Category Archives: Läkarlinjen: T8

Vem jag ska bli som doktor

Det närmar sig slutet av primärvårdsplaceringen och det gör mig lite ledsen faktiskt. Jag trivs så fantastiskt bra på Kisa vårdcentral, med alla som jobbar där och med det ständiga flödet av patienter. Jag lär mig så väldigt mycket varje dag, lär mig hur jag undersöker ett knä, hur man sticker för att spruta kortison i en axel, vad man bör fundera på när man sätter in angiotensinhämmare som blodtrycksläkemedel. Jag lär mig prata med patienter på ett helt naturligt sätt, skapa kontakt med var och en av individerna som sitter framför mig. Från norrlänningen som inte säger mycket mer än “shup” på inandningen, till tonåringar med tungt bagage som inte har någon att prata med, från den gamla tanten med hjärtsvikt som knappt orkar prata för att hon blir andfådd men som ändå insisterar på att hon inte ska gnälla, till det lilla hängiga barnet med feber och oroliga föräldrar.

Det är vitt och brett, allt möjligt, från det lilla till det stora. Det är allt från ingenting till saker som skickas direkt till akuten. Patienter som inte alls har lust att vara på vårdcentralen, som bara är där för att de tvingats dit av anhöriga, och som inte alls har lust att svara på frågor och vara till lags. Patienter som söker för att de är oroliga för att de kommer att bli sjuka.

Det är rekommendationer om Panodil, utan tvekan det mest använda läkemedlet på vårdcentralen, och det är lugnande ord som tröstar och ger ro. När det behövs är det tuffare ord om att ta sig själv i kragen och lära sig leva med sin sjukdom, men alltid på ett stöttande sätt. Ibland är det att starta utredningar som kommer att sluta med tråkiga besked, men desto oftare är det bra besked.

Mina handledare har lett mig med värme och glädje och jag försöker ta med mig det jag tycker de gör bra, för att försöka forma min egen läkarroll. Vem vill jag vara? Hur vill jag vara? Jag tror bara att jag till viss del kan påverka det, resten är min personlighet. Med nyfikenhet på människan mittemot kommer man långt. Av någon anledning har jag mycket lättare för att tycka att patienter är intressanta, än människor i allmänhet. Å andra sidan tenderar folk att vara öppna och ärliga på ett helt annat sätt mot sin doktor.

Och så inte att förglömma, sköterskorna och sekreterarna som hjälpt och svarat på alla frågor.

Alla erfarenheter läggs samman för att forma vem jag ska bli som doktor. Det är spännande.

Ett papper med folk som snart kommer dö

På bordet framför mig ligger ett papper med namn på tio personer som snart kommer att dö.

Det slår mig, för varken första eller sista gången, vilket märkligt yrke jag valt.

Patienterna är palliativa, samtliga med avancerad cancer, och vårdcentralen där jag nu gör min praktik har hand om deras vård i hemmet. För att deras sista månader, veckor och dagar ska bli så bra som möjligt, för att lidandet ska bli så litet som möjligt.

Jag träffar inte de palliativa patienterna, men jag hör om dem på morgonmötet. Lyssnar på diskussionerna, försöker lära mig.

Vårdcentralen är efter en och en halv termin på klin fortfarande min favoritplacering. Här får jag träffa mängder av patienter – sex till åtta per dag – och det är patienter av alla sorter. Äldre som kommer på kontroller för hjärtsvikt, som börjar flåsa av sin sjukdom så snart de rör på sig, men som ändå är så nöjda och glada över att läkaren lyssnar på det som de själva kallar “gnäll”. Både äldre och yngre med luftvägsinfektioner som inte vill gå över, där man får fundera på om det gått över och blivit lunginflammationer. En liten pojke på knappa två år med hög feber och väldigt hostig, som vi till slut skickar till sjukhuset eftersom han behöver mer vård än vi kan ge.

Människor på alla olika platser i livet, som alla har behov som jag i form av läkarkandidat kan hjälpa till att fylla. De behöver ett lyssnande öra, de behöver en stöttande hand, och ibland behöver de mediciner. De behöver få berätta, behöver få vad svar som nu kan finnas. Få höra lugnande ord.

Jag har lite mer tid till patienterna än de “riktiga” läkarna har, så jag kan ta lite mer tid på mig i mitt samtal och min undersökning av patienten. Det kan nog vara bra – idag hände det faktiskt att jag hittade något som inte uppmärksammats tidigare. Det känns häftigt.

L sa igår, “Min lilla primärvårdsläkare” om mig, och sa att det inte alls var nedvärderande utan att det bara är uppenbart att jag trivs där. Det gör jag. Får se mer och göra mer på vårdcentralen än på någon annan placering, och hade gladeligen haft betydligt mer än bara två veckor per termin där.

Får se om två veckor om akuten tar över platsen som favoritplacering, men i så fall kommer vårdcentralen ändå vara en tät tvåa.

Bortkastad tid med glömska föreläsare

Första praktikperioden för terminen har tagit slut och ersatts av första teoriveckan. Den har hittills inte varit betungande. Igår hade vi 45 minuter föreläsning om malign hypertoni (något vi läste om på T3 och som jag faktiskt kommer ihåg någotsånär) och sedan var vi lediga resten av dagen. Jag föreslog för min basgrupp att vi kunde ha terminens första basgrupp efter föreläsningen istället för att ha den idag och det tyckte resten verkade bra. På eftermiddagen kunde jag sedan bocka av det mesta som skulle läsas till fredagens basgrupp (KOL, astma, och syrabasbalansen). Var till slut så uttråkad av att sitta still och plugga att jag började städa istället. Katten låg på balkongen och njöt av solen och jag tyckte att det var allmänt härligt med ljus.

Idag skulle vi ha föreläsning om vätskeersättning i tre timmar med en IVA-doktor. Det var bara det att IVA-doktorn inte behagade dyka upp. Det är förkrossande ofta det händer. Och jag förstår att det händer – det blir ju ändå absolut noll konsekvenser för föreläsaren som glömmer bort att hen ska ha föreläsning. Det är bara vi studenter som straffas – först med totalt bortkastad tid när vi tar oss till skolan och står och väntar i tjugofem minuter på en föreläsare som aldrig dyker upp, och sedan igen när vi får lediga timmar fyllda av föreläsningen vi redan skulle haft. Det är inte sällan det händer att vi redan bokat upp den tiden med annat, eftersom vi ändå räknar med att kunna följa schemat. Väljer vi då att låta bli att gå på föreläsningen är det ju återigen bara vi som straffas, genom att vi inte hör saker som förmodligen (förhoppningsvis) är viktiga. All the while får föreläsaren sin lön, får boka om föreläsningen till en annan tid som passar hen, och ser inte minsta tillstymmelse till konsekvens.

All heder åt alla föreläsare som faktiskt håller koll på att ni ska ha föreläsningar.

För egen del flyttade jag den träning jag skulle kört i eftermiddags till förmiddagen istället, gick sedan hem och pluggade och åt lunch, innan jag återvände till skolan för att undervisa T2 i blodtryck en sista gång den här terminen. Det var skoj, som det i stort sett alltid är att undervisa.

Och sen kom jag hem och fortsatte plugga. Har konstaterat att det där med att skriva en “innehållsförteckning” på vad som ska läsas den här terminen och följa den när jag ska plugga är effektivt. Jag vet alltid vad som finns att välja på och det känns bra när man kan stryka saker från listan. Idag har det varit pleurit, pneumothorax, dyspné, lungödem, och CPAP som checkats av.

Bara tolvtusen punkter kvar på listan.

Ett rum fullt av överläkare

Idag presenterade jag min fältstudieuppgift. Har haft lätt ångest inför den hela helgen, med vetskapen om att den skulle presenteras på måndagmorgonens läkarmöte. Hu. Men jag var nöjd med fältstudien och kunde det lilla område jag bestämt mig för att fördjupa mig i, så jag tog tröst i det.

Och sedan kom jag och denna veckans handledare lite sent till morgonmötet och jag möttes av ett helt rum till brädden fyllt av läkare. Det var så många att en hel del fick stå i det lilla konferensrummet. När jag kom in höll en av mina kursare som bäst på att presentera sin fältstudie och jag kände mest hur jag ville sjunka genom golvet. Jag tyckte att det hade varit oerhört skönt om alla läkarnas sökare hade börjat pipa ungefär då. Det gjorde de inte. Så jag fick plocka upp min PowerPoint-presentation och så fick jag prata om poängskalor för att bedöma om förmaksflimmerpatienter ska ha antikoagulantia eller inte, i tio minuter. Jag misstänker att jag pratade väldigt fort, för när det känns så till och med för en själv brukar det vara så.

Men efteråt, fortfarande med ett visst mått av adrenalin och lätt hjärtklappning (bra att vara på kardiologen då, om nu något skulle hända… heh), fick jag en hel massa kommentarer om att det var en riktigt bra genomgång och ett riktigt bra arbete. Så det var betydligt trevligare.

Under eftermiddagen har jag åter ställt mig framför en hög människor och pratat, men denna gång dels färre och dels med betydligt lägre kunskapsnivå än alla över- och ST-läkare som fanns på läkarmötet. Eftermiddagens undervisning var åter av T2, och de fick lära sig hur man känner perifera pulsar och hur man tar blodtryck. Det är en kul labb och jag kommer ha den både på onsdag och en gång nästa vecka.

Sedan gick jag och tränade på ett överfyllt Korpen. Tycker det börjar bli dags för alla som avgett hurtiga nyårslöften att ge upp nu, så att det kan bli lite mindre folk där igen… Att vänta på att maskiner ska bli lediga är aldrig ett givande sätt att spendera sin tid.

På det hela taget en bra dag.

Tre veckor av T8 har passerat

Helt plötsligt har tre veckor av T8 passerat. Igår kom mailet som vidarebefordrats från en av våra äldrekursare, med tenta-P-schema och tentafrågor sorterade på ämne. Man får ju alltid lite hjärtsnörp av att titta på det där schemat med sida upp och sida ner av saker vi ska kunna. Meeen det var ändå helt okej, för mycket av det är sådant vi läst förr, som nu ska vidareutvecklas och fördjupas, men det är inte helt nytt. En del akutrelaterat och en del bukrelaterat är nytt, men det är ju spännande tycker jag, så det är okej att plugga.

Tredje veckan på kardiologen har varit riktigt bra. Det hänger så mycket på vem man har som handledare – veckans handledare hade jag förmodligen kunnat anmäla till Bästa Handledare-priset. Han låter mig göra massor – prata med patienter på egen hand, ha inskrivnings- och utskrivningssamtal, skriva utskrivningsbesked, och diktera en massa. Det sistnämnda är han dessutom extra bra med, för när vi går igenom det utskrivna diktatet accepterar han mitt diktat så länge det är korrekt. Flera andra handledare jag haft har tyckt att innehållet egentligen är korrekt, men det är inte skrivet på det sätt de skulle göra det, och då sitter de och flyttar ord och annat som jag finner störigt. Det är klart att handledaren ska lägga till viktiga saker jag missat och ta bort saker som är helt oväsentliga, liksom att skriva om om det är otydligt, men att skriva om bara för att jag inte dikterar som dem blir väldigt irriterande.  Tog upp detta med min handledare och han sa, “Så länge det står rätt saker i diktatet så kan jag ju inte ändra bara för att det inte är som jag hade gjort det – du måste ju hitta ditt eget sätt att diktera, och det sättet kommer inte vara som mitt.”

Önskar att jag gått med honom ytterligare en vecka, jag har så kul ihop med honom. Har i veckan även hunnit med det där elchockandet jag skrev om förra gången, samt sett två pacemakeroperationer. Imorgon blir det start av min vecka på HIA, hjärtintensivavdelningen. Ska bli spännande.

Igår fick jag mitt lektörsutlåtande för min bok. Det har varit en spänd väntan inför det – skulle lektören säga att boken var skräp eller är den faktiskt något att ha? Han kallade boken “en bra historia om hur olika “människor” egentligen är väldigt lika. Om utanförskap och fördomar. Det har du gjort snyggt.” (“Människor” är inom citattecken eftersom bokens huvudpersoner är en älva, en sjöjungfru, och en drake). Han skrev att jag är en storyteller, och att jag har bra driv. Det är riktigt roligt att höra, för om det är något som är svårt att lära sig så är det väl just det. Mina svagheter är i sin tur miljöbeskrivningar och att alla pratar och tänker i samma språk. Det var två invändningar jag redan gissade på, men det är bra att få det svart på vitt så att jag vet vad jag har att jobba på. Satte mig igår och började redigera de två första kapitlen för att råda bot så gott det går på dessa problem. Att använda särskiljande språk för olika karaktärer är definitivt svårast, medan miljöbeskrivningar mest är svårt för att jag nästan alltid mer eller mindre hoppar över dem när jag läser böcker. De är sällan intressanta och stör oftast mer än de ger, när min fantasi ska bygga världen jag läser om.

Och sen kom kommentaren att berättelsen behöver ljusas upp med mer humor. Att den är för mörk. Jag la huvudet på sned när jag läste det, och tänkte “huh”. Jag har alltid tyckt att jag skrivit för enkelt, för lätt med för få svårigheter för karaktärerna. Den här boken har jag byggt på konflikt (mobbning, utanförskap, att vara annorlunda, fördomar, familjebråk – nu när man ser det så så förstår jag vad han menar…), så det är klart att det blir mörkare då. Och så sa L, “Men du, är du verkligen förvånad? Du är inte sådär jättepositiv till saker alltid…” So there’s that.

Lektören kom med ett par bra förslag för vidareutveckling av berättelsen, så det finns en del att jobba på. Tur att jag har så mycket tid att sitta och skriva… Men det är rolig avkoppling, så det gör ingenting.

Min lektör var Leffe Delo från Skrivsidan.com. Det tog drygt tre veckor att få tillbaka manuset och jag tycker att han kom med många bra kommentarer.

Chockad

Det är sällsynt att jag kan skriva titeln på ett inlägg innan jag skriver inlägget (titlar är svårt), men idag var det ju inte svårt.

Idag har jag elchockat tre patienter. Det är bland det mest konkreta jag gjort på klinik. Det görs vanligen med lappar som man klistrar fast på bröstet på patienten i fråga, men jag fick till och med köra med paddlar första gången (ja, sånna där som man ser på TV, där de skriker “CLEEEEAR!” och sen trycker ner på patientens bröst och sida) bara för att få känna hur det känns.

Ska sägas att patienterna inte var döende, de hade bara förmaksflimmer som skulle elkonverteras. De var sövda och allt var väldigt kontrollerat. Bara så att ingen tror att jag står och räddar liv eller något sånt där väldigt intensivallvarligt.

Men kul var det.

(Och det gick bra. Samtliga övergick i sinusrytm.)

I övrigt har det varit inskrivningar och epikriser och lite samtal och sånt. Imorgon ska jag vara med på pacemakerlabb och titta på när de sätter in pacemakers på folk.

Under eftermiddagen bytte jag roll från student till lärare – jag har undervisat T2 i spirometri (mätning av lungvolymerna). Förhoppningsvis gjorde vi det något klarare för någon, även om det alltid är tveksamt när vi börjar prata om dynamisk kompression och lateraltryck. Jag minns när jag själv gick på den labben – jag förstod inte ett jota. Hade fullt sjå med att försöka begripa mig på och komma ihåg alla de olika lungvolymerna och -kapaciteterna – att dessutom blanda in Bernouillis princip och flödeshastighet kändes som ett hån. Så jag förstår dem om de inte begriper. (Man kan bli KlinFys-amanuens, så får man tillfälle att läsa in sig och så förstår man det förhoppningsvis ordentligt någon gång runt termin 7.)

Men som alltid kul att undervisa. Blir ytterligare fyra timmar imorgon, och sen nästa vecka är det dags för min favorit – blodtryck och perifera pulsar.

Innan dess blir det nya äventyr på kardiologen.

Bland mörker och fältstudier

Mörkt som i graven utanför fönstret, snön smälter bort eftersom det är trevliga plusgrader, och här sitter jag och försöker låta bli att banka huvudet mot väggen av ren frustration.

Vi har något som heter fältstudie som ska göras varje termin. Numera – sedan den här terminen – är det bara en per termin (tack och lov), tidigare var det två. Det ska vara EBM, evidensbaserad medicin, och det innebär hitta och läsa artiklar och det är tanken att det ska ta tio timmar att göra och det är mest bara tråkigt och jag förstår inte poängen. Men eftersom vi nu får välja under vilken placering vi vill göra den tänkte jag att jag ser till att få den klar och presenterad under första placeringen, så att jag sedan slipper det hela. Blev, efter diskussion med handledaren, fokus på förmaksflimmer med risken för stroke och utvärderingsskalorna CHADS2 och CHA2DS2-VASc för strokerisk som frågeställning. Whoo.

Imorgon börjar tredje veckan på kardiologen. Går med samma handledare som första veckan, gillade honom så det blir nog riktigt bra. Kommer dessutom spendera två eftermiddagar på Clinicum med att undervisa T2 i den ädla konsten av spirometri. Har därför idag repeterat dynamisk kompression och lungvolymer och flöde-volymkurvor. Det är en ganska trevlig labb att ha, även om min favorit kommer veckan därpå (blodtryck/perifera pulsar).

L var duktig och sprang 1,4 mil idag. Galet. Själv orkade jag knappt få runt tramporna på crosstrainern. Vet inte varför, sov länge och väldigt gott, men har varit löjligt söndagstrött idag. Inte fått mycket gjort, hade fått än mindre gjort om inte L varit här och sett till så att vi fick handlat och tränat. Tur att det finns söndagar när man bara kan ta det lugnt.

Igår jobbade jag, men också det var lugnt. Verkar vara lugnt på akuten ganska ofta när jag jobbar. Jag kommer dit och så säger de “jaa, igår då var det huuuuur mycket som helst” och så tittar jag runt på en öde akutmottagning med någon 23-åring med lite ont i magen i ett hörn och i övrigt tomma sängar, och undrar hur det är möjligt att det kan växla så. Jag är inte helt förtjust i det här med att inte ha något att göra, men jag har ju så supertrevliga arbetskamrater där så det gör inte vidare mycket ändå. Kommer sakna folk i sommar – det blir arbete på annat håll än akuten i sommar. Var vet jag inte, har varit på intervju men inte fått något svar än.

Men det löser sig.

Inte lika säker på den här jäkla fältstudien.

(Rekommenderat program om man ska leta artiklar är ReadCube. Väldigt mycket enklare än att ha sjutton flikar öppna i Chrome/Explorer/Firefox/whatever samtidigt.)

Terminsmål

För första gången sedan typ termin två, då vi tvingades titta på “målpyramider” och “terminsmål” för att veta hur mycket vi skulle vara tvungna att plugga den terminen, har jag tittat på målen. Terminen är lite oklar på vad vi egentligen ska kunna, tyckte jag, så mål kändes som en idé. Bland våra principer står nämligen följande:

Som ledning för studier av orsaker till symptom/fynd gäller koncentration på sjukdomar som uppfyller minst två av nedanstående kriterier.

1. Vanliga nationellt och internationellt
2. Akut debuterande
3. Intervention möjlig i form av prevention eller terapi
4. Allvarlig för patienten eller samhället

Det känns lite som att vad som helst skulle kunna tryckas in under “minst två” av de där kriterierna. Gissningsvis är t ex de flesta cancersjukdomar man kan ha både allvarliga för patienten (och samhället) och intervention är möjlig i form av terapi. Det betyder dock inte att vi ska kunna alla cancersjukdomar den här terminen, tack och lov. Ett gäng av dem, ja, men inte alla. Men det gjorde att jag tittade lite djupare på målen. Resultatet blev en väldigt preliminär innehållsförteckning för T8-kompendiet.

Mycket preliminär innehållsförteckning.

Mycket preliminär innehållsförteckning. (Allt i rött är det jag inte skrivit – det allra mesta, alltså.)

Så det känns skönt. Mycket av det är sånt vi redan har läst – det mesta under hjärta och lungor är ju gjort tidigare, liksom njurar och gastro. Det är dock annorlunda fokus nu på klin – vi anses redan kunna patofysiologin bakom det vi läst och fokus är mycket mer det kliniska, med vad som bör ingå i utredningen och hur behandlingen ser ut. Efter att ha ställt upp det vi ska kunna känns det ännu mer som att den här terminen kan bli riktigt kul. Områdena är sådana jag är intresserad av.

Kan också konstatera att det i stor utsträckning blir till att läsa boken Med. från pärm till pärm, med vissa undantag.

Anyway.

Första veckan på T8 är ju över. Jag har inte gjort så mycket, lyssnat på något blåsljud och skrivit någon anteckning, men så var veckan också ganska kort och fylld med utbildningstimmar (ekokardiografigenomgång på KlinFys, EKG-föreläsning och en föreläsning med en MAVA-doktor).

I fredags åkte vi till Jönköping för snabbvisit med middag. Tittade också på vår bröllopsfilm, som till slut kommit från fotografen. Den är jättejättefin. Känns oerhört professionell och jag blir alldeles lycklig av att titta på den.

Bröllopsfilm!

Bröllopsfilm!

Kommit en bit på vägen

Första dagen av placering på T8 har kommit och gått. Kardiologen, avdelning 8 (ischemi), är där jag ska hålla till veckan ut, för att sedan spendera två veckor på avdelning 7 (hjärtsvikt och arytmier) och avsluta med en vecka på HIA, hjärtintensivvårdsavdelningen. Den första dagen har varit lovande – min handledare är bra och jag har inte gjort särskilt mycket eftersom det varit just första dagen, men har blivit lovad betydligt mer att göra framöver. Det blir nog bra. Det är skönt att gå själv på en avdelning, istället för att tävla med flera andra läkarstudenter om de göromål som finns.

Igår hade vi BKT, basal kirurgisk teknik. Det var 40 min x 5 – stationerna var suturering, PVK, kateter, rektoskopi och ventrikelsond/bukpalpation. Efter så här lång tid på akuten kan jag PVK och kateter utan större problem (oftast med PVK:n – det kan gå troll i det där ibland, men sist gick det bra), och jag har satt någon sond och jag har sytt en del när jag fått vara läkarstudent istället för uska. Rektoskopi var det enda som var kvar att göra, men det hade de varken dockor eller patienter att öva på (tänka sig, ingen som ville ställa upp på att studenter skulle få öva på att köra upp ett rör baktill…), så det var helt teoretiskt. Lite trist eftersom jag verkligen ville få testa det. Men det blir nog på kirurgen.

Nya Nollan har anlänt i skolan och går runt och ser sådär allmänt förvirrade ut. Såg dem när de var i kulverten, snällt traskandes efter sina Superfaddrar. För första gången kändes det längesedan. Fram till och med förra terminen har det alltid känts som att det var alldeles nyss. Vet inte om det är det att jag klarat av en första termin av klin, eller att det är tre och ett halvt år sedan, men nu känns det faktiskt inte som igår längre. Det känns, helt korrekt, som att det var flera år sedan. Som att man har kommit en bra bit på väg sedan dess. Det är en skön känsla.

Tåtta

Så har man då börjat termin 8. Vi är “tåttor”, som pappa uttryckte det.

Bara för att göra allt symmetriskt började vi också klockan åtta, med superduperobligatoriskt upprop och en massa information man kan läsa sig till på hemsidan, alternativt som vi redan vet. Men det var kanske lika bra att de inte ställde alltför höga krav på våra arma hjärnor så tidigt på morgonen efter en veckas ledighet. Vi fick sedan en introföreläsning till det “akuta tänkandet” som var ganska trevlig och som hölls av en av läkarna från akuten. Inte jättehöga krav på tankeverksamhet.

Tränade med L och gick sedan och åt falafel på lunchstället precis bredvid sjukhuset. Jag har inte ätit falafel på många år – den förra jag åt nån gång i tonåren var torr, smakade trä och var allmänt trist så jag har inte känt att det varit lockande att köpa falafel när jag köpt mat därefter – men den här var riktigt saftig och god. Det ska jag äta fler gånger. Deppade över avsaknad av sommarjobb – akuten har detta år bestämt sig för att fylla sommaren med ordinarie personal, till min stora sorg. Jag älskar att jobba där, hade så gärna gjort det i sommar också. Sökt annat, får se om och i så fall vad det blir.

Ikväll var det amanuensträff inför vårens klin-fys-amanuensundervisning. Känner mig varm i kläderna där efter att ha undervisat i ett år nu. Undervisning är något jag, oavsett vad jag sysslar med som läkare, skulle vilja fortsätta. Jag tycker att det är väldigt roligt. Inbillar mig att jag har någon sorts förmåga att göra saker och ting begripliga, med tanke på att jag de senaste dagarna sålt en hel massa kompendier till nöjda kunder som haft de föregående kompendierna. En yngrekursare skrev nyss att mina T3-anteckningar ibland “räddade livet” på henne när tiden blev knapp till basgrupp. Det är så väldigt kul att få höra sånt.

Imorgon blir det BKT – Basal Kirurgisk Teknik. Lära oss grunderna i att sätta PVK (kan), kateter (kan), ventrikelsond (kan ganska väl), suturteknik (kan grunderna) och rekto- och proktoskopi (har sett, men inte gjort). Så det blir säkert skoj det med. Och på onsdag börjar placeringen på kardiologen.

Jag ser fram emot den här terminen, vilket är en skön känsla.

Firar också sex månader som Ls fru. Han är den mest fantastiske make man kan tänka sig.

Sex underbara månader tillsammans.

Sex underbara månader tillsammans.