Disneyfilmer

Började samla min Disney-DVD-kollektion för flera år sedan. Det stora steget mot en fullständig samling togs då ett paket med 20 av filmerna, däribland Skönheten och Odjuret som då inte fanns att köpa på DVD längre (eftersom Disney släpper filmerna med jämna mellanrum och däremellan ser till att de försvinner helt från marknaden, så att efterfrågan blir stor när de släpper filmen tio år senare igen, i någon ny ‘edition’), lades ut på Tradera. Eftersom Skönheten och Odjuret gick för 500 kr som enskild film tyckte jag att 2000 kr för hela paketet var ett fantastiskt bra pris. Det var rena julafton när det levererades några dagar senare.

Igår levererades de två sista filmerna – Fantasia och Fantasia 2000. Jag har inte sett Fantasia 2000 innan – har velat se den sen den kom ut, men inte fått chansen – men jag älskar Fantasia. Min favoritsekvens i originalet var när jag var liten Pastoralsymfonin av Beethoven och det är väl inte så märkligt att det är min favorit med tanke på att den har kentaurer och en pegasfamilj. Återstår att se om det fortfarande är favoriten. En annan favorit var Disneys version av Nötknäpparsviten (Pjotr Tjajkovskij, då man följer årstiderna. Trollkarlens lärling, som är det mest kända Fantasia-avsnittet där Musse Pigg är lärlingen, fann jag alltid väldigt otäck som liten. Hemska träpinnar som fick liv…

Att bygga en film på det sätt som man gjorde med Fantasia och senare Fantasia 2000 verkar fantastiskt. Tecknarna lyssnade på musiken och lät sig inspireras; de ritade vad musiken fick dem att tänka på och känna.

Har själv inspirerats av och ritat massor av Disney. Ovan är nog den jag är mest nöjd med. Tog sin lilla tid. Helt datorgjord.

Jag har älskat Disney så länge jag kan minnas. Som barn var Den lilla sjöjungfrun min absoluta favoritfilm – så till den grad att jag började simma som en sjöjungfru istället, och det gör jag för all del fortfarande hellre än simmar bröstsim. Sedan jag blivit lite äldre har Den lilla sjöjungfrun puttats undan från förstaplatsen, då jag inser bristerna i huvudkaraktären i den filmen alldeles för väl – en flicka på sexton år som ger upp hela sitt liv för en killes skull? Hm, tveksamt meddelande till unga tjejer egentligen. Prins Eric är dessutom en riktig Ken-docka, utan någon särskild personlighet eller vilja. Allt handlar om den sanna kärleken vid första ögonkastet.

Nuvarande favoriterna bland Disney-filmer har betydligt starkare huvudkaraktärer – Skönheten och Odjurets Belle och Mulan i den så betitlade filmen. Belle trotsar en hel stads åsikter för det hon själv tror på och blir inte fullständigt förblindad av ett vackert yttre. Mulan visar genom filmen en sympatisk kombination av att vilja göra sin far stolt (och rädda hans liv), samt att vilja finna sig själv och det hon är bra på. Hon är intelligent och litar på sig själv. Att hon sen måste klä ut sig till man för att få något genomslag är okej. Det är hemskt och synd och fortfarande likadant på alla möjliga ställen i världen, men Mulan får sitt sagt och kickar ass både som tjej och kille.

Jag tycker den är väldigt talande... även om jag inte håller med om Belle. Hon räddar killen i fråga på mer än ett sätt, och det är inte hennes sexualitet som är grejen. Visst är hon vacker, men... Övriga är ganska klockrena. Om ni bor under en sten och inte vet vem som är vem, från vänster: Snövit, Törnrosa, Jasmine (Aladdin), Ariel (Lilla sjöjungfrun), Belle (Skönheten och odjuret) och Askungen.

Sen lär väl inte pojkarna alltid ut mycket bättre saker... Vänster sida uppifrån och ner (för några av killarna är en utmaning även för mig...): Eric (Den lilla sjöjungfrun), Prince Charming (Snövit), Aladdin; höger sida uppifrån och ner: Prince Charming (Askungen), Prince Charming (Törnrosa), Odjuret (Skönheten och odjuret). De får inte ens namn allihopa. Någon kanske har namn egentligen, vad vet jag. Odjuret vet jag har fått namn senare; han heter Adam har jag för mig.

Där är några filmer i samlingen jag inte har sett – filmerna 6 till 11, vilka är mer eller mindre okända för gemene man skulle jag tro. Jag köpte dem eftersom jag visste att jag ville ha hela serien. Filmerna är Saludos Amigos, Three Caballeros, Make Mine Music, Pank och fågelfri, Melody Time och The Adventures of Ichabod and Mr Toad. Pank och fågelfri har bland annat Disney-versionen av Jack och bönstjälken (här Musse och bönstjälken), vilken jag såg som liten så det kanske någon annan också har. I övrigt är alla filmerna samlingar av gamla animerade kortfilmer.

Jag har heller inte sett två av de senare filmerna – 41:an Lilo and Stitch, och 44:an Kogänget. De verkar alldeles för hysteriska, men förr eller senare lär jag väl se dem bara för att.

Det märks ganska tydligt var Disneys guldåldrar varit. Från början med Snövit, Pinocchio, Fantasia, Dumbo, och Bambi – alla fantastiska filmer. De är också en bra bit mörkare än vad filmerna senare blivit. Pinocchio har en scen där Pinocchio och hans vän dricker öl och röker cigarrer och blir förvandlade till åsnor allt eftersom de beter sig mer och mer illa. Fantasia har Trollkarlens lärling. Dumbo blir full. Bambis mamma blir ihjälskjuten. Bland senare filmer är det kanske framför allt Lejonkungen som kan jämföras, då Mufasa blir dödad.

Min Disney-samling!

På 1950-talet kom en del mer artistiska, vackra, verklighetsflyktiga filmer: Askungen, Alice i underlandet, Peter Pan och avslutade med extremt stilistiska Törnrosa 1959. Att titta på extramaterialet på Törnrosa och se hur de skapade stilen och världen är mycket intressant.

Walt Disney själv gick bort 1966, men man lyckades ändå få ut ett gäng fullt godkända filmer på 60- och 70-talet. 101 dalmatiner, Svärdet i stenen, Djungelboken, och Aristocats. De är dock inte i närheten av i klass med de tidigaste filmerna och inte heller filmerna som kom under senare delen av 80-talet och början/mitten av 90-talet. Svärdet i stenen såg jag dock för inte så längesedan och den är faktiskt fantastiskt rolig. Merlin är en mycket underhållande karaktär, vilket jag inte minns så mycket av som barn – det var humor som nog gick rakt över mitt lilla huvud. Djungelboken har också sitt set av mycket välutvecklade karaktärer och bra musik. Aristocats är väl mest känd för “Alla snubbar vill ju vara katt”, i övrigt är den en bra barnfilm.

Robin Hood som kom ut 1973 behöver man inte prata något särskilt om. Den är ett hopkok av scener och storyn verkar de inte ha lagt någon större vikt vid. Bitar av den går ju i Kalle Ankas julafton och bitarna är ungefär lika sammanhängande där som den faktiska filmen är. Filmerna efter det – Filmen om Nalle Puh, Bernard och Bianca, Micke och Molle, Mästerdetektiven Basil Mus, och Oliver och gänget – är också bra barnfilmer (utom Micke och Molle kanske, den är hemskt sorglig). Mitt i den röran av barnfilmer utkom också den absolut sämsta av Disneyfilmerna: Taran och den magiska kitteln. Maken till rörig soppa… Obegripliga karaktärer, helt utan sammanhängande story (eventuellt helt utan story, punkt), och utan något direkt slut är det ett under att den alls gavs ut. Jag tror inte det berodde på Walt Disneys död, som pappa hävdade – den kom ut 1985, 20 år efter Disneys bortgång. Såvida man inte kan skylla hela setet av barnfilmer på dålig styrning efter Walts död, vilket väl är fullt möjligt egentligen.

Min version av Ariel. Mest populära av mina bilder på DeviantArt :)

Sen kom så Disneys moderna guldålder – Den lilla sjöjungfrun utgavs 1989 och följdes av Skönheten och odjuret 1991, Aladdin 1992 och Lejonkungen 1994. De är fantastiska. Helt utan någon som helst tvekan otroliga. Skönheten och odjuret Oscarsnominerades – för bästa film. Inte bästa animerade film utan bästa film. (Det har bara hänt en gång till sedan dess, med Pixars Upp). Filmen vann Oscars och Golden Globes för bästa musik. Även Aladdin och Lejonkungen vann Oscars för sin musik.

Sedan dess har filmerna getts ut i allt högre hastighet. Pocahontas är en film som är bra ett tag (och fantastisk musik), innan den övergår till extremt buller. Tarzan tycker jag är väldigt mysig, med riktigt bra musik (Phil Colins). Kejsarens nya stil är lätt obegriplig som Disneyklassiker, men en kul film. Atlantis är extremt bullrig. Skattkammarplaneten är oväntat bra. Björnbröder är sockersöt (och har en tvåa som är på samma nivå som ettan faktiskt, vilket nog mer är dåligt för ettan visserligen).

Kan slå ett slag för Ringaren i Notre Dame som kom ut lite tidigare (1996) – det är en fantastisk vuxenfilm. Jag avskydde den när jag var liten – den var ju inte alls rolig – men när jag såg den igen för något år sedan tyckte jag den var otroligt bra. Vackert animerad, bra karaktärer, bra story. En huvudrollsinnehavare som inte är en bländande skönhet och en mörk figur som drivs av tron att det han gör är rätt – alla andra syndar, men inte han.

Men all min kärlek till filmerna mellan 1989 och 1994 (förutom Bernard och Bianca i Australien som också kom ut då – barnfilm, söt och rolig men inte klassiker)! Trots det är jag helt villig att driva med dem…

Saker Disney lär en liten flicka ;)

One Thought on “Disneyfilmer

  1. Payam on 31 March 2011 at 07:38 said:

    gilla disney! har samma filmer, typ, fast inte på samma sätt.. höhöh..

Kommentera!

Post Navigation