Tentaångestpanik och… värme

Hade någon sorts plan på att skriva ett panikartat ångestinlägg över all skola som hopar sig över mig hela vägen bort till horisonten. Igår satt jag på amanuensernas anatomigenomgång inför dissektion nummer två – en dissektion jag inte skulle vara med på, men jag tycker det är mycket praktiskt att gå på samma föreläsning två gånger, åtminstone i det här ämnet – och kände hur hjärtat rusade och jag fick svårt att andas av blotta tanken på allt jag ska kunna till tentan om ett par veckor. Hade före föreläsningen pratat med amanuens-E, som även råkar vara min/basgruppens mentor, som i förmodad välmening påpekat allt i mikrobiologin jag bör kunna. Det var varken hjälpsamt eller produktivt.

Efter föreläsningen bosatte jag mig i biblioteket i tre timmar och försökte komma någonstans med basgruppsarbetet. Det gick sådär. Alldeles för mycket jag inte förstår och det liksom stack under huden av ren stress. Sockerdricka under huden. Till slut gick jag och tränade och körde hårt och tittade på House vilket var korkat, för det var mer läkare – ja, drama, inte på riktigt, blabla, men det var läkare ändå och dessutom var avsnittets fokus en läkarstudent. En enormt duktig läkarstudent, sådär alldeles särskilt begåvad. Som jag bara stod på crosstrainern och kände att det är inte jag jag är inte så begåvad vad i helvete gör jag på den här utbildningen jag är inte smart nog för att klara det här.

Det finns en anledning till att jag inte började på läk när jag var 20-, som alla andra och deras moster gör. Just nu återkommer osäkerheten full force.

Men jag sa att det var en plan på att göra detta till ett panikartat ångestinlägg. Det är det inte riktigt ändå.

Pratade med J när jag kom hem. På hans fråga om hur jag mådde svarade jag sedvanligt ärligt, för vad är poängen med att nära vänner frågar, “Hur är det?” om man inte svarar ärligt? Så jag sa som det var, panik över skolan. Jag känner att jag ligger efter. Att jag inte förstår, att alla andra kan allt.

Så sa han att det inte är så. Och jag insåg efter en stund att nej, det är det nog inte. När jag jämför mitt kunnande med vad jag hörde att andra kunde på anatomigenomgången igår jämförde jag inte mig själv med mig mot dem en och en, utan mitt eget kunnande mot den samlade massans kunnande. Samt mot föreläsande amanuensens kunnande, vilket är ytterligare nivåer av korkat. Men framför allt behöver jag tänka på att bara för att enskilda personer kan enskilda delar av anatomin innebär det inte att alla kan allt. Tillsammans kan vi mycket. (Kan vi inte ha gemensam tenta? Grupptenta!)

Skrev “ååångeeeeest” i anteckningsblocket när jag satt bredvid K på föreläsningen. Hon nickade sitt medhållande. Det är inte bara jag som känner så här. J hälsade att om jag ligger efter, då ligger han ännu mer efter. Jag är inte helt övertygad, men det ligger väl något i att ingen riktigt ligger i fas.

Fick ytterligare lugn på kvällen, med lite hjälp. Värme. Och konkret hjälp i djungeln av vad vi ska kunna. Också bra. Men framför allt värme. Nu väntar en ny dag, blå himmel utanför fönstret, böcker utspridda över bordet, dissektionsvisning av underarmen, träning – men lite är fokus och längtan att bara på att få känna värmen igen…

Kommentera!

Post Navigation