Att få stanna kvar

Pappa berättade just att lillebror har för avsikt att se vad det finns för möjligheter att bosätta sig permanent i San Diego. Lillebror har ju blivit fullständigt kär i livsstilen och vädret (och de amerikanska tjejerna, som pappa fint lade till inom parentes) och har ju inte haft någon som helst lust att åka hem sedan innan han åkte dit. Men så mycket som det går för mig att retas med lillebror – för det är klart att han älskar en livsstil som är så mycket fest, sport, vackert väder och snygga tjejer som inte är dolda under tio lager kläder – har jag ändå full förståelse. Varför? För att jag känner exakt likadant.

Min nya värld är Linköping. Här är det -20 när det vill sig jobbigt och man går ständigt i tio lager kläder. Det går inte att planera en utomhusaktivitet utan att samtidigt ha en reservplan med en inomhusaktivitet. Det är grått alldeles för ofta och… och… och alldeles underbart!

Jag hade en period i höstas då jag inte trivdes alls. Inga vänner, ingen direkt studiemotivation (vi hade ju HEL då) och rent allmänt undrade jag vad jag gett mig in i med att flytta 40 mil hemifrån. Men sedan jag kom ur den funken – vilket skedde i och med att det blev tjejmiddag här och sedan blev jag Fadderist, vilket helt fullständigt sparkade bort alla tveksamheter kring om jag ville vara här eller inte – har livet lekt. Det lär ha märkts på den här bloggen.

Om det här hade varit bara ett år hade jag vid det här laget haft smått panik över att behöva åka hem igen, vilket är vad min lillebror har. Jag har full förståelse. När man trivs vill man inte lämna det. När man stormtrivs vill man inte att det ska ta slut.

På tal om lite annat, men samtidigt samma tema. K och jag pratade om singelskap och pojkar igår, varpå hon sa något begåvat: “Jag känner inget behov av en pojkvän just nu. Det finns så många spännande människor i närheten att det räcker med vetskapen om att man kommer få lära känna dem. Jag behöver inte mer än så just nu.”

Och precis så känns det. Det finns fantastiska människor i närheten. I och med Fadderiet har en värld av äldrekursare också öppnats, som normalt hålls stängd eftersom olika terminer faktiskt inte interagerar med varandra särskilt mycket. Vilket är mycket trevligt. De är mycket trevliga.

Jag behöver ingen pojkvän just nu, för jag vill kunna dansa med olika människor på balen och vill kunna mingla med precis vem jag vill. Jag vill kunna göra vad jag vill när jag vill. Och jag vill kunna stanna här, vilket jag får!

Kommentera!

Post Navigation