Darth Vader-labb

Idag har det varit labb-dags igen – en fysisk labb. Mycket fysisk för mig, till och med. Det var en syreupptagningsförmåga-labb, vilket innebar att en person i basgruppen skulle cykla. Jag anmälde mig som frivillig till övrigas lättnad, eftersom jag finner det ganska roligt med undersökningar, labbar och tester av mina fysiska förmågor. Dessutom gillar jag att ha gjort åtminstone några av de undersökningar vi kommer utsätta patienter för – just denna kommer vi göra på en patient redan nästa termin.

Att jag sen fick se ut som Darth Vader var ju en oväntad bonus ^^

Darth Vader mask på...

En herrans massa elektroder fästes på kroppen för att mäta EKG. Vi har inte EGK som kunskapsmål den här terminen utan det kommer först nästa termin, men vi mätte det nu och fick titta lite på kurvan mitt hjärta gav. Vilopuls som lägst 58, vilket känns ganska bra.

Det finns det som kallas “Vit-rock-syndrom” (White coat syndrome) som innebär att patienten blir stressad av faktumet att denne är i sjukhusmiljö och att läkaren utför prover. Det märks på t ex blodtryck, som kan ge mycket högre resultat när det mäts på sjukhuset än när det mäts hemma – vilket i sin tur kan göra att man tror att vissa patienter har hypertoni (högt blodtryck), trots att de inte har det. När jag låg på britsen med alla elektroder och blodtrycket skulle mätas kunde jag verkligen förstå det konceptet. Det är oerhört stressande med folk som gör saker som man inte riktigt vet vad det är – trots att jag i det här fallet hade lika stor koll som de som satte på elektroderna och mätte blodtrycket, nämligen mina kursare – och framför allt vetskapen om att det som registreras är viktigt och kan medföra konsekvenser. Mina mätningar förväntades inte ge något annat än normala värden och det var ändå jobbigt. Om man tar blodtryck för förväntade hjärtproblem eller liknande… Jag förstår helt klart syndromet.

Mitt blodtryck var det dock inte minsta fel på – 100/55 (referensen är 120/80; 140/90 räknas som hypertoni). Togs liggande, mot standard sittande, och i vänster istället för höger arm.

Därefter fick jag sätta mig på cykeln och ta på mig Darth Vader-masken. Mina kursare hade väldigt roligt åt detta och det togs ett antal bilder. Masken är ganska obekväm och den ska dessutom sitta på så att det inte läcker ut luft någonstans,  vilket var svårt att få till men gick till slut.

På cykel med måååånga sladdar.

Först cyklar man i 6 min på 50 watt. Hela tiden gäller 60 varv/min. Därefter höjs det till 100 watt, också 6 min. Här var poängen att man skulle komma in i “Steady state”, där kroppen vant sig vid arbetsmängden så att syreupptagning och koldioxidutsläpp matchas och planar ut. Man kan hålla på “hur länge som helst”.

Systoliskt blodtryck togs här med Doppler, vilket hade stigit till 120 efter 6 min (puls 98) och 150 efter ytterligare 5 min (puls 120).

Andningsfrekvens och systoliskt tryck mäts :)

Efter dessa 12 min stegrades motståndet med 20 watt varje minut, vilket jag gjorde hela vägen upp till 260 watt. Då var det jobbigt! Min puls fick jag dock (förmodligen) inte upp till max – som högst var den 171. Problemet mot slutet, då jag skulle hålla en något högre takt än 60 varv/min, kändes framför allt som att jag inte har muskelstyrkan att dra runt det motståndet. För att testa maxpuls hade jag velat sänka motståndet något och öka varvtalet istället. Beräknad maxpuls för mig var 194 (220-26; standarduträkningen för maxpuls).

När vi slutade efter drygt 20 min, då koldioxiden i utandningen översteg syret – då man börjar hyperventilera – var jag uppe i över 3 l CO2/min. Högsta syrevärdet var 2,8 l/min. Om man tittar på denna syreupptagningsförmåga i tabellerna vi fick ut visar det sig att för en tjej, 20-29 år, är 2,8 l/min “mycket hög”. Yay!

Tog också ett sista blodtryck när jag fått lägga mig igen. Tydligen sjunker det diastoliska ofta rejält på grund av turbulens långt ut i artärerna efter kraftig ansträngning. Mitt avslutande blodtryck var dock inte alltför annorlunda mot det innan; 105/50.

Testet färdigt, sladden för Doppler-mätaren tas bort.

Det var ett roligt, om än lite svettigt, test att göra. Och det är kul att få på papper att man har bra kondition och är frisk. Det känns som att man blir väldigt väl genomtestad på den här utbildningen. Imorgon är det TBC-vaccination och de under senaste veckornas labbar har vi lyssnat på hjärta och lungor och tagit blodtryck. Dessutom lungröntgades vi i början av terminen.

Kan tänka mig att det är ett extremt jobbigt test om man är sjuk. Då börjar man heller inte med de 2×6 min av “steady state” – det var för vår skull, för att vi som studenter ska förstå koncept och lära oss – utan börjar direkt med den snabba stegringen. Börjar dock lägre än vad jag gjorde om man är sjuk. Dessutom frågas det, förutom de frågor jag fick om hur andfådd jag upplevde mig vara och hur hög ansträngningsgraden var, om huruvida man känner någon bröstsmärta. Det frågas inte vi studenter om :)

Kommentera!

Post Navigation