Möte med döden

Idag var det dags med vår första invänjning mot att hantera döda människor. “Pedagogiska möten” med döden. Jag tror att det är bra. Vår pastor tillika handledare i detta möte är lite väl pratig för min smak, när han beskriver varje millimeter av det rum vi ska gå in i, där kvinnan ligger, även om det är välment.

Kvinnan är och förblir anonym. Som del av det pedagogiska ska vi inte associera ett visst namn med vårt första möte med döden. Pastorn har, då han bett om en “bra” kropp att visa för oss, valt en som har slutna ögon och stängd mun, som är gammal och som inte har några synliga tecken på sjukdom och skada. Någon som dött en naturlig död av ålder.

Jag önskar att det var mitt första möte med döden. Det hade varit bättre, och jag förstår fullt ut vad pastorn pratar om när han säger att många som gått läkarutbildningen har psykiska men av att bli inslängda på obduktion vecka ett på utbildningen. Jag blev inte inslängd för att faktiskt öppna kroppen – tack och lov – men man kan väl vara lite tveksam till visdomen i att vem som helst kan gå på en distanskurs i rättsmedicin och få vara med på en “yttre obduktion” utan någon egentlig förvarning, annat än “Vissa blir lite yra av det här”. Då var det inte någon som dött av ålder. Då var det två – en man som trillat från andra våningen i en ladugård och kraschat med ansiktet först in i en vägg på vägen ner, och en kvinnlig alkoholist som gått och lagt sig i en snödriva. Ironiskt nog var det inte mannen med hela ansiktet insmällt och blod överallt som var jobbig för mig, utan kvinnan. Hon såg ut som att hon sov. Dessutom var hon någonstans i mammas ålder.

Fick sätta mig ner då, när vi stod runt kvinnan, och när gruppen sedan gick över för att titta på mannen stod de alla på ena sidan och jag satt på andra. Läkaren skulle visa den döde mannens rygg och tippade över honom, varpå blod forsade ur alla hål i ansiktet. Igen, inte det bästa av första möten med döden.

Idag var lugnt. Jag blir fortfarande lite förvirrad av det. Tror förvirrad är rätt ord. Jag förstår inte varför personen är död. Det var likadant när G dog, även om jag aldrig såg hans kropp. På begravningen förstod jag inte alls varför man inte bara kunde blåsa liv i kroppen igen, kroppen som ändå låg där i kistan. Förstod inte då och förstår inte nu varför det inte fungerar (förstår rent medicinskt-kemiskt-blablabla, men jag förstår inte). Med en gammal människa är det lite lättare, hon “såg död ut”, som en av mina kursare sa.

Men ändå.

Reaktionen från första gången – blod som rusar i öronen på väg mot svimning – finns kvar litegrann, bara för att det var ganska chockartat då och kroppen lärde det sig snabbt. Men jag vänjer mig. Tror att Hälsouniversitetet har rätt idé med det här.

Kommentera!

Post Navigation