Category Archives: Läkarlinjen: Allmänt

Några klick och så – läkarexamen

En ny sorts vardag har infunnit sig, med långa lata dagar utomhus, ett barn som går allt bättre, och strosande på stan. Jag har rutat in livet för den lilla en aning, så att hon sover på en specifik tid på dagen, vilket funkar bra för både henne och mig. Det märkliga är känslan när hon somnat: under våren har varje sovstund inneburit ett intensivt arbetande med ett eller annat (plugg, examen, plugg, 30-årsfest för L, något som skulle designas, plugg) men när hon somnade idag satte jag mig bara ner och läste Amelia en stund, helt utan det fanns något annat jag var tvungen att göra. Konstig känsla efter vårens höga intensitet.

För ett par minuter sedan ansökte jag om läkarexamen. Det är lite så där tramsigt enkelt att göra – klicka i de tre kurser som ska ingå, se till att de har rätt adress, och klicka “skicka”. Bara tre kurser, på 60 (termin 1-2), 90 respektive (termin 3-5) och 180 poäng (termin 6-11). Bara sådär. Så kommer examensbeviset med posten om ett par veckor.

Enligt studentportalen har jag 769,5 högskolepoäng. Varför inte, liksom? Skönt att någon annan räknade ihop, för jag har inte orkat. Tydligen har jag, mot vad jag trodde, fått poäng även för basåret, även om jag tycker att poängsättningen är något udda där.

Mina universitetskurser

Mina universitetspoäng.

Resten av sommaren breder ut sig med en gapande tom kalender för det mesta. Inget planerat för midsommar, men L går på riktig semester från och med fredag så det blir skönt. Kanske en sväng till Barsebäck. Några kompisar kommer på besök. Två bröllop. En kort Londonresa. Och sedan inskolning på förskolan för E innan jag börjar jobba.

Jag får väl jobba på min bränna, och gosa massor med familjen.

Min tid på läkarprogrammet

Ett långt inlägg, absolut inte mitt sista, men en sammanfattning av det läkarprogram bloggen skapades för att dokumentera.

Den 27 maj 2010 skrev jag mitt första blogginlägg på den här bloggen. Jag var då fortfarande en ganska nybakad jurist som räknat matte och läst fysik, kemi och biologi på basåret till alldeles nyss. Jag hade inte ens kommit in på läk än, även om jag hoppades – inte minst eftersom jag redan hade köpt lägenheten här i Linköping.

Jag kände inte Ludvig eller någon annan i Linköping, Evelyn fanns inte ens på kartan, och jag kunde ingenting om medicin. Jag hade ingen aning om vad som väntade, och det var nog lika bra det.

Sen kom antagningsbeskedet. Jag flyttade, kastade mig med huvudet först in i min nya utbildning och min nya stad. Jag kände mig ensammare än någon gång tidigare i livet när jag satt i lägenheten och inte hade en vän på mils avstånd. Jag planerade att flytta tillbaka till Malmö, att plugga läk i Lund istället trots att jag var obotligt trött på Lunds universitet efter över fem år där. HEL var inget av det jag hade sett fram emot med läkarprogrammet, och när T1:B kom var det mest enormt mycket obegriplig kunskap att försöka få in. Jag kämpade med litteraturen, med Medicinsk ordbok uppslagen på ena sidan och jag slog upp “potassium” och “sodium” åtminstone tjugo gånger i svengelska ordboken för att jag inte kom ihåg vilket som var vilket. Att läsa en sida i Guyton tog enormt lång tid, och det var många sidor att läsa till varje basgrupp.

På Strimman fick vi träffa våra första patienter. De kunde mer om sina sjukdomar och besvär än vi, men vi lyssnade och hade längre samtal då än jag tror att vi någonsin kommer ha som färdiga läkare.

Jag klarade första tentan med noll poängs marginal, efter att ha gjort tenta-p i Sydamerika där jag tittade mer på vattenfall än läste cellcykler.

Termin två var roligare, men jag var fruktansvärt stressad. Det var kul saker att plugga, jag fick lära mig om hjärtat och lungorna och njurarna, men det var många gånger lika obegripligt som första terminen. Basgrupperna täckte enorma områden varje gång, och jag pluggade massor. Jag fick se döda människor för andra gången i mitt liv – första var på kursen rättsmedicin i Umeå – och vi dissekerade för att lära oss alla muskler. Där träffade jag mannen som skulle bli min äkta, min bättre hälft. Tenta-p den våren var det varmaste på hela utbildningen.

Första sommaren jobbade jag som personlig assistent, ett jobb jag verkligen fick i sista minuten. Det var långa dagar men lärorikt – och det stärkte mig ytterligare i önskan om att komma vidare, om att bli doktor. Tredje terminen gick av bara farten, plötsligt fick vi läsa patologi också, och terminen kändes mer sammanhängande än de tidigare. Ludvig flyttade in med mig, vi blev sambos vilket var en förstagångsgrej för oss båda men det flöt på utan några större bekymmer. När min tredje termin slutade tog han examen och i mina ögon kunde han allt. T11 – då måste man ju kunna så enormt mycket. Jag och Elin körde tenta-P ihop för första gången och båda två snubblade in i mål på en rejält svår tenta.

När Ludvig tog examen - innan examenssittningen.

När Ludvig tog examen – innan examenssittningen.

Fjärde terminen liknade andra, en splittrad och gigantisk termin. Bakterier och virus att trycka in i hjärnan, och ett av de områden inom medicin jag tycker sämst om, gastroenterologi (mag-tarm)  – men jag fick sommarjobb på akuten att se fram emot, och det var precis så roligt som jag hoppats. Jag har sedan dess – och egentligen långt innan dess – älskat att vara på akuten. Jag och Ludvig avslutade sommaren med att åka till Mauritius, där han på tolv meters djup under en dykning friade till mig. Jag sa ja…

När så sista terminen på preklin kom var det dags att lära sig allt om hjärnan. Eller ja, tillräckligt mycket i alla fall. Neurotentan kändes härligt sammanhängande efter de fyra tidigare terminernas bredd, med bara ett enda område att tenta. Det följdes ju å andra sidan av stadium II-tentan med sitt virrvarr av frågor på alla olika områden vi läst dittills. Och samtidigt skulle man förbereda sig inför att skriva uppsats. Samma dag som tentabeskedet för stadium II-tentan kom var jag tvungen att avliva min ena katt, så glädjen över det godkända resultatet var kortvarigt. Lycka och sorg, livets beståndsdelar.

Jag stannade i Linköping under termin sex och gjorde “köldstudien” med Fredrik Nyström (den blev väldigt nyligen publicerad). 28 personer, de flesta läkarstudenter, rekryterades och 16 av dem fick frysa sig igenom sex veckors studieperiod, för att vi skulle få möjlighet att se om deras mängd brunt fett ökade. Förutom studien jobbade jag, och förberedde mitt och Ludvigs bröllop.

Vi gifte oss den 20 juli 2013, vid vattnet i Bjärka-Säby med alla våra närmsta vänner och familj närvarande, och det följdes av en underbar middag och en hejdundrande fest på herrgården. Det var en av de absolut bästa dagarna i mitt liv.

Lyckliga brudparet V!

Lyckliga brudparet V!

Till hösten startade första klinterminen, termin sju. Ögon- och öronplaceringen i Linköping lämnade en hel del att önska medan vårdcentralen i Kisa var fantastisk. Andra halvan av terminen var jag i Jönköping, och det jag minns mest är mörkret, och hur sorgligt tråkiga landstingslägenheterna var. I vardagsrummet fanns en bokhylla, och i den fanns en utprintad clipart-bild av en blomma, det närmsta grönska man kom. Oavsett hur trevliga folk var på kliniken så mådde jag aldrig bra av att vara utplacerad. Det var välbehövligt när jag, Ludvig och min familj åkte till Doha för att lapa sol ett par dagar, och där firade nyår med den största matbuffé jag någonsin sett.

Termin åtta var en av de roligaste terminerna på hela läk, med placeringar på akuten, medicin, kirurgen och vårdcentral. Vårdcentral har genomgående varit det mest lärorika att vara på, tätt följt (eller delad förstaplats, beroende på handledare) av akuten. Där har jag fått ta många egna patienter, jobbat självständigt och fått testa att vara läkare “på riktigt”. Ibland har patienterna inte träffat någon annan än mig, när det handlat om enklare saker. Termin åtta var jag också två dagar på Medicinskt centrum, vilket var två oerhört lärorika och roliga dagar då jag fick skära, sy och såga i folk. (Och när man säger det på det sättet kan jag fortfarande, efter sex år, inte låta bli att tänka att det är ett märkligt yrke jag valt.)

Tentorna på klin har passerat med större marginal än de på preklin. Jag har skrivit mina kompendier och sålt många, och mitt tentaplugg har förfinats varje termin till den sista terminens militäriska precision på upplägget, då jag på förhand kunde säga exakt var jag skulle befinna mig vid varje tid varje dag av tenta-P.

Sommaren mellan termin åtta och nio fick jag inget läkarass-jobb, tyvärr – men jag fick vara undersköterska på BRIVA och träffa härliga människor där, och lära mig om IVA-vård. Hösten kom och det blev nionde terminen, och ett par veckor in på den fick vi till vår stora, stora glädje reda på att jag var gravid. Jag åkte till Västervik för praktik på ortopeden, och stod och mådde allmänt illa i operationssalen. Tillbringade så lite tid jag bara kunde på op, lukterna där fick mig verkligen inte att må bra… Terminen avslutades på njurmedicin i Linköping där jag på något sätt lyckades bli ensam läkarstudent på kliniken. Lärorikt och bra. Så var det dessutom OSCE-tenta med allt vad stress det innebar inför, även om tentan i sig visade sig vara i det närmsta rolig när jag väl gjorde den. Under tenta-P åkte Ludvig och jag med min familj till Dubai, och det nya året välkomnades med barfotadans i sanden.

Termin tio var jag fortsatt gravid och illamående, och vi flyttade dessutom till hus. Det var således fokus på rätt mycket annat än plugg. Men medan vissa andra placeringar under terminen lämnade en hel del att önska var psykplaceringen som jag avslutade med riktigt bra. Samtidigt fick jag min första artikel publicerad. Fem dagar innan beräknat födelsedatum skrev jag bildtentan, och fem dagar efter beräknat skrev jag terminstentan. En av mina dåvarande kursare hade funderingar på om jag skulle föda i tentasalen – det gjorde jag tacksamt nog inte. Istället väntade Evelyn några dagar till innan hon kom ut, en eftermiddag i juni. Med det förändrades livet för alltid.

Min familj

Min familj <3

När augusti kom började jag för första gången på åratal inte skolan. Sist det hände innan dess var 2003 (innan dess hade det inte skett sedan innan skolstarten när jag var sex år gammal), då jag hade ett halvår ledigt efter studenten och jobbade på reklambyrå (våren 2004 började jag på juristprogrammet). Det kändes mycket märkligt. Det tog också hela vägen till oktober innan jag riktigt hade kommit ner i varv och verkligen kunde bara vara i nuet med dottern, utan att fullteckna kalendern med luncher och annat.

Lugnet höll i sig till januari, då Ludvig tog över föräldraledigheten och jag började sista terminen på läk. Första föreläsningen handlade om normal graviditet, vilket kändes väldigt bekant, liksom en föreläsning senare under veckan om normal förlossning. Under föreläsningarna om avvikande graviditet och förlossning satt jag mest och var väldigt nöjd att jag hunnit med att vara gravid innan jag fick höra så ingående om allt som kunde gått fel. Vi hade akuta verksamheter med allt vad det innebar att lära sig, och anestesin som kändes som att komma hem. På gynplaceringen fick jag se barn födas, vilket var en helt unik upplevelse. Och sedan avslutade jag med barnplaceringen, som kändes passande som ett helhetsgrepp på allt vad människan kan drabbas av, om än att det handlade om små människor.

Tentan var bra, även om jag halvvägs igenom den stirrade på högen av papper som var kvar och tvivlade på att det någonsin skulle ta slut. En intensiv känsla av jag orkar inte, men jag tvingade mig igenom det – och jag gick därifrån med ett gigantiskt leende på läpparna. Jag möttes av Ludvig och Evelyn som hade blommor och jordgubbar med sig och tog mig till stan för att äta post-tenta-traditionell sushi.

Examenssittningen blev fantastisk, och examensceremonin allt jag kunnat önska förutom att jag knappt hörde talen på grund av dålig medhörning på scen.

Läkarexamen är min.

Läkarexamen är min.

Igår fick vi tentaresultatet. Även om det kändes bra när jag skrev tentan dunkade hjärtat som vanligt på lite extra när jag loggade in på studentportalen – men där väntade det godkända resultat jag hoppades på. (En enda kuggad tenta på hela min tid på universitetet blev det, det var den allra första på juridiken.)

Sedan var det slut, detta läkarprogram.

Det var tur att ingen informerade mig på förhand om hur långt och slitigt det skulle bli, men när jag tittar tillbaka ser jag mest hur mycket jag lärt mig, alla de vänner jag fått, hur jag utvecklats och hur livet förändrats.

Och det var definitivt värt allt.

Grunden först, sen detaljer

Det finns de som hävdar att det svåraste med läkarprogrammet är att komma in. Jag håller inte på något sätt med, och det tror jag få gör som faktiskt tar sig igenom den här utbildningen. Nu har tydligen uppemot en tredjedel av de som skulle börjat T5 här i Linköping blivit “utspärrade” från programmet då de inte klarat T3-tentan (T1 är spärr för T3, T2 för T4, T3 för T5, och så vidare med något enstaka undantag eftersom vår sjätte termin saknar tenta). Tror de är helt överens med mig om att det svåraste inte är att komma in…

Var saker och ting fallerat är oklart för min del, som är helt oinsatt. Är det tentorna det är fel på? Ställs det helt galna frågor på mikroskopisk detaljnivå? Det vore ju inte direkt första gången. Det finns helt klart ett problem tycker jag med utbildningen att det är prekliniska forskare som står för stora delar av undervisningen. För egen del innebar det till exempel att jag på termin två efter ett tag hade mycket god insikt om hur dendritiska cellers receptorsystem fungerade – men jag begrep inte alls hur immunförsvaret (som dendritceller är en del av) i stort hängde ihop. Det senare känns betydligt viktigare, än att kunna varje cell så ingående som de som doktorerar på cellen i fråga kan den. Vad gäller de utspärrade studenterna kan det ju även vara ett problem hos studenterna, allt från att de är (för) unga och svarar på tentafrågor på ett sätt som accepterades på gymnasiet, men som helt enkelt inte är bra nog på universitetet/läk, till att man faktiskt inte fattar hur mycket tid man måste lägga ner på studierna. Jag är tveksam till att jag ska vara någon måttstock på hur mycket man bör plugga under preklin, men jag vet att jag skrev mellan sex och tio sidor anteckningar till varje basgrupp i alla fall, vilket var två gånger i veckan.

Säkerligen är det en kombination av tentafrågor, undervisning och studenterna själva.

På Cellstrimman i måndags uppkom snabbt frågan om hur man vet vad man ska plugga när man läser läk i Linköping, med sitt PBL:ande och basgrupper med breda frågeställningar. Problembaserat lärande är på många sätt bra, men det är också en stor frihet och därmed en stor ångest för många (inte minst överambitiösa A-människor). Jag svarade, “Läs läkarprogrammet,” för när man närmar sig slutet har man en rätt bra idé åtminstone, även om man fortfarande hamnar i situationen att det kommer fullständigt oväntade tentafrågor i princip varje termin.

Jag har skrivit pluggtips tidigare. De gäller fortfarande. Lite mer på temat:

Grundläggande böcker är bra. Det finns ett antal svenska böcker som ger just en bra grund att stå på – Grundläggande immunologi som står i min egen bokhylla, Cellbiologi har jag inte så mycket erfarenhet av men ska ge en bra grund. Människans fysiologi är kalas till T2 och T3. Och så vidare. Sjuksköterskeböcker är ofta bra för att få en översikt. Böckerna är inte djupa nog för läkarprogrammet, men de är jättebra att börja plugga i inför basgruppen, för att sedan, när man har den där ack så viktiga grundförståelsen för området, kunna gå vidare med Essential Cell, Abbas ImmunologyGuyton/Boron för fysiologin, eller vilket område man nu håller på med.

Medicinsk terminologi är bra att ha de första terminerna, när man behöver kolla upp vartannat ord. Kan ersättas av Google ganska väl numera, men ändå. När man öppnar Google blir man gärna distraherad…

Även engelska Wikipedia är bra för att snabbt kolla upp saker och ting. Men Wikipedia SKA INTE användas som källa. Ever. Det är användarredigerat och vem som helst kan gå in och skriva vad som helst. Engelska Wikipedia är väldigt välredigerad vad gäller mycket av medicinen, men det är ändå inte en tillförlitlig källa. Svenska Wikipedia har jag rätt dåligt förtroende för, och det saknas också information på en hel del områden.

Medicinska artiklar behöver man absolut inte läsa inför basgrupper (utom när basgruppen går ut på det så klart, och givetvis förekommer ett antal seminarier och annat där man måste läsa artiklar). Artiklar ger sällan eller aldrig den grundläggande förståelse som är så mycket viktigare än detaljkunskapen.

Mitt viktigaste budskap, och det jag levt efter under hela utbildningen är således detta: Skaffa en grundförståelse först så att du vet var du står, och efter det kan du börja bygga på med detaljer.

Lite trött

Jag lägger upp grejer för att vara schysst. Det ligger vid det här laget en hel del gratisgrejer för läk på bloggen och det är mest för att vara snäll. Hjälpa där jag kan hjälpa, med grejer jag ändå gör.

Men.

Man blir lite trött.

Bildtentakompendiet lades upp för ett dygn sedan och har i skrivande stund laddats ner 46 gånger.

Övrigt som ligger uppe? Bland annat: anatomianteckningarna från T2, nerladdade 3126 gånger. Övriga T2-anteckningar, 4282 gånger. EKG-uppgiften 3834 gånger. Och så vidare. Allt jag lägger upp laddas ner. Många gånger.

För bildtentakompendiet har jag hittills inte fått ett enda tack eller någon som sagt att de laddat hem det. Knappt för övriga kompendier heller, trots att det uppenbarligen är ett par tusen som tagit hem dem. Ett fåtal skickar ett tack (eller ett “jag använde dina anteckningar förra terminen och de var bra”) när de beställer terminskompendierna, men även där är ganska sällsynt.

Jag kräver inte att alla ska höra av sig, det vore fånigt att önska. Jag skulle bara vilja, då och då, att någon faktiskt sa något. Att de använder det jag lägger upp, att det hjälpt dem, att det är något bra. Annars kan jag ju lika gärna låta bli.

Plugg på läk

Att vara Cellstrimma-handledare är riktigt roligt. Cellstrimman är en 4,5 hp stor (liten) extrakurs man kan välja att läsa på kvällstid under HEL-kursen på första terminen, för att fräscha upp sina biologikunskaper från gymnasiet och därmed komma något mer förberedd till T1b (den senare terminshalvan, efter att HEL kommit och gått). Eftersom hela läk alltid har varit och förmodligen kommer att förbli befolkat av överambitiösa unga som är rädda att inte kunna lika mycket som sina kamrater – inget illa ment, det är helt enligt egen erfarenhet – så skriver i princip hela klassen upp sig för att gå denna kurs.

Anyhow. Det är kul att handleda. Det är kul att se var man var då, det är kul att se vilken utveckling man gått igenom och hur löjligt enormt mycket man lärt sig sedan dess. Det är kul att se dem, och veta allt vad de har framför sig, hur mycket de kommer lära sig under åren som kommer.

Första fallet handlade om kärlkramp/hjärtinfarkt/vad som händer när celler inte får tillräckligt med syre. Jag, som känner hur hjärncellerna dör i parti och minut när jag går hemma och bara säger ga-ga till min lilla tremånaders, har börjat plugga T11 för att istället hålla igång de små grå, och jag lånade boken Intensivvård på biblioteket. Vilken bok! Inte ofta jag trivs med böcker så omgående, men det som passade extra bra var att de första kapitlen av boken (efter lite sånt där småviktigt som etik) handlade om celluppbyggnad, celldöd, ischemi/reperfusion, med mera. Perfekt repetition för mig som trots allt inte ägnat överdrivet mycket tid åt cellplugg sedan… tja, T1. Kan liksom inte minnas att jag någonsin haft mycket nytta av att jag memorerade citronsyracykeln. Men det var faktiskt både intressant och givande att läsa om det nu – och dessutom enklare, eftersom det är repetition istället för läsa-på-nytt.

T1 har, som alltid, fått informationen om att de ska plugga hur mycket som helst. Vilket är bra, på läk måste man plugga. Jag blir lite rädd ibland när jag hör hur folk bara använder mina kompendier att plugga från och ingenting annat, för det är liksom inte riktigt tanken. Man kan använda mina anteckningar som stöd, men jag tycker inte att man bör använda det som det enda man läser. Man måste läsa djupare än cliff-notes-versionen som jag skrivit, även om pappa brukar skoja om att man uppenbarligen kan ta sig igenom läkarutbildningen på ett par hundra sidor av mina anteckningar. Det finns detaljer, djupare kunskaper, och för den delen gott om grund kunskap som jag bara inte orkade skriva om. Så, man får läsa mer.

Men tillbaka till T1. Man ska plugga. MEN, stort men. Man kan inte plugga så mycket som föreläsarna vill. Varje föreläsare på preklin har ett specialintresse som de dykt ner i med dykardräkt och syrgastuber som räcker i flera år – tillräckligt många år för att doktorera på det, rätt ofta. Och de vill gärna att vi ska bli lika intresserade och lika entusiastiska – men det finns det inte tid till. Vi kan inte läsa in oss lika djupt på varje ämne. Vi kan inte köpa en 800 sidor lång bok om apoptos bara för att föreläsaren tycker att det är best thing ever. Man måste sålla. Man måste landa i en pluggnivå som funkar.

T1 har också fått höra att de inte ska lyssna på äldrekursare. Det är lite festligt, för vi har ju trots allt tagit oss igenom utbildningen (eller delar av den) – men vi är kanske inte så duktiga som ledningen vill att vi ska vara… Jag tycker att man får försöka lyssna på lite av varje, ta in det man känner funkar, hitta en egen lösning – och ta ansvar för sitt eget plugg.

Välkommen

Det är tolv år sedan jag förra gången en hösttermin började utan mig. Att säga att det känns konstigt är en underdrift. Det blir en höst utan nya avdelningar var och varannan vecka, utan föreläsningar, utan plugg på juldagen för att hålla tenta-P-schemat.

Men för många andra börjar det nu. Nya “nollan” börjar på MedFak (tidigare HU/Hälsouniversitetet, men sedan Linköpings Universitet tappade sin prick över i:et har det bytt namn till Medicinska fakulteten) på måndag, kommer att sitta förväntansfulla och vänta på att få sitt namn uppropat. Är du en av dem som börjar på läk denna höst? Välkommen.

Välkommen till ett helt nytt liv. Även om du är Linköpingsbo sedan tidigare så kommer det att bli ett nytt liv. Du kommer förmodligen att plugga mer de närmsta fem och ett halvt åren än du någonsin gjort innan eller kommer göra efter. En del dagar kommer det att kännas som att din hjärna expanderar med all kunskap du trycker in. En del dagar kommer du att vilja slå huvudet i en betongvägg upprepade gånger. En del dagar kommer du att skratta, andra gråta, och rätt många göra både och och så mycket mer. Och efter ett tag inser du att man lär sig av så mycket annat än bara föreläsningar och böcker.

Tänk efter under utbildningen, vilken sorts läkare du vill vara. Det finns etiska dilemman som ingen annan yrkesgrupp någonsin behöver ta ställning till. Fundera över dem, gör inte bara som alla andra. Börja lära dig vem du är, för när du kommer ut kommer du inte vara den du är nu.

Det går inte att beskriva hur mycket man kan lära sig på elva terminer, men när du kommer ut på andra sidan kommer du att vara doktor.

Själv ska jag njuta. Jag ska njuta av att se min dotter växa, se henne lära sig saker varje dag, varje timme. Idag låg hon på mage och lyfte huvudet på egen hand, för första gången. Det är tungt när man är liten och har ett stort huvud, och det är en nästan löjlig stolthet att se det som mamma. Jag har fortfarande lite svårt att ta in det där med att jag är mamma, så på kvällarna sitter jag lite extra länge när hon har somnat i famnen, och bara känner hennes lätta andetag mot min hud, och försöker få in det enorma i att hon är här hos oss.

Ni som är nya på läk, glöm inte att njuta ni också.

Artikel publicerad!

Jag har fått min första artikel publicerad! Fick reda på att den accepterats för ett par veckor sedan, men nu finns den också uppe på PubMed:

Serum leptin levels are independently related to the incidence of ischemic heart disease in a prospective study of patients with type 2 diabetes

Roligt :) Det är jobbet jag började med sommaren efter T6, som nu till slut gett det optimala resultatet – publikation i en tidning (Cardiovascular Diabetology). Är något stolt, får ju medges. Jag är inte den enda som jobbat med den, men jag står som förstaförfattare så det är coolt på riktigt. Artikeln handlar om att leptin i serum eventuellt i framtiden skulle kunna användas som prediktor för ischemisk hjärtsjukdom för personer med typ 2-diabetes, och det är en liten, liten del av en stor studie som kallas CARDIPP, som pågått sedan typ tio år i Fredrik Nyströms och Carl Johan Östgrens regi.

Min artikel på Cardiovascular Diabetologys hemsida :)

Min artikel på Cardiovascular Diabetologys hemsida :)

I övrigt tuggar tenta-P på. Att läsa neurologi är så tråkigt att jag hellre tittar på färg som torkar, men jag tvingar mig själv igenom de få sidor som står på schemat (när jag lägger upp plugget går jag efter nåt bra tenta-P-schema och skriver upp vilka sidor som hänger ihop med vilken dag; denna gång har det inneburit ca 20-30 sidor/dag, vilket är överkomligt trots allt). Jag vet inte om någonting fastnar, alls. Får väl se om en vecka.

Har sålt ett helt gäng kompendier de senaste veckorna, som jag brukar göra inför tenta-P. Det är kul att få mail från folk som skriver att de behöver lite extra “stöttning” under tenta-P och tycker att mina kompendier passar bra för det. Eller folk som haft “stor nytta” av kompendierna förr och som således vill ha dem även denna gång. Många kunder är återkommande, så något rätt med kompendierna är det uppenbarligen.

Skitsnack bland läkare

De första två praktikveckorna av terminen har kommit och gått. På måndag börjar terminens och årets första placering, vilket blir Johannelunds vårdcentral. Det är i princip den enda placering jag ser fram emot den här terminen, och mitt största bekymmer med den är hur jag ska ta mig dit när det envisas med att snöa, snöa och snöa lite till. Under nysnön ligger tre cm snorhal is, redo att göra mig till ytterligare ett offer på ortopeden (L har haft väldigt mycket att göra de senaste veckorna).

Men vårdcentral tycker jag om, så det ska bli kul.

Neurologi och psykiatri, som vi haft föreläsningar i hela veckan, är inte lika kul. Förhoppningsvis blir psykiatrin roligare i praktiken än teorin, men när jag lyssnar på föreläsningarna känns det mest som sida upp och sida ner av diagnoser vi inte kan göra ett enda dugg åt. I bästa fall kan vi göra ett litet dugg, men det är ju aldrig effektivare än att patienterna i många fall inte alls vill ta medicinerna, och då blir det ju verkningslöst ändå.

Det är tur att vi har olika intressen här i livet. Många i klassen har tyckt att de två veckornas teori har varit enormt intressant. Neurologi och psykiatri överlappar ju en del, så det har blivit ganska naturligt. Även om läkarna som vanligt inte kan låta bli att kasta lite skit på varandra: “Vi delar ju på hjärnan med neurologerna, så att säga”, sa en av våra psykiatriker-föreläsare, “Dom tar den enkla biten, rörelser och sånt, medan vi tar det svåra.”

Det kanske var ett försök till skämt, men det blir mer än lovligt tjatigt att höra på läkare som ska underminera andra specialiteter. En annan psykiatriföreläsare berättade om en patient som stod på neuroleptika (läkemedel) p g a schizofreni och fick biverkningar i form av att inte kunna gå. Han hade gått till vårdcentralen, som hade gett honom kryckor. Förkastligt, tyckte föreläsaren, som ansåg att, “AT-läkarna och dom där andra på vårdcentralerna kan ju ingenting.” Att AT-läkarna sen i de flesta fall frågar någon annan om råd innan de lämnar ut kryckor spelar ingen roll. Det är ganska sannolikt att man någon gång under de tre åren patienten inte kunnat gå och sökt vårdcentral ringt till psykiatrin – och förmodligen fått prata med en annan AT-läkare som gått primärjour på psyk under sin första vecka på AT, såsom min älskade make fick göra.

AT-läkare, faktiskt alla läkare, har sina begränsningar. Inga läkare kan allt. Så kan vi bara sluta med denna eviga smutskastning? Detta utan att ens nämna hur mycket skit ortopederna får kastat på sig. I höstas sa en av medicinföreläsarna, “Ja, om man får en lunginflammation på ortopeden så dör man, för det har dom ingen aning om hur man behandlar.” Att ortopederna får ta hand om extremt multisjuka äldre med svår KOL, hjärtsvikt, njursvikt eller annan svår medicinsk åkomma där den där brutna höften är det minsta av deras problem, det är det ingen som nämner. Och inte fan kommer ortopederna och himlar med ögonen åt medicinarna när någon av deras patienter åkt i golvet och brutit höften – men det hade ju varit fint om ortopedjouren svarat, “Jaha, men det här tar väl ni hand om? Eller vad säger du, har ni ingen aning om hur man spikar en höft? Det är ju inget svårt.”

Nej, usch vad irriterad jag blir på det där. Skitsnack på alla håll och kanter. Alla kan inte allt, det är därför vi har varandra. Det är inte ett dugg “kul” med de här skämten, som vi hört i flera år nu, och tyvärr kommer tvingas fortsätta lyssna på.

Allra mest ironiskt blir det när psykiatrikern som tyckte AT-läkare var dumma i huvudet tidigare under föreläsningen sagt att vi inte ska snacka skit eller underminera andra läkare.

Utmanande handledare

Jag har tidigare skrivit om bra och dåliga föreläsare, till och med två gånger. Tänkte nu fortsätta på temat men övergå till kliniken istället, och vad som gör en bra respektive dålig handledare.

I amerikanska tv-serier har jag fått bilden av (mardröms)ronder där överläkaren kastar frågor över underläkarna, där en utpekad ska svara. Jag har alltid tyckt att det verkar mer eller mindre fruktansvärt och nedtryckande, inte minst med tanke på att överläkarna oftast framstår som sura gamla gubbar som tycker att underläkaren som inte kan svara inte är värd så mycket som smutsen under skon.

Här hemma har vi istället en mycket lugnare, mer laid back version. Ronderna är inte till för att lära sig något, utan bara för att ta reda på vad som behöver göras med respektive patient. Som läkarstudent kan man lugnt segla igenom klinikplaceringar utan att behöva göra särskilt mycket alls. I slutet av de veckorna man ska vara på plats får man en underskrift på att man varit närvarande, och så är det bra med det. Inlärning? Phhsssh. Sånt. Det får vi väl ta igen på kvällen, med näsan i böckerna.

Gårdagens mycket mer intensiva handledning med konstanta frågor fick mig att inse att den variant av handledning vi får på många placeringar är mer eller mindre skräp.

Det kan inte vara meningen att vi tolv veckor per termin ska gå på klinik, och det vi får med oss därifrån är det vi själva läser oss till i böcker eller råkar komma på att fråga om. Då kan vi ju lika gärna låta bli att ha klinik, och bara lära oss de praktiska momenten på Clinicum istället, genom praktiska labbar. Det hade ju dessutom gett en mer gemensam grund där alla i en klass kan ungefär samma sak, istället för att man p g a väldigt olika placeringar med väldigt olika handledare får chansen att göra helt olika praktiska bitar.

Det är inte dit jag vill. Det jag vill är att lära mig. Det jag vill är att ha bra handledare.

En bra handledare ska utmana.

En bra handledare ska stimulera till inlärning och utveckling. En bra handledare låter sin kandidat göra praktiska saker, står bredvid och handleder. En bra handledare ger feedback.

Det är inte så svårt, men det är klart att det tar mer energi än att bara låta kandidaten springa efter och stå i ett hörn. Det är jobbigare att komma på frågor att testa kandidaten med än att inte göra det. Det tar längre tid om kandidaten ska göra något praktiskt än om handledaren gör det själv. Det tar längre tid att ge feedback än att låta bli.

Men ni handledare får väl tänka att vi är framtiden, och ju bättre ni gör oss, desto färre gånger kommer ni bli störda som bakjourer mitt i natten med idiotfrågor som vi borde lärt oss svaren på under utbildningen, AT eller till och med ST. Ju mer ni lär oss, desto färre fel gör vi förhoppningsvis.

Så, ta tillfället i akt som handledare och undervisa. När underläkaren ska ha mottagning kan det vara en god idé att före mottagningen sätta av en kvart med en överläkare så att underläkaren kan kolla av att den plan denna har på förhand för patienten låter vettig, istället för att under mottagningen behöva springa och leta efter någon att kolla av saker med. När kandidaten går med på ronden, ställ frågor om vad som orsakat patientens besvär eller varför man väljer just det läkemedlet, kolla av vad kandidaten kan. Det stimulerar till att vilja lära sig, för att kunna svara nästa gång om man inte kunde det direkt. När kandidaten står med på operation, kolla av så att studenten vet vad det är ni håller på med. När det är dags för något praktiskt, visa en gång om det är något helt nytt och låt sedan kandidaten göra.

Handledarjobbet är viktigt, så löjligt viktigt för att vi ska lära oss. Ta ansvaret på allvar.

4 650 kr!

Idag är det den första november (hur gick det till?) och min drive för Läkare Utan Gränser är därmed över. Det kom in ett par sista-dagen-beställningar, så totalen ser ut så här:

4 650  kr insamlade!

Whoo! 3 200 kr har skickats direkt till Läkare Utan Gränser och kvar är således 1 450 kr som jag skickar iväg. Eftersom jag gillar jämna siffror tänker jag avrunda uppåt och skicka iväg en 1 500 kr istället.

Nyss ivägskickade pengar!

Nyss ivägskickade pengar!

Omgjort i kompendier motsvarar summan 93 st, vilket inte känns helt illa pinkat (även om inte alla som gett har önskat kompendier i utbyte).

Stooort tack till alla som varit med!

För övrigt är det nu helg och min vistelse i Västervik är över för terminen. Det har varit skoj i Västervik, mycket bra klinik och väldigt lärorikt, men jag ska definitivt inte sticka under stol med att det är skönt att vara hemma igen. Att pendla varje vecka är krävande på ett sätt man inte förstår förrän man är inne i det. Eller också är det bara jag som tycker att det är jobbigt, vad vet jag.

Nu väntar två veckor FoF. Vi ska på något studiebesök i Norrköping och vi ska till rättsmedicin och vara med på en obduktion där, och vi ska åka iväg på internat. Så helt klar med det där åka-iväget är jag ju inte. Men nästan. Internatet är inte lika långt bort och kommer vara måndag till onsdag. Vi får inte åka hem på kvällarna, har de varit väääldigt noga med att påpeka.

Innan dess är det lite helg kvar. Pysslande med allt som har med lägenhetsförsäljning och husköp att göra står på planeringen. Och plugg.

Och att ta det lite lugnt.