Superkrafter

Det finns ingenting som får mig intresserad av en TV-serie eller en bok som magi, övernaturligheter och superkrafter. Det började någonstans för längesedan med Lois & Clark: The new adventures of Superman och Sailor Moon, som vardera på egna sätt hade magi. Det har fortsatt i Buffy, Harry Potter, och givetvis allt vad Disney heter som nästan alltid har magi av någon sort i sina filmer.

Där är ju en evigt återkommande fråga bland nördar och andra som är, Om du fick välja en superkraft, vilken skulle du vilja ha?

Jag har två saker jag inte kan välja mellan. Den ena är enkel: kunna flyga. Drömmer om att kunna springa och bara… lyfta. Up, up and away. Jag drömmer om det ibland och det är drömmar jag inte vill vakna från.

Att hoppa fallskärm var inte riktigt samma sak. Enda gången jag fick upplevelsen av att alls vara fri från markkontakt var då jag hoppade några av mina sista hopp, formationshoppning, innan jag fick min fallskärmslicens. Det var något med att se min handledare liggandes fritt i luften som fick mig att inse att jag gjorde detsamma; innan dess hade det inte känts riktigt riktigt. Tracking var också riktigt coolt – då ligger man med sträckta ben och armarna längs sidorna, nedåtlutad mot marken med huvudet. Det är den ställning man kommer upp i högst hastighet med.

Den gång jag framför allt minns att jag trackade var den gången vi fick soppatorsk på 3000 meters höjd. Hoppledaren, som satt med en tandemhoppare fastsatt i sig som aldrig förr hoppat, sa lugnt, “Hoppa,” då det blev knäpptyst. När ingen reagerade – för vi var ju inte i närheten av hoppfältet – sa han något mer kraftfullt, “Hoppa!” och sedan hoppade alla med mindre än fem sekunders mellanrum. Då gällde det att tracka åt något håll som inte någon annan trackade åt, för att undvika krock då fallskärmarna skulle vecklas ut. Normalt körde vi 30 sekunder mellan varje hopp. Historien slutade alldeles utmärkt, förutom att vi alla landade sex kilometer från hoppfältet och fick åka i en pytteliten bil med alla våra fallskärmar tillbaka till hoppfältet. Där hade planet landat (piloten hade glidflugit ner det). Vår hoppledare hade lugnt hoppat med tandemhopparen och herren fick aldrig veta att det där egentligen var ett nödhopp. Själv möttes jag tillbaka i hangaren av en av de mer hopperfarna tjejerna, som surt konstaterade att hon minsann aldrig fått göra ett nödhopp. Heh.

Anyhow.

Den andra kraften jag skulle vilja ha är healing. Kunna läka en annan människa. Göra dem varma när de är frusna, friska när de är sjuka, få dem att känna sig omhändertagna när de är ledsna. Det är inte helt konstigt att jag drömt om att bli läkare sedan barnsben egentligen.

De flesta av mina historier och teckningar har någon typ av magi och den mest frekvent återkommande är just healing.

Änglar. Återkommande favoritmotiv att teckna. De har vingar så de kan flyga och i min värld kan de alltid hela. För övrigt en jättegammal teckning (2006, tydligen), som jag gjorde efter att jag varit på kroki. Modellen låg i nån konstig ställning som den ovan och jag ritade bilden utifrån den.

Tänk att kunna det – överföra någon sorts energi. Lägga handen på bröstet på någon annan och bara läka personen. Ta bort smärta. Få någon annan att må bra.

Givetvis finns det ett stort antal andra superkrafter som skulle vara coola att ha, men de där två är de jag aldrig kan bestämma mellan. Tur att jag aldrig kommer behöva göra valet.

Några fler av mina många teckningar av övernaturligheter:

Fairies

"Mermaid Falls"

Ängel

Sjöjungfru

Kommentera!

Post Navigation