Category Archives: Läkarlinjen: T8

Händer inte så mycket

Sista veckan på kirurgen avklarad. Har bland annat checkat av gastroskopi och koloskopi från listan på saker att se (båda två är undersökningar där man stoppar ner en slang i en kroppsöppning antingen uppe eller nere (dock inte samma slang till båda undersökningarna…), och längst ut finns det en kamera så man kan titta på en skärm och se vad som pågår inne i magsäcken/tarmen). Så det var väl bra det.

Nu väntar knappt två veckor FoF och sen tenta-P och sen är det tenta och sen är T8 förhoppningsvis något som kan checkas av som helhet. Vi får väl se. Efter att ha hunnit plugga en del de senaste dagarna har kompendiet växt med ett par sidor till, som det alltid brukar göra. Tenta-P ska dock bli ganska kul, för jag gillar det vi har läst den här terminen. Allting akut är skoj, det mesta på medicinsidan och det mesta på kirurgsidan är skoj. Och på tenta-P trillar polletten förhoppningsvis ner vad gäller… allt.

Först blir det helg och det är mestadels lugn och ro, förutom lite mindre lugn och ro imorgon kväll. I eftermiddag ska jag på massage hos Kinaterapi som har de tråkigaste lokalerna någonsin men den mest fantastiska massör jag någonsin varit hos. Min nacke och rygg behöver lite omvårdnad.

I övrigt händer det inte så mycket, vilket är varför det inte kommer upp så mycket på bloggen. Livet rullar på i en rasande hastighet, that’s all.

T8-anteckningar

T8-anteckningar – PDF ca 30 MB stor, 179 sidor, skickas via Sprend efter beställning. Som vanligt är det hela med förbehållet att det är elevanteckningar. Säljes för 50 kr/st. Maila mig eller prata med mig i skolan om ni skulle vilja ha dem.

Och vid sidan av, en läkemedelslista sorterad på diagnoser som ingår i på T8 – aktuella läkemedel för varje diagnos, med kort kommentar på många av dem vad de gör:

T8: Aktuella läkemedel för diagnoser på termin 8 [ Exceldokument, 25 kB ]

Övriga anteckningar:

T2-anteckningar – handskrivna, mycket fokus på anatomi men även annat (gratis)
T3-anteckningar – kompendium att köpa (50 kr) samt EKG-arbete och läkemedelslista (gratis)
T4-anteckningar – kompendium att köpa (50 kr)
T5-anteckningar – kompendium att köpa (50 kr)
T7-anteckningar – kompendium att köpa (50 kr)
T9-anteckningar – kompendium att köpa (50 kr)
T10-anteckningar – kompendium att köpa (50 kr) samt läkemedelslista och bildtentakompendium (gratis)
T11-anteckningar – kompendium att köpa (50 kr)
Övriga anteckningar – blandade bilder från alla terminer att ladda ner (gratis)

Innehåll

Exempelsida

Exempelsida.

Patientkontakt, hummer och grönska

Det känns inte alls som lördag idag. Jag har varit ledig i två dagar (körde återigen mina timmar på tre dagar istället för att dra ut dem över fyra) medan L var ledig på valborg och första maj men sedan har jobbat både fredag och lördag och ska fortsätta jobba en massa dagar till (han är inte helt lycklig över detta faktum). I vilket fall som helst känns det inte alls som lördag.

Mina tre dagar denna veckan har spenderats på BRIVA, brännskadeintensiven. Jag har träffat patienter med riktigt svåra brännskador och djupa sår, jag har varit med på brännskadeoperationer av olika slag, och jag har tittat runt på avdelningen där jag ska spendera min sommar (blir ju sommarjobb som undersköterska på BRIVA). Det har varit lite lagom oorganiserat eftersom det är en avdelning som är ganska ny på det här med läkarkandidater, och det är således inte någon direkt planering för vår del. Urologen var bättre på det – där fick vi faktiskt ett personligt schema på vad vi skulle göra, så att vi hann med alla delar. Jag tycker om scheman. På KAVA (dit jag ska igen på måndag) fick vi höra att “det är som ett stort smörgåsbord där ni får välja vad ni vill göra själva”, men när man inte har en aning om vad som finns att göra, än mindre vem som håller i vad, och vi dessutom inte kan komma åt läkarschemat eftersom det ligger på skyddade intranätssidor, då blir det ganska svårt att plocka åt sig från smörgåsbordet. Bättre då med scheman.

Jag försöker ägna en del av min tid som läkarkandidat till att verkligen möta patienter. Jag vet att jag inte kommer ha tid med det när jag blir färdig läkare – tråkigt men sant – så nu när jag ändå inte har några särskilda krav på mig kan jag ju lika gärna prata och verkligen se patienterna. I Kisa fanns det egentligen inte tid för ett 45 min långt samtal med en ung tjej, och på BRIVA var det likadant med läkare som kommer in och ritar på patienten innan operation, och sedan återvänder när patienten är sövd, och sköterskor som har väldigt mycket att göra. Det är inget fel med det, det är så det är och kommer fortsätta vara, men i rollen som läkarkandidat kan jag då välja att ha det där 45 min långa samtalet, och följa patienten som ska opereras från början till slut. Det senare resulterade i en riktigt god kommunikation och avslutande kram, vilket gjorde mig löjligt nöjd.

Förra helgen var jag och L i Stockholm. Pappa hade varit i USA och köpte med sig hummer hem, mycket billigare än här, och vi kalasade på det i två dagar. Var också ute och gick, som alltid, och tittade på körsbärsträden som stod i full blom och drack varsin drink på T-GIF.

Den här helgen är lugn eftersom L jobbar. Jag har suttit på balkongen och börjat gå igenom mitt T8-kompendium (nu klart förutom FoF, ska snart lägga upp en sida för det på bloggen). Utanför är träden gröna och jag bara älskar den här tiden på året. Det är helt ljuvligt.

Ny dag. Ny placering. Ny trötthet.

Läkarprogrammet är riktigt kul. Just nu sitter tusentals ute i landet och håller tummarna sedan ansökningstiden för universiteten och högskolorna gick ut i förra veckan. Jag hoppas att ni kommer in, ni som vet att det är det här ni vill.

Men fy fan, även om man tycker att det är en helt fantastisk utbildning så gör den en så trött.

Imorse var det dags igen. Ny placering. Nytt ställe, nya människor, nya rutiner. Nytt personalrum att lära sig hitta till.

Jag var på plats halv åtta, inte särskilt pigg, men närvarande. Klockan fyra gick jag hem och mina fötter gör så löjligt ont att jag inte vill gå alls. När jag sa att jag tänkte gå hem klockan fyra fick jag några skojiga kommentarer om att det fick jag inte alls och att det här skulle de komma ihåg. Skämt, givetvis, men samtidigt… någonstans är det inte riktigt det. Jag vill ha underläkarvik och AT i Linköping, jag vill jobba där i framtiden även efter AT:n. Det gäller att göra rätt intryck. Inte vara den lata kandidaten som sitter i ett hörn och vill gå hem tidigt.

Klockan fyra hade jag stått med på tre operationer, stått upp nästan oavbrutet sedan halv nio på morgonen, med undantag för lunchen. Varenda steg i de lånade op-skorna tände eld på nociceptorerna i fötterna. Jag är inte van vid att vara på operation så mycket, det är en annorlunda miljö som luktar konstigt och där man måste tänka hela tiden för att inte stöta till något som är sterilt när man själv inte är det, eller tvärtom. (Det är löjligt vad det kan klia på näsan när man inte får klia den.) Där man försöker lära sig lite grann vilket av alla instrument som är vilket, och hålla dem på rätt sätt.

Man ska vara trevlig mot alla och hälsa och komma ihåg folks namn samtidigt som man inte ska vara i vägen och störa.

Huvudet började värka vid tvåtiden.

När jag kommer hem vill jag sitta i soffan och göra ingenting. Titta på TV eller nåt. Istället vet jag att böckerna väntar, för det är nu bara sex veckor till tentan. Kompendiet är kanske 2/3 klart. 1/3 kvar. Jag jobbar bra, men bara för att jag tvingar mig när jag är så trött att jag egentligen inte orkar alls.

Läkarprogrammet är riktigt kul. Det är det. Man lär sig så mycket att det känns som att hjärnan expanderar innan för skallbenet, och man får göra saker man inte kunnat drömma om innan man började.

Men visst fan blir man trött och visst fan blir man less ibland ändå.

Påskledigt

Annandag påsk och denna underbara lilla ledighet lider mot sitt slut. Jag gillar att vara ledig. Verkligen. Och det här med fyradagarsveckor tycker jag att vi kan införa på permanent basis.

Var nog lite extra trött efter förra veckans alla nyheter. Att växla praktikplatser är krävande, och att då först börja på KAVA i måndags och vara på Medicinskt Centrum tisdag-onsdag för att sedan återvända till KAVA på torsdagen blev ganska mycket. Väldigt roligt, men mycket. Imorgon är det dags för urologen. Det blir bara fyra dagar, så återigen en placering jag knappt kommer hinna lära mig hitta till personalrummet innan det är dags att dra vidare, men ändå.

I fredags åkte vi till Barsebäck. Mamma och pappa kom tillbaka från Florida för nåt tag sedan och har varit där sedan dess. Jag tyckte att det var längesedan jag träffade mamma och pappa så jag ville åka ner och så följde L med (att ta tåget hade kostat oss 1300 kr/person enkel resa på fredagen, så det blev bil). Det blev som alltid promenader och vädret var bra i fredags och blev helt fantastiskt i lördags. Lillebror var också på besök och vi åt påsklunch med traditionella ägg och annat som ska vara i en påskbuffé, och på kvällen åt vi mer otraditionell påskmat i form av fantastisk oxfilé. Så gott. Till efterrätt gjorde mamma key lime pie, inspirerat av Florida där de tydligen ätit det i tid och otid. Gott var det i alla fall, det också.

Lillebror på drivingrangen igen efter sin skada :)

Lillebror böjer klubbor på drivingrangen igen efter sin skada :)

L och mamma!

L och mamma!

På promenad på stranden.

På promenad på stranden.

Tacos utomhus, första utelunchen 2014 (i Sverige, i alla fall).

Tacos utomhus, första utelunchen 2014 (i Sverige, i alla fall).

Jag fick också vara med på bild :)

Jag fick också vara med på bild :)

Sol! Mamma redan brun.

Sol! Mamma redan brun efter Florida…

Lillebror och jag.

Lillebror och jag.

Som sagt, även på lördagen blev det promenad och sedan lunch – ute! Det var uteätandepremiär, riktigt trevligt och varmt. På kvällen körde vi hemåt igen. Vädret var fortsatt fantastiskt, så vi tog the scenic route förbi Gränna och vidare. Det var oerhört vackert, Vättern alldeles stilla. Vi stannade till vid en utkiksplats där vi stannat förr och njöt av tystnaden och utsikten.

Stoppet utanför Gränna på vägen hem.

Stoppet utanför Gränna på vägen hem.

Igår en lugn dag, träffade familjen S och gjorde i övrigt inte många knop, och idag ytterligare en lugn dag. Perfekt sätt att spendera påsken. Har hunnit plugga lite grann också, vilket är skönt. Och idag tog L chansen för cykelpremiär för 2014. Borde vara ganska lagom väder för det och jag hoppas att han kommer tillbaka nöjd.

Det börjar verkligen bli vår...

Det börjar verkligen bli vår…

Sytt, sövt, sågat och skurit

Tre dagar in på min kirurgiplacering måste jag medge att det slagit alla förväntningar. Detta är inte så mycket för att KAVA (kirurgisk akutvårdsavdelning) på sjukhuset är så fantastiskt, utan mycket mer för att Medicinskt Centrum, liten privatklinik i ett vackert gammalt hus nära centrum, var en fullkomlig fullträff som läkarkandidat.

På två dagar har jag:

Sytt ett helt gäng patienter. Jag började igår med att vara med på fyra bråckoperationer, där jag fick sy de två sista. Sedan dess har jag sytt lite av varje. Idag var dagen fullbokad med småoperationer i lokalbedövning (dvs hudförändringar, lipom och aterom) och jag har sytt under de flesta operationer. Jag måste fortfarande lära mig att hålla alla instrument på rätt sätt, framför allt pincetten. Vet inte varför det är så svårt att få in att den ska hållas som en penna – om det är något jag hållit i handen i mitt liv så är det ju pennor. Men så är det i vänster hand, och det är bara konstigt.

Sövt två patienter. Igår var det operationer i narkos, så jag frågade snällt anestesiläkaren om jag fick följa honom inför operationerna (och sedan tvätta mig och vara med i såret), vilket jag gärna fick. Första gången fick jag titta på, andra gången hålla mask, tredje och fjärde gången hålla mask och sätta svalgtub. Whoo! Riktigt kul.

Sågat i två patienter. Eftersom det var paus från kirurgin på eftermiddagen passade jag på att följa med ortopeden. Han opererade två hallux valgus (“snedställd stortå”, med utbuktning på insidan av foten vid basen av stortån) och i den operationen ingår en liten såglik maskin som man skär genom ben med. Det fick jag göra. Skräckblandad förtjusning och senare mest förtjusning!

Skurit i flera patienter. Igår fick jag lägga snittet på den andra hallux valgus som jag var med på, och sen fick jag ta bort ett aterom i nacken på en annan patient. Idag blev det ännu mer, eftersom operationerna var synnerligen lämpliga för läkarkandidaten. Fått ta bort flera hudförändringar och helt på egen hand tagit bort lipom (små ansamlingar av fettceller som blir som bullar under huden när de växer till). Eftersom vi tog bort tre lipom på varje patient som kom med de besvären kunde min handledare jobba på ett/två lipom, och jag tog det tredje, om de satt på olika kroppsdelar. Gick alldeles utmärkt och det är en kalashäftig känsla. Givetvis sydde jag ihop efteråt.

Ett av mina mål med denna termin var att på egen hand få ta bort någon hudförändring eftersom jag anser det vara väldigt basal kunskap som läkare, så jag är riktigt nöjd med de här två dagarna. Alla har varit hur snälla som helst och jag har haft så kul och lärt mig så mycket.

Imorgon är det dags för KAVA igen. I måndags var jag med på rond och sedan operation (gallblåseborttagning, perforerad gallblåsa). Också trevligt, men på sjukhuset är det större operationer och som kandis blir det således mest att i bästa fall få hålla instrument. Jag fick dock sätta häftklamrar i slutet av den operationen, så det var ju också kul att ha gjort.

På det hela taget är kirurgplaceringen hittills precis lika bra som mina placeringar på vårdcentral och akuten. Det kommer att bli väldigt svårt att klå den här terminen i rolighetsfaktor…

[ skriv briljant titel om livet och lycka här ]

Torsdag, näst sista dagen på andra teoriperioden. Mer än halvvägs genom termin åtta, och snart har jag gjort fyra års medicinstudier.

Det slog mig för ett tag sedan att jag var ungefär så här långt in i juridikplugget när jag bestämde mig för att bli läkare. Halvvägs genom termin åtta kom jag på att jag borde göra det jag verkligen vill med mitt liv, istället för att slösa det på något som jag inte tyckte var särskilt kul, även om jag hade utbildningen.

Folk har rätt ofta tyckt att jag är knäpp som gjorde det. Jag är inne på mitt elfte år på universitetet. Det ska sägas att jag är riktigt trött på det rätt ofta – tänk så skönt att få börja jobba, att få tjäna pengar, att inte ha tentor – men samtidigt vet jag att jag är mycket lyckligare med utsikten att jag faktiskt snart är färdig läkare, än jag någonsin hade blivit med juridiken. Jag hade nog blivit ganska nöjd med jobbet som domare eller åklagare (i stort sett de enda vägarna jag kunde se mig själv gå inom juridiken, de enda områden jag fann riktigt intressanta), men jag hade aldrig trivts så som jag trivs inom sjukvården.

Har funderat också på om sjuksköterska hade räckt, men jag brukar komma fram till att det inte hade gjort det. Jag vill veta mer, vill kunna mer om patofysiologin bakom sjukdomarna, om mekanismerna som får oss att fungera och att inte fungera.

Nästa vecka är det dags för kirurgiplaceringen. Jag har ingen tanke på att bli kirurg, men jag ser fram emot placeringen. Förhoppningsvis lär man sig en hel del och får med sig erfarenheter av diverse olika ingrepp därifrån.

Och sen är det FoF och sen är det tenta och sen är terminen slut.

En blodgas

Drygt halvvägs genom min medicinakutvecka – snyft! Är visserligen lite tudelad, för det här med att vara borta från hemma blir fortfarande gammalt väldigt fort, men jag har ju det så väldigt bra på akuten. Kirurgakuten förra veckan var grym och det har inte blivit sämre på medicin, med ytterligare en fantastisk handledare. Idag vände hon sig till mig och sa att jag är riktigt duktig. Det värmer, så klart. Känns också bra när handledaren tyckeratt det hjälper att ha mig där, att jag faktiskt minskar deras arbetsbörda. Annars är ju känslan som läkarkandidat ganska ofta att man är i vägen.

Har fått öva på blodgaser den här veckan. Minns inte hur vi kom in på det, men det var en sak jag tidigt tog upp att jag inte är bra på (det går troll i det där, funkar aldrig på första försöket men oftast på andra), så min handledare har sett till så att jag fått göra det vid varje givet tillfälle. (Blodgas = nålstick i en artär, oftast a. radialis i handleden men kan även vara i ljumsken i a. femoralis, för att få ut artärblod (syrerikt blod), till skillnad från vanligt venöst prov (syrefattigt), behövs ibland när vi vill se syremättnad, pH, koldioxidnivåer, mm).

Idag kom då en patient in med ett lite ovanligt tillstånd där man blir “pulslös” i armarna (man har givetvis blodkärl men det är så pass mycket förtjockningar i kärlväggen att de blir stumma så att pulsen inte känns). Mycket spännande, vi var tvungna att Googla för att veta vad det var för exotisk sjukdom. Och så skulle det ju tas en artärblodgas på denna patient. Jag hade nyss behövt två försök på en annan patient (med pulsar i armarna) för att få ut lite blod, och när handledaren frågade om jag ville testa på denna omöjliga patient ryckte jag på axlarna och tyckte, varför inte? Patienten var inte stickrädd och jag övar gärna.

Doktorn sa till patienten att jag tagit många blodgaser förr, men utelämnade det där om att det brukar ta mer än ett försök. Patienten var oavsett lugn som en filbunke, han hade varit med om det här förr.

Som tips för att ta blodgaser har jag fått att man ska känna noggrant, känna pulsen i pek- och långfinger och därefter sticka precis mittemellan. Inte så lätt på en patient utan puls. Så, jag bara stack där jag tyckte att kärlet enligt mina anatomikunskaper borde gå, utan att känna något.

Och det hela tog en halv sekund och sedan började blodet pulsa upp i sprutan.

“Så där fort brukar det inte gå när folk ska sticka mig”, sa patienten nöjt. Jag satt mest och stirrade på blodet som snabbt och smidigt fyllde sprutan. “Du var duktig du.”

Jag höll på att börja gapskratta över det hela.

Det jag tar med mig är således att man inte alls bör känna efter före, utan stick på måfå så funkar det utmärkt… Eller nåt. Kul var det i alla fall.

På det hela taget en bra dag med fortsatt varierande patienter. På kirurgakuten var det nästan uteslutande buksmärtor, här på medicinakuten är det bröstsmärtor, neurologiska bortfall/huvudvärk och andningssvårigheter som dominerar. Man blir snabbt bättre på neurologstatus och jag har nu försökt börja göra det efter någon sorts ordning. Neurologstatus är ganska långt med många olika tester, så det är bra att ha en ordning för att inte glömma hälften.

Hade gladeligen haft akutplacering i ytterligare två eller fyra veckor. Kan man inte skippa den där kirurgplaceringen om tre veckor, och ta mer akut?

 

En vecka på kirurgakuten

Det har varit helg igen, efter en vecka på kirurgakuten i Jönköping. Det har varit en fantastiskt rolig vecka. De senaste tre veckorna – två på vårdcentral, en på akuten – har varit så enormt lärorika att det känns som att hjärnan expanderar varenda dag med all ny kunskap som trycks in. Förhoppningsvis stannar kunskapen också kvar. I veckan har jag gjort uppemot trettio bukstatus, något jag knappt gjort tidigare (på vårdcentralen var det mest bara lite kläm-kläm-okej-klar), så det inbillar jag mig att jag blivit enormt mycket bättre på.

Började dock min bortavaro från Linköping med att ta tåget hela vägen ner till Maaalmoooeeee. K och hans sambo hade sin examens-/inflyttningsfest och jag tyckte att det ju kunde vara kul att åka iväg och träffa folk jag inte träffat på länge. Fick dessutom träffa lillebror igen, inte så länge sedan sist (Avicii i Stockholm), men ändå. Vi ses inte så ofta. Vi åt sen lunch när jag kom ner och sen var det fest på kvällen. Riktigt skoj att träffa alla igen.

På söndagseftermiddagen bar det av mot Jönköping med två tåg och en buss. Bor den här gången på sjukhusområdet, vilket är bra mycket trevligare än att bo på Råslätt. Dessutom slipper man buss på morgonen för att ta sig till praktiken, och kan istället gå i ca fem minuter så är man på plats. Också bra mycket trevligare denna rundan att det är ljust ute, och vädret har varit bra flera dagar. Förra gången (december) var det bara mörkt mest hela tiden.

Det var spännande att uppleva en annan akutmottagning än Linköping. Jönköping är annorlunda uppbyggt eftersom de inte använder sig av akutläkare, istället är det jouren som går på akuten. Jag har följt kirurgjouren, den kommande veckan kommer jag gå med medicinjouren. På plats finns även ortopedjour och barnjour. Patienterna sorteras i triagen till respektive jour, och man ser ingen av de andra patienterna, utom de få gånger patienterna blir “felsorterade” (när vi får en som sorterats som bukstatus men förstahandsproblemet visar sig vara en infektion, till exempel).

Jönköping har också ett helt annat platsläge om jag förstår det hela rätt. När man vill lägga in en patient i Jönköping så bara gör man det. Majoriteten av kirurgpatienter går ju till KAVA (kirurgisk akutvårdsavdelning) och det är inget problem – man bara lägger in. Annat är det i Linköping, där alldeles för mycket tid går åt till att försöka hitta sängplatser på ett överfullt sjukhus. Vårdkoordinatorerna sliter ju hur mycket som helst, och även läkarna får sitta och prata hur länge som helst med olika jourhavande för att till slut tvinga in patienterna någonstans. I Jönköping rapporterar inte läkaren ens patienten till avdelningen vid inläggningen, utan all rapport kommer vid överlämnandet när nästa jour går på. Det funkar ju, just eftersom den som är på akuten är knuten till den avdelning som de lägger in.

Jag gillar dock akutläkargrejen på många sätt bättre, eftersom variationen av patienter blir så mycket större. Jag hade blivit ganska trött på att bara ta kirurgpatienter eller bara ta medicin. L tycker inte riktigt likadant – om en vecka börjar han sin ST-akutplacering här i Linköping och då får han bara ortopediska patienter. Det kommer han trivas med.

Lite extra spännande blev det i torsdags då det brann i Råslätt. Fullt pådrag med stabsläge på sjukhuset (inga operationer startas, massor av medicinsk personal till akuten, mm) tills vi visste hur allvarligt skadeläget var. Det var inte så farligt som man först trodde – en patient hamnade på BRIVA i Linköping enligt tidningsartikeln, och vi fick väl in dussinet patienter med rökskador. Det är givetvis inte kul att sånt händer, men det är en spännande upplevelse att vara med om.

Siktar fortfarande på akutläkare. Tycker det är fantastiskt skoj. Ikväll bär det av mot Jönköping igen… andra och sista veckan den här terminen.

Mot nya utmaningar

Så var min tid i Kisa över. Funderar på allvar på att önska att få komma tillbaka dit till hösten igen, även om jag tror att man måste byta efter två terminer. De har varit så fantastiskt snälla och jag har lärt mig så mycket. Har haft 6-8 patienter per dag, och eftersom det är vårdcentral har det varit väldigt varierande typer av patienter. Jag har haft två patienter som jag kommer att bära med mig under en längre tid, den ena där jag är extra stolt eftersom jag faktiskt hittade ett problem som annars kanske fortsatt gå oupptäckt, där medicin kunde sättas in och kanske ett liv sparas. Har också fått alldeles överväldigande positiv feedback från de två läkare som framför allt varit mina handledare.

Serverade äppelmuffins och Rocky road-choklad som tack för mina veckor i Kisa. Rocky road-choklad (smält choklad och blanda i nötter, marshmallows, och Dumle) är verkligen farligt gott. Allt gick åt i en rasande hastighet.

Idag har jag ledigt. Vi har ju bara krav om 30 timmar på klinik varje vecka, och jag tyckte att det var bättre att vara på plats måndag till torsdag 8-16 (har blivit till 17 också flera av dagarna) och slippa de nästan två timmarnas pendling på fredagen. Dessutom måste jag faktiskt hinna plugga lite. Har pluggat en del under veckorna, mer denna än förra eftersom jag var sjuk då, men det behövs lite tid att sortera anteckningar och sätta in det i kompendier, rita bilder och lite annat. Och så ska jag till frisören, för det behövs.

Nästa vecka väntar akutmottagningen i Jönköping. Är inte så pepp på det där med att vara borta, men det är bara två veckor och akuten ska bli riktigt skoj. Se en annan akutmottagning än Linköpings, det blir nog bra det. Innan dess ska jag dock ta mig ner till Malmö och fira Ks examen och träffa folk som jag inte träffat på ett tag. Det blir lite spännande.

Denna vecka gick jag också över 100 000 visningar av bloggen. Jag vet att det är löjligt lite jämfört med de stora bloggarna, men för lilla mig, med minimal exponering och som mest bara skriver om livet som läkarstudent, är det en hel massa. Anteckningarna fortsätter också laddas ner, över 2 000 nerladdningar vardera av T2-kompendierna och EKG-kompendiet. Hoppas ni har nytta av dem :)