Underläge

Funderar mycket just nu på det där med att fungera med andra människor. Hur jag trivs i andra människors sällskap och ännu mer hur de trivs i mitt sällskap.

Om man lär känna människor i en form där den ena känner sig underlägsen gentemot den andra – vilket enkelt händer på läkarutbildningen då olika terminer utan problem ger en hierarki, om än inte uttalad så ändå i att T5 kan mer än T4 som kan mer än T3 och så vidare, ner till lilla nollan som kommer in alldeles ny – vad händer då? Och ännu viktigare, vad händer sedan? När den lilla nollan inte längre är nolla utan har gått en termin och inte är lika lost längre? Vart står relationen då? Nollan kan inte lika mycket som den på terminen över, men denne behöver heller inte längre fråga om var och varannan sak. Hur förändras relationen?

Jag har alltid haft en förkärlek för att umgås med människor jag känner mig underlägsen gentemot. Underlägsen låter visserligen väldigt fel – mer bara att de haft något jag sett upp till; något där jag inte anser mig ligga på samma nivå. Instruktörer, tränare, äldre personer i olika situationer. Desto starkare i sina roller, desto bättre. Men det räcker inte att de är ‘över’ mig rent hierarkiskt. Jag har haft ett gäng chefer som aldrig uppnått den där upphöjda positionen i min hjärna. Förutom att ha något jag önskar har de alla haft gemensamma nämnare av att vara mycket vänliga, roliga, trevliga och socialt populära.

Jag tror att min generella beundran hänger ihop med att jag inbillar mig att de kan hantera mig. Någon som i min värld står över mig förstår givetvis när jag menar allvar och när jag inte gör det. Vilket inte alls är fallet, nödvändigtvis. Bara för att jag ser dem som någon att se upp till så ser inte de nödvändigtvis sig själva på samma sätt, och bara för att jag tror att folk som är ‘över mig’ inte bryr sig det minsta om vad jag säger så innebär det inte att de inte lyssnar. Tvärtom, de lyssnar en hel massa och när de sedan inte vet hur de ska förstå det så blir det bara dumt och folk blir sårade.

På samma sätt funderar jag på interaktionen läkare/patient. Där finns ett automatiskt över- och underläge. På Strimman och våra föreläsningar i samtalskonst får vi lära oss att göra vårt bästa för att få oss på samma nivå, med hjälp av stolar som är lägre än patientens, och tonläge, och att låta patienten ta ansvar, med mycket mera. Men man kommer inte ifrån att läkaren besitter kunskap som gör att denne alltid kommer att befinna sig i ett överläge gentemot patienten, som ofta förutom att inte veta vad som är fel även är rädd och osäker. Om det blir så att patienten i det fallet inte tror att läkaren lyssnar, då har vi ju misslyckats kapitalt.

Kan en läkare bli vän med en patient? Om vi bortser från det som är olämpligt i detta – en läkare som blir vän med en patient bör förmodligen inte vara dennes läkare längre – så, går det? Förmodligen. Men i de fall där patienten verkligen känt sig underlägsen gentemot sin läkare, hur lång tid tar det innan detta försvinner, och en sann, jämbördig vänskapsrelation utvecklas? I min värld måste en vänskapsrelation vara jämbördig för att kunna fungera fullt ut; den ene kan inte känna sig mindre värd i relationen än den andre.

Eller är jag väldigt annorlunda mot alla andra, som tänker på andra människor som över mig över huvud taget? Jag tror ju inte det, men ändå.

One Thought on “Underläge

  1. Crush on 29 January 2011 at 14:40 said:

    Hmmm,
    Om du får tid över den här terminen (= probably not) ska du kanske läsa någon bok om socialkonstruktivism. Här hävdas ju att allting är konstruktioner av oss själva om omvärlden. (När de kommer till att ljusets hastighet också är en konstruktion blir jag lite ointresserad, men du fattar idén.) Detta sagt ur ett mer sociologiskt perspektiv.

    Individpsykologiskt (kommer du ihåg den kursen?) är det kanske intressantare att se alla konstruktioner som ett resultat av genetik och uppväxt (som vanligt). Alltså; i tidiga år lärde du dig att det känns bra när du möter vissa rolltyper, alltså söker du dig till den typen – och du ser till att ha samma relation till dem. Varpå du får samma goda resultat ut av relationen. Vilket förstärker din bild av att det är så det är och måste vara. En mental perpeteum mobile.

    Så är det så klart med läkarstudenter och läkare också. Det är enklare, bekvämare att hantera situationer och personer enligt invanda mönster (=scheman). Då behöver man inte tänka och man är rimligt säker på vad slutresultatet blir. För en läkare är det ju t ex skönt att inte bli ifrågasatt – eller slippa komma i närheten av en relation med en patient som har en dålig prognos. Att inte bli ifrågasatt måste ju vara mumma för de som får itutat sig på sin utbildning att de är Främst…

    Slutligen angående läkarstudenter: Om T0 lär sig av T1 att relationen ska vara av “husse-hund”-typ är det ju rätt bra odds på att de gör detsamma när de vandrar uppåt i systemet. Likt elever på engelska internatskolor, ty så vidmakthåller vi de mönster som gör att saker och ting fungerar (institutionaliserad mobbning fungerar; titta bara på hur bra det går för England just nu – och de styrs ju av just sådana som mobbats sönder och samman på Eton. Obs ironi.) .

    Vilket elegant för oss tillbaka till den sociologiska vyn på konstruktivism.

    Med detta ber jag att få rekommendera mig och slår upp en pilsner, while you regroup, som Glenn Close sa.
    Crush

Kommentera!

Post Navigation