räknat er. Ni är jättemånga och ni bara går fram och tillbaka.” Vi tog givetvis inte hand om hans anhörige fort nog. Att man får bilden av att vi bara går fram och tillbaka är väl inte så konstigt – vi går fram och tillbaka mellan olika rum och platser på akuten – men att man inte antar att vi gör något på de ställen dit vi går? Really? Vi får givetvis också skäll ibland för att vi tar rast och, chockerande nog, äter lunch. Vi äter lunch medan det sitter patienter och väntar! Ja, det gör vi. För att vi arbetar åtta eller nio timmar långa pass och då måste vi det. Får du äta lunch på ditt heltidsjobb? Då är det väl ändå inte mer än rätt att vi får det också. Vill du verkligen ha vårdpersonal som inte ätit på åtta timmar till att ta hand om dig? Så vi äter, trots att det finns patienter. Sköterskorna har avlösning med schemalagd lunch, men vår läkare fick igår inte lunch förrän klockan var nästan halv åtta på kvällen.

En tredje anhörig sa till mig, “Jag läste i tidningen att det tar lång tid på akuten, men jag trodde inte på det.” I det här fallet måste sägas: det som står i tidningen är sant.

Men för att avsluta positivt – varför jag ändå älskar mitt jobb: De allra flesta av våra patienter är underbara. De är snälla och goa och antalet gånger jag har fått höra, “Det är tur att ni finns!” och “Ni är ena änglar!” och “Jag förstår inte hur ni orkar, ni gör ju ett sånt jättejobb!” är många. Det är så roligt att ta hand om människor, att jag kan göra mitt för att få någon att må bättre, även om det i stunden bara är att ge dem en filt eller prata med dem. Det är intressant att lyssna på människor, att se hur de blir lättade av något jag kan säga till dem. Det är ett tungt jobb ibland, det är många steg att gå under ett pass, men jag tycker det här jobbet är fantastiskt.

Berättelser från akuten, del 2

Fingret
En dag har vi ett finger liggande på expeditionen. Det är en patient som lyckats såga av sig fingret och någon omtänksam person hade sinnesnärvaro att lägga den avklippta kroppsdelen i en påse. Påsen i sin tur ligger i ytterligare en påse, denna med is i. Som tur är för patienten är det bara en liten del av fingret han lyckats såga av, så doktorn tycker inte att det är lönt att försöka sätta fast fingertoppen igen, eftersom det ändå bara kommer att dö. Istället skrapar man bort benkross i såret och syr igen det, och vi sköterskor paketerar det tills tummen är lika stor som handen, ungefär.

Några timmar senare kommer avlösningen in och tar upp påsen. De frågar vad det är och vi säger att det är en tumme. Sedan tittar vi lite på varandra och småler. Vi sitter bland datorerna med blodprover och urinprover liggandes i väntan på analys. En tumme i en påse är inte så där väldigt speciellt egentligen, även om det är något mer ovanligt än blodproverna. Men tänk vilket jobb det är, ändå. En tumme i en påse bredvid datorn.

Lika?
Vi får in en ung kvinna på akuten med ambulans. Hon är orange-prioriterad, vilket innebär att hon ska påtittas av en doktorn inom 20 minuter. Hon sitter och gungar fram och tillbaka och upprepar några få ord, mumlandes väldigt tyst. Sjukhus, är ett av orden, och så är det Linköping, och hjälp. Om och om och om igen. Hon är heroinberoende, ett ångestpaket med stripigt hår, klädd i bara en morgonrock och inget annat. Under morgonrocken putar en rund mage ut – hon är gravid och vi får veta att födseln är planerad till morgondagen.

Doktorn kommer in och det blir en krock av kontraster. Hennes hår är i en proper knut och hon går med bestämda steg; hela hennes person utstrålar säkerhet och kompetens. Men det jag tänker på mest av allt är att doktorn också är höggravid, med den vita tröjan tight över magen och läkarrocken utanpå.

Att se dem bredvid varandra får mig att tänka på hur politiker och alla andra vill hävda att vi är lika. Vi ska ha samma chanser i livet. Jag tittar på kvinnan på sängen, knappt kontaktbar, mumlandes och halvnaken utan att bry sig det minsta, och tittar sedan på läkaren, samlad och ansvarig, och jag tänker nej. Nej, vi har inte alls samma chanser i livet. Vi är inte lika. Barnet som ligger i heroinmissbrukarens mage kommer inte alls ha samma chanser i livet. Redan under fosterlivet formas vi av våra mammor och sättet de lever på, och det barnet riskerar såväl missbildningar som neurologiska problem som abstinensbesvär som start i livet. Jämför det med läkaren som kanske inte lever perfekt, men allt talar för att det barnet kommer att ha det bättre förspänt. Det är möjligt att det trots allt går bra för heroinistens barn, men då är det mot oddsen.

Vi är inte lika.

Att men inte när
Jag tittar på patienten i sängen – 80 år, håret nästan vitt och huden skrynklig. Mungipan hänger på ena sidan.

Han skulle vara min första “rädda hjärnan”-patient. Vi kallar dem så, strokepatienterna. Det finns protokoll för hur de ska behandlas, eftersom det behöver gå fort (behandling med trombolys inom 4,5 timme) – poängen är just att rädda hjärnan. När den här patienten väl kommer in med ambulansen blir det snabbt uppenbart att det inte finns så mycket hjärna kvar att rädda. Klockan är åtta på morgonen. Personalen på hemmet där mannen bor har hittat honom liggandes på golvet och ringt ambulans eftersom han inte svarar på tilltal eller stimulering. De har ingen aning om hur länge han legat på golvet; senaste kollen var kvällen innan.

Hans hjärtrytm pendlar mellan bradykardi på 30 och takykardi på 180, andningen kommer ojämt och hans syresättning ligger i omgångar på under 80%. När vi försöker vända honom börjar han kräkas upp brunsvarta spyor som ser ut som kaffesump.

Det första jag tänker när jag ser honom är att han kommer bli den första patient jag ser dö.

Den ansvarige läkaren är ung och nervös, men han får uppbackning och alla gör vad vi ska. Patienten kopplas upp – blodtryck, syresättning, puls, andningsfrekvens – och han får ett armband för identifikation, precis som de andra hundra patienterna som kommer till akuten varje dag. En CT-skalle beställs, vi tar EKG, infarter sätts, dropp hängs och blodprover tas. Det flyter på, allt vi ska göra. Vi har våra ansvarsområden, vet vad vi ska göra.

Någon timme senare har patienten varit på röntgen och jag sitter i rummet eftersom han ska vara under konstant observation. Röntgen har visat att han har hela hjärnan full av blod där det inte ska vara. Massiv hjärnblödning. Jag tänker att det är fascinerande att hans hjärta ännu slår, att de suckande andetagen ändå kommer regelbundet. Kroppen verkar ha vant sig vid sitt nya tillstånd, för ett tag åtminstone.

Vi väntar på att han ska dö, för det kommer han att göra snart. Om några minuter, några timmar eller några dagar – vi vet bara att, men inte när.

(Men det är å andra sidan sant för oss alla.)

Berättelser från akuten, del 1

Hjärtstopp
Mitt första hjärtstopp är en äldre man. Han är mer än 80 år gammal. Han har haft hjärtstillestånd sedan långt innan ambulansen kom till platsen och när han väl kommer till oss har man gjort HLR på honom i över femtio minuter. Jag tar över när han kommer in på akutrummet. Känner de tunna revbenen som brutits under den hårda behandlingen. Fem defibrilleringar har inte tagit, hjärtat slår inte. När datorn återigen konstaterar asystoli bestämmer läkarna sig för att det är dags att ge upp. Jag släpper händerna från honom, redan varm och andfådd trots att jag bara gjort kompressioner i några minuter.

Jag tittar på klockan och undrar om de ska göra så där som i amerikanska TV-serier – time of death, 1.57 p.m. med en suck och en titt på klockan – men det gör de inte. Jag noterar tiden och det är bra, för senare kommer läkaren in och frågar vad klockan egentligen var när de bestämde sig för att livet var slut.

Vi gör i ordning honom, jag och sjuksköterskan. Tar av kläderna som är smutsiga och sätter på rent. Sluter ögonlocken och stänger munnen. Flyttar över honom till en riktig säng, den som står i DVA-rummet. DVA. Död Vid Ankomst. Det är rummet där folk som dött på väg till eller på akuten hamnar, för att deras anhöriga ska få en chans att säga farväl. Det är lugnt och stilla där, med levande ljus och tystnad. En korridor bort, så att det dagliga livet på akutmottagningen inte märks.

Han ser ut som att han sover. Jag stirrar på bröstkorgen, väntar på att den ska lyftas och sänkas för det brukar den ju göra.

Det är första gången jag sett en människa dö. Folk frågar mig hela eftermiddagen om jag är okej, och jag svarar ja. Det är sant.

Saft
Vi syr ihop pannan på henne. Hon är äldre, har ramlat och slagit i pannan i asfalt. Jacken blöder ymnigt. “Det är bra blodförsörjning, det kommer läka fint,” säger doktorn. När doktorn frågar om det gör ont när vi sätter bedövningen svarar kvinnan, “Ja, det gör ont i benet. Det krampar.” Jag och doktorn tittar på varandra, för de flesta tycker att bedövningen gör fruktansvärt ont.

Kvinnans händer är röda av blod. Vi tvättar av dem men efter att hon sytts går hon till vasken och sköljer av dem igen. Hon tittar på det rosa vattnet som strilar ner i hon. “Jag är alldeles röd om händerna,” säger hon. “Det kanske är saft. Har jag varit ute och plockat bär?” Hon tittar inte på mig, utan stirrar på sina händer. Efter en stund lägger hon till, “Eller också kanske det är blod. Jag minns inte. Vet du vad som hände?”

Så fort jag förklarat vad som hänt har hon glömt det igen.

Göra skillnad
Hon kommer in med andningssvårigheter. När hon är uppe och går blir andningen tung och det snurrar för ögonen på henne.

Jag kommer in till henne och hör hur det är med henne. Pratar en stund. Frågar om anhöriga, får svaret att hon inte har några. Hon är gammal, vänner och familj har dött undan för henne. Några barn blev det aldrig. Hon är glad ändå, åtminstone när jag sitter och pratar med henne. Jag hjälper henne till toaletten när hon behöver kissa – står man på vätskedrivande blir det ju en del rundor till toan – och hon ursäktar sig varje gång, ursäktar att hon behöver hjälp. Jag försäkrar henne att det inte gör något, att det är det jag är där för.

Timmarna går, för det gör de på akuten. Jag tittar in till henne när jag har möjlighet och när hon försiktigt frågar om hon skulle kunna få något att dricka ger jag henne kaffe och en macka. Hon blir så glad. Ytterligare timmar senare, när diagnos ställts och doktorn bestämt att hon ska få åka hem, följer jag henne ut till taxin och väntar med henne tills den kommer. Hon är glad åt sällskapet.

Den dagen känns det som att jag gjort en verklig skillnad för någon.