Category Archives: Läkarkandidat

Val av placering

En hel del som läser bloggen gör ju det för att ni vill läsa om läkarprogrammet, och eftersom det på sistone blivit betydligt mer om hus och allt annat än läkarprogrammet tänkte jag att jag kunde försöka ta igen det lite grann. Så ni som läser bloggen för att följa mitt liv i övrigt kan skippa det här :)

Jag har fått frågan ett gäng gånger, både live och via mail, om vad man ska välja för placeringar när man pluggar i Linköping. Det finns inget rätt svar på den frågan, utan den beror på både person och placering. Jag har haft jättebra placeringar i Linköping, kassa placeringar i Linköping, jättebra placeringar utomläns och kassa placeringar utomläns. Det hänger mycket mer på vem man får som handledare och vad kliniken har för inställning, än på vilken ort man befinner sig.

Generellt har mitt råd, efter fyra klinterminer, varit att söka sig utomläns under T7 och sedan kan man växla lite under resterande terminer. Under termin sju är man bland annat på öron-näsa-hals (ÖNH), ögon och hud, och alla dessa kliniker är förhållandevis små. Jag gjorde ÖNH och ögon i Linköping, och vi var för många för storleken på klinikerna. Flera gånger fick vi gå två med samma läkare, och eftersom det både i ÖNH och ögon handlar om små områden man ska titta på är det svårt att vara två. Klasskompisar som gjorde sina placeringar utomläns rapporterade betydligt bättre erfarenheter, både i välkomnande på kliniken och i att få delta i undersökningarna.

Hud gjorde jag i Jönköping, och där var de hur trevliga som helst. Infektion likaså. Från Linköping har jag framför allt fått höra att man är alldeles för många på båda placeringarna.

Jag har haft väldigt, väldigt bra vårdcentralsplaceringar – både Kisa och Johannelund har varit fantastiska. Vårdcentralerna är generellt bra från vad jag hört, och de är också väl lämpade för läkarstudenter eftersom det är just allmänläkare utbildningen förväntar sig att vi alla kommer bli. Om det är någon placering jag varit på betydligt mer än trettio timmar i veckan så är det vårdcentralerna.

T8 och T9 har jag varit mest i Linköping, med akuten (T8; Jönköping) respektive ortopedi (T9; Västervik) som undantag. Det var generellt bra placeringar både i Linköping och utanför. Under kirurgiplaceringen i Linköping fick vi chansen att vara på Medicinskt Centrum i två dagar, och det var förmodligen de två bästa dagarna jag haft under hela utbildningen. Jag fick sy, såga, söva och lärde mig hur mycket som helst. Om möjligheten att vara med på MC finns kvar fortfarande och du har kirurgiplacering i Linköping, se då till att ta chansen. Även där är det beroende på läkare och vad det råkar vara för schema för dagen, men för min del var det helt grymt – dessutom var man ensam läkarstudent på plats.

Under T8 var jag på kardiologen i fyra veckor, under T9 på njurmedicin, som mina medicinplaceringar. Båda bra placeringar där jag kunde lära mig en hel del. Ortopedin i Västervik lämnade tyvärr en del att önska i att få göra något själv, men alla var väldigt trevliga och gillade att ha oss där.

Så, som en sammanfattning kan jag väl tycka att till T7 kan man söka sig bort, men resten spelar det inte så stor roll. Man är oftast fler i Linköping (dock inte alltid – på njurmedicin i höstas var jag ensam), men det gör inte alltid så mycket om kliniken är större. Såväl medicinkliniker som kirurgen mm kan svälja en hel del läkarstudenter.

Man får göra en avvägning mot hur det är att vara borta flera dagar i streck. Vissa tycker det är jätteroligt, vissa utnyttjar det till att göra placeringen på sin hemort och träffa familjen, och andra (som jag) tycker att det är pest att vara hemifrån. Att vara borta ett par veckor per termin gör inte så mycket, men de flesta tycker att det är krävande att vara borta under samtliga placeringar, varför det kan vara skönt att satsa på åtminstone någon på hemmaplan. Boendet varierar beroende på var man är – i Jönköping finns två uppsättningar studentlägenheter, ett i Råslätt och ett vid sjukhuset, medan vi i Västervik bodde på hotellet/vandrarhemmet Fängelset. Mat fixar man själv oavsett, liksom att ta sig till och från sjukhuset. Det är så klart olika hur nära sjukhuset man bor.

Fundera och hör efter vad andra haft för erfarenheter, och välj sedan. Och därefter, håll tummarna för att åtminstone något av dina förstahandsval går igenom…

Och nu är VFU-verktyget öppet, så glöm inte att söka till nästa termin :)

Patientkontakt, hummer och grönska

Det känns inte alls som lördag idag. Jag har varit ledig i två dagar (körde återigen mina timmar på tre dagar istället för att dra ut dem över fyra) medan L var ledig på valborg och första maj men sedan har jobbat både fredag och lördag och ska fortsätta jobba en massa dagar till (han är inte helt lycklig över detta faktum). I vilket fall som helst känns det inte alls som lördag.

Mina tre dagar denna veckan har spenderats på BRIVA, brännskadeintensiven. Jag har träffat patienter med riktigt svåra brännskador och djupa sår, jag har varit med på brännskadeoperationer av olika slag, och jag har tittat runt på avdelningen där jag ska spendera min sommar (blir ju sommarjobb som undersköterska på BRIVA). Det har varit lite lagom oorganiserat eftersom det är en avdelning som är ganska ny på det här med läkarkandidater, och det är således inte någon direkt planering för vår del. Urologen var bättre på det – där fick vi faktiskt ett personligt schema på vad vi skulle göra, så att vi hann med alla delar. Jag tycker om scheman. På KAVA (dit jag ska igen på måndag) fick vi höra att “det är som ett stort smörgåsbord där ni får välja vad ni vill göra själva”, men när man inte har en aning om vad som finns att göra, än mindre vem som håller i vad, och vi dessutom inte kan komma åt läkarschemat eftersom det ligger på skyddade intranätssidor, då blir det ganska svårt att plocka åt sig från smörgåsbordet. Bättre då med scheman.

Jag försöker ägna en del av min tid som läkarkandidat till att verkligen möta patienter. Jag vet att jag inte kommer ha tid med det när jag blir färdig läkare – tråkigt men sant – så nu när jag ändå inte har några särskilda krav på mig kan jag ju lika gärna prata och verkligen se patienterna. I Kisa fanns det egentligen inte tid för ett 45 min långt samtal med en ung tjej, och på BRIVA var det likadant med läkare som kommer in och ritar på patienten innan operation, och sedan återvänder när patienten är sövd, och sköterskor som har väldigt mycket att göra. Det är inget fel med det, det är så det är och kommer fortsätta vara, men i rollen som läkarkandidat kan jag då välja att ha det där 45 min långa samtalet, och följa patienten som ska opereras från början till slut. Det senare resulterade i en riktigt god kommunikation och avslutande kram, vilket gjorde mig löjligt nöjd.

Förra helgen var jag och L i Stockholm. Pappa hade varit i USA och köpte med sig hummer hem, mycket billigare än här, och vi kalasade på det i två dagar. Var också ute och gick, som alltid, och tittade på körsbärsträden som stod i full blom och drack varsin drink på T-GIF.

Den här helgen är lugn eftersom L jobbar. Jag har suttit på balkongen och börjat gå igenom mitt T8-kompendium (nu klart förutom FoF, ska snart lägga upp en sida för det på bloggen). Utanför är träden gröna och jag bara älskar den här tiden på året. Det är helt ljuvligt.

Jönköping, första rundan

Första veckan i Jönköping har klarats av. Inhyst i Landstingets lägenheter, fyror med tre sovrum i varierande storlek, ett vardagsrum med gammal tjock-TV, och ett helt okej utrustat kök, med tio minuter med buss till sjukhuset.

Hud är roligare än ögon/öron, i alla fall. Det är mer variation, men framför allt beror det nog på personalen – alla är mycket trevligare här. Folk tycker att det är kul med studenter. Vi är dessutom bara fyra, istället för nio, tio, elva som på klinikerna i Linköping. Det är betydligt lättare att hantera. Vi har varsitt schema och vi får rotera mellan STD-mottagning (sexually transmitted diseases; könssjukdomar), tumörmottagning, vanlig mottagning med lite av varje, bensårsmottagning och klinik. Igår fick jag vara med på tumörmottagningen och stansa en hudförändring, och lägga bedövning. Har gjort det senare förr, men inte i närheten av tillräckligt många gånger för att det ska ha slutat vara spännande.

Eftersom jag varit och är störigt förkyld har kvällarna varit väldigt lugna. Övriga var ute i torsdags, men med huvudvärken från helvetet och näsan full av snor orkade jag bara inte. Har fått mycket pluggat – det är lite håltimmar då och då när vi är på sjukhuset, och på kvällarna har jag åtminstone flera gånger fått tummarna loss för att rita lite. Hade en hel massa bilder jag ville rita till hud, och de flesta är nu gjorda. De två nedan hamnar nu på min blandade anteckningar-sida.

Översikt över hudsjukdomar

Översikt över hudsjukdomar

Olika typer av hudförändringar.

Olika typer av hudförändringar.

I tisdags och onsdags var jag och A i Nässjö. Aldrig varit där förr och har inte sett mycket av det nu heller… men de har en sjö, tydligen. Den körde vi förbi på vägen till sjukhuset. Onsdagen var roligast, då var vi med på tumörmottagningen. Som vanligt är det som är spännande för oss inte det som är särskilt roligt för patienterna.

Nu är det skönt att vara hemma i två dagar. Kom hem igår eftermiddags och L kom hem någon timme senare, helt färskt examinerad från ATLS-kursen. Som väntat var han jätteduktig på det praktiska – till sin egen men inte min förvåning var han även duktig på det teoretiska provet. Jag hade gått och köpt blommor till honom en stund innan han kom hem, och sedan kom han in med en bukett till mig också. Så en var. För vi tänker lite lika ibland.

På kvällen gick vi till stan och åt på Aioli, tapasrestaurangen vi ville testa för någon vecka sedan då det istället blev ett besök på den libanesiska restaurangen eftersom det var sån faslig kö till Aioli. Aioli var riktigt trevligt – vi tog in tretton rätter och åt upp i stort sett allt. Jag gillar tapas, då slipper man välja.

Idag har det regnat och varit gråttgråttgrått – det märks att det är november. Mängden aktivitet har varit därefter.

Vårdcentral

Vårdcentral.

En central där man vårdar.

Jag är där nu, vaknar tidigt på morgonen och kör ut till Kisa för att få ha roligare och mer utvecklande dagar som jag kunnat hoppas. På två dagar har jag fått träffa och i stort sett ta hand om själv fem patienter och dikterat lika många diktat. Jag har tagit anamnes, lyssnat på trötta människor som vill prata, skrivit recept för läkemedel och skickat remisser till US för vidare utredningar. Det tar femtio minuter att köra ut och lika lång tid hem och jag måste gå upp klockan sex och jag är så trött när jag kommer hem att ögonen går i kors, men jag bara älskar det.

Någon gång inom en inte alltför avlägsen framtid kanske man blir doktor trots allt.

Distriktsläkare vet jag inte om jag kommer bli för det är knappast något lugnt och stilla jobb – doktorerna i Kisa jobbar non-stop, precis som sjuksköterskor och övrig personal, för det är ingen brist på sjuka människor som behöver hjälp – men alla är så snälla och välkomnande att man inte riktigt kan låta bli att lockas lite grann ändå.

Jag har eget rum med egen dator och diktafon och ett postfack där jag lägger papper när jag har dikterat klart.

Det känns som att det är alldeles väldigt mycket på riktigt.

(Även om jag bad om ursäkt på förhand till sekreterarna som tvingas skriva mina dikteringar.)

Sydda sår och reponerade tår

Som omväxling mot labbjobb har det blivit två pass på akuten under fredag och lördag. På fredagen i min sedvanliga uska-roll, och igår kväll som läkarkandidat. Jag trivs bra i båda rollerna, men det är givetvis en större utmaning att vara kandis. Man får göra en massa nya saker, framför allt som doktor Ds kandis. Han säger bara “Gör det!” och så gör man det.

Passet igår gav mig möjlighet att göra saker som att reponera en klämd nagel till sin rätta position under nagelbädden och sy fast den på plats, dra tillbaka en bruten tå på plats, suturera ett finger och göra mina första journaler.

Jag har sytt en patient tidigare, men det var på operation och patienten var nedsövd. Nagelsuturen var den första på en vaken patient. Lite senare kom patienten med det skadade fingret in och då fick jag sy mitt första egna sår. Fem stygn på ett lite större sår och två på ett lite mindre. Det blev så fint så. Doktor D stod över axeln och kollade så att det blev bra. Kände mig sjukt stolt.

Sydd tumme. By Dr Cosmic. :)

Sytt finger. By Dr Cosmic. :)

Patienten med den brutna lilltån var en patient som var typisk för hur man kan bota ortopediska patienter – jag drog tån rätt och det tog en sekund och sedan var patienten bra igen. Vi tejpade lilltån till fjärde tån och patienten fick gå hem. Det hela tog under fem minuter. Jag fick diktera journalen och sen var allt klart. Detta i jämförelse med de oklara buksmärtorna folk kan komma in med, som tar år och dag att reda ut och som i många fall aldrig får någon lösning utan ett svar som “kom tillbaka om det blir värre”. Ortopedi är väldigt konkret. Det är det L alltid har sagt att han tycker om med sin kommande specialitet.

Fick bedöma två patienter själv och sedan konsultera doktor D, som tyckte motsatt mig i båda fallen – det ena tyckte jag inte behövde röntgas men det tyckte han, och det andra tvärtom (men det senare gjorde vi en genomlysning på). Det förra visade sig ha bara en stukning, det senare greenstickfrakturer på båda benen i underarmen. Så, yay me och vad jag tyckte. Fast jag hade nog gjort en röntgen om jag var den som var ansvarig doktor på den första patienten också… would suck to miss something.

Avslutade kvällen med att punktera ett knä. För det är sånt man får göra halv ett på en lördagsnatt på akuten. Om ens några av passen som kandis under klinterminerna är hälften så lärorika som ett sånt här pass så kommer jag verkligen att lära mig hur mycket som helst.

Mer “första gången som…”

Ett konstigt lugn. I några dagar eller några veckor har det varit mer intensivt att göra – två hemsidor har utvecklats, några dagars jobb på akuten, och så har vi den där studien. Nu är alla siffror inknappade i SPSS, såväl blodprovsresultat som uträkningar från BMR:en. Det tog ett tag, framför allt att räkna ut alla medelvärden som behövdes från BMR:en.

Har också börjat skriva på rapporten – ungefär 2,5 sida har jag knåpat ihop vid det här laget. I beskrivningen av hur vi ska skriva rapporten står det att den får vara max 25 sidor. I dessa 25 sidor ingår tydligen, enligt en äldrekursare, även sidor som förstasida, referenslista och eventuell innehållsförteckning. Jag tycker det är ett otroligt korkat sätt att sätta en begränsning. Hade det inte varit bättre med något av följande: max antal ord eller max antal sidor för själva rapporten utan allting runtomkring?

Men nu är de första sidorna inskickade till handledare eftersom jag inte vet var jag ska med resten. Hemsidorna i fråga är färdiga så långt det går för mig att göra utan vidare input från kunderna. Och akuten behöver mig inte för närvarande. Så här sitter jag och undrar vad i hela friden man gör när man är ledig. Städar, förmodligen – och packar inför London kanske vore en idé?

Igår, då jag började skriva detta inlägg, avbröts lugnet av att doktor D tyckte att jag skulle “masa mig till akuten” och vara läkarkandidat och lära mig ortopedi. Så blev det. Akuten hade sedvanligt måndagssyndrom, dvs massor av patienter. Vi började med en patient med sabbat knä där jag fick göra knästatus och för första gången sticka i ett knä. Det gick alldeles utmärkt. Doktor D är dessutom sådär “Gör det!” i sin undervisningsstil så det finns inte mycket till tid att fundera på saken. Det passar mig som handen i handsken. Jag har ingen lust att fundera över det heller – jag vill göra! Om jag inte tänker så mycket och får en massa ångest går allt kalas. Efter att ha gjort knäpunktionen – och smärtlindrat patienten med Xylocain (lokalbedövning) – fick jag sedan skriva mitt första sjukintyg, mina första läkemedelsrecept, och sedan skicka hem patienten.

En patient med bruten höft togs mestadels omhand av doktor Ds andra läkarkandidat, men jag fick göra hälften av höftblockaden så nu har jag gjort det också. Det blev också ytterligare patienter med fotstatus och därmed blev min första röntgenremiss skriven.

Jag hade en aningens svårt att släppa att vara undersköterska, men det är ju inte så märkligt. Mestadels var det bara oerhört intressant och lärorikt att vara med. Det verkar som att jag älskar att vara på akuten alldeles oavsett vilken roll jag har där…

Idag är det valborg och läk brukar fira i Trädgårdsföreningen. Jag mötte upp E med pojkvän och vi åt lite och frös en aningen – det blåser halv storm. Efteråt gick vi alla till blodcentralen och jag gav de 4,5 dl man får ge. Får man ge så ska man ge – inte minst om man accepterar att ta emot blod om det skulle behövas. Ge Blod. Nu.