Film: Disneys Trassel

I lördags blev det filmmys med J och det var nya Disneyfilmen Tangled som stod på menyn. Trassel på svenska.

Here be spoilers för filmen.

Underbart söt och helt klart en återgång till det mesta Disney gör bra. En fullt godkänd story, baserad på sagan om Rapunzel. Den har inte mycket med originalsagan att göra, vilket väl är ganska självklart med tanke på hur grym Grimm-sagan som vanligt är. Grimms har utstuckna ögon och annat Grimm-aktigt i sig. Disneys adaptering har Rapunzel med extremlångt (och mycket vackert animerat) blont hår och hon är inlåst i ett torn övervakad av en kvinna, men den har definitivt inga utstuckna ögon.

Rapunzel

En av producenterna för filmen är Glen Keane, som jag främst vet jobbade på The Little Mermaid, samt på Beauty and the Beast, två av mina absoluta favoriter bland Disneyfilmer. Enligt IMDB verkar han ha jobbat på de flesta bra Disneyfilmerna (AladdinPocahontas, och fullt godkända om än högljudda Skattkammarplaneten)… samt ett par mindre bra (Taran och den Magiska Kitteln borde verkligen aldrig, aldrig gjorts – ugh!). Oavsett känns det som en bra start när det gäller att göra Disneyfilm – och den här lever upp till mina förväntningar.

Musiken till Tangled har gjorts av Alan Menken, som jag främst minns för musiken i The Little Mermaid (han jobbade även på Beauty and the Beast). Med de filmerna på meritlistan, som har flera av Disneys bästa låtar, borde det här vara fantastisk musik – men tyvärr inte. Musiken i Tangled är inte alls särskilt bra. Den är faktiskt riktigt tråkig och banal. Det märks också om man ser på filmens soundtrack, där en av låtarna repriseras två gånger, en annan en gång, och “Healing incantation” repriseras gång på gång, vilket väl är givet med tanke på dess funktion i handlingen, men det blir ändå något tjatigt.

Filmen har en kärlekssång för de två turturduvorna och det må vara sött så att man får hål i tänderna, men jag tyckte om den scenen ändå – men det var mest tack vare animeringen, inte sången (“I see the light”) som jag knappt minns. När jag lyssnar på den igen hör jag hintar av dels Ariels sång “Part of Your World” till Eric på stranden i The Little Mermaid och dels  av “A Whole New World” från Aladdin, men den lyfter aldrig till någonstans i närheten av de nivåerna. Sångerna i Tangled är i övrigt som sagt mest repetitiva och gör inte särskilt mycket för att föra storyn vidare. Den bästa är en textlös sång då Rapunzel är i staden och dansar – tillsammans med de visuella scenerna får den mig att le och vilja bo i den där fantasivärlden där allt är så fint.

Tangled har en söt, rolig och halvtuff prinsessa som faktiskt verkligen går att tycka om, en kille, Flynn Rider, med gott om personlighet och charm som också går att tycka om (även om han är lagom mycket mörkhårig!Ken som vanligt när Disney ska designa killar och han är mer än lovligt metrosexuell) och man förstår varför de två fattar tycke för varandra, även om det som vanligt går väl snabbt (filmens handling sträcker sig två dagar). Trevligt med denna kärlekssaga är också att även om Flynn är den som guidar Rapunzel ut i stora vida världen för första gången så är det ändå inte känslan av “damsel in distress”. Även om Rapunzel är naiv så det förslår kan hon ta hand om sig själv – och på sin upptäcktsresa får både hon och Flynn utvecklas och hitta sina vägar. Detta till skillnad från till exempel Törnrosa, där den vackra prinsessan helt klart är en damsel in distress som måste räddas av sin prins.

Flynn utvecklas från en “cool” brottsling med oneliners till en vettig karaktär med hjärta. Bra utveckling.

Metrosexuelle Ken-- jag menar, Flynn. Han gillar prinsesskronor.

Filmen har också inte en typisk Disneyskurk som vill kontrollera hela världen, vilket är trevlig omväxling. Istället för world domination vill denna kvinna, Mother Gothel, bara åt evig ungdom, vilket i dagens samhälle känns väldigt aktuellt. Hon tar över modersrollen för Rapunzel och är en passiv-aggressiv, kontrollerande manipulatör. Figuren blir nästan lite psykologiskt intressant, även om hon är lite för överdriven hela tiden. Går att jämföras med modern i The Black Swan. Som skurk är Mother Gothel dessutom inte någon superhäxa eller något liknande, utan använder bara sin intelligens och tur för att lösa problem som uppstår.

Mother Gothel och Rapunzel

Mother Gothel älskar sin dotter... eller i alla fall dotterns hår.

Allt detta skiljer sig från Disneys förra försök till storfilm, The Priness and the Frog. Där fanns en huvudperson var en smärre idiot som bara ville jobba, en kille som var fullständigt ocharmig och egocentrisk, och de två avskydde varandra från första stund – tills de helt plötsligt vänder på en femöring och älskar varandra trots att filmens handling utspelar sig över ungefär tre dagar.

Den patetiska skurken i Prinsessan och Grodan vill jag knappt nämna. Han var en obegriplig och fånig småskurk. Hans motivation var… jag är inte säker. Han hade ingen kontroll över något och var i det närmsta någon form av docka där högre makter drog i trådarna. Att han i sin tur hade en fet medhjälpare som var en klåpare… nej, ugh.

Roligast i Prinsessan och Grodan var stenrika bortskämda snorungen Charlotte LeBouff, som bröt karikatyren genom att ha ett hjärta av guld.

Charlotte LeBouff, Prinsessan och Grodan.

På något sätt fick Prinsessan och Grodan trots detta extremt god kritik. Jag vet inte om folk bara var lyckliga att Disney gjorde tecknad (inte datoranimerad) film igen. Själv sågade jag den längs fotknölarna på annat håll på nätet.

Åter till Tangled. Rapunzel är som hon beskrivs i Bröderna Grimms saga – docksöt, blond, peaches-and-cream hy. Perfekt figur, givetvis, men inte anorektiskt i alla fall. Störigt med Tangleds animering är karaktärernas onödigt stora ögon. Disneykaraktärer har visserligen alltid haft stora ögon, men jag har inte störts av det på samma sätt förr. Manga (Pokemon, DragonBall, Sailor Moon, med många flera) i Japan har delvis inspirerats av Disney – och nu verkar Disney ha fått dille på manga-stilen, vilket blir någon sorts tävling i vem som kan göra störst ögon. Resultatet är att ögonen är alldeles för stora; de tar upp halva ansiktet. Det stör mig mest hela tiden när jag ser filmen.

I övrigt är filmen mycket vacker, både vad gäller karaktärsdesignen och omgivningarna. Det är väldigt sagolikt. Färgpaletten är varm och mjuk och man blir glad av att titta på den. Filmen är dessutom visuellt väldigt lugn i jämförelse med många andra filmer, inklusive tidigare animerade filmer från Disney, såsom Atlantis (extremt visuellt bullrig med en palett i både isande blå färger och rött/orange) och The Incredibles.

Ögonstorlek = lite över max

Jämför med Sailor Moon. (Serie jag älskade när jag var tio, vilket var långt innan alla andra blev så förtjusta i manga. När jag ritade manga i skolan undrade folk vad i hela friden jag ritade, det var ju helt oproportionerligt...)

Rapunzels torn.

Tangled har också ett set roliga sidokaraktärer. Och en hel hög o-roliga sidokaraktärer. Till de o-roliga sidokaraktärerna hör en hel hög idiotiska brottslingar. De har ett av de stora sångnumren, vilket är bortkastat. Vändningen att de är snälla mot Rapunzel när de får höra hennes dröm är helt väntad och det hela känns så löjligt sockrigt Disney. Bland dessa skurkar kan också inkluderas Flynns tidigare kohorter, korkade skurktvillingar utan ett uns personlighet utöver ‘aurghhhh!’ vilket också är ungefär så utvecklad deras dialog är.

Till de roliga hör framför allt Maximus/Max, en häst som tror han är en hund och som jagar Flynn hela filmen igenom. Max har några av de roligaste små insticks-humor-bitarna i hela filmen, mest av allt när han bråkar med Flynn. Att hästen har ögonbryn får man som vanligt ha överseende med. Det har Disneyhästar alltid.

Rapunzel har också en liten kameleont som husdjur som är helt okej. Filmen hade inte varit sämre utan kameleonten, men det hör ju till att Disneyprinsessor ska ha djur att prata med.

Två karaktärer som inte får mycket plats men som på sina scener ger enormt stor känsla är kungen och drottningen, Rapunzels föräldrar. På några få sekunder onscreen gestaltar de saknaden efter sitt förlorade barn fantastiskt väl, lite som hur man saknar Ellie i Up genom hela filmen trots att hon bara är med i tio minuter i början.

Slutet av filmen är lite av en besvikelse. Lite som i Wicked-musikalen, fast inte en så oväntad besvikelse. Disney ska alltid vara Disney, trots allt. Happy endings for all the good guys.

Rapunzel, Flynn och Max

Sammanfattningsvis:

Gillar ni Disney och filmer som gör en glad, se Tangled. Filmen blandar en dos magi med bra karaktärer ledda av en mycket sympatisk prinsessa, en intressant skurk och vacker animering. Mycket möjligt att det är åt barnfilmshållet, men alla som har barnasinnet kvar kan gott njuta av den :)

Tangled!

Kommentera!

Post Navigation