27 juni 2010

Utdrag ur dagboken:

Så sitter vi där vi längtat efter att vara i nästan tre veckor – Accras flygplats. Bagaget är incheckat och vi har våra biljetter och nu är det bara att vänta tills klockan blir 18 så att vi kan gå genom security. Och sedan väntan till boarding och väntan till lyft. Seeeen är vi verkligen på väg hem.

Utanför Accras flygplats

Idag vaknade vi vid 6-tiden. Som vanligt. Jag vaknade tidigt av att jag frös – fläkten i rummet gjorde det kallt.

Vid 7 hade vi “checkat ut” (läs: gått därifrån) från hostellet. Åt frukost på Frankies, samma restaurang som vi åt lunch på igår. Iskallt med AC.

Var förbi Syto och hämtade grejer och sen åkte vi till Novotel, Accras lyxhotell. Där skulle vi ligga vid poolen. Fick en smärre chock – det kostade 20 Cedi att gå in där. När S var där för tre år sedan kostade det 8 Cedi… men vi betalade och njöt för fulla muggar till två på eftermiddagen. Poolen var precis lagom varmt och solen strålade. Vi har haft fantastisk tur med vädret – igår när vi gick på stan var det molnigt och svalare, idag var det strålande sol och löjligt varmt. Smorde in oss med solskydd 30 fem gånger på timmarna vid poolen och blev ändå lätt röda på sina ställen.

Jag lyssnade på podfics och njöt.

Njutning i solen på Novotel

Åt lunch på hotellet vid halv 2 – stora baguetter – och sedan duschade vi och fixade till oss tills vi var fräscha.

Sa hejdå till S utanför Syto, sedan hon prutat på priset för taxi till flygplatsen för oss (hon är bäst på det! ^^). S stannar i Ghana i åtminstone sex veckor till. Det var udda att säga hejdå – i tre veckor har vi umgåtts 24/7 och nu ses vi inte på mycket länge…

Det är skumt att det är slut. Ser jag tillbaka har det gått fort, även om det inte känts så under tiden. Det har hänt enormt ycket och varit väldigt psykiskt krävande. Har lärt mig massor (njut av tystnad; njut av svensk mat; njut av sällskap; njut av ensamhet; ta vara på möjligheter; jag har haft enorm tur i mitt liv, mest av allt var jag föddes och vilka mina föräldrar är).

Vet inte om jag någonsin gör något sånt här igen – först ska jag komma hem.

Kommentera!

Post Navigation