Rätten att hålla tyst

I måndags kom domen från Göta hovrätt som slog fast att en 52-årig man gjort sig skyldig till mord på en kvinna. Men 52-åringen får nu straffet sänkt i hovrätten jämfört med tingsrätten (sju års fängelse istället för tio), eftersom han utsattes för bevisprovokation och därför inte fick den rättvisa rättegång alla som omfattas av Europakonventionen har rätt till (artikel 6).

I juni förra året fick en hemlig polisagent som kallade sig för “Mike” kontakt med 52-åringen. “Mike” hävdade att Maud Johansson hade haft en livförsäkring och att det var nödvändigt att hennes kropp hittades om förmånstagarna skulle få ut på försäkringen. 52-åringen erbjöds 75 000 kronor om han talade om var kroppen fanns.

När Christer Vidblom inte nappade på erbjudandet trappades bevisprovokationen upp. Den 24 september förra året dök tre hemliga polisagenter upp utanför 52-åringens bostad i Motala. En av agenterna, kallad för “Ryssen”, viftade med en lapp där det stod 100 000 kronor på. Dagen därpå valde 52-åringen att peka ut för “Mike” var han grävt ner kroppen. Han berättade också att han hade dödat Maud Johansson genom att strypa henne.

Mördare får sänkt straff, faktaruta, Corren.se

För den som tittar på amerikanska TV-serier känns ovanstående scenario förmodligen inte särskilt skumt. I de flesta av de kriminalserier som går på TV får poliserna/agenterna fram de erkännanden och den bevisning de önskar. The Mentalist, till exempel, går helt ut på att man lurar de misstänkta att avslöja sig själva och var de grävt ner kroppar eller gömt annan bevisning. CSI, NCIS, Bones… de flesta serier gör det, vissa oftare än andra.

De flesta av seriernas mördare skulle förmodligen gå fria. Bevisningen landar oftast på “circumstantial” och med en bra advokat och ett återtaget erkännande skulle ingen jury kunna fälla dem. I ett nyligen sänt NCIS-avsnitt går förhörsledaren runt den misstänkte med yxa och hugger yxan i bordet precis framför den misstänkte. Inte okej någonstans, men så klart effektiv TV. Förhoppningsvis inser de flesta att det i verkligheten inte får gå till som det går till på TV. (Och att vi i Sverige inte har jury annat än i tryckfrihetsmål (TF 12:2), annars har vi nämndemän.)

Här i Sverige måste vi följa Europakonventionen, som varit svensk lag sedan 1995 – även farbror polisen. Vilket de uppenbarligen inte nödvändigtvis gör. Varje människa har rätt att neka till brott. Varje människa har rätt att hålla tyst om brott man begått.

Utskrivet i Europakonventionen finns oskyldighetspresumptionen – man är oskyldig tills dess att man fällts av domstol (Artikel 6, punkt 2). Utifrån denna tolkas, enligt den svenska juridiska doktrinen, att man inte behöver bidra eller säga något alls. I SOU 2005:86 (Ägaransvar vid trafikbrott, men den tar upp Europakonventionen)  kan man läsa:

Den som är anklagad för brott har rätt att vara helt passiv. Han eller hon skall med andra ord inte behöva bidra till utredningen eller bevisningen i målet genom att göra medgivanden eller tillhandahålla material som är belastande för honom eller henne […]. Den brottsanklagade har även rätt att inte uttala sig alls och är inte heller i övrigt skyldig att på något sätt underlätta åklagarens arbete […].

Ägaransvar vid trafikbrott, s 90

Därmed kan det bara konstateras att det polisen gjorde var olagligt. Den moraliska frågan är annorlunda – i det här fallet anser såväl tingsrätt som hovrätt att 52-åringen är skyldig och dömer honom för mordet, även om hovrätten sänker straffet på grund av bevisprovokationen. Provokation framkallar en del frågor, moraliska likväl som juridiska:

Vad händer om polisen har fel och försöker provocera fram bevis från en oskyldig?
Hur starkt misstänkt måste någon vara för att polisens agerande ska vara acceptabelt?
För vilka brott ska bevisprovokation vara acceptabelt?
Är det bättre att få fram bevis på det här sättet, än att inte kunna “sätta dit” en brottsling alls? (Ta här i beaktning att domstolen i dagsläget inte ska ta hänsyn till sådant som kommit fram genom bevisprovokation, vilket gör att den åtalade i många om inte de flesta fall ska gå fri.)

Själv måste jag, för att känna mig trygg i rättssystemet, bara säga nej – det är inte okej. Alls. Bevisprovokation riskerar att drabba oskyldiga och det är mot lagen.

I juni förra året publicerade Sydsvenskan den här artikeln om bevisprovokation och lagreglering. Enligt den kan det komma att lagregleras tydligare än artikeln i Europakonventionen. Jag vet inte att det hänt mer sedan dess.

Som fotnot kan tilläggas att bevisprovokation inte ska blandas samman med brottsprovokation. Vid brottsprovokation får man en annan person att begå ett brott, eller underlättar för någon att begå ett brott – t ex en undercover-polis som köper knark från en langare. Inte heller det är okej, eftersom det inte kan bevisas att personen skulle begått brottet alls. Däremot händer det (så klart…) och det mörkas av polisen (se Sydsvenskans artikel med två exempel, det ena från år 2000 sedan vilket man skärpt instruktionerna om provokation).

Kommentera!

Post Navigation