25 juni 2010

Utdrag ur dagboken:

6.40

Siiiiiista dagen! Sista. En dag och en natt kvar. Idag blir det sista badet (för både oss och ungarna), sista skolan, sista måltiderna med mat man knappt får ner. Sen blir det till att försöka sova (lättare sagt än gjort när folk här för sånt oväsen att man inte vet var man ska ta vägen, både på kvällen så att man inte somnar och på morgonen så att man vaknar) och därefter bär det av till Accra.

17.20

Dagen har blivit precis såsom jag sa att den skulle bli.

Vi tvättade barnen – ganska lugnt och stillsamt, framför allt i jämförelse med hur det varit ibland. Sen egen tvätt vilket var svalt eftersom det inte varit så varmt idag. Efter lite lugn på rummet var det skola. Vi körde matte. S skrev tal i alla barnens block igår och de fick räkna dem och sen fyllde vi på med nya efterhand. Skoj.

Joseph vilar medan vi har skola

Lunch för barnen och sedan lunch för oss. Tina kom förbi vid 12 och hämtade våra väskor.

Lite eftermiddagslugn. Lite läsning, sedan hade vi färgläggningsstund med barnen igen. De var betydligt mer hagalna idag och ville ha fler papper att rita på. Istället för att som igår sitta och färglägga samma bild i en timme satte de nu lite färg i tio minuter på pappret och kom sedan bort och ville ha mer. Det gjorde att vi sa nej till fler efter en ganska kort stund.

Stolt över sin teckning :)

Gruppbild :)

Alwin kom hem så då tog vi gruppbild. Alla barnen klädde upp sig i finkläder och sjöng sånger :) Därefter fick jag och C certifikat för vår vistelse här på barnhemmet, tillsammans med ett tal av Joseph. Alwin, som varit i Kasoa idag, gav oss sedan pappren för Bebes skola. Nånstans runt 350 Cedi för ett år. Inte dyrt när man tänker att både boende och skola och kringutgifter är inräknade. Man räknar 0,50 Cedi/dag för mat och husrum… (1 Cedi = 5,5 kr). S stannar och ser till så att det blir rätt, vilket känns bra. Hoppas att det funkar :)

Ätit kakaofrukt, vattenmelon och lite godis, är nu inte det minsta hungrig.

19.20

Nyss fick Alwin min första-hjälpen-låda och en påse med diverse saker (4 kepsar, 30-talet pennor, resten av färgläggningslocken, 1 regnponcho, och säkert nåt mer). Han tckade till en början men sen blev han helt tyst och till slut försvann han iväg. Jag gick efter. Då stod han och lutade sig mot väggen och grät, rörd till tårar över att vi är villiga att ge barnhemmet något. Det är både obegripligt och samtidigt inte alls konstigt för mig. De är inte vana vid att få något.

Kommentera!

Post Navigation