Category Archives: Läkarlinjen: T9

Fem veckor avklarade…

Helgen har passerat, och fem av veckorna på T9 är till ända. Det går löjligt fort. Jag har hunnit undervisa sex labbar – det blev två spirometri, en blodtryck/perifera pulsar, och tre hjärt-lungstatus den här gången – vilket varit lika roligt som alltid. Kan labbarna och känner mig trygg med dem, vilket är en bra känsla.

Idag hade vi bara en föreläsning, och fem minuter information om nästa tema (FoF, när vi ska åka iväg på läger som vi absoluuut inte får åka hem från). Det var skönt att inte behöva sitta till 17, då kryper det i hela kroppen på mig.

Gick en runda i eklandskapet i eftermiddags. Vackert väder, vacker natur.

Pretty!

Pretty!

I helgen hann jag med att göra en kaka också. Morotskaka med frosting. Det är roligt att hålla på att leka med frosting… Och väldigt snabbt sätt att dekorera, jämfört med vad annat jag kan hålla på med. Kakan blev god, men väldigt, väldigt mättande. Delades med familjen S (delar av familjen i alla fall, det fanns vissa delar som rynkade på näsan och hellre ville ha glass).

Morotskaka

Morotskaka

Försöker nu motivera mig till att plugga, men det går sådär…

Ortopediteori

Det händer inte så mycket just nu. Vi är tillbaka i skolbänken i två veckor, teori med fokus på ortopedi, och det är således mest att sitta och försöka koncentrera sig i ett antal timmar varje dag. Min tolerans för detta har gått ner sedan preklin avslutades… I måndags tyckte jag att jag hade koncentrerat mig och varit duktigt uppmärksam jäääättelänge, varpå jag tittade på klockan och konstaterade att det gått en kvart. Av åtta timmar föreläsningar. Yeah.

Föreläsningarna har varit av väldigt varierande kvalitet, minst sagt. Universitetet skulle gärna kunna få lyfta fram fler unga läkare som faktiskt är pepp på att undervisa och fattar vad vi behöver, istället för gamla stofiler som bara drar forskningsresultat.

Igår hade vi kliniska färdigheter-övningar på Clinicum. Det var betydligt roligare än föreläsningarna. Vi jobbar med dockor, men de är ganska bra. Fick testa pleurapunktion (nål i sidan för att tömma lungorna på vätska), körde en bröstsmärta-simulering, och lärde oss hålla fri luftväg. Och några saker till, men de tre nämnda var de jag tyckte var roligast. Det är visserligen inte samma sak att jobba med en docka, men man får låtsas att det är på riktigt.

I övrigt pågår inte så mycket. Jag och L håller på att rensa ut lägenheten eftersom vi tänkte få den fotograferad imorgon. Inte så att vi ska sälja precis just nu, men lägenheten är som finast när det är grönt ute, och om vi säljer när det är vinter är det trevligare med sensommarbilder. Man inser inte förrän allt ska bort hur mycket grejer man har. Ugh.

So that’s my life right now.

Strimma II

Det har varit en jobbig vecka.

Inte nödvändigtvis lång och på inget sätt dålig, men det har varit jobbigt ändå. Strimma II stod på schemat. Strimma I hade vi under preklin, termin 1 till 4, där vi fick öva samtalsteknik på patienter på vårdcentral en eftermiddag varannan vecka. Då hade vi inte mer koll än patienterna på deras krämpor, oftast betydligt mindre koll, men det medicinska var inte grejen utan bara att lära sig prata. De tre F:en (föreställningar, förväntningar och farhågor), och att alltid fråga om rökning och alkohol och diverse annat. Få en djupare anamnes än man nånsin hinner ta när det är på riktigt, för så mycket tid har vi inte.

Strimma II handlar om svåra samtal. Det är fortfarande inte det medicinska i centrum, även om det är mycket mer nu, utan det handlar om att lära sig hantera olika typer av svåra patienter. Att ge dåliga besked som cancer, eller att hantera en patient som är väldigt missnöjd med sjukvården, eller patienter som vägrar ta till sig att de är sjuka. Väldigt ledsna patienter, upprörda, arga, patienter som inte lyssnar och patienter med panikångest.

I tre dagar har jag och fem kursare haft samtal. Vars två om dagen, och dessutom suttit med och filmat ytterligare två. Fyra jobbiga samtal varje dag. Det är inte på riktigt, det är skådespelarpatienter, pensionärer som tycker att det är jätteroligt att vara med och hjälpa oss att utvecklas, men det spelar ingen roll. Det blir som att det är på riktigt när patienten brister i gråt efter att ha fått reda på att det finns en tumör i hjärnan.

På eftermiddagarna har vi tittat på samtalen och diskuterat vad som gjorts bra och vad som kunnat göras annorlunda. Det är alltid enklare att sitta bredvid och ha åsikter, och mycket svårare i situationen.

Det har varit oerhört lärorikt alltihopa. Vi har fått feedback från såväl vår “patient” som den som filmade, och senare från övriga kursare och handledaren. Massor av tips och idéer.

Sen är det bara att försöka gå därifrån och känna att man ändå gjorde ett okej jobb, även om det till slut är så tungt att det mest känns jobbigt.

Undervisade under eftermiddagen idag. Min favoritlabb att hålla i, blodtryck/perifera pulsar. Hade ett härligt gäng T2:or med gott om frågor, som verkade tycka att labben var kul. Hoppas det. Jag hade roligt, och det var kul att vara i lärarrollen en stund istället för att sitta på mottagarsidan.

Vad jag än hittar på i framtiden vill jag fortsätta undervisa också.

Dags att börja skriva

Aaaaaallt det här ska jag kunna i januari.

Aaaaaallt det här ska jag kunna i januari. Svart är skrivet, rött är det inte. Det mesta som är skrivet är kopierat från tidigare terminer, för vi har trots allt mycket repetition.

Har påbörjat mitt T9-kompendium. Det känns vid det här laget nästan lite speciellt och kul att få starta ett nytt dokument och sätta färgen på det.

Och sedan inser man att frick, jag ska ju fylla det här med maaaassor av text och då är det inte lika kul längre.

Men ändå.

T9.

Kompendium nummer 6 eller 7 beroende på om man räknar T2-kompendierna eller inte. De är ju inte lika fina som de senare, men de är nerladdade 2000 respektive 28000 gånger, så förhoppningsvis har de ändå hjälpt en och annan. Snart når jag också 350 sålda kompendier. Det är fortfarande kul varenda gång jag får ett mail från någon som vill köpa.

Anyway, T9. Åttatusenmiljoner grejer att skriva om (allt rött i bilden ovan). Gjorde en innehållsförteckning utifrån våra terminsmål och nu är det bara till att lära sig allt. Skriva, rita och läsa. Maken tycker ju att ortopedi är fantastiskt kul, jag är hittills inte lika övertygad. Men det ska bli trevligt med placeringen i Västervik, har hört en hel del gott om deras sjukhus och ortopedavdelning.

För närvarande har jag fått min andra placering för terminen, kortkorta placeringen onkologen, godkänd. Det var en grymt bra placering och jag hade inte haft något emot att vara där längre. Många, många tankar om livet och döden.

Nästa vecka är det Strimma 2, med videoinspelade samtal med proffspatienter, som väntar. Jag tycker inte om att bli filmad, men det blir förhoppningsvis lärorikt.

Och nu ska jag dra iväg på 1-årskalas och ta med min roligaste tårta hittills. Oj vad den tog tid, men det är ju hur kul som helst (det är därför den tar tid, för jag hittar alltid mer jag vill göra). Pirattema, enligt önskemål från ettåringens mamma. Bilder kommer senare.

Livets olikheter

Vilka olika saker livet bjuder på.

Jag står och vispar grädde till helgens tårta och samtidigt lägger vi bud på ett hus.

Jag tänker på bokmanuset jag precis skickade in till förlag och sedan sitter jag och lyssnar på ett brytpunktssamtal.

Ett brytpunktssamtal är ett samtal där doktorn, patienten och eventuella anhöriga bestämmer att en viss behandling ska avslutas eftersom det inte längre finns en mening. Ett brytpunktssamtal sker till exempel då man övergår från kurativt syftande behandling, sådan som är tänkt att göra patienten frisk, till att istället inrikta sig på att patienten får god livskvalitet ihop med så långt liv som möjligt, men det finns inte längre några utsikter om att bli frisk. Ett annat brytpunktssamtal sker när man går över från behandling som försöker förlänga livet, till att bara försöka göra döden så bra som möjligt.

I våras var det sista fallet på tentan om brytpunktssamtal. Jag fick nästan full poäng på det fallet, tror jag missade två poäng av drygt trettio. Jag skrev och skrev och skrev.

Och ändå är det inte alls samma sak att ha samtalet i verkligheten.

Det borde ju inte vara förvånande, är inte förvånande, men det är inte förrän man sitter där som det verkligen slår in i en. Personen framför mig får höra att det inte finns mer att göra. Döden kommer och vi har inte något mer att sätta emot.

Pratade efteråt med professorn som höll i samtalet. Om att vara tydlig med vad som händer, vad som komma skall, men att samtidigt inte stjäla hoppet från patienten. Att hopp, hur litet och osannolikt det än är, kan vara det som får patienten att fortsätta kämpa, fortsätta ha livskvalitet.

Det var en intressant dag på onkologen idag.

Onkologplacering

Den här veckan är jag på onkologen (cancerspecialisterna). Det är en mycket kort placering, bara en vecka, och tanken är väl inte att vi ska bli onkologspecialister på den här veckan, utan poängen är att vi ska vara med vid öppenvårdssamtal. Ska jag vara helt ärlig så förstår jag inte riktigt vad grejen är – patienten har/har haft cancer, men förutom det är det ju väldigt likt vilket annat patientsamtal som helst, framför allt om man jämför med primärvården. Där får jag dessutom hålla samtal själv, vilket vid det här laget är något jag vill göra allt mer, istället för att sitta passivt bredvid.

Jag passar i alla fall på att suga åt mig så mycket som möjligt i kunskapsväg, eftersom vi inte kommer ha någon specifik placering på onkologen (om man inte fått onkologen som medicinplacering; det har inte jag, som istället ska vara tre veckor på njurmedicin). Under eftermiddagen har vi fått en rundvandring på strålenheten och sett hur det går till när man ger strålning på olika sätt (yttre eller inre, den senare också kallad brachyterapi). Inte visste jag vilka miljoner i utrustning som finns i källaren av onkologbyggnaden, det var riktigt imponerande.

De flesta onkologpatienter är som patienter är mest (äldre), och många av de man pratar med på vårdcentralen har/har haft cancer, så det är ingen större skillnad. Något jobbigare är när det kommer in folk i ens egen ålder, inte minst när det står i deras journal att de är palliativa. Men det är ju också en del av vården, och en del av världen. Tyvärr.

Första placeringen går mot sitt slut

Idag avslutade jag och min handledare på vårdcentralen. Jag ska dit imorgon också, men han är inte där då, så jag fick mina underskrifter och utvärderingar så att det är klart. Det blev en hel massa kryss (samtliga, faktiskt) i “utmärkt”-kolumnen, vilket alltid känns bra.

Johannelund har dessa två veckor erbjudit en salig blandning av patienter. Ett helt gäng som sökt för flera saker på samma gång, ospecifika saker som ont i magen, ont i ryggen och en hudförändring som de “ändå kan passa på att fråga om”. Det är patienter som inte är vidare enkla för en liten läkarkandidat att ta sig an. Meeen det får väl ändå sägas att jag har haft en idé om vad jag ville göra med majoriteten av patienterna.

Andra patienter har varit enklare åtminstone utifrån att de sökt för en specifik åkomma. “Jag har ont i tån” är liksom lite mer avgränsat än “Jag har ont här i höften, och det känns som att hjärtat slår dubbelslag ibland, och så är jag förstoppad och har diarré om vartannat”. Inte för att det alltid är helt enkelt att sätta diagnos ändå, men det är bara en sak att ta ställning till.

Lite förvånande, eller kanske inte, är hur många som söker för ångest. Det kan vara det som står som sökorsak, eller det kan vara något som kommer fram i ett samtal som handlar om bröstsmärta/magont/liknande. Jag blir berörd av dessa patienter, känner igen en hel del av mig själv i dem.

Idag kom en basgrupp av T3:or på Strimma till vårdcentralen. Det är kul att tänka tillbaka, och att känna att jag kommit en bra bit. Fick reda på att preklin nu bara kommer få ha vårdcentralsstimma under termin två och tre, medan ett och fyra blir på Clinicum med s k proffspatienter/skådespelare. Det tycker jag är trist. Att få känna sin egen utveckling över terminerna – det är trots allt en enorm kunskapsskillnad i början av T3 och i slutet av T4 – är en av många saker som är kul och bra med Strimman. Proffspatienter/skådisar är bara inte samma sak.

Själv ska jag om två veckor utsättas för Strimma II, där vi ska lära oss mer om svåra samtal. Det ska bli intressant. Ser inte fram emot att se mig själv på film (aldrig kul), men förhoppningsvis blir det lärorikt.

Det tunga, det glada, det arga och allt däremellan

Första veckan av termin nio är slut.

Känner mig lite lagom lost. Tror att lite väl mycket av kunskaperna runnit ur öronen och ner i vattnet i Kroatien, eller svävat bort under städningen på BRIVA. Nåt sånt. Var och varannan patient kommer in med problem som jag mest sitter och tänker, “Eeh, jaha… och vad ska jag göra med det här?”. Någon med ont i magen, någon med en helt bisarr anledning som inte är sjukvårdsrelaterad, någon med en lilltå som gör ont. Och så vidare. Och så tänker jag att det var inte så här i böckerna. Där är det fint uppdelat, sorterat på diagnos med fina listor på vilka symtom patienten ska ha. Tyvärr inte lika klart i verkligheten. Patienterna kommer inte till vårdcentralen med en post-it-lapp i pannan där det står deras diagnos.

Och visst är det mycket det som också är roligt.

Riktigt trevligt blir det på vårdcentralen när man träffar Tant Agda, 95 år, med en hel del krämpor (som hade fällt en annan 25-åring) men som när man frågar hur hon har det så är det ändå “Jättebra!”. Eller när man får lugna en patient som oroar sig för cancer. När någon tar en i hand, trycker den varmt och säger, “Du är redan en bra doktor, bara så du vet.” Då känns det bra.

Gångerna när man inte kan lugna är jobbigare. När man känner något som inte ska vara där, när oron lyser i ögonen på patienten bakom en fasad av bravur. När det gör ont och man inte kan hjälpa. När det är svårt i livet och inga tabletter eller ord från doktorn kan sudda ut det tuffa.

Och sen finns det de där andra patienterna, de som suger musten ur en med varje ord de säger. Då allt är fel, någon annans fel, då den egna inställningen drar både patienten själv och alla runtom ner i samma gråa sörja. Oavsett vad jag säger och föreslår så är ingenting bra.

Det man hoppas på är att de glada och lättade patienterna överväger de arga och ledsna. Att man kommer därifrån med plus på kontot.

Och när allt kommer omkring är det väl vad de flesta vill ha ut av sina jobb.

Dags för vårdcentral

Andra dagen på termin nio är gjord. Jag skrev “första dagen”, för det känns som första, för igår var ju egentligen… Jag vet inte vad igår var. Rörig? Rörig. Introduktion som var aaalldeles för lång (varför tror de att vi fortfarande behöver att temagrupperna kommer och förklarar vad deras teman går ut på, och att det kommer vara föreläsningar? Nähä, really? Tack och lov var det inte någon igår som drog upp listan över föreläsningar och började gå igenom dem. Då hade jag blivit trött på riktigt), och sedan ledstatus som väl inte var så mycket nytt men en bra uppfräschning, sedan såg jag Nollan en kort stund, och på det följde amanuensmöte. Och sedan var klockan sex och jag var ganska trött.

Amanuensandet ska som vanligt bli roligt. Att undervisa är riktigt kul, både för att jag alltid lär mig saker och får fundera på frågor, och för att jag får lära andra.

Idag var det dags för första dagen på första placeringen. Jag har fått vårdcentralsplacering i Linköping den här gången, Johannelund närmare bestämt. Kan cykla dit, vilket är skönt efter de 45 minuter jag fick köra bil till Kisa förra terminen. Jag hade inte fått kontakt med min handledare på förhand – det finns mer än en med samma namn inom landstinget, så när jag försökte maila hamnade jag istället hos en gentleman på psyk, som vänligt informerade mig om att han inte hade något med Johannelunds VC att göra… Men jag gick dit med antagandet att de visste att jag skulle komma, och det visste de ju. Fick ett rum, kläder, och kände mig sedan som en läkarkandidat igen. I söndags diskuterade jag med L, att det kändes som att jag glömt allt om att vara läkarstudent. Det hade jag inte.

Fick ha tre egna patienter under dagen, och gick bredvid på ett par ytterligare. Lagom lugnt, med tanke på att första dagen alltid innebär problem med någon typ av admin (denna gång med SpeechMike som vi dikterar i), och så ska man lära sig hitta och hälsa på tusen pers. Så det blev bra. Var inte i närheten så förvirrad som jag hade en misstanke om att jag skulle vara.

Jag trivs på vårdcentral. I really do. (Men akuten är ändå mer min grej.)

Och när jag hade en halvtimme utan något att göra satte jag mig faktiskt och pluggade. Tänk så snabbt man kan komma in i den vanan igen. “Jaha, har jag några minuter över? Då har jag nog trehundra sidor av något medicinskt att ta mig igenom.” Hela sommaren har det varit, “Jaha, har jag några minuter över? Då sätter jag mig och skriver på min roman.” Vilket är varför det skrevs 20 000 ord under min tid på BRIVA.

Nollning känns för övrigt väldigt, väldigt långt bort nu. Fyra år har gått sedan dess, och jag kan inte vara annat än glad att jag kommit så här långt. Min peppighet för terminen är faktiskt fortfarande hög (även om de gjorde sitt bästa för att ta kål på den igår på introt) och jag hoppas att det håller i sig ett tag.

Bring it on, bitch

Det där lilla uppehållet som är sommaren har kommit och gått. Dags nu att återigen dra på sig skylten där det står “Läkarkandidat”, lägga mungiporna i ett trevligt leende, och försöka komma ihåg allt det där jag glömt över sommaren.

Dags att lägga till kategorin “Läkarlinjen: T9” i bloggen.

Som tur är verkar mina 3,5 veckors semester trots allt ha gjort en hel del skillnad. Jag är faktiskt, för första gången på länge, taggad inför att börja skolan igen. Det var jag inte inför T7, och knappt inför T5. Men nu tror jag trots allt att jag börjar se slutet. När folk frågat vilken termin jag ska börja har kommentaren på mitt svar hela sommaren varit, “Men då är du ju snart klar!”. Och det är väl så. I jämförelse med vad jag tagit mig igenom så är jag faktiskt snart klar.

För er som börjar läkarutbildningen denna dag: välkomna! Njut av nollningen som väntar, det är riktigt roligt. HEL kan ni ta det väldigt lugnt med, ta er tid att komma in i Linköping, i er nya lägenhet/studentrum/whatever, lär er hitta, och framför allt, träffa folk och hitta nya vänner. Det är det nollningen är till för. Jag vet att ni är taggade till tänderna och en bit till att ta itu med de stora, tunga böckerna, men jag lovar, ni kommer att få gott om tillfälle att svära över just de böckerna under de kommande 5,5 åren.

För egen del gäller 1,5 år kvar.

Dags för T9.

Bring it on, bitch.